Inför helgen av Lucifer

Försvarsdebatten är nu tillbaka på den normalnivå man minns från de senaste trettio åren. Politikerna har sagt att de kan tänka sig att öka på med en miljard, varpå militären och de s.k. försvarsvännerna säger att det räcker inte, det är hål i försvarets plånbok, det krävs väldigt mycket mer. Det är klart att det gör. Men när militären säger att det viktigaste av allt är tio ytterligare JAS-plan kan man inte ta dem på allvar. Inte luftvärn, inte fler piloter, inte helikoptrar, nej ytterligare tio JAS av ny modell. Under tiden står ett stort antal JAS och blir dammiga i bergrummen. Jag är i och för sig beredd att följa ÖB mycket långt beroende på hans förtroendegivande Hässleholmsdialekt, men där går gränsen.

Den nya moralismen
Jag är kanske överkänslig, men är det inte så att det håller på att sprida sig en sorts hycklande scoutmentalitet i politiken? Det är ingen måtta på de ständiga kraven på ursäkter för fullständigt normala politiska utfall. Man skulle t.ex. inte få häva ur sig att SD är nyfascister utan att styrka detta genom hänvisningar till definitioner i NE. Den viktigaste delen i skällsordet är ju ”ny” – de har just hittat en ny, tidsenlig och valvinnande form för en gammal förkunnelse.
   Och ta det här fallet med att S taktikröstade på SD som motförslag för att slippa se att den borgerliga budgeten skulle gälla i Region Skåne. En klassisk manöver som mycket riktigt kritiserades från den socialdemokratiska partisekreteraren. Så får man inte göra tyckte man där. Men visst får man det. Det har folk gjort i parlamentariska församlingar i alla år. Vad är det för Ny Moral som ska gälla? Det verkar som de vill se politik som en hobby för gentlemän, med sportsmanship som överordnad etik.
   I vänsterpartiet gäller sedan ett antal år att man inte får nämna sådana egenskaper hos personer som kan anses vara negativa när man diskuterar kandidater vid personval. Mitt intryck är att sådana negativa egenskaper ändå lurar under debattens yta för den halva av församlingen som känner till dem, medan den andra halvan sitter där och tar ställning baserad på alla de lovord som strös fritt. Det ger det hela en anstrykning av organiserat hyckleri och ibland blir resultatet riktigt dåligt för den gemensamma saken.
   Jag är säker på att bli hårt kritiserad på denna punkt Ingen vill väl se att personvalsomröstningar blir till pajkastningar och den risken finns naturligtvis. Men risken är värd att tas för uppriktighetens och tydlighetens skull.

Vi vann
Visst måste man gratulera Cuba till att ha vunnit en drygt femtioårig strid med USA i och med den senaste uppgörelsen. Blockaden är fortfarande inte slut och lär inte bli det än på några år, men USA kan nu knappast låtsa som om landet inte går att umgås med. Cubas existens har betytt oerhört mycket för Latinamerikas kämpande socialister och demokrater och det har inte gillats i norr. Det är förstås inte säkert att det går bra med att släppa in stormakten. Det har hänt förr att ekonomerna tar makten över politiken i ett socialistiskt land. Men visst behöver Cuba reformeras. I ett land som nästan sprängs av växtlighet och omges av ett hav fyllt av fisk är det plågsamt att det ska finnas livsmedelsbrist. Det är dessvärre ännu ingen som har lyckats driva produktivt jordbruk i kollektiv form utan privat vinstintresse och inte heller caféer och restauranger. På den senare punkten har man reformerat sig. Det kan nog behövas lite till. Man måste också vara klar över riskerna. men det är cubanernas sak, Själv tänker jag fira lite stillsamt genom att köpa ut en halvflaska cubansk rom till helgerna. God Jul!