Föreställningen om ett judiskt hemland har dominerat diskursen under årtusenden, men nu måste vi nå definitiva slutsatser
A. B. Yehoshua
A. B. Yehoshua
Det finns inget mer problematiskt begrepp beträffande den judiska identiteten än begreppet hemland (moledet). Ändå är det grundläggande och naturliga förhållandet till ett hemland en hörnsten på vilken varje nationell identitet grundas. Det är viktigare än ett gemensamt nationellt språk, en gemensam religion och gemensam historia. Utan ett grundläggande förhållande till ett hemland – något som ofta jämförs med förhållandet till en moder – blir den nationella identiteten instabil och ihålig.
Men den judiska nationella identiteten både förvånade och störde världen genom sin långa överlevnad, trots otydligheten i förhållande till begreppet hemland; särskilt som den komplexa judiska attityden till hemlandet fortfarande i viss mån ger upphov till antisemitisk fientlighet.
”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Denna, den första mening som uttalades till den förste juden, anammades av många judar genom hela den judiska historien, antingen som ett teologiskt imperativ eller som en existentiell och ideologisk möjlighet. Abraham lämnade förvisso inte bara sin faders hus och sitt hemland; han lämnade också det nya land som var utlovat till honom och begav sig till Egypten; och trots att han själv till slut återvände till Israel, så reste också hans sonson Jakob och hans söner till Egypten för att aldrig återvända under sin livstid.
Det judiska folket uppstod alltså inte i sitt hemland, och inte heller mottog det sin Torah i hemlandet utan i öknen, en region som det passerade mellan diasporan och det utlovade hemlandet. Detta är exceptionellt; ytterst få nationer har fått sin fysiska och andliga identitet utformad någon annanstans än i sitt hemland. Efter det att det första templet hade rivits sjöng de fördrivna i Babylon med intensiv känsla, ”Vid Babylons floder satt vi och grät när vi mindes Sion”. Men när den persiske kungen efter endast 40 år uppmanade dem att återvända till Israel och bygga upp det ödelagda templet, var det bara somliga som ville återvända till Israel; och innan de gav sig iväg riktade de ilsken kritik mot dem som valde att fortsätta att leva i exil.
Under de sexhundra år som kallas det andra templets period började mer än halva det judiska folket vandra sin väg genom den antika världen och därigenom försvaga elementet av fysisk samhörighet med hemlandet. Även om den judiska nationella identiteten och religionen inte försummade hemlandsbegreppet så kom det att bli ett virtuellt begrepp. En konsekvens blev att judarna också nedvärderade betydelsen av hemlandet för de länder de gästade och kom att betrakta dem som värdshus och hotell genom vilka judarna som artiga gäster passerade, antingen frivilligt eller genom tvång.
Romarna drev inte bort judarna från Israel efter förstörelsen av det andra templet, det kan varje historiker bekräfta. Och under de 1500 åren efter det romerska imperiets sammanbrott bevakade inga romare eller andra fiender Israels gränser för att förhindra att judarna återvände till sitt land. Den gängse myten att judarna fördrevs av romarna, som spelar en viktig roll bland argumenten för judarnas historiska rätt till Israel, får inte ens stöd i den judiska liturgin som i generationer upprepat, ”På grund av våra synder lämnade vi vårt land”, och inte”Vi fördrevs från vårt land.”
De omkring två miljonerna judar som vid den tiden bodde i Israel lastades förvisso inte ombord på romerska skepp och tvångsförvisades. Det som hände var att de gradvis lämnade landet och anslöt sig till judarna i förskingringen i hela den antika världen.
Genom doktrinen om Yavneh och dess vise slog det virtuella hemlandet gradvis rot i den judiska identiteten. Halakhan, den judiska religiösa lagen, enligt vilken det räckte att tio judar samlades för att förrätta bön, möjliggjorde historiens mest förbluffande nationella spridning. Det var inte bara en historisk förskingring utan en aktiv och dynamisk spridning som fortfarande existerar – från Afghanistan, Iran, Bukhara och Uzbekistan genom Rumänien,Turkiet, Irak och ända till Yemen och Nordafrika, hela medelhavsområdet, Ryssland med dess folk och satelliter, från Östeuropa och västerut. Och efter upptäckten av Amerika skyndade judarna naturligtvis över Atlanten och spreds över den nya världen, i norr och söder, så långt som till Eldslandet. De uteslöt inte heller Sydafrika, Australien och Nya Zealand.
Sedan början av 1800-talet, då bara 5000 av världens 2.500.000 judar levde i Israel (enligt Encyclopedia Hebraica, har 80 procent av det judiska folket bytt vistelseort. Det fruktansvärda är att somliga av offren för Holocaust inte mördades i de länder där de hörde hemma utan greps för utplånas i ett icke-hemland: i dödsläger.
Men den judiska nationella identiteten både förvånade och störde världen genom sin långa överlevnad, trots otydligheten i förhållande till begreppet hemland; särskilt som den komplexa judiska attityden till hemlandet fortfarande i viss mån ger upphov till antisemitisk fientlighet.
”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Denna, den första mening som uttalades till den förste juden, anammades av många judar genom hela den judiska historien, antingen som ett teologiskt imperativ eller som en existentiell och ideologisk möjlighet. Abraham lämnade förvisso inte bara sin faders hus och sitt hemland; han lämnade också det nya land som var utlovat till honom och begav sig till Egypten; och trots att han själv till slut återvände till Israel, så reste också hans sonson Jakob och hans söner till Egypten för att aldrig återvända under sin livstid.
Det judiska folket uppstod alltså inte i sitt hemland, och inte heller mottog det sin Torah i hemlandet utan i öknen, en region som det passerade mellan diasporan och det utlovade hemlandet. Detta är exceptionellt; ytterst få nationer har fått sin fysiska och andliga identitet utformad någon annanstans än i sitt hemland. Efter det att det första templet hade rivits sjöng de fördrivna i Babylon med intensiv känsla, ”Vid Babylons floder satt vi och grät när vi mindes Sion”. Men när den persiske kungen efter endast 40 år uppmanade dem att återvända till Israel och bygga upp det ödelagda templet, var det bara somliga som ville återvända till Israel; och innan de gav sig iväg riktade de ilsken kritik mot dem som valde att fortsätta att leva i exil.
Under de sexhundra år som kallas det andra templets period började mer än halva det judiska folket vandra sin väg genom den antika världen och därigenom försvaga elementet av fysisk samhörighet med hemlandet. Även om den judiska nationella identiteten och religionen inte försummade hemlandsbegreppet så kom det att bli ett virtuellt begrepp. En konsekvens blev att judarna också nedvärderade betydelsen av hemlandet för de länder de gästade och kom att betrakta dem som värdshus och hotell genom vilka judarna som artiga gäster passerade, antingen frivilligt eller genom tvång.
Romarna drev inte bort judarna från Israel efter förstörelsen av det andra templet, det kan varje historiker bekräfta. Och under de 1500 åren efter det romerska imperiets sammanbrott bevakade inga romare eller andra fiender Israels gränser för att förhindra att judarna återvände till sitt land. Den gängse myten att judarna fördrevs av romarna, som spelar en viktig roll bland argumenten för judarnas historiska rätt till Israel, får inte ens stöd i den judiska liturgin som i generationer upprepat, ”På grund av våra synder lämnade vi vårt land”, och inte”Vi fördrevs från vårt land.”
De omkring två miljonerna judar som vid den tiden bodde i Israel lastades förvisso inte ombord på romerska skepp och tvångsförvisades. Det som hände var att de gradvis lämnade landet och anslöt sig till judarna i förskingringen i hela den antika världen.
Genom doktrinen om Yavneh och dess vise slog det virtuella hemlandet gradvis rot i den judiska identiteten. Halakhan, den judiska religiösa lagen, enligt vilken det räckte att tio judar samlades för att förrätta bön, möjliggjorde historiens mest förbluffande nationella spridning. Det var inte bara en historisk förskingring utan en aktiv och dynamisk spridning som fortfarande existerar – från Afghanistan, Iran, Bukhara och Uzbekistan genom Rumänien,Turkiet, Irak och ända till Yemen och Nordafrika, hela medelhavsområdet, Ryssland med dess folk och satelliter, från Östeuropa och västerut. Och efter upptäckten av Amerika skyndade judarna naturligtvis över Atlanten och spreds över den nya världen, i norr och söder, så långt som till Eldslandet. De uteslöt inte heller Sydafrika, Australien och Nya Zealand.
Sedan början av 1800-talet, då bara 5000 av världens 2.500.000 judar levde i Israel (enligt Encyclopedia Hebraica, har 80 procent av det judiska folket bytt vistelseort. Det fruktansvärda är att somliga av offren för Holocaust inte mördades i de länder där de hörde hemma utan greps för utplånas i ett icke-hemland: i dödsläger.
Det virtuella hemland som judarna så utomordentlig väl odlat genom hela sin historia betraktades med tvivel av de andra nationerna, för att uttrycka det milt. Det är begripligt att folk inte tycker om att deras hemland betraktas som permanenta gästhus för främlingar, även om de är artiga och fredsälskande, högeffektiva och produktiva som de judiska samhällena i allmänhet var i alla de länder där de varit utspridda i det förflutna och för närvarande.
När dessa nationers sekulära nationella identitet blev starkare och när nationalismen blev ett avgörande element i dem förvandlades det förflutnas religiösa reservationer följaktligen på många håll till konkret hat. De som var lojala med det virtuella hemlandet tvingades förvandla de länder där de bodde till verkliga hemland antingen genom någon sorts assimilering eller – om det inte fanns något annat val – genom att förvandla sitt virtuella hemland till ett konkret hemland.
I början av 1900-talet började sionismens olika fäder fresta judarna att återuppliva begreppet hemland, som hade blivit så försvagat genom seklerna. Men fanns det något tillgängligt territorium som skulle kunna fungera som hemland? Ryssarna ville inte ge upp makten över Birobidjan och inte heller ville argentinarna ge upp de områden som erbjöds av baron Hirsch. Uganda var frukten av en brittisk officers misstag, han hade glömt att fråga de afrikanska invånarna om de var beredda att förvandla sitt land till en judisk stat, för att inte nämna det förhållandet att förmodligen ingen jude någonsin satt sin fot där. Bara i Israel var det möjligt att övertala judarna – och det var inte lätt – att förvandla det virtuella hemlandet till ett riktigt land.
Men Israel var redan de arabiska invånarnas hemland och det kvittar om palestinierna definierade sig som en separat nation eller som en del av en större arabisk nation när sionismen trängde in. Palestinas kärr och ödemarker var en del av invånarnas identitet precis som Negevöknen är en del av israelernas, som inte vill ge upp en enda stenig backe där.. Kan judarna genom någon sorts fjärrkontroll ha bevarat en historisk rätt till Israel under de århundraden då de varit borta därifrån? Är det ens möjligt? Den enda moraliska rätten att förvandla det virtuella judiska hemlandet till Israels land härrör uteslutande från den förtvivlan som griper en nation som blivit dömd till döden. I sanning, det ny-gamla hemlandet räddade hundratusentals europeiska judar som anlände dit efter Balfour-deklarationen under en tid då Amerikas och många andra länders portar var stängda för dem.
Eftersom ett hemland inte bara är ett territorium utan ett grundläggande element i den personliga och nationella identiteten är Israel/Palestinas delning i två stater inte bara den enda politiska lösningen utan också ett moraliskt imperativ. De som stjäl av palestiniernas territorium, som staten Israel nu gör, måste veta att de plundrar och inkräktar på själva essensen av invånarnas identitet - och vem skulle bättre än vi kunna veta, från den judiska historien, hur dyrbar den nationella och religiösa identiteten var för judarna och hur mycket de var villiga att uppoffra för den.
Samtidigt är palestiniernas hemlands identitet nästan motsatsen till vårt hemlands identitet och förtjänar också att granskas. Jämfört med en nation som bytte hemland som en pilot består en palestiniers hemland ofta bara av en by och ett hus, vilket är orsaken till att det uppstår tragedi och kris när de fördrivs därifrån. Palestinierna i flyktinglägren i Gaza och på Västbanken befinner sig inte många kilometer från sina hem och byar som de blev fördrivna från i kriget 1948, trots att de fortfarande lever i sitt palestinska hemland. Men de känner det som om de inte bara hade fördrivits från sina hem och byar utan från själva hemlandet och så har de i 64 år fortsatt att bo under flyktinglägrens förnedrande förhållanden utan önskan eller möjlighet att rehabilitera sig i sitt hemland. Rätten att återvända till hemlandet som är legitim, förvandlades tillrätten att återvända till huset i Israel, vilket är omöjligt och onödigt.
Är det inte värt, att i denna period av politisk desperation, som överskuggar firandet av det judiska nyåret, försöka granska de gamla föreställningarna och därigenom söka efter ett genombrott?
(Yehoshua är en ledande israelisk författare. Texten ovan är en sammanfattning av judarnas verkliga historia. Den är minst lika fascinerande som myterna, men skiljer sig på många sätt från den vanliga politiska och religiösa sionistiska propagandan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar