Lund - syrénernas stad? av Staffan Jacobson

Lund är syrénernas stad. Eller har åtminstone varit det i tusen år. Särskilt älskade är syrénerna vid Domkyrkan, som är de tidigast blommande i hela landet och som har stått där åtminstone sedan mitten av artonhundratalet. Just den nuvarande placeringen är orsaken till deras tidiga vårblomning. Men mitt i vintern meddelas plötsligt att de ska bort i samband med ombyggnaden av Domkyrkoplatsen. Den oprovocerade konflikten om syrénbuskarna är helt och hållet Domkyrkorådets ansvar. Det kan tyckas att det finns större problem i Lund än dessa syréner och det gör det också. Men det är bara så inpiskat typiskt och därför också en principfråga: man följer en i Lund alltför välkänd repressiv byråkratisk tradition.
    Man har valt att inte föra en dialog med allmänheten och istället köra över den med det ena beslutet efter det andra. Lundabornas känslor är dem likgiltiga och de anförda argumenten håller inte. Domkyrkorådets tal om ”fri siktlinje” är ett förlegat synsätt inom stadsplanering som närmast för tanken till arkitekten Haussmanns brutala snitt genom Paris innerstad när han skapade de breda boulevarderna 1853-70. I en medeltida stadskärna av Lunds modell har sådana sterila ingrepp ingenting att skaffa. Här borde det istället handla om trivsel, gemyt och mer grönska, inte mindre.
   Är alla sätt för myndigheterna att demonstre4ra sin makt över allmänheten bra? Det tycker inte lundaborna, och här har man passerat en tydlig gräns. Senast det skulle anläggas en ”fri siktlinje” i Lunds stadskärna var det ökända Genombrottet i slutet av sextiotalet— en fyrfilig motorväg tvärs genom centrum som skulle snudda Domkyrkan. Detta avvärjdes i sista stund med minsta möjliga röstmarginal tack vare allmänhetens protester. Det är vi tacksamma för nu, och om vi lyckas rädda syrénerna kommer också nästa generation att vara tacksamma — trots allt är det inte bara Domkyrkorådet som skall trivas i Lund. Låt syrénbuskarna vara ifred kräver en namninsamling, en insändarstorm och en facebookgrupp. Ja, kom ihåg striden om Almarna i Kungsträdgården 1970!
   Argumenten för att ta bort syrénerna håller alltså inte måttet. Man försvarar sig med att beslutet ”togs för länge sedan”. Som om det äldsta beslutet alltid var bäst och ett nyare beslut i sig vore sämre. Det allra äldsta beslutet var ju dessutom att anlägga syrénerna under 1850-talet. Någon kopplar beslutet till bristen på offentliga toaletter trots att det kommer nya toaletter i besökscentrat. Nej, om bäst argument vinner kommer syrénerna att vara kvar. Men i Lunds kommunalpolitik och i Eskils fantasier skall det vara så dåliga beslut som möjligt. Eskil —Sydsvenskans allsmäktige Lundakrönikör — borde i denna opinionsbildande nyckelposition värna lundabornas intressen. I stället hänvisar han till fascisten Marinetti i ett krypiskt och helt omotiverat försvar för förstörelsen.
   Domkyrkorådet har gjort sig kända förr för att kuppa igenom impopulära beslut. Den anskrämliga Schartaustatyn dök plötsligt upp 2003 utan att vare sig arkitekttävlingen för besökscentrat eller allmänheten meddelats. I riktlinjerna för denna tävling poängterades särskilt att syrénerna inte skulle få röras, vilket nu Domkyrkorådet struntar blankt i. Om Lund styrts demokratiskt skulle Schartau väck och syrénerna stanna. Blir det tvärtom så betyder det att Lund styrs odemokratiskt — vilket i så fall visserligen inte blir någon större överraskning. Men skamligt är det ändå.