En provokatör av Per Roijer

Humanekologen Alf Hornborg talade i onsdags om Myten om Maskinen vid ett offentligt seminarium  i Demokratisk Vänsters regi. En välbesökt ABF-lokal lyssnade.
   Hornborg, som är professor i Lund, retar gallfeber på sina kollegor inom nationalekonomi och inom de tekniska högskolorna. Han menar att teknisk utveckling inte alls ökar välfärden för de fattiga på jorden utan är ett sofistikerat och väl maskerat sätt att omfördela resurser från de fattiga till de rika.
   Det var så vid industrialismens genombrott i Europa och det är så fortfarande.
   Hornborg hävdade att nationalekonomin som vetenskap uppkom därför att engelska tänkare, bland annat David Ricardo, ville rättfärdiga sina omåttliga rikedomar som hade sin grund i slavhandel och exploatering av de brittiska kolonierna.
   Läran om komparativa fördelar i handeln mellan länder -- som lärs ut vid de ekonomiska fakulteterna och är en grund i frihandeln -- säger att alla blir vinnare när fattiga och rika länder handlar med varandra. Hornborg menar att teorin istället är ett sofistikerat upplägg för att omfördela resurser från den fattiga till den rika världen.
   Ojämna prisrelationer är dessutom grundläggande för att utveckla teknik. Utan dem hade det inte blivit någon ny teknologi. Det ena förutsätter det andra, och det är därför obegripligt att ekonomi och teknik lärs ut vid två skilda fakulteter vid universiteten, sa Hornborg.
   Export och import går alltid jämnt ut om man mäter i pengar. Den enes import är den andres export. Men om man använder andra måttstockar, som till exempel vikt (ton eller kilo), ser man hur ojämnt utbytet är mellan rika och fattiga länder. Det finns andra måttstockar som visar samma sak, brukad areal (mark) till exempel, eller bruttonationalprodukt per kvadratkilometer.
   Men sådana mått används aldrig i nationalekonomin, "ojämnt utbyte" existerar inte alls som begrepp. Ändå är det som det handlar om, menar Hornborg.
   Alf Hornborg säger också att samhällen i energihänseende inte fungerar på något annat sätt än maskiner. De lämnar alltid ifrån sig mindre energi än de förbrukar.

Slutsats: det finns alltid en förlorare.
   De som gått marxistiska grundkurser på 70-talet kände säkert igen sig en smula. Och Hornborg har läst sin Karl Marx. Finanskrisen är dessutom ett utmärkt avstamp om man vill ha uppmärksamhet för nya idéer och teorier. Men någon utväg har än så länge varken dagens nationalekonomer eller morgondagens humanekologer.
   Det kanske intressantaste med Hornborgs och hans kollegors idéer är att det nu inom akademin finns forskare som kritiskt granskar nationalekonomins teorier utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Och det hjälper naturligtvis till att ekonomerna står handfallna inför den globala finanskrisen. I detta ska man säkert förstå den ilska som Alf Hornborg väcker både bland ekonomer, ingenjörer och kapitalägare.