Vinterdraman vid Höje å av Gunnar Stensson

Orörlig sitter hornugglan på grenen medan stjärnorna långsamt flyttar sig över den svarta himlen. Hungrig, frusen, spanande efter något att äta, en sparv eller kanske en mus eller en mullvad.
   Svagt prassel vid hasselbuskens rötter. Liten varelse rör sig försiktigt över snön. Hornugglan koncentrerar sig inför en tyst, blixtsnabbsnabb attack. Nu!.
   Fjällvråken seglar fram över de snötäckta fälten längs Höje å och järnvägen. Inte ett liv, frånsett gässen och änderna i dammen. De är för många och för stora i det kalla vattnet.
   Där! Något rör sig i dungen. En svart skugga slår ner i snön. Ett pip. Ljudet av näbb som sliter i kött och ben.
   Fjällvråken tar ut riktningen och dyker, snabbt och tungt, ner på hornugglans rygg. Ett större och svårare byte än vanligt. Benen är hårda och vingarna starka.
   Fjällvråken brer ut vingarna över hornugglans, trycker ner dem och hackar med den skarpa näbben mot nacken. Hornugglehuvudet är pressas mot marken.
   En man och hans hund dyker upp. Båda fåglarna blir blickstilla. Hunden nosar på den bruna högen av fjädrar. Är det en stor död fågel? Nej, där är fjällvråkens lilla huvud, indraget i den bruna fjäderhögen. Ögonen rör sig. Och där hornugglans hals och huvud, som vrider sig från sida till sida i den frusna snön..
   Båda fåglarna verkar lika stora. Vad har hänt? Har de slagits? Är de skadade? Vingar brutna? Det är tidigt, fortfarande inte ljust. Han beslutar sig för att lämna fåglarna en stund. Går en sväng nere vid ån och återvänder sedan.
   På marken ligger nu bara en fågel. Hornugglan. Huvudet är borta, avhackat, bortslitet. En del av innanmätet har slitits upp genom hålet där strupen suttit. Han lyfter upp den döda kroppen och breder ut vingarna. Vackra, med långa bruna fjädrar. Han sätter upp den med utslagna vingar på en grenklyka i hasselbusken. Kanske kan den verka avskräckande på skatorna. Han ser inte fjällvråken i lönnen.

   När han återvänder till platsen någon timme senare är hornugglans kropp helt söndersliten. En bit av en vinge och spridda fjädrar är det enda som återstår. Rödbrunt blod i snön, inte mycket.

Den stora svanhannen forsar fram med kraftiga simtag som lyfter kroppen, vingarna  halvt resta, halsen bakåtböjd och det brednäbbade ormhuvudet berett att hugga.. Honan följer tätt efter.
   Två unga svanar med smala halsar flyr för livet.
   Små isstycken flyter samman och fryser ihop till grå nyis. Flockar av änder, sothöns och gäss trängs i de smalnande isfria passagerna. Solen höjer sig över horisonten. Vattenångan stiger från det öppna vattnet.
   De två unga svanarna flyr åt var sitt håll. Förföljaren riktar in sig på den ena och jagar in den i en smal ränna som leder in i en återvändsgränd. Stelnande issörja. Nu är han ifatt sitt offer. Han kastar sig över den unga svanen, trycker ner den med sin tunga kropp och biter i den smala halsen. Svanen skriker och sträcker fram halsen för att skydda huvudet. Förföljaren hasar sig  fram över den nedtryckta kroppen och tvingar ner huvudet under vattnet.
   Med ett skri frigör sig den halvdränkta svanen och tränger med flaxande vingar fram genom den krasande issörjan. Förföljaren följer lätt efter i isrännan. Strax är han ifatt och trycker ner svanhuvudet under vattnet igen. Detta upprepas ett par gånger.
   Vintertid syns ofta svankadaver fastfrusna med huvudet sänkt under isen.
   Men inte den här gången, inte än. Svanen når öppet vatten och lyckas springande på vattenytan få luft under vingarna och rädda sig.
   Hunger och kyla försvagar förföljare och flyende. Hittills har det dominanta svanparet lyckats försvara sitt revir.
   I en angränsande damm flyter sex svanar på en liten isfri yta. Nu ansluter sig det flyende svanparet till dem.