2010-04-08

Israel på drift mot enstats-lösningen
av Gunnar Stensson

Israels regering motsätter sig stenhårt att en palestinsk stat skapas. En mycket stor majoritet av de israeliska judarna stöder regeringen.
Samtidigt kan inte ens de mest kompromissvilliga palestinierna tänka sig någonting mindre än en stat grundad på 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad.
Läget är alltså helt låst, konstaterar Immanuel Wallerstein 1 april (Winners and Losers in the Israeli-Palestinian Deadlock).
Den israeliska eliten är övertygad om att den kommer att vinna. Många israeler skulle uppleva varje slags fredsöverenskommelse som en veritabel katastrof. Israelerna har alltid trott att resten av världen, inklusive palestinierna, till slut kommer att ge vika för vad de kallar ”realiteterna på marken”. Den politiken har funkat länge nu. Så varför skulle man ändra den?
Emellertid varnar en växande skara vänligt sinnade kritiker för att det politiska klimatet har förändrats. De påpekar att alternativet till en tvåstatslösning är en enstatslösning som skulle innebära att judarna hamnade i minoritet. Om allmän rösträtt rådde, skulle Israel då inte längre vara en ”judisk stat”. Om icke-judarna nekades rösträtt, skulle staten inte längre vara en demokrati.
En artikel av Israel-supportern Thomas L. Friedman i New York Times med titeln ”Driving drunk in Jerusalem” vållade uppståndelse förra månaden. Friedman menade att vicepresident Joseph Biden omedelbart borde ha lämnat Israel när planen att bygga 1600 bostäder i östra Jerusalem offentliggjordes. Han borde ha sagt, att man inte kan låta en vän ge sig ut i trafiken berusad, vilket var just vad israelerna höll på att göra.
Varför gjorde vicepresident Biden inte så som Friedman föreslog?
Frågan kan besvaras på två sätt. Israelvännen Uri Avnery besvarade den så här: Israels regering har spottat USA rakt i ansiktet. Han slutade artikeln med talesättet: ”Spottar du en fegis i ansiktet så låtsas han att det regnar”. Gäller detta presidenten i världens mäktigaste land?
Det andra sättet är att tala om den amerikanska politikens realiteter. Obama gör ingenting därför att Israels hårda politik åtnjuter ett starkt stöd i amerikansk opinion. Där finns inte bara den mäktiga och aggressiva Israel-lobbyn AIPAC och den kristna högern som intagit en pro-sionistisk hållning utan också flera ledande demokratiska politiker, som Obama redan har allvarliga problem med i andra sammanhang.

Vändning i USA:s politik?
Kommer den amerikanska regeringen fortsätta med sin Israelvänliga politik? Stödet till Israel har försvagats i Västeuropa under det senaste decenniet på grund av Israels förhärdade och förtryckande uppträdande i förhållande till palestinierna, mest uppenbart i Gaza, men inte bara där. Stödet för Israels hårda politik har också försvagats inom viktiga delar av den judiska befolkningen i USA. Och nu tycks en ny källa till kritik ha öppnats.
Tidskriften ”Foreign Policy” avslöjade den 16 januari att USA:s eftergifter gentemot Israel kommit general David Petraeus att dra slutsatsen att ”America inte bara uppfattas som svagt utan också till att dess militära styrka i regionen eroderas.” Petraeus varnade: ”Amerikas relation till Israel är viktig, men inte så viktig som amerikanska soldaters liv.” Petraeus utnämndes av president Bush och betraktas av den amerikanska högern som en tuff hårding.
På kort sikt har Israels oförsonlighet lönat sig. Men på längre sikt är den en självmordspolitik, något som Friedman påpekade och general Petraeus underströk. Israelerna brukar fördöma alla som inte stöder dem till 101 procent. Men om de tror att de kan komma undan genom att kalla Friedman en ”självhatande jude” och Petraeus en ”antisemit” så bedrar de sig.
Immanuel Wallerstein menar att världen obönhörligt är på drift mot en enstatslösning (som i Sydafrika), oavsett om det är klokt eller ej, oavsett om USA:s regering är beredd att föra en hård politik mot Israel eller ej, och oavsett om den israeliska ledningen kan acceptera utvecklingen eller ej.

Inga kommentarer: