De som driver jämställdhetsarbetet i Sverige glömmer bort stora grupper av kvinnor - icke etniska svenskar, asylsökande, papperslösa och "importfruarna", sa Lillian Bailey från Asylgruppen Lund vid mötet på Stortorget den 8 mars.
Jag heter Lillian och jag har blivit tilldelad möjligheten att tala här idag av
Asylgruppen Lund. Ett av Asylgruppen Lunds jämställdhetsarbeten är samarbetet med Ain’t I a woman - kampanjen som kämpar för papperslösa kvinnors rätt till skydd, en kampanj som jag vill återkomma till lite senare.
Jag har varit på flera demonstrationer och manifestationer i Sverige, men det är tyvärr väldigt sällan jag fått se kvinnliga talare, än mer sällan har jag fått se icke etniskt svenska talare. Men något jag faktiskt aldrig fått se är en icke etniskt svensk kvinna tala på en demonstration eller manifestation i Sverige. Så på ett sätt känner jag mig ärad över att vara här, men framförallt är det viktigt för mig idag att göra några av alla dessa kvinnors behov hörda.
Först vill jag börja med att ställa frågorna; Varför är vi här idag? Vad innebär Internationella kvinnodagen? Historiskt sett började Internationella kvinnodagen som en dag då kvinnor samlades i några av västvärldens länder för att demonstrera eller manifestera för sina egna rättigheter. Under 60- och 70-talen fick dagen en mer internationell prägel och man kunde då se kvinnor i västvärlden, däri Sverige inräknat, ställa sig upp och kämpa för kvinnors rättigheter världen över. De senaste åren har dagen fått en mer nationell prägel, återigen belyser vi den ojämställdhet som råder och kvinnors situation inom vårt egna lands gränser.
Men Sveriges demografi har med tiden förändrats och med den dess kvinnor, men det är väldigt sällan man får höra om dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten idag. Säkert därför att jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor skiljer sig ofta från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnans.
För hur relevant är egentligen den procentuella höjningen av kvinnors löner, för att jämställa med männens löner, för Aicha – som pga av sin trostillhörighet överhuvudtaget inte kan få ett jobb? Hur relevant blir den där procentuella höjningen för Aicha när hon efter att ha sökt mer än 40 jobb och blivit nekad, bestämmer sig för att ta av sig sin slöja och helt plötsligt får ett jobberbjudande, men måste försaka sig själv och sin tro var dag hon går till jobbet, bara för att hon måste försörja sina barn? Och ja, det finns ensamstående muslimska kvinnor i Sverige idag! Det finns ensamstående muslimska kvinnor som VILL bära sin slöja!
Så här ser Sverige ut idag: jämställdhetskampen för Aicha skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för Aicha är en kamp mot islamofobi och rasistisk sexism.
Eller hur relevant är den procentuella höjningen av kvinnors löner för Sabina? Som lyckas få ett jobb men är den enda av alla hennes kvinnliga kollegor som måste utstå sexuella trakasserier från deras manliga chef? Allt pga av hans livslånga dröm om en exotisk svart kvinna som Sabina. Vilket inte är så svårt att förstå, för när man möter västerländsk media idag, hur många välutbildade, välklädda och välrespekterade svarta kvinnor får vi se egentligen? Som dessutom inte livnär sig på att dansa eller sjunga? Hur många?
Senare, när Sabina återigen blir trakasserad av några andra män på en nattklubb och vänder sig till klubbens vakter för skydd, bara för att inse att de istället bemöter hennes klagomål med hånskratt? För vad förväntar hon sig egentligen?! Vilken bild av svarta kvinnor har männen som är tillsatta att skydda Sabina? Vilka mediala bilder bemöts de av dagligen som läggs till grund för hur de värderar svarta kvinnor? För det finns ingenting som heter positiv rasism! Exotism ÄR rasism! Och vi är många svarta kvinnor i Sverige idag som inte vill bli bedömda efter huruvida vi kan dansa eller inte! Och som definitivt inte vill bli bekräftade av storleken på våra bakdelar!
Så här ser Sverige ut idag: Jämställdhetskampen för Sabina och mig skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för oss är en kamp mot den strukturella rasistiska sexism som genomsyrar både detta land och hela världen.
Några andra kvinnor vars rättigheter i Sverige tycks helt hamnat i skymundan är de så kallade "importfruarna". Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, även kallat Roks, kom nyligen ut med en rapport om de undangömda och glömda importfruarnas kamp i Sverige. Idag är det nämligen möjligt för en svensk man att ta hit kvinna efter kvinna trots att han låter dem utstå kränkningar så länge han avslutar förhållandet inom ramen av två år. Och dessa kvinnor måste genomlida dessa kränknigar i ett minimum av två år annars riskerar de utvisning.
Så här ser Sverige ut idag; Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är långt ifrån densamma som den etniskt svenska kvinnans jämställdhetskamp. Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är istället en kamp mot en institutionaliserad rasistisk sexism.
Jag heter Lillian och jag har blivit tilldelad möjligheten att tala här idag av
Asylgruppen Lund. Ett av Asylgruppen Lunds jämställdhetsarbeten är samarbetet med Ain’t I a woman - kampanjen som kämpar för papperslösa kvinnors rätt till skydd, en kampanj som jag vill återkomma till lite senare.Jag har varit på flera demonstrationer och manifestationer i Sverige, men det är tyvärr väldigt sällan jag fått se kvinnliga talare, än mer sällan har jag fått se icke etniskt svenska talare. Men något jag faktiskt aldrig fått se är en icke etniskt svensk kvinna tala på en demonstration eller manifestation i Sverige. Så på ett sätt känner jag mig ärad över att vara här, men framförallt är det viktigt för mig idag att göra några av alla dessa kvinnors behov hörda.
Först vill jag börja med att ställa frågorna; Varför är vi här idag? Vad innebär Internationella kvinnodagen? Historiskt sett började Internationella kvinnodagen som en dag då kvinnor samlades i några av västvärldens länder för att demonstrera eller manifestera för sina egna rättigheter. Under 60- och 70-talen fick dagen en mer internationell prägel och man kunde då se kvinnor i västvärlden, däri Sverige inräknat, ställa sig upp och kämpa för kvinnors rättigheter världen över. De senaste åren har dagen fått en mer nationell prägel, återigen belyser vi den ojämställdhet som råder och kvinnors situation inom vårt egna lands gränser.
Men Sveriges demografi har med tiden förändrats och med den dess kvinnor, men det är väldigt sällan man får höra om dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten idag. Säkert därför att jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor skiljer sig ofta från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnans.
För hur relevant är egentligen den procentuella höjningen av kvinnors löner, för att jämställa med männens löner, för Aicha – som pga av sin trostillhörighet överhuvudtaget inte kan få ett jobb? Hur relevant blir den där procentuella höjningen för Aicha när hon efter att ha sökt mer än 40 jobb och blivit nekad, bestämmer sig för att ta av sig sin slöja och helt plötsligt får ett jobberbjudande, men måste försaka sig själv och sin tro var dag hon går till jobbet, bara för att hon måste försörja sina barn? Och ja, det finns ensamstående muslimska kvinnor i Sverige idag! Det finns ensamstående muslimska kvinnor som VILL bära sin slöja!
Så här ser Sverige ut idag: jämställdhetskampen för Aicha skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för Aicha är en kamp mot islamofobi och rasistisk sexism.
Eller hur relevant är den procentuella höjningen av kvinnors löner för Sabina? Som lyckas få ett jobb men är den enda av alla hennes kvinnliga kollegor som måste utstå sexuella trakasserier från deras manliga chef? Allt pga av hans livslånga dröm om en exotisk svart kvinna som Sabina. Vilket inte är så svårt att förstå, för när man möter västerländsk media idag, hur många välutbildade, välklädda och välrespekterade svarta kvinnor får vi se egentligen? Som dessutom inte livnär sig på att dansa eller sjunga? Hur många?
Senare, när Sabina återigen blir trakasserad av några andra män på en nattklubb och vänder sig till klubbens vakter för skydd, bara för att inse att de istället bemöter hennes klagomål med hånskratt? För vad förväntar hon sig egentligen?! Vilken bild av svarta kvinnor har männen som är tillsatta att skydda Sabina? Vilka mediala bilder bemöts de av dagligen som läggs till grund för hur de värderar svarta kvinnor? För det finns ingenting som heter positiv rasism! Exotism ÄR rasism! Och vi är många svarta kvinnor i Sverige idag som inte vill bli bedömda efter huruvida vi kan dansa eller inte! Och som definitivt inte vill bli bekräftade av storleken på våra bakdelar!
Så här ser Sverige ut idag: Jämställdhetskampen för Sabina och mig skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för oss är en kamp mot den strukturella rasistiska sexism som genomsyrar både detta land och hela världen.
Några andra kvinnor vars rättigheter i Sverige tycks helt hamnat i skymundan är de så kallade "importfruarna". Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, även kallat Roks, kom nyligen ut med en rapport om de undangömda och glömda importfruarnas kamp i Sverige. Idag är det nämligen möjligt för en svensk man att ta hit kvinna efter kvinna trots att han låter dem utstå kränkningar så länge han avslutar förhållandet inom ramen av två år. Och dessa kvinnor måste genomlida dessa kränknigar i ett minimum av två år annars riskerar de utvisning.
Så här ser Sverige ut idag; Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är långt ifrån densamma som den etniskt svenska kvinnans jämställdhetskamp. Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är istället en kamp mot en institutionaliserad rasistisk sexism.
Sedan har vi alla de kvinnor som vi i Asylgruppen kämpar för. De asylsökandes och papperslösa kvinnornas och barnens kamp. För det har ju länge sett ut så att kvinnors kamp blir likvärdig med barnens kamp. Jag ska ge er ett exempel. Mirjana är en ensamstående asylsökande kvinna och mor i Sverige. Likt många andra asylsökande kvinnor präglas Mirjana av en allmän rädsla för myndigheter från sitt hemland, så när hon söker asyl här i Sverige, möter en man i uniform, och får frågan om hon har några specifika önskemål på könet hos sin handläggare svarar hon självklart nej. När hon väl kommer till sitt förhör på migrationsverket möts hon av en manlig handläggare och tolk och vågar då inte nämna sina verkliga asylskäl utan underminerar sig själv, är vag och tonar ner sina asylskäl för sin handläggare. Detta pga att hennes egentliga asylskäl rör sexuellt våld som dessutom åtföljts av fysiska övergrepp från hennes manliga familjemedlemmar vilket nu gjort att hon utvecklat en stark misstro för de flesta av det manliga könet… Mirjana får sedan ett negativt beslut på sin asylansökan eftersom migrationsverket hävdar att det finns en liten polismyndighet någonstans i hennes hemland som kan erbjuda henne och hennes barn det skydd de behöver. Den könsmaktsordning som råder väljer migrationsverket dock att fullkomligt blunda för. För så fort någon manlig medlem av hennes familj eller släkt får höra att hon är tillbaka i landet kan de bara knalla upp till polisstationen och kräva att få Mirjana utlämnad och följaktligen få det eftersom den sanna äganderätten för kvinnor har oftast någon manlig familjemedlem. Men som sagt, det väljer migrationsverket att blunda för.
Mirjana vänder sig i detta skede till oss i Asylgruppen och får då hjälp av oss att överklaga. Så vi hjälper henne att lägga fram sina verkliga asylskäl, påpekar de psykologiska aspekter som påverkat hennes handlingar i det tidiga skedet av aslysökningsprocessen, dock helt utan framgång. För Mirjana har inte kunnat styrka sin identitet helt och fullt, då man som kvinna i hennes hemland aldrig har tillgång till sina identifikationshandlingar utan det är antingen faderns, broderns eller den äkta makens rätt. Men även detta väljer migrationsverket helt att blunda för. Mirjana stämplas istället som inte trovärdig av våra svenska myndigheter. Tiden går och Mirjana och hennes barn hotas av utvisning, men hon vet att varken hon eller hennes döttrar har någon som helst framtid i hennes hemland, så Mirjanas enda alternativ blir att gå under jorden, hon och hennes barn blir då papperslösa. Men som papperslösa har Mirjana och hennes barn knappt några rättigheter kvar. Om någon utav dem skulle bli sjuka, vågar de knappt söka sjukvård pga av risken för utvisning. Om någon av dem skulle bli kränkta, rånade, misshandlade eller våldtagna i Sverige kan de inte söka hjälp från det svenska systemet får då blir de utvisade…
Emellertid får Mirjana reda på att några av hennes manliga familjemedlemmar hört att hon tagit sin tillflykt till Sverige och kommit hit för att ta tillbaka henne och barnen. Så Mirjana vänder sig till samma ställe som svenska kvinnor i hennes situation – kvinnojourer. Men även här möts hon av en oförståelse och risken är stor att de vägrar ta emot och skydda en papperslös kvinna och hennes barn i behov av hjälp.
Även detta är realitet i Sverige idag; asylsökande- och papperslösa kvinnors bristande rättigheter är det största exemplet på institutionaliserad rasistisk sexism - i vårt land.
Tänk er vilken frihet ni har att överhuvudtaget kunna visa er här idag. För papperslösa kvinnor och barn är det en enorm risk bara att visa sig ute i dagens Sverige. Det var trots allt inte länge sedan polisen ställde sig utanför ett köpcentrum i en invandrartät förort till Malmö för att id-kontrollera folk, då de behövde fylla några tomma platser på ett plan med utvisning till Irak. Detta är vad Sverige utvecklats till, vi har börjat göra räder på människor likt vi gör razzior på narkotika och annat oönskat i vårt samhälle…
Men vad kan vi göra för alla dessa kvinnor? Nu vill jag komma tillbaka till Ain't I a woman – kampanjen som är ett jättebra exempel på hur man kan jobba. Kampanjen kräver nämligen att: Kvinnofridslagen skall ändras och ta hänsyn till papperslösa kvinnors särskilda situation. Dessutom att kvinnofridslagen måste överordnas Utlänningslagen, att Utlänningslagen skrivs om för att ta asylsökande kvinnors ofta särskilda skäl i beaktning och godtas som skäl för asyl. Och att väcka debatten för dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten.
Ain't I a woman är ett uttryck som myntades av en före detta svart slav och kvinna vid namn Sojourner Truth i USA år 1851 då hon ställde sig upp under ett suffragett möte och yttrade orden Ain't I a women too? Hon syftade då på att borde inte kvinnorättsrörelsen kämpa för alla amerikanska kvinnors rättigheter och inte som då bara de vitas?
Så jag frågar er idag, är inte även vi kvinnor? Är inte även våra rättigheter värda att kämpa för? Vår jämställdhetskamp kanske skiljer sig något från majoriteten av kvinnors jämställdhetskamp i Sverige. Men om vi bara får känna oss hörda och sedda av kvinnorättsrörelsen i Sverige idag så kan ni få se att vi definitivt är en kraft att räkna med.
Mirjana vänder sig i detta skede till oss i Asylgruppen och får då hjälp av oss att överklaga. Så vi hjälper henne att lägga fram sina verkliga asylskäl, påpekar de psykologiska aspekter som påverkat hennes handlingar i det tidiga skedet av aslysökningsprocessen, dock helt utan framgång. För Mirjana har inte kunnat styrka sin identitet helt och fullt, då man som kvinna i hennes hemland aldrig har tillgång till sina identifikationshandlingar utan det är antingen faderns, broderns eller den äkta makens rätt. Men även detta väljer migrationsverket helt att blunda för. Mirjana stämplas istället som inte trovärdig av våra svenska myndigheter. Tiden går och Mirjana och hennes barn hotas av utvisning, men hon vet att varken hon eller hennes döttrar har någon som helst framtid i hennes hemland, så Mirjanas enda alternativ blir att gå under jorden, hon och hennes barn blir då papperslösa. Men som papperslösa har Mirjana och hennes barn knappt några rättigheter kvar. Om någon utav dem skulle bli sjuka, vågar de knappt söka sjukvård pga av risken för utvisning. Om någon av dem skulle bli kränkta, rånade, misshandlade eller våldtagna i Sverige kan de inte söka hjälp från det svenska systemet får då blir de utvisade…
Emellertid får Mirjana reda på att några av hennes manliga familjemedlemmar hört att hon tagit sin tillflykt till Sverige och kommit hit för att ta tillbaka henne och barnen. Så Mirjana vänder sig till samma ställe som svenska kvinnor i hennes situation – kvinnojourer. Men även här möts hon av en oförståelse och risken är stor att de vägrar ta emot och skydda en papperslös kvinna och hennes barn i behov av hjälp.
Även detta är realitet i Sverige idag; asylsökande- och papperslösa kvinnors bristande rättigheter är det största exemplet på institutionaliserad rasistisk sexism - i vårt land.
Tänk er vilken frihet ni har att överhuvudtaget kunna visa er här idag. För papperslösa kvinnor och barn är det en enorm risk bara att visa sig ute i dagens Sverige. Det var trots allt inte länge sedan polisen ställde sig utanför ett köpcentrum i en invandrartät förort till Malmö för att id-kontrollera folk, då de behövde fylla några tomma platser på ett plan med utvisning till Irak. Detta är vad Sverige utvecklats till, vi har börjat göra räder på människor likt vi gör razzior på narkotika och annat oönskat i vårt samhälle…
Men vad kan vi göra för alla dessa kvinnor? Nu vill jag komma tillbaka till Ain't I a woman – kampanjen som är ett jättebra exempel på hur man kan jobba. Kampanjen kräver nämligen att: Kvinnofridslagen skall ändras och ta hänsyn till papperslösa kvinnors särskilda situation. Dessutom att kvinnofridslagen måste överordnas Utlänningslagen, att Utlänningslagen skrivs om för att ta asylsökande kvinnors ofta särskilda skäl i beaktning och godtas som skäl för asyl. Och att väcka debatten för dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten.
Ain't I a woman är ett uttryck som myntades av en före detta svart slav och kvinna vid namn Sojourner Truth i USA år 1851 då hon ställde sig upp under ett suffragett möte och yttrade orden Ain't I a women too? Hon syftade då på att borde inte kvinnorättsrörelsen kämpa för alla amerikanska kvinnors rättigheter och inte som då bara de vitas?
Så jag frågar er idag, är inte även vi kvinnor? Är inte även våra rättigheter värda att kämpa för? Vår jämställdhetskamp kanske skiljer sig något från majoriteten av kvinnors jämställdhetskamp i Sverige. Men om vi bara får känna oss hörda och sedda av kvinnorättsrörelsen i Sverige idag så kan ni få se att vi definitivt är en kraft att räkna med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar