2013-04-18

Kuba står inför svåra ekonomiska utmaningar


Allt fler verkar ha råd att följa senaste modet i väst

I Kuba gäller ännu planekonomin. Idag på jakt efter en strategi för kapitalistisk verksamhet som kan hjälpa landet ur en fördjupad ekonomisk kris utan att målet, socialismen, äventyras. Den internationella krisen 2008, en serie orkaner, och stopp i utländska krediter och investeringar har skapat ett mycket svårt läge.
   För två år sedan antog partiet viktiga riktlinjer – Lineamientos – för reformer i ekonomins organisation. Alla vi talar med uppfattar dem som viktiga gensvar på dagens svårigheter. Men, som Kubas ekonomiska forskningscentrum CEEC påpekar, dokumentet säger inte mycket om hur förändringarna ska genomföras; vad som måste göras, när, för att uppnå de uppsatta målen.
   Jordbruket är en central del av fråge- ställningen. CEEC ser problemets kärna så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket.  Men staten är djupt skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar i krediter och marknadsrelationer som krävs för dynamisk tillväxt. Insatsvarorna är mycket dyra, om de kan hittas. ’Marknaden’ har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad; staten behåller ännu rollen som primär uppköpare av produkterna, oftast till låga priser.

Utan kapitalismen ingen kubansk socialism

På många håll finns ännu stora anslag som talar om socialismens seger. Upplevs de som trovärdiga? Kuba idag är ett slags schizofren värld, där kapitalismen utmålas som det stora onda samtidigt som kubanerna varje dag tvingas se sin egen kroniska varubrist, sina fortsatt extremt låga löner i perspektivet av vad rika turister från rika kapitalistiska (oftast även borgerligt demokratiska) länder har att svänga sig med.
   Två av de största turistparadisen är Varadero och Trinidad. Varje dag bussas arbetare till Varadero från orterna i grannskapet; med sig hem får de dricks, ibland kanske även en del användbara ting från hotellen. Inkomsterna i kubadollar är säkert inte obetydliga: i grannstaden Cárdenas syns många fina elmoppar, snygga bilar och annat dyrbart på gatorna. 
   Trinidad var en gång centrum i en rik sockerrörsekonomi baserad på tusentals slavars arbete. Idag klassas stadens centrala delar som världsarv, många palats har restaurerats och vi, kapitalismens rika turister, fyller de flotta restauranterna. Trinidads arbetsmarknad bygger på turismen, vars kubadollar ger stadsborna en lättare vardag.
   En kubansk medelklass har vuxit fram, det syns på besökarna till hotell, teatrar och restauranter, liksom på de många som har råd att klä sig efter senaste västerländska modet. Att det privata jordbruket spelar en roll i den processen är klart: hotell och restauranter behöver anlita den svarta marknaden för att få säker tillgång till livsmedel. Den norske forskaren Vegard Bye menar att den svarta marknaden på jordbruksvaror och redskap nu vuxit så långt att framgångsrika bönder (och mellanhänder) har kunnat skapa sig förmögenheter.

Civilsamhället en allt viktigare aktör

Krisen i början av 90-talet öppnade för initiativ från enskilda, och idag finns de överallt i samhället. Vi ser privata mekaniker och andra hantverkare arbeta utan kvitto. Ett lokalt projekt i stadsdelen Canal syftar till att hjälpa människor att odla på hustak och bakgårdar. I förorten Cojimar i östra Havanna arbetar en grupp invånare med olika projekt: städa upp stadsgatorna, ta bort skräp från stranden och utveckla en plan för rening av ett vattendrag. Lokala myndigheter ger inget stöd, förbjuder dem till och med att städa upp stranden, men ser inte själva till att jobbet görs. Den statliga byråkratin verkar ännu illa förberedd att stötta initiativ från medborgarna, kanske har den inte heller tillräckligt med ekonomiska resurser att själv genomföra sådana arbeten.
   I Cárdenas arbetar den ekumeniska institutionen Centro Cristiano de Reflexión y Diálogo-Cuba med att hjälpa AIDS-sjuka och hemlösa. Den driver ett jordbruk för att ge dessa fattiga ett mål mat om dagen och kunna utspisa sina egna besökare. Myndigheterna vägrar sätta upp Centret på listan över institutioner som kan få statlig tilldelning – ”då måste vi ibland handla livsmedel svart, trots risken”, berättar vår kontakt Stirlitz när vi träffar honom. När Centret erbjöd sig att renovera en lokal liten idrottsplats som ungdomar behöver blev det stopp, och inget mer har hänt.
   Dessa reaktioner kan tolkas som ett kvardröjande motstånd mot initiativ från civilsamhället – staten har ju länge dominerat all verksamhet. Exemplen påminner om Raúl Castros hårda kritik av byråkratin för passivitet eller aktivt obstruerande av de reformer som ska ge mer plats för privata verksamheter. Men hur ska detta kunna påverkas till det bättre, samtidigt som regeringen vill dra ner kraftigt på antalet offentliganställda?
   I CEEC’s senaste utgåva av Miradas a la economía cubana ställs en rak fråga till regimen: ”Är socialismen vägen till ekonomisk tillväxt, eller är tvärtom ekonomisk tillväxt nödvändig – ett sine qua non – för socialismen?” Med den kubanska ekonomins stagnation idag känns svaret i praktiken givet.  Det intressanta är att frågan kan ställas så konkret av en universitetsinstitution som anlitas som ekonomisk rådgivare till regeringen.

Revolutionens barnbarn

Hur reagerar de unga? På 160-årsdagen av José Martis födelse ser vi i Trinidad skola efter skola marschera fram. Eleverna är uniformt klädda och utstrålar kraft och hälsa. Imponerande, och utan något uttryck för de ungas osäkerhet om sin framtid i dagens Kuba.


Skolorna i Trinidad firar årsdagen av
José Martís födelse
Dagens unga är revolutionens barnbarn, ättlingar till ett system som grundlades för 50 år sedan och ännu gäller. Vad har de lärt om revolutionen för femtio år sedan, om socialismen, om bakgrunden till Kubas svåra utmaningar idag? Rimligen bör de fundera över vad de som vuxna kan vänta av en oklar arbetsmarknad med stora inkomstskillnader. Frågan är hur långt skolan och olika medier ger dem redskapen att tolka och förstå problemen. Vegard finner att ”politisk apati och fullständig avsaknad av ideologisk kunskap och debatt tycks dominera bland universitetsstudenterna”.  Hans bild motsägs inte våra kontakter med universitetet.
   För den kubanska sociologen Nora Gámez är rappare, hiphop och reggaeton de arenor där kritiken frodas öppet. Hon ser dem som ”…en plågsam påminnelse om det växande gapet mellan värden grundade i vardagens verklighet och den socialistiska ideologin…” Inte nödvändigtvis krav på systemförändring, men protester från morgondagens beslutsfattare mot hur det kubanska samhälle som skapades för femtio år sedan fungerar idag. En svår utmaning att hantera för landets politiska ledning.

Cojimars eldsjäl Maritza med sonen José Manuel i samspråk med Elsa Grip

Inga kommentarer: