Libyen och vänstern (Referat från Immanuel Wallerstein 15/3)

Det förekommer så mycket hyckleri och förvirrad analys beträffande det som sker i Libyen att man knappast vet var man ska börja. Mest negligerad är sprickan inom vänstern. Flera latinamerikanska stater och särskilt Venezuela är helhjärtade supportar till Kaddafi. Men vänstern i Mellanöstern, Asien, Afrika, Europa och Nordamerika håller inte med dem.
   Hugo Chavez analys fokuserar framför allt på att USA och Västeuropa tidigare uttalat hot och fördömanden mot Kadaffi-regimen. Chavez med flera hävdar att västvärlden vill invadera Libyen och stjäla Libyens olja. Hela denna analys missar totalt vad som har skett och inger tvivel beträffande Chavez omdöme – och hans anseende inom vänstern
   För det första har Kadaffi bara haft god press i västvärlden under hela det senaste decenniet. Han ansträngde sig på alla sätt att bevisa att han inte på något sätt stödde ”terrorism” och att det enda han önskade var att bli helt integrerad i den geopolitiska och världsekonomiska huvudfåran.
   Det andra som Chavez missar är att det inte kommer att ske någon nämnvärd militär inblandning frän Västs sida i Libyen. De offentliga uttalandena är bara snack för att tillfredsställa hemmaopinionerna. Det kommer ingen resolution från säkerhetsrådet eftersom Kina och Ryssland är emot det. Det blir ingen Nato-resolution därför att Tyskland och andra inte vill det. Också Sarkozys militanta anti-Kaddafi-ståndpunkt möter motstånd i Frankrike.
   Framför allt kommer motståndet mot ett militärt ingripande från USA, både från allmänheten och militären. Försvarsminister Robert Gates är emot och det är också överbefälhavaren amiral Mullen som offentligt har uttalat sig mot en flygförbudszon
   Den 25 februari sa Gates i ett anförande till kadetterna vid West Point: ”Enligt min mening borde den försvarsminister som råder presidenten att sända en stor amerikansk armé till Asien eller Mellanöstern eller Afrika se till att få sitt huvud undersökt.”
   Nato-styrkornas förre befälhavare sa i Washington Post den 11 mars: ”Libyen motsvarar inte kriterierna för en amerikansk militär operation.”
   Frågan är alltså inte om det blir ett militärt ingripande från väst eller inte. Vad det gäller är konsekvenserna för den arabiska revolutionen av Kaddafis avsikt att på det mest brutala sätt undertrycka all opposition. Libyen befinner sig i uppror på grund av de framgångsrika resningarna i Tunisien och Egypten.
   Om det finns någon konspiration så är det en konspiration mellan Kaddafi och Väst för att sakta ner eller rentav krossa det arabiska upproret. Om Kaddafi lyckas sänder det ett budskap till de övriga hotade despoterna i regionen att det lönar sig bättre att tillgripa hårt förtryck än att göra eftergifter.
   Det är vad vänstern i resten av världen ser, även om vissa latinamerikanska regeringar inte gör det. Samir Amin påpekar i sin analys av den egyptiska folkresningen att det finns fyra tydliga komponenter bland demonstranterna – ungdomen, den radikala vänstern, medelklassdemokraterna och islamisterna.
   Ledarna för Arabförbundet fördömer Kaddafi offentligt men många, kanske flertalet, applåderar honom privat – och kopierar honom.
   Vi måste fokusera på huvudsaken. Den viktigaste kampen i världen just nu är den arabiska revolten. Det blir svårt nog att föra den till ett lyckligt slut. Kaddafi utgör ett stort hinder för den arabiska vänstern och för hela världens vänster. Kanske borde vi alla erinra oss Simone  de Beauvoirs maxim: ”Att själv vilja bli fri innebär att vilja att alla andra ska bli fria.”
Översättning G. Stensson