Jag har sent omsider läst Per Svenssons bok Vasakärven och järnröret, Weyler 2014, 140s. Det är en
bra bok som kartlägger sambandet och kontinuiteten från Lunds (delvis)
nazistiska förflutna till dagens Sverigedemokrater.
Författare är den mångsidige och flinke kulturjournalisten Per Svensson på Sydsvenskan. (tidigare Expressen). Han har tidigare bl. a. skrivit böcker om hur det var att växa upp i de monumentala höghusen i Täby (”Storstugan eller När förorten kom till byn”), han har skrivit om den stillsamme nazisympatisören Per-Olof Sundman (”Frostviken”). Han har t.o.m. skrivit ”Malmö: världens svenskaste stad”, en inkännande och beundrande bok om Malmö – en beundran som väl bäst kan förklaras av att arr han själv är från södra Småland. Senast gav han ut ”Därför hatar alla liberaler” (Ett tveksamt påstående: inte är det väl hatar vi gör?)
Nåväl, Lund har förvisso ett förflutet som är värt att begrunda. Här har funnits inte bara konservativa och reaktionära professorer och biskopar utan också ideologer med stort inflytande som Elmo Lindholm, Fredrik Böök och Per Engdahl. Per Svensson tillför väl inte så mycket nytt vad gäller det historiska arvet men gör en bra syntes av ett antal relevanta vittnesbörd från Paul Lindblom till Helene Lööw. Och han kan naturligtvis lugnt hänvisa till det grundjobb Sverker Oredsson gjorde i sin bok om universitetet under andra världskriget.
Sverigedemokraterna i sin nuvarande form kan identifieras med den kamratgrupp som så länge styrt partiet: Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof. De var studiekamrater, läste ämnen som statskunskap och ekonomi, alla komna från mindre orter och städer i södra Sverige. Och de hade alla tagit till sig av det idémässiga arv som fanns från den radikala nationalismen. Det är den som är kärnan i SD, inte rasism eller ens invandrarfientlighet, är bokens budskap. Visst, här fanns rötter i BSS och Nordiska rikspartiet och helt borta är de väl inte, men Jimmie Åkesson har bekämpat dem. Nej, SD är inte antisemitiskt och kämpar inte mot det demokratiska systemet eller hatar skatter och alkoholrestriktioner som Ny demokrati med Ian och Bert.
Författare är den mångsidige och flinke kulturjournalisten Per Svensson på Sydsvenskan. (tidigare Expressen). Han har tidigare bl. a. skrivit böcker om hur det var att växa upp i de monumentala höghusen i Täby (”Storstugan eller När förorten kom till byn”), han har skrivit om den stillsamme nazisympatisören Per-Olof Sundman (”Frostviken”). Han har t.o.m. skrivit ”Malmö: världens svenskaste stad”, en inkännande och beundrande bok om Malmö – en beundran som väl bäst kan förklaras av att arr han själv är från södra Småland. Senast gav han ut ”Därför hatar alla liberaler” (Ett tveksamt påstående: inte är det väl hatar vi gör?)
Nåväl, Lund har förvisso ett förflutet som är värt att begrunda. Här har funnits inte bara konservativa och reaktionära professorer och biskopar utan också ideologer med stort inflytande som Elmo Lindholm, Fredrik Böök och Per Engdahl. Per Svensson tillför väl inte så mycket nytt vad gäller det historiska arvet men gör en bra syntes av ett antal relevanta vittnesbörd från Paul Lindblom till Helene Lööw. Och han kan naturligtvis lugnt hänvisa till det grundjobb Sverker Oredsson gjorde i sin bok om universitetet under andra världskriget.
Sverigedemokraterna i sin nuvarande form kan identifieras med den kamratgrupp som så länge styrt partiet: Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof. De var studiekamrater, läste ämnen som statskunskap och ekonomi, alla komna från mindre orter och städer i södra Sverige. Och de hade alla tagit till sig av det idémässiga arv som fanns från den radikala nationalismen. Det är den som är kärnan i SD, inte rasism eller ens invandrarfientlighet, är bokens budskap. Visst, här fanns rötter i BSS och Nordiska rikspartiet och helt borta är de väl inte, men Jimmie Åkesson har bekämpat dem. Nej, SD är inte antisemitiskt och kämpar inte mot det demokratiska systemet eller hatar skatter och alkoholrestriktioner som Ny demokrati med Ian och Bert.
Jimmie Åkesson går in i SD 1995 och åker till Höör för att se partiet i praktisk politik vinna fullmäktigemandat. Det går bra där, men inte så bra i Lund där ju ändå borgarna brukar vinna. Varför, frågar Niklas Orrenius? –Det är den kastrerade borgerligheten. I Lund är den mer kastrerad än på andra ställen, förklarade Niklas Karlsson. Tja, kanske?
I ett av bokens svagare avsnitt drar Svensson parallellen till Vänsterpartiet och 70-talet. Det finns likheter, t.ex. inga stora parlamentariska framgångar men intresse för ideologi, 70-talsvänstern ”föraktade amerikansk skräpkultur och ägnade sig åt en påfrestande dyrkan av folkets kultur” . Jo, för all del, men när han skriver ”De maoistiska studenterna var goda förvaltare av arvet efter 1930-talets extremnationalistiska högerstudenter.” är han ute och reser. Det är i klass med Per T Ohlssons hetsande mot vänsterpartister som han om söndagarna kallar brunröda.
Och kanske skulle man som god lundabo vilja invända mot den mörka bild Svensson tecknar av stadens politiska arv – i vår historia finns ju ändå personer som Knut Wicksell, Ernst Wigforss, Östen Undén, Stellan Arvidsson och Tage Erlander. Men det kanske hör hemma i en annan bok. Att Lund är en tacksam grogrund för vitala politiska kulturer dokumenteras förvisso och är klart sen tidigare: Miljöpartiet startade i allt väsentligt i Lund på det tidiga 80-talet och den nya vänstern hade sitt intellektuella centrum i Lund. De fyra kompisarna som satt på Rauhrackel och smidde planer hade alltså sina föregångare.
Jag tror inte Per Svenssons bok precis hjälper oss att hantera SD-rösterna. Men jag tog intryck av den och instämmer med några av slutorden i hans bok: ”Vad för slags parti är Sverigedemokraterna? Nazistiskt? Nej… Muslimfientligt? Absolut… Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti. Ja, SD bär på ett fascistiskt idéarv… Sverigedemo-kraterna är ett apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar