Malmö Arab Film Festival

MAFF 2012 - 28 september – 5 oktober

Efter sin omtalade succén och uppmärksamhet i både svensk och arabisk media, fortsätter arabiska filmfestivalen i Malmö sina aktiviteter för att sprida intresset för arabiska filmer i hela Riket. Festivalen har bidraget med märkbara insatser och försett många lokala svenska filmfestivaler med olika arabiska filmer.
   Förberedelsearbeten för andra sessionen av arabiska filmfestivalen pågår för fullt nu när nedräkningen för invigningsdagen som äger rum den 28 september och har nått sitt slutskede. Drivande kraft för filmfestivalen som pågår framtill 5 oktober, är filmregissören ”Mohammed Keblawi”.
   Festivalens syfte är att belysa och introducera, till de inhemska medborgarna, filmindustrin i arabvärlden. Samtidigt att föra diskussioner och dialoger runt filmerna med filmtillverkarna, filmstjärnorna och festivalens gäster, vilka kommer från arabiska världens olika delar. Filmfestivalen strävar efter att vara en årlig event som bidrar till främjandet av mångfaldighet, samförstånd och samlevnad mellan araber och övriga folkgrupper på lika villkor av ömsesidig respekt. Utan någon som helst tvekan står kulturutbyte i fokus.
Festivalens officiella hemsida

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
29 september kl 17
Irene Frisch, piano och orgel

Doc Lounge Lund, 2 oktober The Imposter

Årets nagelbitare, en thriller direkt ur verkliga livet! The Imposter har blivit vida hyllad världen över för sin fängslande berättarteknik och surrealistiska stil. Det här är ett mysterium du inte vill gå miste om. Men vad är egentligen verklighet och vad är fiktion? Vi reder ut begreppen tillsammans med  Michael Tapper efter filmen.

THE IMPOSTER (England, 2012, 95 min)
REGISSÖR: Bart Layton
EXTRA: Sysdvenskans filmkritiker Michael Tapper kommer och reder ut begreppen.
MAT: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr. I baren säljs det också vin, öl, kaffe mm.
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
ENTRÉE: 60 kr eller Guldkort (fri entré hela hösten) 300 kr

Lund-León – Vänortsföreningen

Föreningsmöte med typisk mat från León.
Torsdagen den 4 oktober kl 18 i Russinets matsal, KarlXII-gatan 11 bv, Lund.
Emma Karis som jobbat i León kommer att berätta och visa bilder.
Och vi får äta en bönrätt (gallo pinto) med sallad och bananchips. Dessförinnan medlemsmöte i ca 20 min.
Välkomna!

Café i Helgeandsgården

Torsdag 4 oktober 13:00
Katolicismens historia i Norden
Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.
   Hennes specialområde är Katolicismens historia i Norden under 1800- och 1900-talet och hon har skrivit en rad arbeten på detta forskningsfält. Bland annat monografierna Katolsk mission och kvinnlig motkultur: Sankt Josefsystrarna i Danmark och Sverige 1856-1936 (2002) och Nordisk katolicism (2005).
   Hon håller nu på att avsluta ett större arbete om katolsk manlighet i Norden. Werner har lett flera större forskningsprojekt. Hennes senaste projekt handlar om antikatolicismen i ett transnationellt perspektiv 1750-1965.

Pressgrannar

Postkolonial paralys
Vi är bra på yttrandefrihet och djurskydd men när det kommer till postkolonial medvetenhet är Sverige fortfarande ett utvecklingsland.
Patrik Svensson, SDS 27/9.

Sätta en flicka i skolan! Eller sända soldater? av Anders Davidsson

I höst stödjer vi Afghanistankommitténs kampanj "Sätt en flicka i skolan! Stöd tjejers rätt till utbildning!"
   Bara 200 kronor räcker till  papper och pennor till en hel klass. Bidrar du med det dubbla räcker det till ett års skolgång för en elev.
   Ta upp insamlingen och rätten till utbildning med dina arbetakamrater, i din förening och familj!
   Du kan ge ditt bidrag via bankgiro 332-6972. Afghanistansolidaritet i Skåne, där du också kan stödja vårt lokala arbete. Ange om du vill att ditt stöd ska delas lika mellan insamlingen till flickskolor och lokalt arbete.

Demokratisk Vänster dog inte av Gunnar Stensson

Nå, det ville väl ingen. Sven-Bertil Persson tänker kämpa vidare i fullmäktige till klockan 24 den 31 december 2014. Han talar om att göra resten av mandatperioden till en kampanj om bland annat den oerhört viktiga frågan om hemlöshet. Martin Stensson instämde. Han representerar oss i Socialnämnden. Och från och med nyårsdagen 2015 skulle DV, vad vi än beslutade, driva kampanjen utomparlamentariskt.
   Det som stod på dagordningen i kväll, den 25 september, var att fatta beslut om huruvida att DV skulle ställa upp i kommunalvalet 2014.
   Bakgrunden har tragiska inslag. Vi är en ganska liten grupp, kanske tio personer, som verkligen arbetar ganska intensivt. Inom loppet av ett år gick två av oss bort, Kajsa Theander och Lars-Åke Henningsson. Det är en omätbar personlig och stor politisk förlust för Demokratisk Vänster.
   Vi fungerade mindre effektivt. Det sades på mötet, och måste erkännas, att valutgången 2010 var en stor besvikelse. Vi fick några hundra fler röster men inget nytt mandat. En fullblodspolitiker som Ulf Nymark hamnade i viss mån utanför politiken. Vi är helt eniga om att hans politiska kvaliteter först nu, efter hans inträde i MP, får en chans att göra sig riktigt gällande.
   Så stämningen i  vår lilla grupp lutade åt att besluta att vi avstår från att ställa upp i valet 2014. Det finns medlemmar som lämnat oss och ifrågasätter vårt existensberättigande.
   Men Per Roijer hävdar motsatsen. Framför allt hävdade han lågmält att beslutet att inte ställa upp var demokratiskt tveksamt. I Lund har vi trots allt bortåt 1500 väljare. De läser om oss i tidningen ibland. De gillar oss. De är inga aktivister, vem är det idag? Men de är beredda att rösta på oss igen.  De borde få en chans att påverka beslutet.
   Pers förslag var att skjuta beslutet till årsmötet om sex månader. Under tiden skulle vi via mail mm föra en sorts dialog med väljarna. Eva Wigforss förde, också lågmält , ett liknande resonemang.
   Beslutet blev att skjuta upp beslutet till DV:s årsmöte 2013 och under tiden kolla stämningen bland våra väljare.
   Under mötet dök V:s ordförande, vår gamle vän Claes Fleming, upp för att diskutera möjligheten att bilda ett internationellt utskott.
   I det lite lösare pratet efter det att huvudfrågan avgjorts nämndes också att en metod att öka kännedomen om Veckobladet skulle kunna vara att trycka en helt liten pappersupplaga för spridning i biblioteken. Någon menade också att DV kunde stödja en sådan åtgärd ekonomiskt.
   När vi något omtumlade lämnade lokalen mötte vi Ann Schlyter på en cykel i regndiset. Hon tyckte vi fattat ett bra beslut.

Afghansk prygel av Anders Davidson

Prygel är förbjuden i såväl afghansk som internationell rätt. För en vecka sedan utdömde tre mullor i södra Afghanistan en 16-årig flicka till 100 piskrapp. Det påstådda brottet var en "olaglig relation". Straffet har verkställts och flickan pryglats offentligt; en grym, omänsklig, förnedrande bestraffning – dessutom olaglig.
   Det afghanska parlamentet kriminaliserade för tre år sedan tvångsäktenskap, våldtäkt, misshandel och andra former av våld mot kvinnor, men de lagarna används sällan. Straffriheten för dessa brutala brott är i det närmaste total.
   Det aktuella fallet med den 16-åriga flickan visar hur ett parallellt informellt rättssystem verkar i flera afghanska provinser. Det är ännu en avskyvärd händelse i en rad som liknande som vittnar om den svåra situationen för afghanska kvinnor och flickor och om att den afghanska regeringen inte gör tillräckligt för att ta kontroll över rättsskipningen. Parlamentets beslut att den här gången utreda är ett viktigt första steg men alldeles otillräckligt.
   Regeringen i Kabul måste omedelbart verkställa lagen om avskaffande av våld mot kvinnor. Omvärlden måste i praktiken stå upp för kvinnornas rättigheter, inte endast motivera sin militära närvaro med att den försvarar dessa drabbade, kämpande kvinnor.

Kommersialiseringen av svensk skola: Fuskmarknaden öppnas av Gunnar Stensson

Att lösa hemuppgifter genom att kopiera texter på nätet är ett sätt att fuska på gymnasieskola - och för den delen högskola - som förekommit länge. Det är så vanligt, att skolorna har utvecklat igenkännings- program som lärare kan använda sig av för att avslöja om en text är stulen.
   Genom att skriva om texten och på andra sätt förändra den är det ändå möjligt för eleven - eller studenten - att undvika att avslöjas. Ironiskt nog kan en sådan bearbetning tänkas ha en viss inlärningseffekt.

Radioprogrammet Kaliber avslöjar 23/9 att marknaden nu också gett sig in i den lukrativa fusksektorn – efter att genom skolpeng, riskkapitalbolag och missbruk av begreppet valfrihet ha tagit kontrollen över skoletableringarna och genom läxhjälpsföretag med möjlighet till rutavdrag börjat exploatera hemläxorna.
   I början var kommersialiseringen av fusket relativt begränsad. Det hände att elever mot ersättning hjälpte andra elever med hemuppsatser och fördjupningsuppgifter. Skalan var glidande från läxhjälp till renodlad försäljning av färdigskrivna uppsatser. Detta är fortfarande vanligt enligt en enkät som Kaliber gjort bland gymnasister och något tusental lärare. Det ger rika elever möjlighet att köpa sig fria från arbete - och kunskaper.
   Nu har fuskmarknaden tagits över av kreativa entreprenörer. Kalibers reporter finner dem utan svårighet på nätet. Entreprenörerna, liksom deras anställda personal, är givetvis anonyma, eftersom fusk anses skamligt – en sorts rest av gammaldags hederlighet. Verksamheten är dock laglig – det finns inga paragrafer som gör lagföring möjlig. Man kan jämföra med finanskapitalister som köper skattesmitaradvokater för att kunna föra ut pengar som de lurat av kommunerna.

Det fuskföretag som reportern kontaktade hade något tiotal anställda. Med utgångspunkt från kundens ålder och uppgiftens art tilldelas uppdraget den skribent som bedöms lämpligast. Man vill gärna se prov på texter som beställarna skrivit själva för att kunna imitera språkbruk och kunskapsnivå och därigenom undvika att fusket uppdagas.
   Bland fuskentreprenörernas anställda finns också gymnasielärare som vill dryga ut sin magra lön med lite skattefria inkomster. En utbildad gymnasielärare kan på någon halvtimme färdigställa ett fördjupnings- eller specialarbete. Priset kan uppgå till någon tusenlapp.
   Systemet gör det möjligt för rika och skrupelfria elever att köpa sig förbi sina kamrater. När de tagit sig vidare till universitet och högskolor kan de på samma sätt köpa sig en examen.
   Därefter blir de mottagna på lukrativa poster i ”samhällseliten” – även om de ibland avslöjar sin okunnighet, som t ex Sofia Arkelsten.

CNN-rubrik: "Drone strikes kill, maim and traumatize too many civilians, U.S. Study says" av Anders Davidson

Rapporten visar att USA ljuger i sin statistik över dödade civila genom drönare. De är många fler än vad som sägs officiellt. Drönarattackerna skadar dessutom en hel region i Pakistan: barn vågar inte gå till skolan, vuxna går inte på bröllop eller begravningar; för den delen inte heller till affärsförhandlingar. De vågar inte träffas i en grupp. 
   Rapporten visar att drönarna kommer i vågor. De som som kommer till undsättning dödas vid den andra omgången.
   Kanske viktigast av allt, rapporten dokumenterar hur propagandan tränger in i massmedia. Den för medborgarna bakom ljuset och får dem att tro rena myter om drönarna. Det kanske värsta exemplet på hur dessa myter understödjs är det journalistiska bruket av begreppet "militanta" för att beskriva offren för drönar-attackerna; även när dessa förmedlare av förment neutrala nyheter inte kan ha en aning om vem eller vilka som dödades; eller om begreppet ens är korrekt (det är faktiskt lika odefinierbart som "terrorist").
   Denna mediapraxis blev särskilt oursäktligt sedan New York Times i maj avslöjade att Obama godkänt en omtvistad metod att räkna civila offer: "De räknar faktiskt alla män i vapenför ålder i en zon öppen för drönarattacker som stridande."
   Rapporten är skriven av två juridiska fakulteter: Stanford och New York University. De har haft hjälp av ett fristående institutet i England och personer på plats i Pakistan.

Arbetslösheten av Sven-Hugo Mattsson

Finansminister Anders Borg spår att tillväxten blir runt 14 % de kommande fem åren 2012-2016, ingen annan tror på en så hög tillväxt. Han tror att arbetslösheten under samma tid skall gå ner från runt 7.5 % nu till runt 5.5 %, 2016. Två stora banker SEB och Nordea, tror att arbetslösheten kommer att ligga stilla trots att de tror på över 5 % tillväxt de tre närmaste åren. Jag tror att vi får en måttlig tillväxt och en ökad arbetslöshet, kanske över 10 %, som i övriga Europa.  I min prognos ingår att vi under de närmaste åren kommer att få ytterligare en ekonomisk kris.

Produktionen effektiviseras
Varför denna pessimism?  Därför att produktionen hela tiden effektiviseras.  Bankerna här ovan tror ju att vi kan ha en tillväxt på över 5 % utan att arbetslösheten minskar. Vi kan se detta i vår vardag, ständigt. Vi fixar själv uttag, vi köper olika biljetter över nätet, vi skannar själv våra varor. I en framtid kommer vi att läsa tidningar på nätet, vilket innebär färre jobb i tryckerier och att tidningsbärare är ett minne blått. Vi får räkningar och betalar dessa på nätet, vi får våra deklarationsblanketter och deklarerar över nätet. Om några årtionden finns förmodligen inte Postens utdelning. Vi handlar alltmer på nätet så att många butiker måste stänga, se skivhandeln.

Globaliseringen
Lägg till detta globaliseringen som innebär att Sveriges ekonomi är helt öppen för omvärlden att ta hand om mycket av det vi själv producerar idag. Mycket av den mat vi käkar produceras utomlands, inte ens mjölken som är en färskvara producerar vi helt själv.
   Visserligen suger tjänstesektorn upp en del av de jobb som effektiviseras bort, men när även denna sektor är mättad finns knappast någon annan sektor som kommer att växa.
   Världsekonomin är ytterst skakig. Kinas ekonomi bromsar in och USA har stora underskott. Flera länder i Europa har stora problem med ekonomin. Tillväxten i världen blir allt mer osannolik eftersom råvarorna sinar.

Politiken
Men det mest negativa är politikens passivitet. Visst skall vi ta hand om de som är arbetslösa, i olika åtgärder. Visst är det bra med utbildningsinsatser, men det löser inte arbetslösheten. Det saknas ett antal hundratusen jobb och de åtgärder som görs löser inte problemen. Visst, politiken kan inte göra mycket i dagen läge där, just, politiken har avhänt sig de vapen man hade.

Leif Pagrotsky
Tyvärr kan vi inte heller hoppas på en eventuell ny regering dominerad av socialdemokratin. Leif Pagrotsky (S) har precis kommit med en rapport om vilken skattepolitik S skall ha. Behåll RUT säger Pagrotsky och ta inte bort jobbskatteavdragen, människor måste lita på systemen. Däremot föreslår han kraftigt sänkta skatter för sjuka, arbetslösa och pensionärer. Det sistnämnda är bra, ja självklart. Felet är bara att detta skall uppnås genom tillväxt, enligt Pagrotsky, om det då inte blir tillväxt sitter S i en rävsax.  Man har lovat att inte höja skatten och kommer inte att kunna genomföra sina löften om skattesänkningar för dessa grupper. Men det viktiga i Pagrotskys rapport är att det inte finns pengar till nya jobb. För detta behövs ökade skatter inte sänkta. Just detta att de samhällen som har höga skatter också har låg/lägre arbetslöshet är en erfarenhet vi har.

Veckoarbetstiden
Vad politiken kan göra är att sänka veckoarbetstiden. Men frågan är helt död. Arbetsgivarna och Alliasen är helt emot och det är där hegemonin finns. Det är länge sen S talade om sänkt arbetstid och V och MP har det mest som ett mantra. Frågan ägs ju av arbetsmarknadens parter och vill politiken gå in och besluta om sänkt arbetstid så får man plocka fram pengar och det är stora pengar. Man kan inte i dag prata om sänkt arbetstid utan att ha ett förslag hur det skall finansieras.

Pengar till välfärden
Vad politiken kan göra är att satsa stort på välfärden, men trots att behoven finns så gör man tvärtom, man skär ner i välfärden. Här är det dessutom den typen av jobb som vi så väl behöver, Jobb som oftast inte kräver högre utbildning. I detta ligger också min pessimistiska syn.
   De flesta av de som är arbetslösa är det därför att de inte helt platsar på en allt mer komplicerad arbetsmarknad, här har vi en stor förändring på de senaste 50 åren. För 50 år sedan hade så gott som alla jobb, därför att arbetsmarkanden var kompatibel med arbetskraften. 

Nervös
Företagsamheten och Alliansen har egentligen inte något intresse av en sänkt arbetslöshet. För företagsamheten är det bra med en arme av arbetslösa för att få ner lönerna. Genom att inte höja arbetslöshetsersättningen och höja skatten för dessa håller Alliansen kostnaderna i schack, att de påstår sig ha empati med de arbetslösa är bara en kuliss. Att arbetslösheten slår ut i ökat försörjningsstöd gör att de kan dra ner ännu mer i välfärden vilket de ledande Moderaterna vill, se Fredrik Reinfeldt se Pia Kinhult.
   S har inte, sen valet 2010 talat om att satsa ytterligare på välfärden.
   Återstår att vi måste lita på marknaden. Det gör mig nervös!

”Asiens politiska uppvaknande var förra seklets centrala händelse.”

Pankaj Mishras bok ”From the Ruins of Empire” analyserar hur kunskapen om kultur, samhälle och människor i Asien begränsas av vårt trånga perspektiv som bara handlar om strategiska och ekonomiska intressen.
   Hur kommer det sig att så många politiker, journalister och bedömare i väst efter 11 september återigen lät sig förledas av de imperialistiska vanföreställningar som krossats genom avkoloniseringen för 50 år sedan?
   Pankaj Mishra angriper den vanliga föreställningen att imperialismen trots allt har goda sidor. Nej, imperialismen är ”ett system som förhärligar storskaligt våld, utsugning, slaveri och rasism och på sikt är förkastligt och ohållbart.”
   Neoimperialismen har visat sig vara lika strategiskt som moraliskt korrupt. Den kan fortfarande störta världen i en fruktansvärd avgrund: ett anfall på Iran kan bli den tändande gnistan.
   Pankaj Mishra angriper västs förenklade bild av motsättningarna i Afghanistan: Talibanskägg mot minikjolar, liberalism mot islamofascism.
   Utlänningar rättfärdigar sin brutala dominans och sitt rasistiska kränkande av asiatiska folk med hänvisning till de ”högre värdena i den egna civilisationen”.
   Pankaj Mishra beskriver en asiatisk tradition av tänkare och politiska filosofer som reflekterat över sin situation i en värld som under de senaste 150 åren dominerats av ”en liten minoritet av vita män”.
   Den ”fria” marknaden är en skapelse av mäktiga stater i Europa och Amerika som gav upphov till en liten transnationell elit, samtidigt som den gjorde många andra fattiga. Hur kan någon falla för påståendet att den fria marknaden handlar om att avskaffa fattigdomen?
   Jämför Columbia-professorn Saskia Sassen som framträder på konferensen ”Innovation in mind” i Lund: ”Du ser det i alla städer. Samtidigt som toppskiktet av manliga höginkomsttagare växer så växer servicesektorn i form av hotell och restauranger medan medelklassen försvinner och ojämlikheten tilltar.” Hon exemplifierar situationen med konstaterandet att den rikaste procenten i New York tillgodogör sig 44 procent av löneinkomsterna. SDS 27/9
   2012 ser vi klart hur en liten minoritet har berikat sig själv på bekostnad av majoriteten som känner sig bedragen och utsätts för utarmning och lidanden. Vi ser redan detta hända i Indien och Kina, för att inte nämna Grekland, Spanien och Portugal som för 50 år sedan var brutala diktaturer, stödda av den överklass som nu utarmar dem genom föra ut sina förmögenheter för att slippa betala skatt.
   Pankaj Mishras bok har alltså titeln: From the Ruins of Empire: the Intellectuals Who Remade Asia. Den är utgiven på Penguin sommaren 2012. Flera bedömare menar att den är lika betydelsefull som Edward Saids epokgörande bok om orientalismen.
En artikel av Pankaj Mishra om USA och Mellanöstern som publicerades i International Herald Tribune den 25/9.
Gunnar Stensson

---

USA:s oundvikliga återtåg från Mellanöstern av Pankaj Mishra

Mordet på fyra amerikaner i Libyen och angreppen på amerikanska ambassader i hela den muslimska världen har kommit många att erinra sig det som hände 1979, då radikala islamister ockuperade USA:s ambassad i Teheran. Också den gången kunde våldsbenägna extremister vinna en lättköpt seger efter det att en pro-amerikansk tyrann hade störtats.
   Men USA:s besatthet av radikala islamister gör att många förbiser en mycket mer betydelsefull parallell till det rådande belägringstillståndet i Mellanöstern och Afghanistan: helikoptrarna som hovrade över den amerikanska ambassadens tak i Saigon 1975 medan de nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i staden.
   Den brådstörtade utrymningen innebar slutet på USA:s långa och kostsamma inblandning i Indokina, som på samma sätt som dagens Mellanöstern var ett arv efter sönderfallande europeiska imperier. I Sydostasien fanns inga lockande naturresurser och ingen allierad som Israel att försvara. Däremot uppfattades Indokina som frontlinjen i den världsomspännande kampen mot kommunismen, och amerikanska beslutsfattare försökte utan framgång förmå lokalbefolkningen att främja USA:s strategiska intressen genom såväl USA-allierade despoter som överlägsen eldkraft.

De våldsamma protester som Muhammedfilmen provocerat fram kommer snart att lägga sig och de amerikanska ambassaderna kommer att återuppta sin verksamhet. Men den symboliska innebörden av våldet, som även innefattade ett talibanangrepp mot en av de mest hårdbevakade amerikanska baserna, är uppenbar. USA:s avtagande makt är ett drama som spelas i repris, denna gång i Mellanöstern efter två meningslösa krig och de pro-amerikanska regimernas kollaps eller försvagning.
   I Afghanistan har lokala soldater och poliser dödat sina västerländska utbildare. Demonstrationer mot Muhammed-filmen och drönarattackerna har ägt rum både där och i Pakistan. Det är förbluffande, att utbrottet av historiskt rotat hat mot invaderande stormakter och västerländsk fjärrkontroll ännu en gång har kommit som en chock för amerikanska politiker och kommentatorer.

Det tycks som om USA genom segrarna över nazism och kommunism har invaggats i en överdriven föreställning om sin moraliska överlägsenhet och sitt historiska uppdrag och därigenom kommit att missförstå 1900-talets mest centrala historiska process: de undertryckta folkens oavbrutna, ofta våldsamma politiska uppvaknande.
   USA:s långa historia av samarbete med diktatorer i regionen, från shahen i Iran till Saddam Hussein och Hosni Mubarak, har ställt amerikanerna inför en avgrund av misstroende. Föreställningen att denna djuprotade misstänksamhet kan övervinnas genom några lugnande presidenttal avslöjar bara ännu tydligare Västs nedlåtande syn på det så kallade arabiska psyket, som tills helt nyligen endast antogs vara mottagligt för brutalt våld.

Det är inte bara extremistiska salafister som tror att amerikaner alltid har onda avsikter: de anti-islamistiska demonstranter, som smetade ner Hillary Rodham Clintons bilkaravan med ruttna ägg i Alexandria, var övertygade om att USA var i färd med att ingå förrädiska avtal med det Muslimska brödraskapet.
   Och det har knappast undgått någon i den muslimska världen hur den israeliske premiärministern manipulerat USA för att få till stånd ett förebyggande anfall på Iran.
   Utan tvivel ligger år av kaos framför oss i Mellanöstern, när olika grupperingar försöker vinna kontroll. Mordet på ambassadör J. Christopher Stevens i Libyen, den enda amerikanska framgångssagan under den arabiska våren, är ett tidigt tecken på kommande kaos; det pekar också på de oförutsägbara konsekvenser som skulle bli följden av ett västligt ingripande i Syrien – eller Iran.

Liksom i Sydostasien 1975 har begränsningen i såväl USA:s eldkraft som dess diplomati blivit uppenbar. Finansiellt stöd, eller mutor, fungerar bara till en viss gräns med ledare som kämpar för att kontrollera de förvirrande och våldsamma krafter som den arabiska våren frigjort.
   Trots att det är politiskt olämpligt att nämna under en valkampanj är det ett faktum, att skälen för ett strategiskt amerikanskt återtåg från Mellanöstern och Afghanistan sällan har varit mer tvingande. I synnerhet som minskande energiberoende gör USA:s börda att upprätthålla ordningen i regionen lättare och dess förmodade allierade, Israel, visar tecken på att utgöra ett tomt hot.
   Allt behöver inte vara förlorat om USA minskar omfattningen av sin politiskt osäkra närvaro i den muslimska världen. USA skulle en dag kunna återvända till en relation av ömsesidig värdighet som det har gjort med sin tidigare fiende Vietnam. (Även om den aktuella upprustningen i Stilla Havet – en del av Obama-administrationens ”omsvängning till Stilla Havet” - antyder en ny övervärdering av amerikansk styrka.)
   Republikanerna som uppmanar Obama att skaffa sig en stor käpp tycks tro att de lever kvar i imperialismens tidevarv. De liberala internationalister som argumenterar för ett djupare engagemang i Mellanöstern lever i en liknande tidsbubbla; och båda hyser överdrivna föreställningar om USA:s finansiella styrka efter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Det är världens nya nationer och uppvaknande folk som i allt större utsträckning kommer att forma händelserna i den post-västliga eran. USA:s återtåg är oundvikligt. Den enda frågan är om återtåget blir lika utdraget och våldsamt som Europas uttåg från Asien och Afrika i mitten av 1900-talet.

 

Dags igen för höstfest

Klostergårdens centrum
Lördagen 22 september kl 11 – 16
 • Röda Kapellet blåser in festen i centrum klockan 11.
 • Afrikagruppen och andra solidaritetsgrupper har bokbord.
 • Biblioteket är öppet 11—14. Biblioteket, dess stödförening KLOK och Helgeands församling har bokloppis. Behållningen går till Klostergårdsbibliotekets stödförening.
 • Tipsrundor vid biblioteket för barn och vuxna.
 • Ponnyridning.
 • Klostergårdsskolan ordnar femkamp för barn och vuxna, start kl 11.30.
 • Karateuppvisning av föreningen Real Fighter kl 13.00.
 • Trion Bostolicks under ledning av Bo Riborg spelar populära låtar utanför pizzerian kl 14.
 • Affärerna i centrum, pizzerian, Coop, tobaksaffären, konditoriet och det nya apoteket stöder festen och har särskilda arrangemang. Konditoriet gör en Klostergårdskaka.
   Denna info är hämtad från Klostergårds- bladet. Du kan läsa hela bladet här.

Föredrag, diskussion och soppa med bröd: Öppet möte

Socialstyrelsen kopplade nyligen 5 dödsfall på sjukhuset i Lund till platsbrist och underbemanning. Sammanslagningen till Sus är ett vårdpolitiskt fiasko. Ändå finns inga planer på att ompröva tvångsfusionen, nedskärningarna fortsätter och anställningsstopp har införts. Vart är egentligen den skånska specialistvården på väg? Vad kan vi göra?

Medverkande:
 • Eva Lenander och Anders Biörklund från opinionsgruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund.
 • Vilmer Andersen och Saima Jönsson Fahoum från Vänsterpartiets regiongrupp.
Tid: Lördag 22 september 13.00-14.30
Plats: Kiliansgatan 9, ABF
Efter det öppna mötet har V Lund medlemsmöte 15:00.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
22 september kl 17
Nils-Erik Bergh, violin
Karin Sandén-Berg, cello
Larsåke Sjöstedt, piano

Doc Lounge Lund, 25/9 Skräck och Fantastisk Filmfestival!

Hösten börjar ta sitt fäste och kvällarna blir allt mörkare, men frukta icke! Doc Lounge finns kvar och vi tar emot er med öppna armar och välkomnar er in i värmen varje tisdag hela hösten.
   Som många kanske redan vet är det nu dags för en ny upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund och vi är mycket stolta över att kunna presentera vår nästa film, Room 237 i ett supersamarbete med FFF.
   En enkel fråga – tusentals olika svar. Nej, inte meningen med livet, viktigare än så: Vad handlar egentligen The Shining om.

ROOM 237 ( USA, 2012, 102 min)
REGISSÖR: Rodney Ascher
TID: Dörrarna öppnar 19.00  Film ca 20.30 
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
EXTRA: Danial och Martin från Svenska Filminstitutet och Cinemateket gör oss den stora äran att gästa oss med ett spännande quizz med filmklipp, musik  och bildfrågor.
Häng gärna kvar efter filmen.
ENTRÉE:60 kr eller Guldkort  (fri entré hela hösten)  300 kr
   Få filmskapare har förbryllat som Stanley Kubrick. Regnskogar har skövlats till förmån för alla avhandlingar om musiken i Clockwork Orange eller symboliken i 2001, Men aldrig förr har det gjorts med samma underhållningsvärde och aldrig har gränsen mellan cinefili och galenskap varit så tunn.
   Det är högt i tak i Room 237. Teorierna pendlar mellan tänkvärda tolkningar och galna konspirationsteorier. En kille är övertygad om att The Shining är en ursäkt från Kubrick för att ha fejkat filmmaterialet från månlandningen.
Läs mer om filmen i New York Times här!
Läs ännu mer här!

Café i Helgeandsgården

Torsdag 27 september 13:00
Psalmer av kvinnliga psalmförfattarinnor
Monica Håkansson och Larsåke Sjöstedt.

Kulturtips

FANTASTISK FILMFESTIVAL
Fantastisk Filmfestival är Nordens ledande filmfestival för fantastisk film och arrangeras i år för 18:e året i ordningen. Mellan den 20 - 29 september får över 100 filmer sin svenska premiär i Lund.
   Inviger festivalen gör Svenska Filminstitutets VD Anna Serner.
Läs mer »

Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen
Teaterrepubliken
Vad blir resultatet i valet 2014? Ytterligare en framgång för Sverigedemokraterna eller en svidande valförlust? Teaterrepubliken har analyserat alla sociala och politiska faktorer och kan redan nu avslöja hela händelseförloppet scen för scen.
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »

Pressgrannar I

En häftig replik
Mats Olsson (v) stod för kvällens och kanske det politiska årets mest oväntade replik. Rolf Englesson (mp) och Agneta Lindskog (kd) hade var för sig i debatten förklarat att de egentligen hade stora sympatier för dv:s motion, men att de såg sig nödsakade att rösta emot den. Mats O. anförde vad Paulus skrev i Romarbrevet: ”"Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" (Rom 7:15, 19).
   Bibelcitatet fick fullmäktige att kippa efter andan.
   Strax därefter avslutades sammanträdet.
Politiken, ett nyhetsblad om politiken i Lund utgivet av V-Lund. Lördagen den 1 sept 2012. Nr 7/12.

Pressgrannar II

Studier visar också att konkurrensen från friskolor har förbättrat kvaliteten i offentliga skolor.
Anja Sonesson, M, och Nils Karlsson, MP.
SDS 19/9

Demokratisk vänsters framtid avgörs på tisdag av Gunnar Stensson

Ska DV ställa upp i valet 2014? Nu på tisdag 25/9 besvaras frågan på ett öppet medlemsmöte. Mötet är kl 18:00 i DV:s lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2.
   Beslutet gäller kommunalvalet 2014. Det handlar alltså inte om det fortsatta politiska arbetet i kommunala organ under nuvarande mandatperiod. Det har vi åtagit oss.  Det arbetet fortsätter i oförminskad omfattning.
   Hur DV:s fortsatta verksamhet ska se ut bestäms senare.

Medlemsmötet är öppet
Alla intresserade är välkomna. De skulle kunna vara fler än ett tusental med tanke på hur många som faktiskt röstade på DV i valet 2010. Men endast medlemmar har rösträtt.
   Problemet är att den grupp som verkligen arbetar med politik och mötesverksamhet är så liten. De få som är aktiva arbetar ofta nära gränsen för vad de förmår. En liten sammansvetsad grupp kan lätt hamna i ett grupptänkande som kan leda till att viktiga perspektiv försummas.
   Tyngdpunkten har helt naturligt legat på det kommunalpolitiska arbetet. Det räcker ju inte att förklara världen, det gäller att förändra den, som Marx skriver.
   Samtidigt kan det kommunalpolitiska arbetet leda både till en insnävning av perspektivet och via kompromisser till en anpassning till det system som skulle förändras.
   DV:s mötesverksamhet har till stor del varit just systemkritisk. Miljökonsekvenserna av det förhärskande samhällssystemet som bygger på kapitalism, nationalism, tillväxt, marknad, konkurrens, vinst, privat ägande och konsumtion har ifrågasatts av tänkare som Alf Hornborg och Lester Brown. Vi vill gärna utveckla detta vidare.
   Som Nina Björk, aktuell med boken ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”, lite uppgivet påpekar, verkar möjligheten att förändra systemet näst intill obefintlig. Samtidigt är en förändring absolut nödvändig.
   Vid ett tillfälle för några år sedan försökte vi värva henne som föreläsare, men det stupade på praktiska svårigheter. Vi ska göra nya försök. Du är mycket välkommen, Nina Björk. Naturligtvis når du en större publik och därmed större verkan i ”God morgon, världen”, men vi kanske kan erbjuda engagerade, närvarande människor.

Men som sagt, beslutet på tisdag handlar om frågan huruvida DV ska ställa upp i kommunalvalet 2014 och fortsätta göra sin lilla, men inte svaga, röst gällande tillsammans med S, V och MP i frågor om miljö, omsorg, skola, kommunikationer och stadsplanering i Lund. Man ska inte underskatta de insikter som uppnås vid konfrontation med den vresiga verkligheten.

Han har samlat in 290 000 kr till Ship to Gaza av Jonas Bergström

Ombord på Estelle träffar jag Tjatte Hedlund. Han är en levande hjälte från Malmö som på egen hand samlat in 290 000 kr till Ship to Gaza. Nu när han lämnar Estelle har han lovat att samla in pengar fem dagar i veckan.

Jag gjorde en intervju med Tjatte Hedlund ombord på Estelle.
Hör mitt samtal med Tjatte här:

Skolrötan - I stället för läroböcker: reklam- och propagandabroschyrer av Gunnar Stensson

Radioprogrammet Kaliber påpekade i veckan att svensk skola inte längre har råd att köpa läroböcker. I stället mottar man tacksamt ”läromedel” från diverse ekonomiska och politiska intressen.
   Det första Carl Bildts borgerliga regering gjorde 1991 var att lägga ner Statens Institut för läromedel. En syndaflod av särintressen vällde in i grundskola och gymnasium. Själv minns jag särskilt hur de mindre politiskt medvetna – eller ska vi säga borgerliga – naturvetarna på Heleneholmsskolan använde en broschyr från den halvfascistiska, Palme-hatiska organisationen EAP, Europeiska arbetarpartiet, i undervisningen om kärnkraft.
   På 1990-talet fanns dock de av SIL kvalitetsbedömda och opartiska läroböckerna fortfarande kvar som en motmedicin mot propagandagiftet och på den tiden hade skolorna råd att köpa dem.
   Det som nu har hänt är att skolorna utarmats, genom skolpeng och friskolekonkurrens, samtidigt som tveksamma investeringar gjorts i datorer mm. Därför har de inte längre råd att köpa läroböcker.
   Någon kanske säger att läroboken är ett föråldrat medium vars innehåll snabbt blir föråldrat.
   Men deras viktigaste funktion är att tillhandahålla en vetenskaplig struktur att inordna nya teorier och fakta i, inte att fastna i senaste nytt som kanske falsifieras i morgon. Naturligtvis kan läroboken finnas på en läsplatta.
   En skola som indoktrinerar eleverna med ”gratis” propaganda och lösryckta påståenden från politiska och ekonomiska intressen är samhällsfarlig.

Don´t look - The world´s about to break av Gunnar Stensson

Det var en munter kväll i Auditoriet på Kulturen i lördags. På scenen till höger Röda Kapellet, orkestern vars medlemmar i mer än 40 år marscherat på gator och torg, med åren och professorstitlarna allt stelbentare, till vänster kören Svart på Vitt, något yngre, garvade aktivister från demonstrationer mot apartheid, för Palestina och för jämställdhet i tidigt 70-tal med paroller som: Ropen skalla, daghem åt alla!
   I salongen deras publik, kvinnor, 1960- och 70-talens hänförande skönheter, nyss glödande banderollbärare, och män, något medfarna, men outslitliga, med erfarenheter från Vietnamdemonstrationer och demonstrationer mot Sovjetunionen och för Tjeckoslovakien, Chile och Sydafrika
   Instrumenten kastar ljusblixtar när musikerna lyfter dem, där finns luckor i leden, men de har fyllts av nya talanger, körens blickar riktas mot orkestern, en, ska vi säga öronbedövande, tystnad och total koncentration uppstår. Per Falk, stabil som en Buddha i granit, höjer taktpinnen och slår igång musiken.
   Dessförinnan har Sten Henriksson redovisat Röda Kapellets musikstrategi, vad ett band åldrande revolutionära amatörer kan ta itu med: politisk blåsorkestermusik med moderna harmonier i traditionen efter Hanns Eisler, den socialistiske kompositören som skrev musik till Bert Brechts pjäser och följde honom i landsflykten.
   Dessförinnan har också Lars-Håkan Svensson presenterat Harold Pinter, dramatikern, socialisten och den politiske aktivisten, som, redan märkt av döden, skrivit kvällens tre dikter.
   Kompositören, Håkan B Carlsson, kulturskolans rektor, sitter ödmjukt skymd i publiken i spänd väntan på att för första gången få höra sitt verk framföras inför publik.
   Äntligen skräller musiken igång, kabarémusik, marschmusik, slagdängor, med intrikata harmonier. Kören sjunger, som Majakovskij, för full hals, och sången flödar hård och stridslysten, hämtad direkt från gatorna och torgen i London, Berlin, Barcelona, Paris eller Santiago. Occupy Wall Street!
The world´s about to break. Don´t look!
   Stormande applåder för kören, för orkestern, för kompositören, för Harold Pinter.
   Publiken tränger sig ut, gladare än den kom in. Skriande kajor i Lundagårdsträdens mörka lövmassor, människohopar flytande omkring i septembermörkret. Tusen röster. Och en ny föreställning börjar i Kulturens auditorium.

Järnvägar! Nu rullar arbetet igång av Gunnar Stensson

Ett kilometerlångt Hector Rail rullar över bron med gnisslande bromsar. Men vad är det där?
   Metall blänker och maskiner brummar bland nyponbuskarna på sluttningen norr om reningsverksdammarna. Vad är det som pågår?

En borrmaskinskötare berättar: ”Vi ska bygga ett ställverk här. Men först måste vi pröva markkvaliteten. Marken består av jord som grävdes upp när man anlade reningsdammarna för 80 år sedan.
   Varför vi ska bygga ett ställverk? Jo, järnvägen har brist på el. Och bristen förvärras när vi bygger ut till fyra spår. Så vi ska leverera kraft.
   Varför just här? Se efter själv. Där är högspänningsledningen och där är järnvägen. Vi står precis mitt emellan. Så detta är den självklara lokaliseringen. Om marken duger.
   Ja, detta är en del av de stora järnvägsinvesteringarna som det pratas så mycket om.
   Jaså, här kan finnas fornminnen? Det är klart att det var mycket jord de grävde bort när dammarna anlades. Då var det ingen som tänkte på boplatser och yxor och sånt.”
   Jag ser mig omkring. Till vänster järnvägsbanken, nedanför mig ån, till höger högspänningsledningen som passerar järnvägen strax bortom ån. Längre bort Flackarps gamla skola och bortom den Jakriborg och bortom träddungarna vid horisonten Turning Torso.
 – Fin utsikt.
 – Ja, men nu måste jag fortsätta. Hej då.

Spårområdets bredd blir mer än fördubblad. Järnvägsbron byggs om. Borta vid Jakriborg rivs många gamla hus. Landskapet omvandlas. Det höga ställverket förändrar infarten till Lund.
   Tågen går tätare. Transporterna flyttar till järnvägen. Vi kanske får en hållplats. Borrmaskinen brummar däruppe på krönet bland nyponbuskarna. Nu har det börjat.

Utplåning av allt liv genom oljeutvinning och marknadslagar av Gunnar Stensson

För första gången talar en respekterad naturvetare om möjligheten att det som kallas ”växthuseffekten” - orsakad av ackumulerade kolpartiklar i atmosfären, partiklar som inte fälls ut på årtusenden - kan leda till att livet på jorden utplånas och planeten förvandlas till en livlös, glödande himlakropp som Venus.
   Professor James Hansen, Columbia-universitet gjorde uttalandet. Kolla radioprogrammet Kaliber, sänt 15/9. Det handlar om olja, oljeberoende och oljeutvinning. Jag ska kort försöka formulera några slutsatser av de fakta som presenterades.

Peak Oil innebär inte att oljeproduktionen begränsas. Tvärtom ökar den snabbt framför allt på grund av utvecklingen i Indien och Kina. Leonardo Maugero, Harvarduniversitetet. Exempel: Norge exploaterar redan vattnen kring Svalbard för att öka produktionen.

Marknaden fungerar så att ökad efterfrågan leder till höjda priser. Ju mer knapp resursen olja blir, desto värdefullare blir den för ägaren.

Höjda priser gör det möjligt att exploatera alltmer svåråtkomliga oljetillgångar. Till exempel har glaciärerna i Arktis smält så att stora områden nu kan exploateras. (av Ryssland, USA, Norge, Danmark.)

Det blir lönsamt att exploatera oljegrus, något av det mest miljöskadliga som kan tänkas. Det sker i stor skala i glesbebyggda områden i USA och Kanada. Oljegrus finns det gott om.

Det blir lönsamt att framställa olja ur den snart sagt obegränsade tillgången på kol. Också det extremt miljöfarligt.

Desto rikare blir de nationer där oljereserverna finns.

Desto rikare blir de multinationella företag som kontrollerar världens oljetillgångar.

Desto hårdare blir konflikterna.
I Sudan och Etiopien liksom i andra delar av Afrika, Asien och Amerika drabbas inhemska befolkningar. Vi ser det i Ogaden.

Konflikter mellan länder blir vanligare.
Irakkriget handlade om olja
Vi ser konflikter hota i Arktis.
Vi ser dem växa i Stilla havsområdena utanför Vietnams, Kinas, Indonesiens och Japans kuster.
De med makt, de som agerar, är bolagsstyrelser och regeringar, i många fall diktaturer.

De hyllar alla marknadsideologin.
Deras respektive mål, hyllat som det högsta och heligaste i marknadsideologin, är vinst, egen vinning.

I USA utgör de kanske en promille av den enda procenten rikaste.

I flera diktaturer är makten än mer koncentrerad.
Så länge makten är koncentrerad till en liten, oansvarig klick och marknadens lagar står över allt annat kan ingen ändring ske.

”Problemet är inte att oljan håller på att ta slut. Problemet är att det finns för mycket olja.” James Hansen, Columbia-universitetet.
Problemet är att vi har ett ekonomiskt och politiskt system som kan förvandla jorden till en livlös, glödande planet.

Trafiken i Lund – ett 25-årsperspektiv av Sven-Hugo Mattsson

Lund har blivit utsedd till årets cykelkommun två gånger de senaste ca 10 åren, i år delar vi priset med Malmö. Det innebär inte att vi har bra cykelvägar eller att förutsättningarna för cykeln är bra. Den enda anledningen till prisen är, logiskt, att vi lägger ner mest pengar räknat per invånare. Anledningen till detta är att det cyklas mycket i Lund eftersom vi har en ung befolkning och att Lund är lämplig, av många anledningar, att cykla i.
   Men låt oss titta på vad som hänt med trafiken i Lund de senaste 25 åren, vad har hänt som gör att vi anses vara en bra cykelkommun. Låt oss börja med bilismen.

Bilismen
De senaste 25 åren har det byggts flera publika p-hus. Ett under Västra stationstorget och ett, nyligen nere vid Stadsparken. Det har också byggt två rejäla p-hus vid lasarettsområdet. P-hus fylls och alstrar trafik. Därför har det byggts en sydvästra väg och en sydöstra väg, nyligen. Dessa i sin tur kräver på- och avfarter, det är mycket åkermark som gått åt. Den ökade bilismen kräver också att infartsvägar breddats. Vi har dessutom byggt nya vägar till Kävlinge och Gårdstånga, till Gårdstånga fanns redan en bred väg. Vi har också byggt ut Mobilia och fått ett nytt köpcentra, Nova, även detta har krävt mycket åkermark på den goda jorden i väster.
   Att bilismens parkeringar och vägar byggts ut kraftigt är inte konstigt, Lund, staden har vuxit så det knakar och trafiken har blivit intensivare. Jag har här inga synpunkter på detta, mer än att det knappast är en utbyggnad av bilismen som våra olika program, system, visioner, målsättningar och agendor föreskriver.
Låt oss se på cyklismen.

Cyklismen
Vilka kraftfulla åtgärder, typ ovan beskrivna för bilismen, har gjorts för cyklismen. För att komma på något får jag tänka efter en stund. Under tiden skall jag beskriva en hel stadsdel där det inte hänt någonting, tvärtom. På Väster i Lund har förutsättningarna för cykeln blivit sämre. Jag kan inte påminna mig att det lagts ny yta på några cykelvägar här de senaste 25 åren. Det innebär att groparna, år från år, blir större, detta är farligt. Även när rötter spräcker upp asfalten är det farligt. Att rötter spräcker upp körbanor händer aldrig.
   Jag kan inte påminna mig att man skogat någonstans bland de buskar och träd som växer ut över cykelvägarna. För varje år blir växtligheten större. Ett exempel är Svanevägen, på sina ställen är gångbanan helt borta, det innebär att de gående måste ut i cykelbanan som är dubbelriktad. Redan, utan växtligheten, är gångbanan och cykelvägen för smal, här är stor trafik. Inte ens huvudcykelstråk är alla gånger fria från växtligheten.

Som skandal betecknar jag det faktum att det inte finns cykelvägar längs Ringvägen och Stattenavägen, dessa både vägar skall ha cykelvägar med tanke på den intensiva trafiken här. Skall man cykla från Trollebergsrondellen ner till Mejeriet eller Järnåkraområdet så är just Ringvägen den klart närmaste vägen, för den som vågar cykla här. Vi andra, som inte är lika modiga får det bli omvägar för.
   Numera får jag inte ens cykla, som jag tidigare kunnat göra, på västra delarna av Fjelievägen och Öresundsvägen. Detta innebär också omvägar.
   Nu kom jag på en ”kraftull” satsning på cyklismen, asfalteringen av Hardeberga- spåret.  Gjord under Solveig Ekström-Persson (S), ordförandeskap i tekniska nämnden för runt 10 år sedan, bra. En annan satsning är väl cykelvägen till Dalby. Men den är varken innovativ eller gjord för att gynna cyklismen, den är gjord för att få bort cykeln från körbanan, det hade varit alldeles för farligt att cykla på Dalbyvägen.
   Sammanfattning: det har knappast gjort någonting för cyklismen de senaste 25 åren, det är inte bättre i andra stadsdelar. Inte ens det uppenbara har gjorts, att bygga cykelvägar där alla regler säger att man borde. Det är ingen tvekan om att det borde finnas cykelväg vid Ringvägen och det har också pratats om det i ca 10 år. Tydligen är det så att det byggs cykelvägar här först när det byggs ett typ Liedl, vid Åkerlund o Rausings väg.

Kulisserna
När situationen nu är som den är, där nära nog alla trafiksatsningar har gått till bilismen och där cykelvägarna, generellt sett, blivit sämre, så måste man sätta upp kulisser så de skymmer verkligheten.
   Bland kulisserna finns två LundaMats, miljöanpassat trafiksystem. En annan kuliss är en målsättning att få ner växthusgaserna till hälften till år 2020, det borde innebära en stor satsning på cyklismen, som nästan inte har några utsläpp. Vi har också agenda 21, visioner och ytterligare program som syftar till att vi skall satsa på trottoarer, cykelvägar och god kollektivtrafik.
   Jag konstaterar också att, medan det byggs p-hus så fort det blir köer för bilarna, istället för att höja priset, så går det knappt att hitta en ledig cykelplats runt stationsområdet vid högtrafik. SKANDAL.

Ytterligare kulisser
Att påstå att planerna på en spårvagnsatsning och en snabbcykelväg till Malmö är kulisser, är modigt, de kan ju bli verklighet. Men jag tror inte att varken det ena eller andra blir verklighet på många år än, alternativt aldrig. Min tveksamhet utgår från beskrivningen ovan, varför skulle Lund plötsligt göra två stora och kostsamma infrastruktursatsningar av en typ vi knappast sett på många år. Jag tror för övrigt inte att det spelar någon roll vilken majoritet vi har.
   Spårvagn är överspelat över huvud taget. Det är ingen tillfällighet att Lund inte satsade på spårvagn för typ hundra år sedan när det senast var aktuellt. Med Lunds trånga gator är inte spårvagn lämpligt. Har inte, för övrigt, Malmö gett upp planer på spårvagn?
   En snabbcykelväg till Malmö vore häftigt. Då behöver jag inte korsa Malmövägen fyra gånger på vägen dit och jag slipper kanske dyka ner i underjorden ett par gånger. Det har funnits en tid när jag tog raka vägen till Malmö utan att behöva dyka ner i underjorden, för att göra ytterligare en beskrivning på att det faktiskt har blivit sämre att cykla i Lund med omnejd.
   Dessutom skulle jag hellre se en satsning på att rusta upp och utöka cykelvägarna i Llund, bättre ytor, bredare cykelvägar, skogning, cykelbanor längs Ringvägen och Stattenavägen och en hel del ställen till.
   Jag ber att få återkomma i dessa spalter och förklara mitt syfte med ovanstående kritiska inlägg!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
15 september kl 17
Magnus Mårtensson, piano

Doc Lounge Lund, 18/9

SVERIGEPREMIÄR med REGISSÖRSBESÖK!Välkommen till Sverigepremiären av årets bästa finska film, full av hjärta, smärta och en jäkla massa attityd. Punk och dokumentär när det är som bäst!
THE PUNK SYNDROME (Finland, 2012, 85 min) English subtitles!
REGISSÖR: Jukka Kärkkäinen och J-P Pass
GÄSTER: Regissörerna gästar oss för introduktion av filmen
TID: Dörrarna öppnar 19.00  Film ca 20.00 PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
ENTRÉE: 60 kr eller Guldkort  (fri entré hela hösten)  300 kr

I det finska punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät spelar Pertti, Kari, Toni och Sami. De är alla mentalt funktionshindrade och vi får följa dem i deras musikkarriär med skivinspelningar, konserter och turné.
   De skrattar, blir kära, gråter och bråkar om vem som får sitta längst fram i bussen på turnén. Deras musik handlar om samhällsproblem, men även hur jobbigt det är att gå på fotvård och att bo på ett grupphem.
   The punk syndrome handlar om människors rätt till att bli sedda och att få uppleva kärlek. Med sin musik revolterar de mot normer och utmanar fördomar -punkens själva essens.

Café i Helgeandsgården

Torsdag 20 september 13:00
Dietrich Bonhoeffer - Tankar om en 1900-talsmartyr
Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer var endast 39 år gammal när han den 9 april 1945 avrättades, bara några veckor före krigsslutet. Bonhoeffer satt fängslad i Berlin under två år då han anklagades för att ha medverkat i attentatet mot Hitler.
   Då skrev han brev och anteckningar som efter kriget getts ut, på svenska senast 2006 med rubriken "Motstånd och underkastelse". Bonhoeffer efterlyste "en världslig kristendom" - vad menas med det? Han ifrågasatte gamla invanda formuleringar och sökte sig djupare in i kristen tro.
   Martin Lind, som varit biskop i Linköping i sexton år, har skrivit om Bonhoeffer och länge arbetat med hans texter.

Kulturtips

Tipsen under den här rubriken har red kopierat från Kulturcentralens hemsida, sen har det skett en viss sållning med tanke på VB:s läsekrets.
   Hemsidan är nu omgjord med ny design. Ingen skugga må falla över denna design men den omöjliggör en enkel kopiering av kalendariet. Nu får VB:s läsare gå direkt till källan nedan i fortsättningen.
   Självklart sprider VB även i fortsättningen tips om olika kulturaktiviteter som vi får inskickade tips om.

Hela kulturcentralens program »

Visdomsord

Kom inte nära dem som äta upp hvad andra trälat ihop… Lik äro denna världens rika män, min son! Pläga ej umgänge med lik… Lider folket qval, kräv hämnd! Den som kallar något för sin "egendom" har med desse orden skrifvit sin egen dom.
Eric Hermelin, Sankt Lars, Lund.

11 september spökar fortfarande av Anders Davidson

I namn av anti-terrorismen följer sedan 11 september 2001 rättskränkningar, här som där:
   En muslimsk prisbelönad ungdomsledare i Umeå nekas trots 14 år i Sverige medborgarskap. Enligt Säpo har han för stort nätverk. Alltför välintegrerad?
   Under hela sommaren har 16-årige Abdullah Moummou suttit frihetsberövad utan att ha begått något brott men tillsammans med kriminella. Frihetsberövad för vad Säpo tror att han tänker göra. Berövad friheten i förebyggande syfte?
   Obama stängde aldrig Guantanamo. Tre oskyldiga uigurer från Kina har suttit där utan rättegång i 10 år. En av dem, Yousuf Abbas, har familjeanknytning till Sverige. Därför måste Sverige ge honom uppehållstillstånd.
   Och i Afghanistan fortsätter kriget mot terrorismen med svenska soldater.
Är det inte nog nu?

Pressgrannar

De osolidariska
Privata hyresvärdar är osolidariska. Borgerliga politiker är solidariska – med de privata hyresvärdarna.
   Vi har fått en lägenhet i år från HSB. Det är vad de privata hyresvärdarna ställer upp med, säger Mats Helmfrid, M. LKF lämnar kanske 15 lägenheter. 33 flyktingar har kommit till Lund hittills i år. Lund har slutit avtal om att ta emot 125.
   Vi kan inte tvinga någon att ställa upp, framhåller Helmfrid.
   Uppgifterna är hämtade från en liten i ord stillsam, i sak uppseendeväckande artikel av Jan Samuelsson i SDS 10/9

Jan Hjärpe om den USA-producerade satiren om profeten Muhammed: ”Det är uttryckligen gjort för att förolämpa och förnedra människor och deras tro. Jag ser det som direkt ondskefullt, eftersom det kan trigga fram våldsaktioner som det redan gjort, och skulle kunna eskalera till något verkligt farligt. Jämför skottet i Sarajevo.”
SDS13/9

Lars Vilks gärningar av Lotte Möller

Lars Vilks kan inte precis klaga över brist på uppmärksamhet och just nu överskuggar hans medverkan i SIONs möte det mesta. Men när röken lagt sig kan en annan sida av hans verksamhet nog vara värd att begrunda.

Nimis, en av de sista vackra sensommar- dagarna. Det kryllar med besökare i alla åldrar, trots att det krävs en hygglig kondition för att komma hit ner längs branta stigar. Barn och ungdomar klänger i de höga plockepinntornen. För oss äldre känns det äventyrligt nog när vi trevar oss fram i de smala gångarna. Några danskar äter sin madpakke i vattenbrynet. En stilig livvakt, ett riktigt strandlejon som skulle pryda sin plats på beachen i Malibu, glassar på en klipphäll. Uppe i ett av tornen står den senige Vilks själv, rycker loss brädor och hamrar fast andra brädor. Ibland avbryts han av någon som vill ha hans autograf eller fotograferas tillsammans med honom och det går han med på, dock utan onödig tidsspillan.
   Men tänk om han också sålde vykort av sin skapelse. Eller modeller à la flaggskepp. Tänk om han sålde kylskåpsmagneter. Tänk om han sålde T-shirts och musmattor. Vad han skulle kunna tjäna på att kränga Nimisprylar!
   Ändå bara hamrar han bara vidare på sitt olagliga bygg om han inte gör något annat och det gör han som bekant ibland. Men nu handlar det inte om New York utan om Kullaberg. Är inte hans likgiltighet inför de enorma förtjänstmöjligheterna en lika stor utmaning som rondellhunden, om än med annat fokus?
   Alla i branschen vet att när det visas konst, åtminstone konst som inte är till salu, måste det finnas en servering - helst en bra restaurang - för att få dit folk. Om Thielska galleriet bara fick ett anständigt kafé skulle besökssiffrorna rusa i höjden.
   Det ska förstås också finnas en butik med sjalar, böcker, klockor, krukor, pussel, filmer, smycken, muggar, pennor, brevpapper, skivor. Visst känns det fint att komma hem med en påse som det står Moderna Museet eller Louisiana eller MoMa på? Men den som vill ha en påse som det står Nimis på får tillverka den själv. Ändå kommer människor hit i skaror och året om. Trots att de inte ens kan få en anständigt kopp kaffe.
   Inte nog med det. Det fattas också toiletter, nödutgångar och brandsläckare, liksom anslag som upplyser om att detta är land art och vad begreppet står för – och mycket mera. Tänk om folk fick för sig att allt detta inte är nödvändigt, lika lite som själva Nimis är det.
   Men om bara Lars Vilks bejakade sin plats i upplevelseindustrin skulle han - förutom att bli rik - skapa välbehövliga jobb för traktens ungdomar som guider, entrévakter, serverings- och kioskpersonal. För att inte tala om alla de arbetstillfällen det skulle kunna bli hos tillverkare av Nimissouvenirer som nu torkar inne! Visserligen skulle de förmodligen finnas i Kina men i alla fall. Konst och kommers är ett vinnarkoncept.
Se på Louisiana!

Skolrötan och köpenickiaden i Staffanstorp av Gunnar Stensson

17 procent av Sveriges 15-åringar har sådana lässvårigheter att de inte når upp till den nivå som krävs för att utvecklas och fungera i samhället, hemmet, skolan och på jobbet. Beträffande läskunnighet ligger Sverige sist i Norden och under genomsnittet i EU.
   Men betygen blir allt högre. Som väntat visar en aktuell undersökning att de skolpengsgiriga friskolorna sätter högre betyg än de kommunala skolorna på de nationella proven, trots likvärdiga prov.
   Klyftan mellan betyg och vetande växer.
Men kommunala skolor kan ruttna snabbare än man tror. Kommunalpolitiker är ofta för okunniga för att ha ansvar för skolan. I Staffanstorp sökte de hjälp hos ”framtidsanalytikern” Troed Troedson som driver företaget ”Paradigmmäklarna”. Och det var en riktig mäklare det!
   SDS rapporterar 11/9 om fyra möten á 40 000 kronor, två föreläsningar á 60 000 kronor, ett seminarium med Barn och ungdomsnämnden á 16 000 kronor och 16 000 för ”framtagning av styrdokument: Framtidens skola”, totalt 202 500 kronor för lite skitsnack.
   Styrdokumentet sågades som bekant längs fotknölarna av Jan Björklund, FP. Han kunde inte göra annat.
   ”Troed Troedson har gjort stor nytta för oss som tankeväckare”, säger Barn och ungdomsnämndens ordförande i Staffanstorp Nino Vidovic, M.
   Framtidanalytikern Troed Troedson säger som svar på frågan om han haft liknande uppdrag i andra kommuner: ”Det är nog lättare att hitta kommuner jag inte haft uppdrag i.”
   Det är kanske det mest oroväckande i hela köpenickiaden.
   Han räknar med att kunna behålla sina arvoden även om inriktningsdokumentet kasserats.

Hemska informationer av Sven-Hugo Mattsson

I sommar har det kommit en massa information om hur vi ligger till med koldioxidutsläppen i världen. Från 2010-2011 ökade dessa med 3 %, jag antar att detta är alla växthusgaser omräknat till koldioxid. Detta är mer än ökningen av snittet de senaste 10 åren som är 2.7 %.  Drygt 20 år efter Rio fortsätter vi alltså att släppa ut alltmer växthusgaser.  FN:s globala utsläppsmål, hur mycket vi kan släppa ut till 2050 kommer med denna trend att uppnås redan 2030. Det är framförallt Kina och Indien som står för ökningen. Europa och USA minskar sina utsläpp, men det nerslående är att, vi som har råd, inte förmår täcka upp Kinas Och Indiens ökning. Ta USA, som exempel, de har ungefär 4 % av världens befolkning, men gör av med 16 % av de totala utsläppen. Om alla på vår planet hade levt som de rikaste i USA hade vi inte haft en chans att klara miljöutmaningen. USA och EU har ett stort ansvar. Siffrorna ovan läste jag i en artikel i Sydsvenskan.
   Resultatet av de ökade utsläppen kan vi se i andra informationer som kommit på senare tid. Torka i USA, som förmodligen kommer att höja våra matpriser, detta slår hårt mot de som redan nu har svält. Värme i Sydeuropa som ger bränder. Vi ser ständigt översvämningar överallt i världen eftersom isar smälter, avsmältning som kommer att ger oss höjd nivå på havsvattnet.  Vi ser orkaner som ständigt går över Karibien och andra delar av världen.
   En annan siffra i artikeln är utvecklingen för förnybar energi. I artikeln framställs denna utveckling som positiv! De senaste 7 åren, från 2004-11 fördubblades den förnybara energin, alltså 100 %. Men  ökningen sker från låg nivå, från 1.0 % till 2.1 % av världen energiproduktion. Med andra ord, den förnybara energins ökning är inte i närheten att täcka upp för de ökande koldioxidutsläppen. Även om vi ökar förnybar energi i den takten, fördubblar den på 7 år, kommer det att dröja många år innan den ersätter den farliga energin.  Förmodligen bör vi komma dit betydligt tidigare.
   De här siffrorna borde slagits upp stort på förstasidor. I Sydsvenskan fanns artikeln inne i tidningen, inte särskilt stor. Det handlar om siffror som, om trenden fortsätter, kommer att förstöra betingelserna på vår planet. Vi kommer därför att se ännu fler miljöflyktingar, vi kommer att se krig om råvarorna om vi inte snabbt får fram förnybar energi, detta i sin tur kommer att ge ytterligare flyktingar.
   Det är tydligt att politiken inte klarar detta, ingen politiker blir omvald som föreslår höjda energiskatter i den omfattning som behövs för att få ner utsläppen. Ändå är detta den enda lösningen och det är bara politiken som kan klara detta. Det är politiken som har ansvaret eftersom det är politiska beslut som fört oss dit vi är nu. Vi har erfarenhet på tobak och alkohol att höjda priser ger lägre konsumtion. Att lita till den enskilde är naivt, det är ingen framkomlig väg, vi har ingen erfarenhet av att den person som uppnått en viss ekonomisk standard är beredd att avstå denna.
   Det finns en lösning, i teorin enkel, dubbla priset, genom skatter, på allt som är farligt. Lägg de pengar som kommer in på bättre och fullvärdig kollektivtrafik, utveckling och subventioner av förnybar energi, upprustning av våra bostäder så att de blir självförsörjande på energi. Allt på global nivå.
   Fast där blev jag visst själv naiv!

Om skolplan för Lunds kommun

Interpellation ställd till ansvarigt kommunalråd Tove Klette (FP)

År 2009 beslöt Lunds kommunfullmäktige att anta ”Skolplan för Lunds kommun”.
   I planen, under rubriken "Uppföljning av skolplanen" kan man läsa: Skolplanen ska följas upp och aktualiseras vartannat år.
   Efter att skolplanen antogs har en ny skollag trätt i kraft. Till skillnad från den då gällande skollagen (kapitel 2, § 8) kräver inte den nya lagen att kommunerna kompletterar läroplan, kursplaner, skollag mm med en kommunal plan för skolan.
   Vad jag förstår hindrar den nya skollagen dock inte att kommunen har en egen skolplan, så länge den inte går på tvärs mot ovan nämnda lagar och förordningar.
   Jag vill med anledning av ovanstående ställa följande frågor till Dig:
 1 Har Lunds kommun en egen gällande skolplan för närvarande?
 2 Om nej, när fattades beslutet och av vem att planen från 2009 inte längre gäller?
 3 Känner man (om nej) ute i verksamheten till att skolplanen från 2009 inte längre gäller?
 4 Om ja, är det inte hög tid att följa upp och aktuallisera planen från år 2009 alternativt upphäva den?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster

Om att hoppa av och att hoppa på – från DV till MP av Ulf Nymark

Som en del VB-läsare kanske redan noterat har jag i dagarna gjort ett partibyte - från DV till MP. Sydsvenskan skrev att jag hoppat av. Så kanske man kan uttrycka det.  Själv känner jag det mera som ett sakta skridande. Som avslutats med att jag har hoppat på, dvs hoppat på någonting nytt.
Varför har jag då gått över till MP? Helt enkelt därför att jag tror att DV inte längre besitter tillräcklig utvecklingspotential, och att jag i miljö- och klimatpolitiken gör mest nytta i MP. Så ser den korta versionen ut.
   Det kan dock finnas skäl att något fylligare utveckla bakgrunden till mitt partiskifte.
   I år fyllde DV sex år. Under dessa sex år har DV genomfört två valrörelser. I båda valen har resultatet blivit ungefär ett och detsamma, och utdelningen i fullmäktigemandat har stannat på blygsamma ett mandat. Vad kan förklaringen till de uteblivna framgångarna vara?

Lokalt parti
DV är som bekant ett lokalt parti. När DV bildades var det i de bortdöende svallvågorna efter VägValVänsters nej till att samordna bildandet av ett nytt rikstäckande vänsterparti. Några få, knappt en handfull, andra lokala vänsterpartier fanns eller var på gång runtom i landet. DV:s förhoppning var att flera sådana skulle poppa upp. Så blev inte fallet, tvärtom. De partier som då fanns på andra håll har försvunnit. Lokala partier har i allmänhet svårt att överleva någon längre tid. Detta gäller i synnerhet ett seriöst vänsterparti som enbart verkar lokalt. Ett lokalt parti saknar den draghjälp som varje rikstäckande parti ger sina lokala organisationer. I Lund finns heller inga lättillgängliga kanaler för kommunikation med kommunmedlemmarna. Fortfarande i valrörelsen 2010 visade det sig vara många lundabor som inte kände till vår existens. Kommunalpolitik engagerar medborgarna bara fläckvis och stundtals.

Små skillnader mellan partierna inom blocken
”Vad skiljer Demokratisk Vänster från Vänsterpartiet?” Det var den vanligaste frågan DV:s valarbetare ställdes inför i valrörelserna. Ja, vad skiljer DV från V i kommunalpolitiken? Vad skiljer DV från MP? V från S? och så vidare. (Ser vi ut över blockgränsen kan vi och lundaborna också fråga sig vad som skiljer t ex M från FP, eller KD från C osv.)  Visst finns det även lokalt skillnader mellan de rödgröna partierna. Det vet alla som är partipolitiskt aktiva. Men för den icke-politiskt särskilt engagerade lundabon ter sig de kommunalpolitiska skillnaderna skäligen små.

Odemokratisk vänster?
DV:s val av partinamn indikerade att det nya vänsterpartiet ville markera mot den tradition av kommunism som V tydligt återgick till efter Schymans fall. (För min del hade jag föredragit att det nya partiet hade tagit namnet Grön Vänster). Inte minst i Skåne och i Lund var denna tradition mycket stark inom V. Sannolikt har denna falangs inflytande försvagats på senare tid, delvis kanske beroende på att flera av dess ledande representanter sitter på framskjutna maktpositioner i den kommunala apparaten, bland annat i Malmö, och därvid fått mindre tid för inre partiarbete och intriger. Här i Lund har DV-medlemmarna svårt att hävda att de skulle vara mera demokratiska än t ex Olsson, Ohlsson och Gunnarsson.  Man kan också lägga märke till att med den ortodoxa falangens minskade inflytande i V har också motståndet mot en progressiv och kraftfull miljöpolitik mjukats upp en del. Utrymmet för ett vänsterparti vid sidan av V har helt enkelt med åren blivit trängre. 

För få aktiva medlemmar
Detta hittills sagda handlar om några av de yttre faktorerna som förklarar DV:s uteblivna röstmässiga framgångar. Men det finns också inre, partiinterna orsaker. DV har misslyckats med att värva nya och aktiva medlemmar, framför allt bland ungdomar. Från första början och fram till idag har VB haft en väldigt tunn medlemsstock. Den har inte ökat på senare tid, utan snarast minskat. Skälen till att partiet inte lyckats locka till sig medlemmar kan vara flera: ett allmänt ointresse för partipolitik, svårigheter för ett litet parti att erbjuda meningsfull politisk aktivitet etc. Men framför allt tror jag det beror på att kommunalpolitiken inte engagerar på samma sätt som rikspolitik – framför allt ungdomar vill nog engagera sig i andra politiska områden än t.ex sophämtningstaxor.

Var DV en felsatsning?
Var då DV en felsatsning? Ett misslyckande? Inte alls! DV har producerat en mängd motioner, interpellationer och andra initiativ i fullmäktige och nämnder. Trots att DV varit och är fullmäktiges minsta parti har ett inte obetydligt antal motioner i centrala ämnen bifallits av fullmäktige.  DV har därtill under årens lopp ordnat ett ganska imponerande antal innehållsrika och nästan alltid välbesökta utåtriktade möten. Utan tvekan har DV:s roll i kommunalpolitiken varit avsevärt större än vad man kan förvänta sig av partiets mandat och medlemsantal. Jag tror också DV kan ha spela en relativt stor roll inom den rödgröna oppositionen. Tyvärr har DV:s aktivitet inte påverkat valresultatet.

Ingen lovande prognos
Min slutsats är alltså att DV – på grund av både yttre och inre orsaker – inte har möjlighet att utvecklas och få ett mera påtagligt inflytande i kommunalpolitiken.  Prognosen för en häftig valframgång är inte särskilt lovande, för att nu uttrycka sig försiktigt. Ingenting talar för att DV på de två år som återstår till valet kan bygga upp den betydligt större medlemskader som behövs för att driva en omfattande och slagkraftig valrörelse, ingenting talar för att DV under innevarande mandatperiod på bred front lyckats göra sig känt bland lundaborna. (Vet väljarna inte om att ett parti finns så kan de ju heller inte rösta på det). Om DV ställer upp i valet 2014 kan man kanske i bästa fall behålla sitt mandat, i sämsta fall åka ut ur fullmäktige. DV ska i slutet av denna månad ta ställning till om man ska ställa upp i valet 2014. Att en sådan diskussion tas upp visar att jag inte är ensam om att se begränsningar i DV:s möjligheter att utvecklas.

Därför valde jag MP!
För min del har jag sedan lång tid tillbaka i första hand drivit miljö- och klimatfrågor i vid bemärkelse. Faktum är att med åren har jag kommit att betrakta dessa frågor som allt mer väsentliga. Därmed inte sagt att jämställdhet, jämlikhets- och solidaritetsfrågor är mindre viktiga. Tvärtom – de finns till fullo inbakade i miljöfrågorna. Det är alltid de fattiga, de utsatta, de förtryckta som drabbas hårdast av miljöförstöring och klimatförändring.
   Att jag blivit medlem i Miljöpartiet innebär förstås inte att jag sväljer dess partiprogram med hull och hår, inte heller att jag ställer upp på allt i den konkreta dagspolitiken. Men MP är det parti som ger miljö- och klimatfrågor högsta prioritet, också i praktiken, inte bara i ord. Miljöpartiet är också det enda parti som har möjlighet att växa sig större och starkare och därmed utgöra en verklig motkraft mot borgerlig kortsiktig ekonomism och konsumism, socialdemokratisk betongpolitik och den traditionella vänsterns dyrkande av produktivkrafternas (kvantitativa) tillväxt.
Ulf Nymark
Miljöpartiet de gröna

En hjälpande hand? av Lucifer

Nog är det förbryllande. En majoritet av såväl partimedlemmar som sympatisörer i Socialdemokraterna vill stoppa vinsterna i välfärden, dvs de miljardbelopp av skattepengar som via Carema m fl går till riskkapitalbolag och det dessutom utan att betala skatt. Till och med borgerliga sympatisörer säger detsamma och instämmer i Vänsterpartiets krav på att det ska få ett slut. Men den socialdemokratiska partiledningen vacklar och vecklar in sig i tal om kvalitet och vägrar att sätta ner foten. Det senaste i debatten tycks vara att det ska vara frivilliga överenskommelser om högre etik i branschen. Det är så naivt och undflyende att man blir nästan rörd.

Varför?
Varför gör de på detta viset? Ja, jag vet inte, men nu har jag kommit på en ny förklaring. De gör det för att stärka V och S samtidigt. V ligger och hoppar runt 5 procent i opinionsmätningarna och det är inte riktigt betryggande. Men om V får ha nej till välfärdsvinster för sig själv går det säkert bättre. Och om S låter de välsituerade mellanskiten i Stockholm behålla sina privata alternativ kan de konkurera bättre om mittenväljarna. Ja, det här skulle kunna vara en linje för att maximera underlaget för en röd-grön regering där S och V s.a.s delar upp väljarna mellan sig så att de riktigt vänstersinnade går till V medan S ges möjligheter att röra sig fritt åt höger eller i varje fall i mitten. Röstmaximering åt båda alltså, sånt som i entreprenörsjargong numera kallas en win-winuppgörelse.
   Det är väl möjligt att fantasin och konspirationstänkandet har löpt iväg med mig. Men själv är jag inte lika besviken på sossarna längre.

Fritt fram för högerförslag
Nu till andra flanken. I ett PM från regeringen och finansdepartementet föreslås att det ska bli möjligt att dra av kostnader för läxhjälp med RUT-avdrag. Läxhjälpsbranschen växer mycket riktigt från dag till dag och nu ska man inte längre behöva fuska in det under rubriken barnpassning som redan ger RUT-avdrag.
   Att införa en skattesubventionering av läxhjälp som uppenbart gynnar välställda är naturligtvis en häpnadsväckande fräckhet. Men så kan man alltså göra numera. Apoteken privatiserades, bilprovningen likaså – i bägge fallen utan att det varit till fördel för oss som använder oss av tjänsterna. Det hela göra av rent ideologiska skäl: det ska vara privatägt, anser alliansen. Och oppositionen har väl röstat emot, men inte har man sett mycket till kraftfullt motstånd. Det har fått passera.

   Jag fruktar att vi är i ett tillstånd där en massa mindre förändringar av den här sorten just får passera därför att det inte finns tillräckligt mycket motstånd. Många av de här sakerna går inte att återställa: det skulle vara svårt att återsocialisera apoteken. Och ta fastighetsskatten som är grunden för beskattning i nästan hela världen. Den avskaffades av borgarna och skulle man försöka återställa den ens till en mycket måttlig nivå skulle det bli ett ramaskri från villaägare etc. Det är kört dessvärre, för överskådlig tid. Så det är bara att ställa in sig på att nu ska bättre mans barn få läxhjälp, medan skolan skärs ner.

Ulf Nymark byter klubb
Man har väl förstått att något var på gång, men visst var det väl överraskande ändå att Ulf Nymark gick över till Miljöpartiet under den här transfersäsongen. Det är bara att gratulera Mp som med Nymark fått en stridbar politiker som skulle kunna skärpa tonen i Mp:s miljöpolitik i Lund. Nymark är ambitiös, påläst, hederlig och ibland förstås lite påfrestande när han ventilerar favoritämnen som cykelbanor. Som miljöpartist får han en starkare plattform och kommer säkert att bli ett svårt irritationsmoment för borgarna.
   Det är ännu inte klart vad som sker med DV sedan dess ordförande lämnat. Men visst har det varit svårt att förklara för folk att det behövs två vänsterpartier i Lund. Det började under en tid då Ohly eller snarare ohlisterna hetsade mot Vägval Vänster och när Vänsterpartiet i Lund under något år behärskades av nyortodoxa. Många av V Lunds bästa kamrater lämnade vilket ledde till en bortåt tioårig svaghetsperiod då man också gjorde sig av med Veckobladet. En del av de som lämnade var med och startade Demokratisk vänster. Där har de gjort ett utmärkt jobb i kommunalpolitiken men också i den högkvalitativa mötesverksamhet man bedrivit.

Den stökiga vänstern
Idédrivna partier är alltid stökigare än intressepartier och vänstern har väl präglats av splittring sen Marx dagar. Jag minns det gamla skämtet om att Bokcaféet, saligt i åminnelse, borde tillhandahålla färdigtryckta blanketter för s.k. brytningsmanifest, det dokument som alltid föregick startandet av en ny fraktion. Man skulle bara fylla i med lämpliga adjektiv på några ställen.
   Vad som har hänt är att kommunalpolitiken har enat och inte bara DV och V. Oppositionen i Lund fungerar bättre än någonsin tillsammans och det gäller också S och Mp. Finns det ljus i bortre ändan av den kommunala tunneln?

Vägen till en demokratisk vänster av Gunnar Stensson

C H Hermansson tog det första steget med sin bok ”En ny vänster” 1966. Året efter antog SKP namnet Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och ett nytt eurokommunistiskt partiprogram. Men det stalinistiska motståndet var starkt i partiet och i Moskva. ”Det måste vara nån jävla ordning i ett parti!” röt CH, annars den lågmälda saklighetens man.

VPK tog ställning för Dubcekregimen i Prag (socialism med ett mänskligt ansikte) som slogs ned av sovjetiska trupper 20 augusti 1968. Det var modigt – och ledde till skarp kritik från de moskvatrogna. Beslutet klandrades av Sovjetunionen och dess satelliter.
   Sedan Lars Werner blivit partiordförande 1975 ökade Sovjetunionens inflytande i partiet. Inför VPK-kongressen 1977 samlades demokraterna kring ett Demokratimanifest med kritik av förtrycket i Sovjetunionen och de sovjetiska satellitstaterna. Den stora sovjetiska delegationen förmådde partiledningen att stoppa manifestet.
   Senare i januari offentliggjordes Charta 77 i Tjeckoslovakien med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
   VPK Lund genomförde i februari en stor demonstration under parollen ”Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan demokrati.”

VPK:s demokrater slöt upp bakom Charta 77 i konsekvens med ställningstagandet till Prag 1968.
   Moskva stödde bildandet av APK, Arbetarpartiet Kommunisterna, framför allt som en påtryckning på VPK att hålla sig i fållan. Den något defensiva parollen var ”Stöd den reellt existerande socialismen!”
   Den 13 december 1981 införde Jaruzelski undantagstillstånd i Polen och förbjöd fackföreningen Solidaritet. Det ledde till febril aktivitet i Lund. Redan samma dag, Lucia-afton, tändes protesteldar på Stortorget på initiativ av bland andra Sven-Hugo Mattsson.
   Vid ett välbesökt medlemsmöte under julhelgen tog VPK Lund offentligt avstånd från Sovjetunionen och satellitregimerna i öst.

1989 bröt sovjetsystemet samman. Under sommaren och hösten flydde hundratusentals östtyskar till Väst via Ungern, Prag och Warszawa. Den 9 november öppnades Berlinmuren.
   Demokraterna i VPK krävde att K:et i partinamnet skulle tas bort. Ulf Nymark och andra tog initiativ till en namninsamling med det kravet. Så uppstod Vänsterpartiet. Ett nytt vänstersocialistiskt partiprogram antogs under Gudrun Schyman 1993 och partiet passerade 12-procentgränsen i EU-valet 1995
   Gorbatjov försökte reformera och demokratisera Sovjetunionen under parollerna Glasnost och Perestrojka, men det var för sent. Den 25 december 1991 upplöstes själva Sovjetunionen och ersattes av 15 självständiga stater. ”Den reellt existerande socialismen” existerade inte längre.

Men den kommunistiska mumien reste sig ur kistan. Från och med partikongressen i Växjö 2000 växte en manstark reaktionär rörelse fram inom Vänsterpartiet. Den bestod till stor del av äldre partimedlemmar som lierade sig med och förledde frustrerade ungdomar som upplevt lågkonjunkturen under 90-talet.
   Överraskade tvingades demokraterna inse att det var nödvändigt att utkämpa samma strid en gång till. Så småningom organiserade de sig i Vägval vänster. Ledande personer i rörelsen var Johan Lönnroth, Gunnar Sandin, Karin Svensson-Smith, Jonas Sjöstedt och många andra i kommun och riksdag.
   Striden kulminerade i samband med valet av Lars Ohly till partiledare 2004.

I Lund var motsättningarna särskilt bittraDet pågick i Skånedistriktet en samlad ansträngning att byta ut ledare och medlemmar i Lund. På årsmöten tillgreps odemokratiska metoder där tillfälligt hoprafsade majoriteter styrde och ställde. Veckobladet blev självfallet ett ideologiskt slagfält. Då nykommunisterna kom till korta i den öppna debatten tillgrep man i stället censurförsök. Till slut beslöt en tillfällig majoritet 2004 att lägga ner den tidning som i trettio år hade varit lundavänsterns röst.

Lars Ohly hade ju som partisekreterare styrt partiet tillsammans med Gudrun Schyman under partiets stora period på 1990-talet. Han hade del i framgången och var knappast stalinistiskt sinnad. Jag tror han gjorde en kolossal missbedömning när han framträdde som kommunist i samband med att han övertog partiledarskapet. Hans tanke var att driva en samlande modern vänsterpolitik som tidigare, samtidigt som han blidkade testuggarna. Han trodde det skulle vara möjligt att använda begreppet kommunist, trots dess massiva historiska belastning. Genom sin strategi stärkte och avslöjade han dessutom för offentligheten de starka antidemokratiska underströmmar som existerade i partiet. Förtroendet blåste bort och röstetalet halverades.

Veckobladet övertogs formellt av Göran Persson. Utgivningen fortsatte 2005 och har nu pågått i partipolitiskt obunden form under drygt sju år. Annars hade denna artikel inte kunnat publiceras.
   Huvuddelen av dem som ingick i Vägval Vänster valde att fortsätta kampen för ett demokratiskt öppet reformparti inom partiet. Andra hoppade av som Roland Andersson eller bytte parti som Karin Svensson-Smith.

I Lund beslöt den grupp som nu utgör kärnan i Demokratisk vänster att ställa upp i valet 2006.
   Demokratisk vänster lyckades ta sig in i kommunfullmäktige. I valet 2010 nästan fördubblades röstetalet.
   Vänsterpartiet samarbetade 2010 med S och MP. De borgerliga partierna segrade. Lars Ohly avgick och Jonas Sjöstedt valdes till partiledare. 
   Kanske återkommer kommunismen inte. Men vi ser ju å andra sidan andra mumier återuppstå som om människorna ingenting lärt: högerextremism, nationalism, rasism, antisemitism, islamofobi.
   I kommunalpolitiken i Lund samarbetar DV konstruktivt och tillitsfullt med V, S och MP. Samsynen inom miljöpolitik, samhällsplanering, skolpolitik och vård och omsorg är så stor att frågan uppstått huruvida DV längre behövs. För inte Vänsterpartiet nu den politik som Vägval Vänster och Demokratisk Vänster eftersträvat? Har inte Demokratisk Vänster fullgjort sitt uppdrag och nått målet?

När Ulf Nymark övergick till MP i veckan för att få möjlighet att utveckla allt sitt kunnande och hela sin politiska kapacitet ställdes frågan på sin spets. Genom övergången kommer de sakfrågor. särskilt inom miljöområdet, som DV brinner för att drivas med större kraft.

Den 25 september tar partiet ställning till om det ska ställa upp i nästa val. Oavsett utgången kommer partiets representanter i kommunen fortsätta att arbeta till mandatperiodens slut. Den politik de kommer att driva ska vara lika konstruktiv och kreativ som tidigare.
   Liksom tidigare kommer DV att arrangera offentliga möten om miljö, rasism, internationell solidaritet, kvinnofrågor och mycket annat. Vi hoppas att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och andra kommer att delta i mötesverksamheten.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
8 sept kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Doc Lounge Lund

Det är dags för en ny säsong med heta dokumentärer och intressanta gäster på Doc Lounge. De kommande månaderna kommer vi bjuda på blandad kompott med det bästa från dokumentärfilmsvärlden. Indie Games: The movie, Turning och Room 237 är bara några av de filmer ni kan se fram emot i höst. Men vi ska inte gå händelserna i förväg; först blir det säsongspremiär och vi kickar igång den nya terminen med en exklusiv förhandsvisning av PALME Älskad och Hatad, tätt följt av finska The Punk Syndrome veckan därpå.

Palme (säsongspremiär!)
11/9. Regi: K. Lindström, M. Lycander (SV, 2012, 90 min.)
   Han är den mest dokumenterade personen i SVT:s arkiv, näst efter Kungen. Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.
   Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ihjäl på öppen gata i Stockholm och mordet har i decennier överskuggat bilden av vår f.d stadsminister. I filmen ger politiska motståndare, internationella statsmän och partikollegor sin bild av politikern Palme. Läs mer  om filmen och se trailern här.

Café i Helgeandsgården

Torsdag 13 september 13:00
Psalmer i 2000-talet. Tankar, tendenser och texter.
   Cecilia Cervin fanns med som språklig/litterär rådgivare i kommittén för "Psalmer i 2000-talet" och berättar om det arbetet.
   Cecilia är pensionerad universitetslektor i svenska språket och sedan många år kyrkorådsledamot i Stora Råby föramling i Lund.
   Cecilia Cervin är också ordförande i
Jan Myrdalsällskapet.

Region Skånes nya regiondirektör om yttranderätten

”Det är självklart OK med en livlig debatt men den ska föras internt. Förs debatten i media oroas medborgarna.”
   Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult om fackets kritik: ”Dom får vara hur kritiska dom vill. I det här fallet är det regionstyrelsens ordförande som äger processen.”

ABF och Ship to Gaza samverkar i riksomfattande folkbildningssatsning

I en artikel som publiceras i Arbetet (f d LO-tidningen) idag fredag 7 september tillkännager Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Ship to Gaza att de planerar en gemensam riksomfattande folkbildningssatsning om situationen i Israel och Palestina, och om de initiativ som tas för att göra något åt denna.
   Artikeln – som är undertecknad ABF:s nyvalda ordförande, riksdagsledamoten (s) Helén Pettersson, och Ship to Gazas styrgruppsledamot Mikael Löfgren – framhåller de likheter som finns mellan arbetarrörelsens bildningssträvanden och en 2000-talets idéburna folkrörelse som Ship to Gaza. Båda utgår från övertygelsen om alla människors lika värde och insikten att kunskap ger makt.
   I en kommentar säger Helén Pettersson:
- Ship to Gaza gör ett stort arbete i att både rent praktiskt bistå med hjälp till de utsatta människorna i Gaza och att lyfta omvärldens blickar mot området. Nu vill vi tillsammans bredda verksamheten och genom traditionell folkbildning med moderna metoder öka kunskap hos människor för att därigenom kunna ge mer stöd till den palestinska befolkningen. Alla krafter behövs för att hjälpa åt att förändra deras desperata situation.

Globaliserad skattesmitning utarmar folken av Gunnar Stensson

Rapporten The Price of Offshore Revisited som är skriven av ekonomen James S Henry visar att världens skattesmitare (av vilka friskolebolagen är en liten del) undanhåller mellan 21 000 och 32 000 miljarder dollar, summor som årligen växer med 16 procent. Transaktionerna genomförs av aktade schweiziska banker som UBS och Credit Suisse.
   Offshore är idag ett begrepp som inte är geografiskt utan betecknar en investeringsstruktur med syfte att dölja pengarnas ägare och därigenom undvika nationell beskattning.
   I flera länder som Spanien, Italien och Portugal är det den orättvist fördelade skatten som är det primära problemet, inte skuldbördan.
   Rapporten är lätt tillgänglig på nätet för den som vill ha mer information. Margareta Zetterström presenterade den i en artikel med titeln Svarta pengar – värre än terrorism. (AB, 3/9)

Ai Weiwei – Never sorry! av Bertil Egerö

En bra titel på en riktig bra dokumentär. Går ännu en kort tid på Kino, skynda dit!
Det är en stark film, om en stark människa och om Kina. Ett Kina där staten värjer sig och kämpar emot allt som likna medborgarmakt. Där korruption och maktmissbruk döljs, hemlighålls, och där konsten och sociala medier kan göra starka inbrytningar.
   Ai Weiwei är inte bara en stor konstnär, han förstår också att använda sig av foto och snabba meddelanden, i bloggen och – när den stängts – via twitter. När statens representanter filmar filmas de, och strax finns de med sina aggressiva metoder att skåda på nätet. Smartphone med foto och en kort twitter-text är ett fint redskap i kampen för demokrati.
   ”Det är som i schack: just nu väntar jag på deras drag så jag kan göra mitt motdrag”, säger Ai Weiwei i en replik. På det ges flera exempel i filmen, främst i kampen för offentlighet åt de urusla skolbyggen som gjorde att tusentals skolbarn dog i en stor jordbävning för några år sedan. Staten mörkade dödssiffrorna, Ai Weiwei hör till dem som arbetar på att få fram bra uppskattningar. På en stor utställning i München monterades tusentals skolryggsäckar på konstmuseets långa yttervägg; med olika färger skapades på kinesiska budskapet ”Hon fick leva sju lyckliga år”. En påminnelse om de tusentals skolbarn som blev offer för jordbävningen.
   ”Det handlar om familjer som fått ett barn, och som riktat all sin omsorg och kärlek till detta enda barn.” Ai Weiwei undestryker det dramatiska i att förlora ett barn i landet där enbarnspolitiken drivs mycket hårt.
   Jag lämnade biografen funderande över det massiva statliga våld som nu verkar ha satt en munkavle på Ai Weiwei, och styrkt av de krafter i civilsamhället som aldrig kan helt bemästras av denna stat. Tillsammans med det växande internationella utbytet utgör de en aldrig vikande press på den politiska ledningen i Kina och dess motstånd mot reformer.
   Medan Ai Weiwei (tillfälligt?) tystats med hjälp av en villkorlig dom och en våldsamt stor straffskatt, avslutas filmen med en paroll som mycket väl kan vara hans egen: Don’t retreat, retweet!