Minns ni? Det var väl för ett halvår sen som världen (den del som räknas) 
var upprörd över Khaddafis hot mot staden Benghasi. Libyens diktator hotade angripa en stad med stridsvagnar och flyg. Det skulle utan tvivel bli en massaker och därmed var saken klar. Det tillverkades en FN-resolution som gav en koalition av villiga möjlighet att skydda civilbefolkningen bl.a. genom ett flygförbud. USA började det hela med en rejäl omgång kryssningsmissiler och följde upp med attackplan från hangarfartyg i Medelhavet. England och Frankrike var också heta på gröten och Danmark var säkert inte långt efter och så flög F16-planen från en bas på Sicilien. Sverige anslöt sig till den humanitära interventionen under allmän uppslutning från partierna, inkl. vänsterpartiet. Det blev inget angrepp mot Benghazi.
En snabb affär?
Ja, det här skulle ju bli en snabb affär, Khaddafiregimen skulle närmast falla samman av sig själv. Men hur det var så drog det ut på tiden. Flygförbud, jo, det var visst inga regeringsplan i luften, och då kunde NATO-planen sättas in lite här och var. De svenska fotorekognosceringsplanen var flitigt i farten och var enligt nedresta svenska reportrar synnerligen uppskattade i NATO-styrkan. Inbördeskriget, ja så skulle man förstås inte kalla det, men i alla fall, det löpte på. Och NATO:s uppgift var att skydda civilbefolkningen. Det krävde förstås en del vapen till rebellerna som Frankrike och England kunde bestå med – ingen vapensmuggling där inte – och för all del också lite specialtrupper, men absolut inte i några mängder. USA hade under tiden funnit att det räckte med de egna krigen i Irak och Afghanistan och kände sig överflödigt i Libyen.
Nu gick det inte så fort. Utan tvekan berodde det på Khaddafiregimens bestialiska trupper. Ett särskilt grymt drag av regimen var, läste vi, att man lät skeppa in stora mängder Viagra som delades ut bland legosoldaterna som var svarta och bland annat räknade tuareger i sina led. Och tuareger, är inte de ett särskilt grymt släkte? Och här skulle de nu under inflytande av kemiska medel utöva systematisk våldtäkt. Inte konstigt att rebellerna var tvungna att behandla tillfångatagna regeringssoldater med lite hårda händer.
Flygförbud?
OK, flyget hade ju inte några Khaddafiplan att kämpa mot och då var det väl naturligt att de fungerade som flygunderstöd för rebellernas marktrupper. Taktiskt flygunderstöd är guld värt, det vet vi ända från de tyska blixtkrigen till Vietnam och Irak. Och visserligen skulle man inte bekämpa Khaddafi personligen, men det var ju hans trupper som utgjorde hotet och då fick man väl se angreppen på hans uppehållsställen som ett s.a.s. utvidgat flygförbud.
var upprörd över Khaddafis hot mot staden Benghasi. Libyens diktator hotade angripa en stad med stridsvagnar och flyg. Det skulle utan tvivel bli en massaker och därmed var saken klar. Det tillverkades en FN-resolution som gav en koalition av villiga möjlighet att skydda civilbefolkningen bl.a. genom ett flygförbud. USA började det hela med en rejäl omgång kryssningsmissiler och följde upp med attackplan från hangarfartyg i Medelhavet. England och Frankrike var också heta på gröten och Danmark var säkert inte långt efter och så flög F16-planen från en bas på Sicilien. Sverige anslöt sig till den humanitära interventionen under allmän uppslutning från partierna, inkl. vänsterpartiet. Det blev inget angrepp mot Benghazi.En snabb affär?
Ja, det här skulle ju bli en snabb affär, Khaddafiregimen skulle närmast falla samman av sig själv. Men hur det var så drog det ut på tiden. Flygförbud, jo, det var visst inga regeringsplan i luften, och då kunde NATO-planen sättas in lite här och var. De svenska fotorekognosceringsplanen var flitigt i farten och var enligt nedresta svenska reportrar synnerligen uppskattade i NATO-styrkan. Inbördeskriget, ja så skulle man förstås inte kalla det, men i alla fall, det löpte på. Och NATO:s uppgift var att skydda civilbefolkningen. Det krävde förstås en del vapen till rebellerna som Frankrike och England kunde bestå med – ingen vapensmuggling där inte – och för all del också lite specialtrupper, men absolut inte i några mängder. USA hade under tiden funnit att det räckte med de egna krigen i Irak och Afghanistan och kände sig överflödigt i Libyen.
Nu gick det inte så fort. Utan tvekan berodde det på Khaddafiregimens bestialiska trupper. Ett särskilt grymt drag av regimen var, läste vi, att man lät skeppa in stora mängder Viagra som delades ut bland legosoldaterna som var svarta och bland annat räknade tuareger i sina led. Och tuareger, är inte de ett särskilt grymt släkte? Och här skulle de nu under inflytande av kemiska medel utöva systematisk våldtäkt. Inte konstigt att rebellerna var tvungna att behandla tillfångatagna regeringssoldater med lite hårda händer.
Flygförbud?
OK, flyget hade ju inte några Khaddafiplan att kämpa mot och då var det väl naturligt att de fungerade som flygunderstöd för rebellernas marktrupper. Taktiskt flygunderstöd är guld värt, det vet vi ända från de tyska blixtkrigen till Vietnam och Irak. Och visserligen skulle man inte bekämpa Khaddafi personligen, men det var ju hans trupper som utgjorde hotet och då fick man väl se angreppen på hans uppehållsställen som ett s.a.s. utvidgat flygförbud.
Ja, det blev ju rätt lyckosamt för rebellerna efter hand med bara några få områden kvar i Khaddafitrogna händer. Sista veckan har stridsvagnar och flyg satts in i en kraftfull attack i staden Sirte. Visserligen bar det koalitionen emot att angripa en stad fylld av civila, kan man förmoda, men det sker ju i ett gott syfte.
Efterord
Kriget i Libyen är inte slut ännu (”Inte förrän Khaddafi är död!”) men nog borde det vara dags för någon sorts klartext, en uppgörelse över vad som faktiskt har skett. Då är det omöjligt att inte se hela operationen som ett gigantiskt bedrägeri, en politisk aktion under låtsad humanitär fasad.
Vad gäller Khaddafi själv framstår han förvisso som en grym diktator, hatad av stora delar av sin befolkning. På hans plussida finns att oljeinkomsterna ändå verkar ha kommit befolkningen till del i form av utbildning och sjukvård i större omfattning än i andra oljerika stater. Hans insatser till stöd för andra fattiga stater i Afrika förefaller ha varit betydande – han ställde upp för ANC i Sydafrika och för antiimperialismen. Det är sannolikt det som varit grunden för de upprepade attacker han utsatts för, t.ex. av amerikanskt bombflyg under 80-talet och nu också av NATO-aktionen under FN-flagg. Det är rimligen ingen tillfällighet att de gamla kolonialmakterna Frankrike, Storbritannien och Italien har varit ledande angripare.
Legosoldater
Jag ska inte argumentera i detaljerna, men bara peka på hur nyhetsrapporteringen har varit i svensk press och bristen på kritiska röster. Själva språket har korrumperats. Stor uppmärksamhet har ägnats Khaddafis ”legosoldater”, rekryterade både inom och utanför Libyen och inte sällan har de ju också varit mörkhyade. Men styrkorna från Frankrike, England och USA är ju lika mycket legosoldater om än inte mörkhyade. Ja t.o.m. den svenska truppen består ju av yrkessoldater, mekaniker etc. Men det sägs förstås inte. Rebellerna har tydligen försvarat sig heroiskt om än ibland oorganiserat, men på regeringssidan framhävs ständigt dess ”krypskyttar”, en särskilt föraktlig kategori i kriget. Jaha, sådana finns alltså bara på regeringssidan och utmärker sig för sin fega taktik?
Ja, så kan man fortsätta, men ingen tycks granska de argument som förekommit kring Libyenkriget. Någon sorts självkritik inifrån FN eller säkerhetsrådet som satte igång det hela och lät det fortsätta? Nej. Och i svenska medier kan man väl urskilja ett element av ” det är klart vi måste stötta de svenska grabbarna där nere” i behandlingen av Libyenkriget (liksom i Afghanistan)?
Opinionsbildning saknas
Samma gamla historia igen alltså. Sverige dras allt mer in i skiten och nu tycks det inte längre finnas någon antiimperialistisk opinion som gör sig gällande.
Efterord
Kriget i Libyen är inte slut ännu (”Inte förrän Khaddafi är död!”) men nog borde det vara dags för någon sorts klartext, en uppgörelse över vad som faktiskt har skett. Då är det omöjligt att inte se hela operationen som ett gigantiskt bedrägeri, en politisk aktion under låtsad humanitär fasad.
Vad gäller Khaddafi själv framstår han förvisso som en grym diktator, hatad av stora delar av sin befolkning. På hans plussida finns att oljeinkomsterna ändå verkar ha kommit befolkningen till del i form av utbildning och sjukvård i större omfattning än i andra oljerika stater. Hans insatser till stöd för andra fattiga stater i Afrika förefaller ha varit betydande – han ställde upp för ANC i Sydafrika och för antiimperialismen. Det är sannolikt det som varit grunden för de upprepade attacker han utsatts för, t.ex. av amerikanskt bombflyg under 80-talet och nu också av NATO-aktionen under FN-flagg. Det är rimligen ingen tillfällighet att de gamla kolonialmakterna Frankrike, Storbritannien och Italien har varit ledande angripare.
Legosoldater
Jag ska inte argumentera i detaljerna, men bara peka på hur nyhetsrapporteringen har varit i svensk press och bristen på kritiska röster. Själva språket har korrumperats. Stor uppmärksamhet har ägnats Khaddafis ”legosoldater”, rekryterade både inom och utanför Libyen och inte sällan har de ju också varit mörkhyade. Men styrkorna från Frankrike, England och USA är ju lika mycket legosoldater om än inte mörkhyade. Ja t.o.m. den svenska truppen består ju av yrkessoldater, mekaniker etc. Men det sägs förstås inte. Rebellerna har tydligen försvarat sig heroiskt om än ibland oorganiserat, men på regeringssidan framhävs ständigt dess ”krypskyttar”, en särskilt föraktlig kategori i kriget. Jaha, sådana finns alltså bara på regeringssidan och utmärker sig för sin fega taktik?
Ja, så kan man fortsätta, men ingen tycks granska de argument som förekommit kring Libyenkriget. Någon sorts självkritik inifrån FN eller säkerhetsrådet som satte igång det hela och lät det fortsätta? Nej. Och i svenska medier kan man väl urskilja ett element av ” det är klart vi måste stötta de svenska grabbarna där nere” i behandlingen av Libyenkriget (liksom i Afghanistan)?
Opinionsbildning saknas
Samma gamla historia igen alltså. Sverige dras allt mer in i skiten och nu tycks det inte längre finnas någon antiimperialistisk opinion som gör sig gällande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar