Desperata oljefurstar, militärmakt och äganderätt Lars-Åke Henningsson

De oljedynastier som syntes mest för några år sen var onekligen Bush och bin Laden. Nu har intresset förskjutits till desperata härskare och makteliter, som svarar på demokratiseringskrav med brutalt våld, om det så är i Algeriet eller Iran, i Libyen eller Bahrain. Hur den ideologiska överbyggnaden ser ut, spelar ingen större roll. Oavsett om regimen är islamistisk eller antiislamistisk, USA-vänlig eller kallar sej antiimperialistisk, så är de ekonomiska klyftorna lika grundläggande i samhällsstrukturen.
   De här regimerna belyser de grundläggande kopplingarna mellan militärmakt och äganderätt. Utan militär kontroll finns det ingen äganderätt till naturresurser. Den som har den militära kontrollen förfogar också över rätten till naturresurserna.
   Kopplingen mellan militärmakt och äganderätt har blivit Afrikas förbannelse. Förr var det kolonialmakterna som flockades runt naturresurserna. På senare tid är det beväpnade grupper som dras som flugor till oljan, diamanterna och de sällsynta mineralerna. Ännu har de förmodligen inte hunnit överträffa kung Leopold när det gäller hänsynslös grymhet, men det handlar väl mera om att Leopold var pionjär i branschen och därför kunde härja mycket friare. Som härskare över Kongo var han också en en monark av den gamla sorten, för vilken statens kassa var statschefens kassa. Även detta är ett mönster som finns kvar. Bolagen som köper upp råvarorna från dem som har den militära kontrollen, spelar naturligtvis samma avgörande roll nu som då.
   Det kan se lite olika ut om det handlar om ett regelrätt militärstyre eller om det handlar om en styrande klick nära lierad med militären, en släkt runt självhärskaren eller en partielit eller religiös elit. Sådana skillnader spelar ändå mest en roll för tronföljden och kontinuiteten i styret, inte för sambandet mellan militärmakt och äganderätt som sådant.
   I västra Europa var sambandet tydligast under den feodala tiden, och fortfarande har vi ju kvar adelsgodsen som en påminnelse.  Så småningom kom det direkta sambandet att upplösas hos oss.
Att villkoren för ägande sätts av den statsapparat som har militär kontroll över ett område kan man ändå se historien igenom. T ex förändrades villkoren för ägande och uppehållsrätt drastiskt för mexikaner i det som nu är New Mexico, Arizona, Colorado, Utah, Nevada och Kalifornien efter Mexicos landavträdelser till USA i mitten av 1800-talet, vilket dagens mexikaner märker väldigt tydligt.
   I dagens värld är statsmaktens kontroll inte minst viktig i Ryssland, där kopplingen mellan statsmakt och dispositionsrätt över naturresurserna ju fortfarande är mycket stark, oavsett  om statschefen utses på ett modernare sätt.
   Även om staten i Sverige och i Västeuropa till en början var väsentligen militära organisationer, så har dessa stater  ändå med tryck underifrån utvecklats till mer civila än militära stater. En civil stat är dock det nyliberala hatobjektet nummer ett, och viljan att dra ner på den civila staten märks  ju tydligt hos den borgerliga regeringen. En militär stat kan man som innehavare av privategendom däremot inte ifrågasätta på samma sätt som en civil stat, för utan den kan ju ens äganderätt snart vara någon annans.
   Så, med tanke på hur sambandet mellan militärmakt och äganderätt ser ut, vad ska en stackars hotad oljefurste göra? Hans makt kommer ur gevärspipan. Utan vapen har han ingenting.