”Konkurrensens konsekvenser” Varför blev det som det blev? av Ulf Nymark

Konkurrensutsättning av välfärdstjänster har inte medfört de effektivitets- och kvalitetsvinster som privatiseringsivrarna förespråkar. Det påvisas tydligt i den rapport från Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS), Konkurrensens konsekvenser, som jag redogjorde för i förra veckans nummer av VB. Men rapporten nöjer sig inte med att konstatera detta. Den tar också upp frågan om varför det blev som det blev, eller snarare varför det inte blev som förespråkarna hävdat att det skulle bli.

Omfattande informationsproblem
En grundläggande anledning till varför den effektivitet och kvalitet som de borgerliga sagt sig vilja uppnå inte infunnit sig är att välfärdstjänster är en alldeles speciell typ av tjänster, fastslår rapporten. Tjänsterna är komplexa och kvaliteten är ofta svårdefinierbar.  För att marknaden ska fungera måste ”kunden”/brukaren/nyttjaren ha tillgång till korrekt och komplett information.
   Rapporten konstaterar att det råder ”omfattande” problem för brukarna att finna relevant information om tjänsternas innehåll, kostnader och kvalitet. Konsekvensen är att de inte kan fatta välinformerade beslut. Inte heller kommuner, landsting och stat har tillräcklig information. Även i de fall då brukarna själva känner sig välinformerade visar rapporten på att det egentligen inte är ett välinformerat val. Inom sjukvården är informationen ofta i form av tips från vänner och anhöriga, vilket är tämligen begränsade källor. Ofta är dessutom den person som gör valet inte densamma som nyttjar tjänsten. Föräldrar vistas inte på dagis, anhöriga till dementa vistas inte på äldreboendet etc.

Att skapa en marknad kostar
Andra faktorer som gör att de hävdade effekterna uteblivit är t ex  att det kostar att skapa en marknad. Det offentliga lägger ner stora (om än kanske inte tillräckligt stora) kostnader på upphandling, tillsyn och kontroll och de privata utförarna spenderar stora summor pengar reklam.

Oåterkalleligt val
Slutligen pekar Konkurrensens konsekvenser på att valet av utförare av välfärdstjänster ofta är oåterkalleligt. Det är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Vad är, enligt antologin, skillnaden? Jo, det tar lång tid för brukaren att skaffa sig en uppfattning om tjänstens kvalitet. När brukaren fått kunskap om alternativen (om nu brukaren över huvud taget kan få det) är det oftast för sent att byta. Om man väljer fel skola är det knappast ett bra alternativ att gå om en klass. Det går heller inte att välja bort en felaktig behandling inom vården eller att ta tillbaka en lång sjukskrivning som beror på försummelser och brister inom vården.

Många äldre kan inte välja
Så långt SNS-rapporten. Nu i dagarna har forskningsresultat från annat håll ytterligare understrukit de slutsatser som där har dragits. På DN-debatt publicerades i veckan forskare från Karolinska institutet resultatet av sina studier av äldre inom sjukvård och äldreomsorg. Deras studie visar bland annat att drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom vård och omsorg. Ännu värre ser det ut bland dem som redan beviljats vård- och omsorgsboende eller hemtjänst. Mindre än 5 procent inom vård- och omsorgsboende hade förmågan att hitta och förstå information. För hemtjänstbrukarna var det endast drygt en tredjedel som hade denna förmåga. Forskarna pekar på det paradoxala i att har man förmågan att välja inom äldreomsorgen så uppfyller man oftast inte kraven för att få äldreomsorg – de ”äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder”, är forskarnas slutsats.

Vänsterns politik
Vad ska nu dessa båda studier - som båda entydigt pekar i samma riktning – betyda för vänsterns (vänstern i vid mening) politik och argumentation? Självklart kan vi triumferande utbrista: ”Vad var det vi sa!” – och det känns ju alltid angenämt. Men det gör vi förstås inga politiska vinster på. Ett enkelt ”Nej till privatiseringar!” eller ”Inga vinster i välfärden” övertygar knappast någon som inte redan är privatiseringsmotståndare. Med sådana slagord intar vi då bara rätt och slätt samma typ av ideologisk position, fast med omvända förtecken, som borgarnas ”Ja till privatiseringar!”.
   Oberoende forskare har nu tydligt klargjort att de borgerligas argument för privatiseringar inte håller. Det är tydligare än någonsin att det enbart är av ideologiska skäl som privatiseringen har genomförts och drivs vidare.

Vi kan inte vara kunder
Som svar på detta måste vänstern på ett lättförståeligt och pedagogiskt sätt påvisa varför vi är emot privatiseringarna. Att de påstådda vinsterna uteblir, att valfriheten i stort sett är en chimär, att privatiseringen innebär stora kostnader för samhället, och att de privata bolagens vinstkrav motverkar kvalitetshöjning etc. Visst, vänstern har länge framfört dessa argument, men det har ändå oftast för allmänheten framstått som om vi i första hand varit emot privatiseringar för att det lett till vinst för företagen. Vi måste nu rikta in oss på att det faktum att det inte finns, och aldrig kommer att kunna finnas, en marknad för välfärdtjänsten. Som elev, som vårdtagare som arbetssökande på Arbetsförmedlingen kan vi helt enkelt inte vara kunder och konsumenter. Vi kan bara vara medborgare.