Varför slutade Israel bomba Gaza? av Bertil Egerö

Det senaste israeliska anfallet mot Gaza slutade snabbare än många väntat. Israel och Hamas, med egyptiskt deltagande, förhandlade fram ett avtal om eldupphör. Sedan dess har israelisk militär dödat tre civila palestinier, men vapenvilan fortsätter.
   Detta (i bästa fall) slut på kriget skiljer sig fundamentalt från hur det förra och oerhört mycket våldsammare krigets avslutades. Sedan flyg och marktrupper under tre veckor 2008/09 tagit livet av över 1400 palestinier (mot en handfull av de egna) uppnådde Israel – vad? Ett samlad internationellt fördömande, en rapport från Goldstonekommissionen som dokumenterade de våldsamma grymheterna och överträdelserna mot basala mänskliga rättigheter. Dessutom en fortsatt och efterhand något mer effektiv raketbeskjutning från Gaza.
   Själv upplevde jag det senaste anfallet som oerhört svårt att förstå. Man ”eliminerar” inte 1,6 miljoner Gaza-bor med bomber. Israel blir inte av med Gaza genom avancerade militära attacker. Jag såg ingen strategi bakom anfallen, bara stormaktens irritation över att det underkuvade lilla samhället fortsatte med sina nålsting.

Min första bild, formad en sömnlös efternatt Jag ser (Gaza i form av) en utfattig familj sitta på gatan, gamla, barn och vuxna inburade innanför ett stängsel. De kan inte prata. En välutrustad vakt spankulerar i närheten. Folk kommer förbi, kastar in lite mat och vatten, något att läsa, lite kläder. I desperation spottar de på vakten när han passerar. När en spottloska råkar träffa blir han fruktansvärt arg, kastar hårda stenar mot familjen, skjuter med slangbåge för att skada, lyckas ta död på ett litet barn. De förbipasserande ber båda parter visa måttlighet, men ingriper inte.

Vem vann?
I mer optimistiska ögonblick tolkar jag stilleståndet som uttryck för en växande insikt bland ledande israeliska militärer och politiker att ett nytt krig är kontraproduktivt. Det förra stoppade inte raketerna, tvärtom visade Hamas nu att de kan skrämma solbadande Tel Aviv-bor och snudda vid Jerusalem. Att Egypten skulle kunna hejda vapensmugglingen till Gaza (som utlovades efter det förra kriget) var orealistiskt, och är det än mer idag.
Medan Netanhyahu med Tony Blair (!) som medlare rapporteras ha fått Västbankens ledning under Abbas att avstå från våld och acceptera samarbete med Israel, är ingen sådan väg möjlig för ett helt inringat Gaza under stenhård israelisk blockad. Det enda svar som kan ges är motstånd, för att

upprätthålla befolkningens moral och påminna omvärlden om att ’fängelset Gaza’ måste öppnas.
   Tyvärr har jag inte hittat någon mer konkret skrivning om avtalet om eldupphör. Bitte Hammargren (SvD 22.11.12) gissade att Gaza kommer att knytas närmare till Egypten som då blir den huvudsakliga vägen för kontakter i båda riktningarna. En annan artikel (A. Pusatory i Int. Policy Digest 26.11) visar att det mesta återstår att precisera i den korta avtalstexten, men att Israel också måste öppna för transporter direkt till Gaza. Utan detta fortsätter oundvikligen smugglingen.
   Kanske kommer blockaden att ta en annan form, om det leder till att Gaza knyts närmare till Egypten. Israels långsiktiga planer/förhoppningar är att”bli av med” Gaza genom att ’överlämna’ området till Egypten. Den ännu retoriskt levande tvåstatslösningen försvinner då under horisonten, och israelerna kan fortsätta sitt framgångsrika värv att tömma viktiga delar av Västbanken på palestinier.
   De planerna verkar idag inte så realistiska. Hamas har stärkts, dess internationella kontakter i arabvärlden är mycket bättre, sambanden mellan ledningarna i Gaza och på andra håll (se SvD Brännpunkt 22.11) verkar förbättras. Medan Hamas idag säger sig acceptera ett Israel efter 1967 års gränser (Israel har hittills inte accepterat ett Palestina) reser Abbas nu till FN för att stärka "Palestinas" internationella status. Uppenbart samarbetar de två, trots medias tolkningar att Abbas nu har hamnat vid sidan av utvecklingen.
   ”Motstånd lönar sig” hävdar idag många Gaza-bor. En stämning som säkert spiller över till Västbankens invånare, liksom till oss alla som arbetar för ett fredligt Palestina/Israel.

Min andra bild, kanske den också resultatet av nattliga tankar Jag ser scener från den utmärkta filmen om Mahatma Gandhi, de scener kring "saltmarschen" 1930 där män bara går vidare de 40 milen för att själva köpa salt, hela tiden angripna av soldater i engelsk tjänst. Sårade och dödade tas om hand, männen vandrar vidare. Gaza idag: en marsch inleds med palestinier och sympatiserande israeler i bästa möjliga blandning. De går mot avspärrningarna, möts av alltmer desperata israeliska soldater som får allt svårare att skjuta in i folkmassan där även israeler finns. Marschen kan inte hejdas, slutligen slänger soldaterna sina vapen och går med, mot Tel Aviv och ett slut på det fängelse Israel skapat av Gazaremsan…