Lunds domkyrka den 9 oktober
”Jag ser mig själv som en israelisk patriot. Jag vill vara stolt över mitt land, vilket blir alltmer omöjligt för människor som jag. Som verkliga israelvänner betraktar jag dessutom enbart de som höjer sina röster mot Israels nuvarande politik. Mot ockupationen, mot blockaden. Mot kriget. Detta är riktig vänskap”.Så skriver den israeliske författaren och journalisten Gideon Levy i sin bok Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011.
”Gazakriget var ett krig där det nästan inte förekom något motstånd eller några strider, ett brutalt anfall på en hjälplös, omringad och instängd befolkning som inte hade någonstans att ta vägen, inte ens ut i havet. Granater med vit fosfor som brände in i det levande köttet och flechetteammunition som spred sina spikar åt alla håll, bemannade och obemannade flygplan som spred missiler, bombningar och åter bombningar helt utan proportionalitet; hundratals oskyldiga som dog bara för att de råkade bo i Gaza.”
För Gideon är palestinierna inga abstrakta offer. De är individer. Med namn. Medmänniskor.
Susan Nathan var 56 år gammal och hade hela sitt liv varit övertygad sionist, när hon begärde israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel. I sin självbiografiska bok ”Ett annat Israel” berättar hon hur hon kom att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och israeler uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza.
”Det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948. Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det. De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland. Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar. Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld eller administrativa metoder.”
”Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750000 palestinier från deras hem. Först när de erkänt de orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket kan de börja förbättra dagens situation.
Så talar två israeliska, judiska profetröster, Gideon Levy på den israeliska tidningen Haaretz och författaren Susan Nathan. Låt oss lyssna på en tredje, den israeliske författaren Yehoshua, vars böcker finns utgivna på svenska, senast ”Kvinnan i Jerusalem” som kom ut 2008. Yehoshua uttalar sig i dag i tidningen Haaretz:
”Eftersom ett hemland inte bara är ett territorium utan också en grundläggande del av den personliga och nationella identiteten, är delningen av Israel i två stater inte bara den enda politiska lösningen utan också ett moraliskt imperativ. De som stjäl delar av palestiniernas land så som staten Israel nu gör måste inse att de plundrar och inkräktar på själva essensen av invånarnas identitet - och vem har större kunskap än vi har från den judiska historien om hur dyrbar den nationella och religiösa identiteten var för judarna och hur mycket de var beredda att uppoffra för den.”
I Sydsvenskan den 20 september analyserade Ingmar Karlsson den israeliska politik som lett till dagens situation. Israel har fragmentiserat Västbanken genom att bygga bosättningar och motorvägar som palestinierna saknar tillträde till, och en mur som skiljer de två folken åt. Den ockuperade Västbanken styrs av en Palestinsk Myndighet som ekonomiskt och politiskt är helt beroende av Israel.
Oslo-överenskommelsen 1993 skulle leda till fred och en palestinsk stat inom fem år. Men hat och mord kom emellan. Den judiske bosättaren Baruch Goldstein, född i USA, stegade 1993 in i en moské i Hebron och mördade 29 bedjande, vapenlösa palestinier och sårade hundratals.
Två år senare den 4 november 1995 deltog Israels premiärminister Yitzhak Rabin i ett stort fredsmöte för att fira fredsöverenskommelsen med palestinierna som tycktes förestående. Då trädde sionisten Yigal Amir fram och mördade honom.
Extremhögern fördömer Yitshak Rabin som ”landsförrädare”. Representanter för samma extremhöger sitter nu i Israels regering.
Osloöverenskommelsen skulle ge fred och ett fritt suveränt Palestina inom fem år.
Nu har det gått 18.
Under tiden har hundratusentals bosättare flyttat in på Västbanken. De assymetriska förhandlingarna mellan en svag beroende Palestinsk Myndighet och Israel, en av världens starkaste militärmakter, stödd av världens starkaste militärmakt USA, ledde ingenstans, samtidigt som mer och mer av Palestina förlorades.
I våras revolterade plötsligt den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas. Denne tystlåtne, vithårige byråkrat slog brädet över ända. De resultatlösa förhandlingarna mellan Israel och palestinierna blev plötsligt överspelade.
Mahmoud Abbas deklarerade i New York Times att han tänkte vände sig till Förenta Nationerna, det främsta demokratiska organet på jorden. Han avsåg att begära att Förenta Nationernas generalförsamling skulle välja in Palestina som självständig suverän nation i generalförsamlingen.
Beslutet väckte bestörtning. Detta kunde Mahmoud Abbas väl inte mena? Hade han blivit tokig?
Det blev snart uppenbart att Abbas menade vad han sagt. Israel och USA satte igång en politisk och diplomatisk kanonad för att tysta honom. USA förklarade att Mahmoud Abbas förslag var meningslöst för USA skulle inlägga sitt veto i säkerhetsrådet. Den Palestinska Myndigheten utsattes för ekonomisk utpressning.
Det hjälpte inte. Mahmoud Abbas sänkte sitt vithåriga huvud och teg, men han stod fast. Det visade sig snart att det fanns en genomtänkt strategi bakom beslutet. Strategin fanns sammanfattad i ett palestinskt dokument.
Haaretz ledarskribent Akiva Eldar analyserade dokumentet den 30 augusti.
”Jag ser mig själv som en israelisk patriot. Jag vill vara stolt över mitt land, vilket blir alltmer omöjligt för människor som jag. Som verkliga israelvänner betraktar jag dessutom enbart de som höjer sina röster mot Israels nuvarande politik. Mot ockupationen, mot blockaden. Mot kriget. Detta är riktig vänskap”.Så skriver den israeliske författaren och journalisten Gideon Levy i sin bok Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011.
”Gazakriget var ett krig där det nästan inte förekom något motstånd eller några strider, ett brutalt anfall på en hjälplös, omringad och instängd befolkning som inte hade någonstans att ta vägen, inte ens ut i havet. Granater med vit fosfor som brände in i det levande köttet och flechetteammunition som spred sina spikar åt alla håll, bemannade och obemannade flygplan som spred missiler, bombningar och åter bombningar helt utan proportionalitet; hundratals oskyldiga som dog bara för att de råkade bo i Gaza.”
För Gideon är palestinierna inga abstrakta offer. De är individer. Med namn. Medmänniskor.
Susan Nathan var 56 år gammal och hade hela sitt liv varit övertygad sionist, när hon begärde israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel. I sin självbiografiska bok ”Ett annat Israel” berättar hon hur hon kom att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och israeler uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza.
”Det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948. Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det. De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland. Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar. Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld eller administrativa metoder.”
”Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750000 palestinier från deras hem. Först när de erkänt de orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket kan de börja förbättra dagens situation.
Så talar två israeliska, judiska profetröster, Gideon Levy på den israeliska tidningen Haaretz och författaren Susan Nathan. Låt oss lyssna på en tredje, den israeliske författaren Yehoshua, vars böcker finns utgivna på svenska, senast ”Kvinnan i Jerusalem” som kom ut 2008. Yehoshua uttalar sig i dag i tidningen Haaretz:
”Eftersom ett hemland inte bara är ett territorium utan också en grundläggande del av den personliga och nationella identiteten, är delningen av Israel i två stater inte bara den enda politiska lösningen utan också ett moraliskt imperativ. De som stjäl delar av palestiniernas land så som staten Israel nu gör måste inse att de plundrar och inkräktar på själva essensen av invånarnas identitet - och vem har större kunskap än vi har från den judiska historien om hur dyrbar den nationella och religiösa identiteten var för judarna och hur mycket de var beredda att uppoffra för den.”
I Sydsvenskan den 20 september analyserade Ingmar Karlsson den israeliska politik som lett till dagens situation. Israel har fragmentiserat Västbanken genom att bygga bosättningar och motorvägar som palestinierna saknar tillträde till, och en mur som skiljer de två folken åt. Den ockuperade Västbanken styrs av en Palestinsk Myndighet som ekonomiskt och politiskt är helt beroende av Israel.
Oslo-överenskommelsen 1993 skulle leda till fred och en palestinsk stat inom fem år. Men hat och mord kom emellan. Den judiske bosättaren Baruch Goldstein, född i USA, stegade 1993 in i en moské i Hebron och mördade 29 bedjande, vapenlösa palestinier och sårade hundratals.
Två år senare den 4 november 1995 deltog Israels premiärminister Yitzhak Rabin i ett stort fredsmöte för att fira fredsöverenskommelsen med palestinierna som tycktes förestående. Då trädde sionisten Yigal Amir fram och mördade honom.
Extremhögern fördömer Yitshak Rabin som ”landsförrädare”. Representanter för samma extremhöger sitter nu i Israels regering.
Osloöverenskommelsen skulle ge fred och ett fritt suveränt Palestina inom fem år.
Nu har det gått 18.
Under tiden har hundratusentals bosättare flyttat in på Västbanken. De assymetriska förhandlingarna mellan en svag beroende Palestinsk Myndighet och Israel, en av världens starkaste militärmakter, stödd av världens starkaste militärmakt USA, ledde ingenstans, samtidigt som mer och mer av Palestina förlorades.
I våras revolterade plötsligt den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas. Denne tystlåtne, vithårige byråkrat slog brädet över ända. De resultatlösa förhandlingarna mellan Israel och palestinierna blev plötsligt överspelade.
Mahmoud Abbas deklarerade i New York Times att han tänkte vände sig till Förenta Nationerna, det främsta demokratiska organet på jorden. Han avsåg att begära att Förenta Nationernas generalförsamling skulle välja in Palestina som självständig suverän nation i generalförsamlingen.
Beslutet väckte bestörtning. Detta kunde Mahmoud Abbas väl inte mena? Hade han blivit tokig?
Det blev snart uppenbart att Abbas menade vad han sagt. Israel och USA satte igång en politisk och diplomatisk kanonad för att tysta honom. USA förklarade att Mahmoud Abbas förslag var meningslöst för USA skulle inlägga sitt veto i säkerhetsrådet. Den Palestinska Myndigheten utsattes för ekonomisk utpressning.
Det hjälpte inte. Mahmoud Abbas sänkte sitt vithåriga huvud och teg, men han stod fast. Det visade sig snart att det fanns en genomtänkt strategi bakom beslutet. Strategin fanns sammanfattad i ett palestinskt dokument.
Haaretz ledarskribent Akiva Eldar analyserade dokumentet den 30 augusti.
Palestinierna kräver en oberoende palestinsk stat inom 1967 års gränser med Jerusalem som huvudstad. De kräver också en rättvis uppgörelse som garanterar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och att få kompensation.
Palestinierna avvisar helt förhandlingar med utgångspunkt från status quo med dess hundratals bosättningar på palestinsk mark.
Utgångspunkten är att den israeliska regeringens oförsonlighet lett till att möjligheten att lösa konflikten genom bilaterala förhandlingar inte längre existerar, något som den palestinska ledningen försökt under 20 år.
Palestinierna är medvetna om USA:s vetorätt i säkerhetsrådet. Skulle USA använda den kommer de att begära omröstning i generalförsamlingen om begränsat FN-medlemsskap. USA kan inte förhindra en sådan omröstning. Ett ja ger Palestina tillträde till en rad FN-institutioner som Internationella Domstolen i Haag, IMF och Unesco. Det ger möjlighet till processer mot israeliska krigsförbrytelser och intrång. Avsikten är att fortsätta den fredliga kampen för nationellt självbestöämmande med utgångspunkt från internationell lag och internationella konventioner.
Skulle Israel och USA blockera också denna möjlighet avser Palestinska Myndigheten att upphäva sig själv, det vill säga ställa de ockuperade områdena under israelisk kontroll.
Därmed övergår palestinierna till ickevåldsmotstånd på samma sätt som de svarta i apartheidens Sydafrika. Akiva Eldar stöder som många andra israeler palestiniernas beslut att vända sig till FN.
När USA:s president Barack Obama talade i FN var tonläget hårt. Han ställde sig helt på Israels sida och tillkännagav att USA skulle inlägga sitt veto om Mahmoud Abbas gick vidare med sin ansökan. Två dagar senare lämnade Mahmoud Abbas in den palestinska ansökan om fullt FN-medlemsskap. Hans tal hälsades av generalförsamlingen med stående ovationer. Två tredjedelar av FN:s medlemsstater stöder den palestinska begäran.
Ett par dagar senare begick Israel ett nytt brott genom att bygga 1100 nya bostäder på palestinsk mark i östra Jerusalem.
Den arabiska våren har gjort den nya palestinska politiken möjlig. De arabiska diktatorerna Mubarak i Egypten, Ben Ali i Tunisien och Kaddafi i Libyen fick och behöll sin makt genom att samarbeta med Israel. Palestiniernas har samma rätt till självbestämmande som folken i Egypten, Tunisien och Libyen
När förtryckarna föll för de folkliga revolutionerna föll också det säkerhetssystem som USA, EU och Israel etablerat. Bilderna av Blair, Sarkozy och Obama i famnen på de leende torterarna blev pinsamma påminnelser om en hycklande politik.
Den israeliska regeringen insåg inte hur Israels anseende skadats av kriget i Gaza. Blockaden provocerade fram biståndsinsatser som Ship to Gaza. När israeliska soldater sköt ihjäl 9 aktivister på det turkiska fartyget Mavi Marmare, där också Mattias Gardell fanns med, reagerade inte bara araber och muslimer. Den svenske folkrättsexperten Ove Bring fördömde aktionen som kriminell.
Nästa försök att genomföra en Ship to Gaza 2011 stoppade den israeliska regeringen med diplomatiska metoder. Inget fartyg nådde fram. Ship to Gaza försvann ur media strax efter midsommar. Men triumfen blev kort. En FN-rapport om bordningen av Mavi Marmara fördömde dödsskjutningarna. Turkiet krävde en ursäkt av Israel. Israel vägrade.
Det ledde omedelbart till att Turkiet bröt de diplomatiska och militära förbindelserna. Turkiets president Erdogan reste till Kairo för att sluta förbund med Egypten.
I jakten på de terrorister som överfallit en buss i Sinaiöknen sköt israelerna ihjäl fem egyptiska gränsvakter. Det ledde till att den israeliska ambassaden i Kairo stormades och personalen skickades hem. Jordaniens kung varnade Israel och när Syriens diktator Assad störtas kommer trycket mot Israel öka ytterligare.
Vad händer just nu i FN?
I FN:s Säkerhetsråd pågår den diplomatiska kampen om ställningstagandet till Palestinas ansökan. För ett positivt beslut krävs 9 röster, dvs 2/3 majoritet. Sker det inlägger USA sitt veto.
Sedan går frågan vidare till generalförsamlingen. Där kommer Palestina med stor säkerhet att erhålla begränsat medlemsskap. Bland dem som tänker stöda Palestina i norden finner vi Norge och efter valet också Danmark.
I fredags röstade Unesco om Palestinas medlemsskap. 40 röstade för, fyra mot och ett tiotal lade ner sina röster. USA hotade med att stoppa de ekonomiska bidragen till UNESCO.
Vi får snart reda på hur det går i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen. Därmed är förutsättningarna klara för den fortsatta kampen i FN och förhandingarna med Israel.
Sista ordet går till förespråkaren för ett annat Israel, Susan Nathan.
”Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en stor del av sin ungdom på kibbutzer. Jag har visst tio gånger förklarat galenskapen i det hela för honom.
”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta”, frågade han mig.”Jag kan se att det du visat mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du ändra mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”
”Min Aliya, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den. Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt vad det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar.”
Palestinierna avvisar helt förhandlingar med utgångspunkt från status quo med dess hundratals bosättningar på palestinsk mark.
Utgångspunkten är att den israeliska regeringens oförsonlighet lett till att möjligheten att lösa konflikten genom bilaterala förhandlingar inte längre existerar, något som den palestinska ledningen försökt under 20 år.
Palestinierna är medvetna om USA:s vetorätt i säkerhetsrådet. Skulle USA använda den kommer de att begära omröstning i generalförsamlingen om begränsat FN-medlemsskap. USA kan inte förhindra en sådan omröstning. Ett ja ger Palestina tillträde till en rad FN-institutioner som Internationella Domstolen i Haag, IMF och Unesco. Det ger möjlighet till processer mot israeliska krigsförbrytelser och intrång. Avsikten är att fortsätta den fredliga kampen för nationellt självbestöämmande med utgångspunkt från internationell lag och internationella konventioner.
Skulle Israel och USA blockera också denna möjlighet avser Palestinska Myndigheten att upphäva sig själv, det vill säga ställa de ockuperade områdena under israelisk kontroll.
Därmed övergår palestinierna till ickevåldsmotstånd på samma sätt som de svarta i apartheidens Sydafrika. Akiva Eldar stöder som många andra israeler palestiniernas beslut att vända sig till FN.
När USA:s president Barack Obama talade i FN var tonläget hårt. Han ställde sig helt på Israels sida och tillkännagav att USA skulle inlägga sitt veto om Mahmoud Abbas gick vidare med sin ansökan. Två dagar senare lämnade Mahmoud Abbas in den palestinska ansökan om fullt FN-medlemsskap. Hans tal hälsades av generalförsamlingen med stående ovationer. Två tredjedelar av FN:s medlemsstater stöder den palestinska begäran.
Ett par dagar senare begick Israel ett nytt brott genom att bygga 1100 nya bostäder på palestinsk mark i östra Jerusalem.
Den arabiska våren har gjort den nya palestinska politiken möjlig. De arabiska diktatorerna Mubarak i Egypten, Ben Ali i Tunisien och Kaddafi i Libyen fick och behöll sin makt genom att samarbeta med Israel. Palestiniernas har samma rätt till självbestämmande som folken i Egypten, Tunisien och Libyen
När förtryckarna föll för de folkliga revolutionerna föll också det säkerhetssystem som USA, EU och Israel etablerat. Bilderna av Blair, Sarkozy och Obama i famnen på de leende torterarna blev pinsamma påminnelser om en hycklande politik.
Den israeliska regeringen insåg inte hur Israels anseende skadats av kriget i Gaza. Blockaden provocerade fram biståndsinsatser som Ship to Gaza. När israeliska soldater sköt ihjäl 9 aktivister på det turkiska fartyget Mavi Marmare, där också Mattias Gardell fanns med, reagerade inte bara araber och muslimer. Den svenske folkrättsexperten Ove Bring fördömde aktionen som kriminell.
Nästa försök att genomföra en Ship to Gaza 2011 stoppade den israeliska regeringen med diplomatiska metoder. Inget fartyg nådde fram. Ship to Gaza försvann ur media strax efter midsommar. Men triumfen blev kort. En FN-rapport om bordningen av Mavi Marmara fördömde dödsskjutningarna. Turkiet krävde en ursäkt av Israel. Israel vägrade.
Det ledde omedelbart till att Turkiet bröt de diplomatiska och militära förbindelserna. Turkiets president Erdogan reste till Kairo för att sluta förbund med Egypten.
I jakten på de terrorister som överfallit en buss i Sinaiöknen sköt israelerna ihjäl fem egyptiska gränsvakter. Det ledde till att den israeliska ambassaden i Kairo stormades och personalen skickades hem. Jordaniens kung varnade Israel och när Syriens diktator Assad störtas kommer trycket mot Israel öka ytterligare.
Vad händer just nu i FN?
I FN:s Säkerhetsråd pågår den diplomatiska kampen om ställningstagandet till Palestinas ansökan. För ett positivt beslut krävs 9 röster, dvs 2/3 majoritet. Sker det inlägger USA sitt veto.
Sedan går frågan vidare till generalförsamlingen. Där kommer Palestina med stor säkerhet att erhålla begränsat medlemsskap. Bland dem som tänker stöda Palestina i norden finner vi Norge och efter valet också Danmark.
I fredags röstade Unesco om Palestinas medlemsskap. 40 röstade för, fyra mot och ett tiotal lade ner sina röster. USA hotade med att stoppa de ekonomiska bidragen till UNESCO.
Vi får snart reda på hur det går i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen. Därmed är förutsättningarna klara för den fortsatta kampen i FN och förhandingarna med Israel.
Sista ordet går till förespråkaren för ett annat Israel, Susan Nathan.
”Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en stor del av sin ungdom på kibbutzer. Jag har visst tio gånger förklarat galenskapen i det hela för honom.
”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta”, frågade han mig.”Jag kan se att det du visat mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du ändra mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”
”Min Aliya, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den. Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt vad det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar