Ett grumligt gäng samlas kring ett nej
till NATO skriver Ann-Sofie Dahl, en av de fristående krönikörerna på
Sydsvenskans ledarsida, i måndagens tidning.
Detta grumliga gäng visar sig bestå av S, Mp och V. För inte länge sedan ingick såväl C som KD i samma ”grumliga gäng”. Moderaterna har av taktiska skäl legat lågt i frågan, länge var Fp det enda partiet som öppet drev frågan om medlemskap i NATO. Inför det mer skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen – i sig ett inte mot det som rådde under det kalla kriget! – är de borgerliga partierna nu på snabb reträtt att överge den alliansfria säkerhetspolitiken till förmån för ett svenskt NATO-medlemskap.
"Ann-Sofie Dahl: ”Grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato”
Publicerad 20 januari 2015
Märkliga sängkamrater – strange bedfellows.
Det kan man lugnt konstatera att Socialdemokraterna håller sig med i Natofrågan.
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato, och inte bara till medlemskap utan till och med till en utredning om frågan: S, V, MP och hela vägen över till SD.
Är de månne rädda för att de egna argumenten inte räcker till?
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har i och för sig en hel del gemensamt, men aldrig blir det mer uppenbart än när just frågan om Nato är på tapeten.
Där sitter de fast i en och samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.
När splitternya Moderatledaren Anna Kinberg Batra äntligen gjorde slut på Reinfeldterans tystnad, uttalade det magiska M-ordet – för Medlemskap – och meddelade att "Det är dags nu!"- i alla fall för en utredning – tvingades de andra partierna ut att redovisa sina positioner.
Det var ingen vacker syn när det omaka paret S och SD skulle utföra sina säkerhetspolitiska piruetter till allmän beskådan.
"Den ena eller andra alliansen", talade Sveriges statsminister Stefan Löfven om i Aktuellt, som hade han helt missat att Warszawapakten skrotades för knappt 25 år sedan.
Och den var väl heller aldrig aktuell för svensk del?
Eller kanske var det förvirrande med både en försvarsallians och en borgerlig allians på en och samma gång.
Hans utrikesminister, Margot Wallström, hävdade emfatiskt att osäkerheten för både Sverige och världen skulle öka med en svensk Natoutredning.
En sådan har Finland i och för sig redan genomfört – två gånger – och vad jag minns gick jorden inte under för det.
Sverigedemokraterna sänker anständighetsribban ytterligare med sitt huvudargument: att svenska pojkar och flickor inte ska "skickas i döden för andra länders intressen", med partiledarvikarien Mattias Karlssons ord häromdagen.
Att stå upp och försvara vår fred, frihet och demokrati är uppenbarligen inte SD:s melodi. Och solidariteten – vanligtvis ett honnörsord i S – tar slut vid landets gränser.
Tillsammans drömmer S och SD sig tillbaka till en värld som aldrig funnits mer än i S-propagandan, då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur, som flöt ovanpå och stod utanför som en mästrande moralisk stormakt, finare och förmer än alla andra.
Fast Sverige ju inte var ett skvatt neutralt – "det sjuttonde medlemslandet" kallades vårt land på den tiden i Natohögkvarteret.
Här i Danmark har deras partivänner i S och Dansk folkeparti för länge sedan insett att ordet "neutralitet" inte ger något skydd mot angripare.
DF delar SD:s EU-motstånd, men Nato gillar man skarpt, framför allt när det bekämpar islamistisk terror i den muslimska världen.
Detta grumliga gäng visar sig bestå av S, Mp och V. För inte länge sedan ingick såväl C som KD i samma ”grumliga gäng”. Moderaterna har av taktiska skäl legat lågt i frågan, länge var Fp det enda partiet som öppet drev frågan om medlemskap i NATO. Inför det mer skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen – i sig ett inte mot det som rådde under det kalla kriget! – är de borgerliga partierna nu på snabb reträtt att överge den alliansfria säkerhetspolitiken till förmån för ett svenskt NATO-medlemskap.
"Ann-Sofie Dahl: ”Grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato”
Publicerad 20 januari 2015
Märkliga sängkamrater – strange bedfellows.
Det kan man lugnt konstatera att Socialdemokraterna håller sig med i Natofrågan.
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato, och inte bara till medlemskap utan till och med till en utredning om frågan: S, V, MP och hela vägen över till SD.
Är de månne rädda för att de egna argumenten inte räcker till?
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har i och för sig en hel del gemensamt, men aldrig blir det mer uppenbart än när just frågan om Nato är på tapeten.
Där sitter de fast i en och samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.
När splitternya Moderatledaren Anna Kinberg Batra äntligen gjorde slut på Reinfeldterans tystnad, uttalade det magiska M-ordet – för Medlemskap – och meddelade att "Det är dags nu!"- i alla fall för en utredning – tvingades de andra partierna ut att redovisa sina positioner.
Det var ingen vacker syn när det omaka paret S och SD skulle utföra sina säkerhetspolitiska piruetter till allmän beskådan.
"Den ena eller andra alliansen", talade Sveriges statsminister Stefan Löfven om i Aktuellt, som hade han helt missat att Warszawapakten skrotades för knappt 25 år sedan.
Och den var väl heller aldrig aktuell för svensk del?
Eller kanske var det förvirrande med både en försvarsallians och en borgerlig allians på en och samma gång.
Hans utrikesminister, Margot Wallström, hävdade emfatiskt att osäkerheten för både Sverige och världen skulle öka med en svensk Natoutredning.
En sådan har Finland i och för sig redan genomfört – två gånger – och vad jag minns gick jorden inte under för det.
Sverigedemokraterna sänker anständighetsribban ytterligare med sitt huvudargument: att svenska pojkar och flickor inte ska "skickas i döden för andra länders intressen", med partiledarvikarien Mattias Karlssons ord häromdagen.
Att stå upp och försvara vår fred, frihet och demokrati är uppenbarligen inte SD:s melodi. Och solidariteten – vanligtvis ett honnörsord i S – tar slut vid landets gränser.
Tillsammans drömmer S och SD sig tillbaka till en värld som aldrig funnits mer än i S-propagandan, då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur, som flöt ovanpå och stod utanför som en mästrande moralisk stormakt, finare och förmer än alla andra.
Fast Sverige ju inte var ett skvatt neutralt – "det sjuttonde medlemslandet" kallades vårt land på den tiden i Natohögkvarteret.
Här i Danmark har deras partivänner i S och Dansk folkeparti för länge sedan insett att ordet "neutralitet" inte ger något skydd mot angripare.
DF delar SD:s EU-motstånd, men Nato gillar man skarpt, framför allt när det bekämpar islamistisk terror i den muslimska världen.
Kanske S och SD skulle ta sig en tur över Sundet?"
Ann-Sofie Dahl konstaterar att också SD är också mot medlemskap. Detta framställer hon som att ”Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna… sitter (de) fast i samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.”
Läs den meningen en gång till och fundera över vad där står. En docent i internationell politik hävdar alltså - utifrån regeringen Lövdéns nej till ett medlem-skap i NATO - att den socialdemokratiska utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken leds av ”en unken nationalism och av en förlegad syn på världen och vår roll i den.” Sällan har väl det klassiska talartipset: Argumentation svag, höj rösten passat in bättre! Att en docent i internationell politik uttrycker sig på denna nivå i en viktig utrikespolitiks fråga drabbar fler än läsarna av hennes artikel.
Sverige är, tillsammans med Schweiz, det land i Europa som längst lyckats att stå utanför krig. Vi har ställt oss neutrala i de krig som drabbat vår kontinent med förödande kraft under det senaste århundradet.
En kombination av tur och politisk skicklighet höll oss utanför det andra världskriget. Inget land, vad jag vet, gav sig in i kriget på ideologiska grunder utan antingen på grund av utfästelser de gjort, framför allt Storbritannien och Frankrike i sin reaktion på det tyska anfallet på Polen. Eller därför att de blev anfallna.
Ann-Sofie Dahl påstår: ” …då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur.” Det är ett remarkabelt påstående. Då neutraliteten inträder i en krigssituation förmodar jag att det är Sveriges hållning under andra världskriget som avses. Att hålla Sverige utanför kriget var självfallet den övergripande målsättningen för samlingsregeringen. Att efter förmåga stödja Finland, att ta emot norska motståndsmän och de c.a 7000 danska judar som lyckades fly undan den tyska arresteringsvågen är några exempel på en politik som ändå var möjlig och som tydligt motsäger det Ann-Sofie Dahl hävdar. Åtskilligt mer kunde säkert gjorts, men det är påfallande lätt att vara efterklok.
Syftar citatet på efterkrigstiden blir det än mer missvisande. Sveriges militära alliansfrihet har inte varit något hinder utan tvärtom en grund från vilken vi kunnat kritisera övergrepp från båda supermakterna.
Det gäller t.ex. Warshavapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och det amerikanska engagemanget i Vietnam.
Sverige har valt att i sin utrikes- och säkerhetspolitik stå upp för och solidariskt bidra till FN:s fredsbevarande arbete. Relativt vår befolkning och ekonomi är vi en av de nationer som mest bidragit till FN:s insatser. Det gäller allt från svenskt militärsjukhus i Korea till UNPROFOR i Bosnien. Insatser under NATO-flagg i Kosovo och Afghanistan har inte hindrats av vår alliansfrihet.
Att den alliansfria säkerhetspolitik som har tjänat oss väl under så lång tid och som starkt bidrog till att vi inte blev angripna under det kalla krig som var oerhört mycket mer riskabelt för Sverige än dagens, förvisso försämrade säkerhetspolitiska läge, helt plötsligt skulle överges, för att ersättas med ett svenskt NATO-medlemskap, fordrar allt en argumentation av annan kaliber för att övertyga än den djupt ideologiskt demagogiska text som docent Dahl presterar.
Läs artikeln i Sydsvenskan
Ann-Sofie Dahl konstaterar att också SD är också mot medlemskap. Detta framställer hon som att ”Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna… sitter (de) fast i samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.”
Läs den meningen en gång till och fundera över vad där står. En docent i internationell politik hävdar alltså - utifrån regeringen Lövdéns nej till ett medlem-skap i NATO - att den socialdemokratiska utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken leds av ”en unken nationalism och av en förlegad syn på världen och vår roll i den.” Sällan har väl det klassiska talartipset: Argumentation svag, höj rösten passat in bättre! Att en docent i internationell politik uttrycker sig på denna nivå i en viktig utrikespolitiks fråga drabbar fler än läsarna av hennes artikel.
Sverige är, tillsammans med Schweiz, det land i Europa som längst lyckats att stå utanför krig. Vi har ställt oss neutrala i de krig som drabbat vår kontinent med förödande kraft under det senaste århundradet.
En kombination av tur och politisk skicklighet höll oss utanför det andra världskriget. Inget land, vad jag vet, gav sig in i kriget på ideologiska grunder utan antingen på grund av utfästelser de gjort, framför allt Storbritannien och Frankrike i sin reaktion på det tyska anfallet på Polen. Eller därför att de blev anfallna.
Ann-Sofie Dahl påstår: ” …då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur.” Det är ett remarkabelt påstående. Då neutraliteten inträder i en krigssituation förmodar jag att det är Sveriges hållning under andra världskriget som avses. Att hålla Sverige utanför kriget var självfallet den övergripande målsättningen för samlingsregeringen. Att efter förmåga stödja Finland, att ta emot norska motståndsmän och de c.a 7000 danska judar som lyckades fly undan den tyska arresteringsvågen är några exempel på en politik som ändå var möjlig och som tydligt motsäger det Ann-Sofie Dahl hävdar. Åtskilligt mer kunde säkert gjorts, men det är påfallande lätt att vara efterklok.
Syftar citatet på efterkrigstiden blir det än mer missvisande. Sveriges militära alliansfrihet har inte varit något hinder utan tvärtom en grund från vilken vi kunnat kritisera övergrepp från båda supermakterna.
Det gäller t.ex. Warshavapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och det amerikanska engagemanget i Vietnam.
Sverige har valt att i sin utrikes- och säkerhetspolitik stå upp för och solidariskt bidra till FN:s fredsbevarande arbete. Relativt vår befolkning och ekonomi är vi en av de nationer som mest bidragit till FN:s insatser. Det gäller allt från svenskt militärsjukhus i Korea till UNPROFOR i Bosnien. Insatser under NATO-flagg i Kosovo och Afghanistan har inte hindrats av vår alliansfrihet.
Att den alliansfria säkerhetspolitik som har tjänat oss väl under så lång tid och som starkt bidrog till att vi inte blev angripna under det kalla krig som var oerhört mycket mer riskabelt för Sverige än dagens, förvisso försämrade säkerhetspolitiska läge, helt plötsligt skulle överges, för att ersättas med ett svenskt NATO-medlemskap, fordrar allt en argumentation av annan kaliber för att övertyga än den djupt ideologiskt demagogiska text som docent Dahl presterar.
Läs artikeln i Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar