Kan EU stoppa Israels expansion över Västbanken? av Bertil Egerö

För någon månad sedan föll mina ögon på en intressant rubrik i SvD: Sverige först med stöd till Område C. Vad kan det handla om? Område C – de två tredjedelar av Västbanken som helt och hållet kontrolleras av israelisk militär och som ständigt fylls på med illegala bosättare vars krav lett till att palestinierna förlorat mycket av den begränsade rörelsefrihet de tidigare haft. Vad kan Sverige göra där?
   Västbanken är hälften så stort som Skåne. Den är en central del av den palestinska stat alla regeringar talar om men allt färre tror är möjlig. I Osloavtalet 1995 styckades Västbanken i tre delar, där det som kallas område C gränsar till Jordanien och Jordanfloden, har den bästa jordbruksmarken och den bästa vattentillgången. Ett livsviktigt område för ett expanderande Israel, liksom för en elementärt fungerande palestinsk samhällsbildning.

Idag är Område C befolkat av långt över 300 000 bosättare i 124 organiserade och omkring 100 mindre bosättningar. Strömmen av illegala bosättare har lett till en kraftig minskning av antalet palestinier i Jordandalen, och i område C som helhet går det idag två bosättare på varje palestinier.
   ”Om inget görs kommer område C att snart vara tömt på palestinier”, säger Peter Lundberg på svenska konsulatet. Konsulatet handlägger svenskt bistånd till de palestinska områdena. Nu ska Sida lägga 30 miljoner om året i en fond skött av FN-organisationen UNDP och avsedd att förbättra palestiniernas situaiton. De dokument om vårt bistånd till Område C Lundberg skickar har gott om data om läget:
   Uppdelningen av Västbanken är ett resultat av det sk Osloavtalet 1993. Den palestinska administrationen har full kontroll endast över 18 procent (Område A). Område B på 21 procent förvaltas av palestinierna, men säkerhetsansvaret delas (i princip) med israelisk militär. Resten, Område C med över 60 procent av ytan, bildar gräns mot Jordanien och har långt bättre vatten- och markresurser än de andra två.

   Område C är på väg att bli helt inkorporerat i Israel. De illegala israeliska bosättarna har under de senaste 40 åren ökat i antal från något tusental till över 300 000. Palestinierna är idag inte fler än 150 000. Bosättarvåld och tvångsavhysningar av palestinier har ökat drastiskt.

Hjälper – eller stjälper – biståndet?
Det vimlar av biståndare, både statliga och ickestatliga, på Västbanken. 26 FN-organisationer är på plats. Samordningsproblemen är större än FN-apparaten orkar med. Vad hjälper mer pengar, när dessutom allt ska kontrolleras och godkännas av israelisk militär?
   Peter Lundberg, som arbetat med frågorna i många år, kallar det ett högriskprojekt. Men han är försiktigt optimistisk och tror på möjligheten till framsteg. ”EU-länderna är nu på väg till en samlad hållning, och då kan de förflytta berg”. I maj i år intog ett rådsmöte mellan utrikesministrarna en något mer radikal skrivning om konflikten, men jag undrar – så länge de fortfarande i första hand stöder Israels rätt att försvara sig och inte ens antyder att palestinierna skulle ha en sådan rätt, vad är de orden värda? Det är lätt att kräva att staten ska ställa extrema (illegala) bosättare inför rätta, och begära att palestinierna får mer att säga till om i Västbankens Område C. Men vilka sanktioner är EU berett till?
   Sverige skjuter till medel för en redan övertung FN-administration som utan att ens söka samarbete med Israel (det blir ju stopp då) vill förbättra palestiniernas möjligheter att behålla sin mark, klara sin ekonomi och få bättre tillgång till vatten, bostäder, utbildning mm. Det kräver lokal markplanering, men – den sköts idag helt av israeler i en Civil Administration där palestinierna saknar representation.
   Peter Lundberg: ”Den palestinska administrationen har hittills inte gjort mycket åt Område C” – av naturliga skäl, tänker jag. ”Nu har 45 kommunala planer utformats och lämnats till militären för godkännande”. Palestinierna mobiliseras, och om/när det blir avslag? Kanske är det ändå så här man måste arbeta; underhålla palestinierna i tron att fredliga medel och bistånd kan motverka den våldsamma diskrimineringen.
   Den israeliska linjen sedan många decennier verkar ligga glasklart fast: töm Område C, i förlängningen mer av Västbanken, på palestinier. Fler bosättare och mer tvångsavhysningar, markockupationer, våld mot palestinierna, är medlen. Ska de många miljonerna biståndspengar göra verklig nytta krävs en radikalt ändrad politisk hållning mot Israel av omvärlden. Med Abbas i FN och Hamas’ nu mer framträdande roll i Arabvärlden kan en rörelse vara inledd.