2014-12-18

Den judiska invandringen till Nöden i Lund
av Gunnar Stensson

Människor flyr från krig, fattigdom, förtryck och miljökatastrofer. Samtidigt förgiftar nationalism, rasism och främlingsfientlighet Europa. Sverige också.
   ”En invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar” hette det i den antisemitiska resolution som studenterna i Lund antog de 6 mars 1939.
   Oförsvarbar är idag resolutionen. Men liknande tankar framförde Björn Söder (SD) i riksdagen denna vecka.
   1939 levde en judisk minoritet i stadsdelen Nöden i Lund. Den hade kommit till Lund omkring sekelskiftet 1900. Hur upplevde Lunds judiska medborgare akademikernas resolution?

Tre imperier dominerade norra och östra Europa fram till 1914: Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. De var alla mångnationella och mångkulturella.  
   Folkmängden växte snabbt under 1800-talet. Kontrollen av imperiernas gränser var obetydlig. Marx, Engels och Lenin rörde sig obehindrat över dem, liksom August Palm. Med järnvägar och ångfartyg hade folkvandringen fått nya förutsättningar.
   Folkvandringen från öst till väst i Europa och från Europa till Amerika under den senare hälften av 1800-talet var större än den nuvarande invandringen till EU från Afrika, Östeuropa och Mellersta östern.

Till Amerika utvandrade en miljon svenskar. Men Sverige var också ett invandringsland.
Invandrarna kom i första hand från det ryska imperiet, som då omfattade Finland, de baltiska länderna och största delen av Polen.
   Judarna intog en särställning. De var många och hade en gemensam kultur och ett gemensamt språk: jiddisch.
   De utsattes för diskriminering och förföljelse. Efter mordet på tsar Nikolaus 1881 blev pogromerna mer systematiska.
   Till Sverige – och Lund – flydde ortodoxa ryska judar, framför allt från Litauen, men även från Polen, mellan 1870 och 1914, då nationsgränserna stängdes.

Sverige låg nära och ansågs vara ett tryggt och fredligt land. Invandringen skedde i två steg. Först kom unga män och familjefäder. När de etablerat sig i Lund följde familjerna efter. Människor med samma språk, kultur och religion slog sig ner på samma ort. Ofta var de släkt och härstammade från samma stad eller by.
   Så var det också med den svenska utvandringen till Amerika. Många Älghultsbor hamnade i samma del av Chicago, etablerade svenska butiker och läste svenskspråkiga tidningar.
   Så är det nu. Eritreaner från Keren slår sig ner hos grannar och släktingar i Rosengård och läser tidningar på tigrinja på biblioteket.

Till Lund flyttade ortodoxa judar från Kaunas, Pumpenai, Trishki och andra ukrainska städer. De tog ofta båten från Königsberg, nuvarande Kaliningrad.
   De grundade ett litet judiskt samhälle, en shtetl, i den stadsdel som kallas Nöden. Där talades jiddisch och där firades gudstjänster enligt den mosaiska religionen (som myndigheterna kallade den).  Judisk religion styrde det dagliga livet.
   Arbetsveckan slutade på fredagseftermiddagen. Sabbaten firades i synagogan. Eftersom den judiska arbetsveckan skilde sig från den svenska försörjde sig många som gårdfarihandlare.
   Förutsättningen för gårdfarihandel var att bönderna i Skåne och södra Småland hade lite slantar och behövde vissa varor som t ex tyg. De kunde visserligen fara till stan och handla, men det var ju bekvämare om en gårdfarihandlare kom med det de behövde.
   Älghult 25 mil norr om Lund besöktes regelbundet av den judiske gårdfarihandlaren Sender långt in på 1940-talet.
   Omkring sekelskiftet 1900 hade Lund en befolkning på cirka 20 000 invånare, och då fanns det kanske 500 judar i Nöden. Den lilla stadsdelen Nöden utgjorde en på många sätt främmande enklav mitt ibland lundaborna och skåningarna.

Hur blev de bemötta? Myndigheterna var förstås misstänksamma. Det var svårt att kontrollera en befolkning som ständigt skiftade genom att familjemedlemmar och släktingar flyttade in, samtidigt som andra flyttade ut till andra svenska orter och till Amerika.
   Till en början gjorde språksvårigheter det besvärligt att kommunicera med nykomlingarna. Ofta var kvinnorna de som sist lärde sig svenska.
   De fattiga lundabor som var grannar till de judiska invandrarna tycks ha varit toleranta. Många hade säkert som August Palm arbetat i Danmark och Tyskland och vant sig vid främmande språk och seder.
   Men ofta möttes judarna med misstänksamhet och antisemitism. Kanske mest från myndigheterna och akademikerna, som i Lund ofta utgör en stat i staten.
   Jag har många gånger undrat hur de kände det under förintelselägrens och den öppna antisemitismens tid före och under andra världskriget.

Somliga familjer blev kvar i Lund och lever här än idag, hundra år senare. Jag har haft anledning att samarbeta med åtminstone en, vars förfader hörde till de första immigranterna i Lund tre generationer tillbaka. Eller fyra.
   Judarna i Nöden fick ett civiliserat bemötande trots att landet var fattigt. De visade sig snart vara en tillgång för Lund.
   Det rika Sverige har idag resurser att ta emot 100 000 invandrare om året. Nu vill Kristdemokraterna bromsa invandringen genom att minska de redan låga ersättningarna och begränsa flyktingarnas uppehållstillstånd till tre år. För att vinna röster. De borde oroa sig för de röster de förlorar.
   Lund har alla förutsättningar att visa generositet mot det 80-tal EU-migranter som finns här just nu. Gästfrihet är en gammal svensk – och skånsk – tradition. Särskilt i juletid.

Källa: Anna Svensson, Nöden – en shtetl i Lund, Gamla Lund, 1995

Inga kommentarer: