Pankaj
Mishras bok ”From the Ruins of Empire”
analyserar
hur kunskapen om kultur, samhälle och människor i Asien begränsas av
vårt trånga perspektiv som bara handlar om strategiska och ekonomiska
intressen.
Hur kommer det sig att så många politiker, journalister och
bedömare i väst efter 11 september återigen lät sig förledas av de
imperialistiska vanföreställningar som krossats genom avkoloniseringen
för 50 år sedan?
Pankaj Mishra angriper den vanliga föreställningen att
imperialismen trots allt har goda sidor. Nej, imperialismen är ”ett
system som förhärligar storskaligt våld, utsugning, slaveri och rasism
och på sikt är förkastligt och ohållbart.”
Neoimperialismen har visat sig vara lika strategiskt som
moraliskt korrupt. Den kan fortfarande störta världen i en fruktansvärd
avgrund: ett anfall på Iran kan bli den tändande gnistan.
Pankaj Mishra angriper västs förenklade bild av
motsättningarna i Afghanistan: Talibanskägg mot minikjolar, liberalism
mot islamofascism.
Utlänningar rättfärdigar sin brutala dominans och sitt
rasistiska kränkande av asiatiska folk med hänvisning till de ”högre
värdena i den egna civilisationen”.
Pankaj Mishra beskriver en asiatisk tradition av tänkare och
politiska filosofer som reflekterat över sin situation i en värld som
under de senaste 150 åren dominerats av ”en liten minoritet av vita
män”.
Den ”fria” marknaden är en skapelse av mäktiga stater i Europa
och Amerika som gav upphov till en liten transnationell elit,
samtidigt som den gjorde många andra fattiga. Hur kan någon falla för
påståendet att den fria marknaden handlar om att avskaffa fattigdomen?
Jämför Columbia-professorn Saskia Sassen som framträder på
konferensen ”Innovation in mind” i Lund: ”Du ser det i alla städer.
Samtidigt som toppskiktet av manliga höginkomsttagare växer så växer
servicesektorn i form av hotell och restauranger medan medelklassen
försvinner och ojämlikheten tilltar.” Hon exemplifierar situationen med
konstaterandet att den rikaste procenten i New York tillgodogör sig 44
procent av löneinkomsterna. SDS 27/9
2012 ser vi klart hur en liten minoritet har berikat sig själv
på bekostnad av majoriteten som känner sig bedragen och utsätts för
utarmning och lidanden. Vi ser redan detta hända i Indien och Kina, för
att inte nämna Grekland, Spanien och Portugal som för 50 år sedan var
brutala diktaturer, stödda av den överklass som nu utarmar dem genom
föra ut sina förmögenheter för att slippa betala skatt.
Pankaj Mishras bok har alltså titeln:
From the Ruins of Empire: the Intellectuals Who Remade Asia. Den
är utgiven på Penguin sommaren 2012. Flera bedömare menar att den är
lika betydelsefull som Edward Saids epokgörande bok om orientalismen.
En artikel av Pankaj Mishra om USA och Mellanöstern som publicerades i International Herald Tribune den 25/9.
Gunnar Stensson
USA:s oundvikliga återtåg från Mellanöstern av Pankaj Mishra
Mordet på fyra
amerikaner
i Libyen och angreppen på amerikanska ambassader i hela den muslimska
världen har kommit många att erinra sig det som hände 1979, då radikala
islamister ockuperade USA:s ambassad i Teheran. Också den gången kunde
våldsbenägna extremister vinna en lättköpt seger efter det att en
pro-amerikansk tyrann hade störtats.
Men USA:s besatthet av radikala islamister gör att många
förbiser en mycket mer betydelsefull parallell till det rådande
belägringstillståndet i Mellanöstern och Afghanistan: helikoptrarna som
hovrade över den amerikanska ambassadens tak i Saigon 1975 medan de
nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i staden.
Den brådstörtade utrymningen innebar slutet på USA:s långa
och kostsamma inblandning i Indokina, som på samma sätt som dagens
Mellanöstern var ett arv efter sönderfallande europeiska imperier. I
Sydostasien fanns inga lockande naturresurser och ingen allierad som
Israel att försvara. Däremot uppfattades Indokina som frontlinjen i den
världsomspännande kampen mot kommunismen, och amerikanska
beslutsfattare försökte utan framgång förmå lokalbefolkningen att
främja USA:s strategiska intressen genom såväl USA-allierade despoter
som överlägsen eldkraft.
De våldsamma protester som Muhammedfilmen provocerat
fram kommer snart att lägga sig och de amerikanska ambassaderna kommer
att återuppta sin verksamhet. Men den symboliska innebörden av våldet,
som även innefattade ett talibanangrepp mot en av de mest hårdbevakade
amerikanska baserna, är uppenbar. USA:s avtagande makt är ett drama som
spelas i repris, denna gång i Mellanöstern efter två meningslösa krig
och de pro-amerikanska regimernas kollaps eller försvagning.
I Afghanistan har lokala soldater och poliser dödat sina
västerländska utbildare. Demonstrationer mot Muhammed-filmen och
drönarattackerna har ägt rum både där och i Pakistan. Det är
förbluffande, att utbrottet av historiskt rotat hat mot invaderande
stormakter och västerländsk fjärrkontroll ännu en gång har kommit som en
chock för amerikanska politiker och kommentatorer.
Det tycks som om USA genom segrarna över nazism
och kommunism har invaggats i en överdriven föreställning om sin
moraliska överlägsenhet och sitt historiska uppdrag och därigenom
kommit att missförstå 1900-talets mest centrala historiska process: de
undertryckta folkens oavbrutna, ofta våldsamma politiska uppvaknande.
USA:s långa historia av samarbete med diktatorer i regionen,
från shahen i Iran till Saddam Hussein och Hosni Mubarak, har ställt
amerikanerna inför en avgrund av misstroende. Föreställningen att denna
djuprotade misstänksamhet kan övervinnas
genom några lugnande presidenttal
avslöjar bara ännu tydligare Västs nedlåtande syn på det så kallade
arabiska psyket, som tills helt nyligen endast antogs vara mottagligt
för brutalt våld.
Det är inte bara extremistiska salafister som
tror att amerikaner alltid har onda avsikter: de anti-islamistiska
demonstranter, som smetade ner Hillary Rodham Clintons bilkaravan med
ruttna ägg i Alexandria, var övertygade om att USA var i färd med att
ingå förrädiska avtal med det Muslimska brödraskapet.
Och det har knappast undgått någon i den muslimska världen
hur den israeliske premiärministern manipulerat USA för att få till
stånd ett förebyggande anfall på Iran.
Utan tvivel ligger år av kaos framför oss i Mellanöstern, när
olika grupperingar försöker vinna kontroll. Mordet på ambassadör J.
Christopher Stevens i Libyen, den enda amerikanska framgångssagan under
den arabiska våren, är ett tidigt tecken på kommande kaos; det pekar
också på de oförutsägbara konsekvenser som skulle bli följden av ett
västligt ingripande i Syrien – eller Iran.
Liksom i Sydostasien 1975 har begränsningen i
såväl USA:s eldkraft som dess diplomati blivit uppenbar. Finansiellt
stöd, eller mutor, fungerar bara till en viss gräns med ledare som
kämpar för att kontrollera de förvirrande och våldsamma krafter som den
arabiska våren frigjort.
Trots att det är politiskt olämpligt att nämna under en
valkampanj är det ett faktum, att skälen för ett strategiskt
amerikanskt återtåg från Mellanöstern och Afghanistan sällan har varit
mer tvingande. I synnerhet som minskande energiberoende gör USA:s börda
att upprätthålla ordningen i regionen lättare och dess förmodade
allierade, Israel, visar tecken på att utgöra ett tomt hot.
Allt behöver inte vara förlorat om USA minskar omfattningen
av sin politiskt osäkra närvaro i den muslimska världen. USA skulle en
dag kunna återvända till en relation av ömsesidig värdighet som det har
gjort med sin tidigare fiende Vietnam. (Även om den aktuella
upprustningen i Stilla Havet – en del av Obama-administrationens
”omsvängning till Stilla Havet” - antyder en ny övervärdering av
amerikansk styrka.)
Republikanerna som uppmanar Obama att skaffa sig en stor käpp
tycks tro att de lever kvar i imperialismens tidevarv. De liberala
internationalister som argumenterar för ett djupare engagemang i
Mellanöstern lever i en liknande tidsbubbla; och båda hyser överdrivna
föreställningar om USA:s finansiella styrka efter den djupaste
ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Det är världens nya nationer och uppvaknande folk
som i allt större utsträckning kommer att forma händelserna i den
post-västliga eran. USA:s återtåg är oundvikligt. Den enda frågan är om
återtåget blir lika utdraget och våldsamt som Europas uttåg från Asien
och Afrika i mitten av 1900-talet.