ts som läst Sigrid Combüchens nya roman ”Spill” som bl.a. handlar om livet i Professorsstaden på 1930-talet.”Spill” är en brinnande feministisk roman, vilket jag insåg först efter hand. Vad gäller de många sytekniska detaljerna kände jag mig förstås handicappad medan jag lätt kunde uppskatta några kärleksscener. Men jag ska inte gå in på den djupare analysen utan bara kort kommentera topografin – Veckobladet har ju en lång tradition i att ha lokala synpunkter på lundaromaner.
Författaren hyllar Finngatan som går från Helgonabacken bort mot Pålsjövägen och talar om dess stämningsmässiga kvalitéer. För all del, där har jag inga synpunkter. Men hon påstår dessutom att den går i en lätt båge. Det är såvitt jag kan bedöma rent bedrägeri. Den är spikrak.
Då uppstår frågan varför författaren skriver så. Bristande faktakunskap? Otänkbart, hon har bott i trakten i så där trettio år. Poetisk frihet, en lust att förhöja det romantiska skimret genom att beskriva en rak gatstump som svängd? Tja, det kan väl tänkas.
Men den sannolika förklaringen är en annan och ges av författaren i romanens sista ord:
”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.
Men blå timmen på Finngatan existerar.”
Alltså, det räcker inte att tid, händelser och författarens persona löses upp och omgestaltas. Även Finngatans geometri offras på romankonstens altare. Att litteraturen kan vara så skoningslös!
Kriminellt
Professorsstaden har sina sidor och Sigrid Combüchen har varit där förr. Jag tror att hon nämnde Olshögsvägen i sin förrförra roman ”Långa kapitel och korta”. Ämnet ger mig lust att berätta om en intressant typ av kriminalitet som kan påträffas i stadsdelen. Jag satt för ett tiotal år sen i styrelsen för Botaniska Trädgården. Vi hade tre huvudproblem. För det första hade vi ont om pengar. Staten stod för våra anslag, men det hade varit trevligt om kommunen, som ju här bjuds på en stor gratis park, hade kunnat bidra lite. Det ville aldrig kommunen.
Ett annat problem var de personer som sökte sig in i parken efter mörkrets inbrott. Då är grindarna stängda, medan staketet inte är oöverstigligt. Det vanligaste var kärlekskranka par som sökte sig till de tätare buskagen, gärna i trakten av dammen. Inkräktarna var dock mest engagerade i sina egna ärenden och lämnade få spår efter sig. Då var det värre med växttjuvarna. Alltså personer som vid besök på dagen sett en rar växt och gärna skulle vilja ha den i den egna trädgården, som kanske fanns så nära som på andra sidan gatan. I några fall hade man ertappat närboende professorsfruar med plastpåse och planteringsspade. De skämdes förstås men det fick räcka med det. Det hade ju inte heller varit så lustigt med ett effektivt stängsel, säg ett tvåmeters staket med taggtråd överst. Man kan väl egentligen bara hoppas att brottslingarna får dåligt samvete och sover illa om natten.
Äntligen
Allt är inte litteratur och villakvarter i Lund, det finns t.ex. också politik. Kanske är det ett skred på väg där riksdagspolitiker och partistyrelseledamöter ifrågasätter om Lars Ohly är den rätte att leda Vänsterpartiet fram över nästa val. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar