Modellbyggaren: Rädda Klostergården! av Gunnar Stensson

Jag är så förbannad på den där mesiga doakören i Qatar så jag kommer inte att lägga två strån i kors för att rädda världen!, fräste min gamle vän modellbyggaren redan på långt håll när vi möttes nere vid Höje å i morse. ”Låt haven svämma över, låt öknarna breda ut sig, låt orkanerna och tyfonerna härja, låt regnen skölja bort allt liv från bergen!”
   Det var en frostig morgon. Solen steg upp över Sankt Lars och glimmade i Klostergårdens tusentals fönster.
   ”Det är inte likt dej att ge upp”, sa jag.
   ”Inte ger jag upp, jag bara koncentrerar mig.”
   ”På vad då”?
   ”Jag nöjer mig med att rädda Klostergården.”
   Så var han igång igen. Han tog tag i min jacka för att förvissa sig om att jag skulle stå kvar och lyssna. ”Titta på solreflexerna! Vi ska se till att få solfångare i vartenda fönster! Det fixar Eslövs Värmesvets lätt. Vi täcker taken med solceller! Höghusen ska få kronor av solfångare som i Västra hamnen i Malmö. När högspänningsledningarna blåst sönder i orkanerna ska vi vara självförsörjande med energi. Ljus och värme. Våra hus är väl förankrade. De byggdes när normen krävde skyddsrum, så det finns ett underjordiskt Klostergården också. I värsta fall. Vi börjar genast! Jag tar upp installationen av solceller med husföreningarna idag! På tio år betalar sig investeringen! Sen blir det bara vinst. Usch, jag borde inte använda det fula ordet. Det är ju roten till det onda! Om 50 år sköljer Höjefjorden marken där vi går. Men Klostergården ligger över strandlinjen.
   Efter kommunikationernas sammanbrott måste vi bli självförsörjande med livsmedel också. Vi odlar upp korpfotbollsplanerna med potatis och säd. Och grönsaker. Vi bygger om centrum till ladugård för vår boskap som betar på Klostergårdsfältet. Morgon och kväll går våra präktiga kvinnor ut med sina hinkar och mjölkar korna. Ungefär som i min ungdom då Klostergården var en bondgård. Vi jagar vildsvin i Källby och fångar sill i Höjefjorden.
   Han tystnade ett ögonblick. ”Vi måste förstås försvara oss också”, tillade han. ”Mot rövarna från Östra Torn och Linero och Norra Fäladen och Professorstaden och Nöbbelöv och Gunnesbo...”
   ”Nu får du lägga band på dig”, sa jag. Men han hade redan lugnat sig. Han släppte greppet om min jacka. ”Jag måste gå nu. Jag måste fixa solfångarna på modellen.” Han hastade uppför stigen längs vattenverket. ”Hur ska du ordna tillgången på vatten??” ropade jag, ”Vatten är det enda det kommer att finnas gott om i Klostergården”, flåsade han.
   Själv gick jag hem och slog på rapport. Inte ett enda inslag från det stora klimatmötet i Doha.