Håll fingrarna borta av Sten Henriksson

Det pågår nu en kampanj för att västmakterna ska intervenera i Libyen. Huvudförslaget är en s.k. ”no-fly zone”, en del av landet där Libyens flygplan inte ska få uppehålla sig. I annat fall blir de nämligen nerskjutna av andra flygplan, gissningsvis NATO:s. Sådana zoner har tidigare förekommit över Irak och Jugoslavien i början av 1990-talet. För att etablera en sådan zon börjar man med att slå ut luftförsvarssystemet, dvs. försvararens radarstationer, konventionellt luftvärn och luftvärnsmissiler. Om inte skulle nämligen de egna planen kunna skjutas ner och den risken vill man inte ta. Det är i stort sett ofrånkomligt att civila dödas under denna inledande förbekämpning och kanske kan något enstaka av de egna planen också stryka med. Som ett alternativ har man nämnt bombning av fiendens flygbaser, man vill med deras egna ord ”crater the airports”. Ledande förespråkare har varit de båda tidigare amerikanska presidentkandidaterna John Kerry och John McCain, men både de franska och brittiska regeringarna verkar också vara entusiastiska.




Gamla meriter

På nätet kan man nu få uppmaningar att skriva e-post till FN:s säkerhetsråd för att få dem att utropa sådana zoner vilket behövs för att bombningar etc. ska vara legala. Vad det här handlar om är s.k. humanitära interventioner. Man ska i det godas namn föra krig mot ett land eller som i det här fallet, gå in på ena sidan i ett inbördeskrig.

Det kan i varje enskilt fall anföras många skäl varför man vill ta till våld i en situation. I Libyenfallet verkar det finnas många sådana skäl: en 42-årig diktatur, en regim som härskar med våld och tortyr, en urskillningslöst brutal krigföring som också drabbar civilbefolkningen i det pågående inbördeskriget. Till det kommer andra skäl som nog inte är betydelselösa i det här fallet, t.ex. oljan, men det behöver vi inte fördjupa oss i. Det är sant att Libyen har en hygglig levnadsstandard och ett bra utbildningssystem som inte bara är förbehållet den härskande gruppen och att Libyen har intagit en klart antiimperialistisk hållning i världen och inom den afrikanska

unionen. Men Khaddafiregimens goda sidor är förbrukade och rättfärdigar den inte Det är dags att den går och lämnar plats för den folkliga rörelse som nu gjort uppror.



När ska vi lära oss?


Men, är detta skäl nog för ett västligt militärt ingripande? Svaret måste bli nej. Här liksom i Tunisien och Libyen och i dussintals andra länder har västmakterna samarbetat mycket väl med allsköns diktatoriska regimer och inte känt något behov av att understödja förändringar. Den demokratiska befriarlustan har inte varit påfallande. Till det kommer att det knappast är möjligt att införa demokrati och ordnade förhållanden med vapenmakt. Man tycker att det är det vi alla borde ha lärt av erfarenheterna från Irak och Afghanistan. Vad blev priset för diktatorn Saddam Huseins fall? Jag kan inte siffrorna, men nog handlar det om minst 100,000 människors död.

När detta skrivs samlas EU-ministrar och överväger insatser. Amerikanska Medelhavsflottan samlar sig utanför kusten. Känsliga själar i USA och Europa ropar att något måste göras,snabbt. Nordic Battlegroup är en av EU:s snabbinsatsstyrkor, Sverige bidrar med 1600 man (en mekaniserad bataljon med understöd) och ska ta ledningsansvaret. Men kan gissa att det kliar i fingrarna på försvarsminister Tolgfors och den svenska försvarsledningen att bättra på sitt allmänt nergångna renommé. Inget är ju mer upplyftande för regeringar än framträdanden på fjärran stridsfält.



Tack för tystnaden, Carl Bildt

Det enda positiva som kan sägas är väl att Carl Bildt inte har visat entusiasm. Bildt är en olycka och det är en skandal att han blev utrikesminister efter sina ubåtsinsatser och engagemang i USA och Afrika. Hans uttalanden om Georgienkriget var häpnadsväckande och omdömeslösa.. Men, för en gångs skull, han har hittills hållit igen här, trots kritik. Det tackar vi för, även om den inblandade oljan kan ha spelat roll. Och, för att till sist säga det tydligt: Arabfolkens frihet måste vara deras eget verk.