Internationella kvinnodagen av Ann Schlyter

Visst är det fantastiskt att 8 mars firas i Lund med en hel vecka av aktiviteter! Det var länge sen det hände så mycket kring denna dag. Själv var jag på kurs och missade det mesta men inte fredagens poesikväll. Det var fascinerande att få höra såväl dikter från sjuttiotalet (Karin Lenz) som nyskrivna (Felicia Mulinari). Olika uttryck, men lika aktuella.

På lördagen hjälpte jag till en liten stund på gågatan med att dela ut program för 8 mars firande. Det var inte svårt att bli av med dem, men några av de kvinnor som först lyste upp när jag sa 8 mars, skakade på huvudet när de såg bilden med de knutna nävarna. Det fick mig att fundera lite över vilka man vill nå. Själv ser jag interna-tionella kvinnodagen som möjlighet till en bred samverkan mellan kvinnor över partigränser och med män som är positiva till feminism eller i alla fall till jämställdhet. Det var ju ett spännande program med föreläsningar, demonstration och panelsamtal jag delade ut.

Som gammal feminist var det glädjande att se alla unga kvinnor och en hel del unga män som kom till demonstrationen. Men talen gjorde mig betänksam. De speglade berättigade ilska och besvikelse över orättvisor och våld mot kvinnor, men de gav ingen antydan om de framsteg som ändå gjorts och som kan tillskrivas decenniers kvinnokamp. Allt kändes som elände, politiker beskrevs som gubbar som man inte kunde vänta sig något från. Usch, nu kritiserar jag unga kvinnliga talare istället för att stödja dem. Men de talade så engagerat och med stor retorisk förmåga, så de får säkert stöd från andra. Vad jag saknade var idéer och peppning för att kunna utveckla kampen vidare i vår vardagspolitik.

Eftersom 8 mars är en internationell dag valde jag att gå vidare till stadsbiblioteket för att höra om kvinnokampen inom FN-systemet. Caroline Hannan Andersson berättade om utvecklingen sedan Peking konferensen för tjugo år sen. Det dokument som då antogs av världens länder ligger fortfarande till grund för arbetet. Eftersom en revidering av dokumentet med all säkerhet skulle innebära en försämring speciellt vad det gäller kvinnors sexuella rättigheter arbetar man istället på att förmå länder att genomföra det redan beslutade dokumentet. Även i Sverige finns det mycket kvar att göra för att leva upp till det, exempelvis när det gäller våld mot kvinnor, invandrarkvinnornas situation och jämställdhetsintegrering i politiska beslut och budgetarbete.

FNs utvecklingsmål beslutades vid millenniumskiftet med en tidshorisont på 15 år. Därför arbetar man nu på nya mål för utveckling och kallar dem Hållbarhetsmål. Tanken är att jämställdhet och miljö ska vävas ihop med mål för ekonomisk utveckling. Men jämställdheten ska även få ett eget mål. Vi får se hur det går.

Det internationella följdes av det lokala. Kommunalrådet Elin Gustafsson talade engagerat om att den rödgrönrosa politiska ledningen kommer att vara tydlig med att det förväntas av förvaltningarna att de jämställdhetsintegrerar. Det vill säga att jämställdhet liksom barnperspektivet ska beaktas vid varje beslut och i det kommunala budgetarbetet. Så jag fick lite "vardagspolitik" till livs. Sen var vi en grupp äldre feministaktivister som åt en sen och lång lunch på verandan till stadsbibliotekets kafé och fortsatte diskussionerna i vårsolen.