Försvaret främst! av Sten Henriksson

Jag ränker reflektera över en bok, Försvaret främst, nyss utkommen på det vitala nya förlaget Celanders, Klostergårdens stolthet. Bokens underrubrik är ”En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig”. Den handlar just om försvaret i det nuvarande läget med ryssrädsla och Natodrömmar. I hetsen mot Ryssland brukar det framhållas att Ryssland rustar upp så att dess försvarsutgifter nu uppgår till 4 procent av världens samlade. Javisst, det är en trist utveckling , men USA ensamt står för 40 procent av världens militära utgifter.
   Det är inte så vanligt med böcker med en kritisk hållning eftersom det mesta som sägs och skrivs i dessa ämnen speglar högerns värderingar, eller i varje fall den konventionella försvarsvänliga hållningen. Det är den som varje år firar triumfer på konferensen i Storlien (parodiskt nog kallad ”Folk och försvar”), som dominerar media och som speglas på DN:s och SvD:s ledar- och nyhetssidor, för att inte tala om Expressens. Vänstern däremot brukar vara ointresserad och vänder sig bort: Militära frågor och resonemang, ja det vet väl alla att krig är vidrigt och att militära rustningar är meningslösa och bara gynnar storkapitalet. Pacifism i någon form är hållningen på den kanten.

Självförsvar
Pacifism är en rimlig och hedervärd hållning, jo visst är det så. Men för oss som har en mörkare syn på denna världens realiteter och inte tror att vargarna är beredda att beta med fåren så räcker det inte. Människor och nationer är inte bara fredliga utan ibland benägna att vilja ha makt och egendom. För att värja sig måste man skaffa sig förmåga till självförsvar. Mot riktigt stora och överlägsna fiender räcker det inte, men om man visar att man vill försvara sig så kan det räcka ett bra tag. Sverige har på det sättet kunnat undvika krig i drygt 200 år.
   Men det kräver en försiktig och en inte alltid så heroisk politik. År 1864 ville kungen och de skandinavistiska studenterna rycka ut med den svenska armén och hjälpa Danmark som övermodigt gått i krig med Preussen, men den kloka svenska regeringen sa nej. År 1905 ville kungen och militärerna gå i krig mot de uppstudsiga norrmännen, men liberaler och arbetarrörelse sa nej.
 

 

År 1914 ville aktivister inom krigsmakt och kungahus gå ut tillsammans med Tyskland och återvinna den svenska krigsmannaäran och driva oss samman med gisselslag, men det lyckades man hejda. 1939 ville Finlands-vännerna att vi skulle ställa upp vid Finlands sida mot Sovjet, men förnuftet vann. 1941ville militärerna och högern att vi skulle visa vad vi dög till genom att gemensamt med Finland och Tyskland bekämpa bolsjevikerna och återta Karelen, men det stoppades av en socialdemokratisk regeringsledning.
   År 1949 ville borgarna under ledning av folkpartiet att vi skulle gå med i Nato som höll på att bildas och modigt stå upp mot kommunisterna. Socialdemokraterna sa nej och vi förblev alliansfria. Sedan några år bedriver de borgerliga partierna, militären och storindustrin en kampanj för att vi ska gå med i Nato. En majoritet av befolkningen säger fortfarande nej, men borgarna är numera eniga och har fått med sig centern. Socialdemokratin är oerhört mycket svagare nu både inåt och utåt och hur det slutar på fem års sikt vet ingen.

Det genommilitariserade Sverige
Sverige har sedan andra världskrigets lagt ner oerhörda summor på sitt försvar. vi har utbildat och övat ett militärt försvar som kunde ställa upp 800,000 man i ett existensförsvar, vi har bekostat stora och kvalificerade tillverkare av försvarsmateriel. Vi byggde upp ett totalförsvar som innebar att landet var genommilitariserat på ett sätt som inte hade någon motsvarighet i något annat land. Vi hade ett civilförsvar som inget annat land kunde matcha.
   Vad vi då gjorde var att lägga ner hela detta system. Under omväxlande ledning av socialdemokrater och borgare lade man ner försvaret: eldade upp uniformerna, smälte ner kanonerna, sprängde befästningslinjer och bergrum. Man avskaffade värnplikten, rev förråden i skogarna, malde ner mobiliseringslistor och uppfann något som kallades ett ”insatsförsvar”. Det bestod av en gles skara yrkessoldater som skulle kunna skickas till Afrika och Asien med inhyrda flygplan och det påstods att Sverige bäst försvarades i Afghanistan. Dessutom hade man fräckheten att påstå att dessa förband var bättre och starkare än det gamla värnpliktförsvaret. De satt nämligen på logement och väntade och behövde inte åka tåg över Krylbo och Alvesta när de skulle kallas in. Det var ett bedrägeri i samarbete mellan de politiska partierna och försvarets främsta tänkare som resulterade i en kapitalförstöring utan like. Redan själva nerläggningskostnaderna var förbluffande. Minns ni kustartillerikanonerna kamouflerade som kullar och gravhögar vid Malmövägen några km väster om Ystad?  Jag vet inte vad de kostade att bygga – gissningsvis några hundra miljoner – men bara rivningen kostade 34 miljoner. För en bråkdel av det hade de kunnat underhållas i trettio år.

Enveckasförsvaret
Sveriges försvarsmakt består i dag av ca 40,000 man inkl. hemvärn och gamla värnpliktiga. Det blir så där ett par mekaniserade brigader om vardera 4000 man. Så är det ett hundratal jAS-plan och hundra andra plan, och ett tiotal bestyckade örlogsfaryg samt några ubåtar. Jag tror att man lugnt kan säga att det knappast finns något som skulle få en angripare att tveka inför det försvaret. Förre ÖB sa mycket riktigt att Sverige kunde försvaras en vecka som högst.
   Vår gamla självständiga utrikespolitik och vår alliansfrihet backades alltså förr upp av ett som det hette ”för våra förhållanden starkt försvar”. Javisst, med våra 30 brigader i fältarmén krävdes det 40-50 brigader att besegra oss och ockupera landet. Ingen stormakt hade funnit det värt det priset, Sverige är inte så intressant.
   Det är borgare och socialdemokrater som har lagt ner försvaret. Men vänstern är inte oskyldig, vi har applåderat nerskärningarna utan att tänka på konsekvenserna. Det är där vi måste ändra oss om vi med trovärdighet ska kunna säga nej till Nato. Återinför värnplikt (förändrad till form och innehåll, lika för män och kvinnor), utrusta ett försvar för landet utan den nyaste och dyraste teknologin, alltså inga nya JAS. Då behövs höjt  försvarsanslag till den gamla nivån om 3,5 – 4 procent. Omöjligt, orealistiskt? Nej, det är ungefär vad Finland gör.

Bli försvarsvän!
Boken Försvaret främst innehåller en blandning av argument och synpunkter från ett tjugotal författare på hur Sveriges ska kunna utforma en försvars- och säkerhetspolitik. Allt är väl inte guld, men man får en rimlig och förståelig överblick av både militära och civila skribenter. Själv finner jag Sven Hirdmans uppsats ”Alliansfriheten är rationell” mest tungt vägande. Om man kopplar bort alla känslomässiga skäl för eller emot Natoanslutning så finner man att enkla förnuftsskäl talar för en fortsatt alliansfrihet. För anslutning till Nato brukar det anföras en massa vackra ord om att vi hör hemma i det demokratiska Västeuropa. Det gör vi väl men det är inget argument för en militär allians som förhöjer spänningarna i östersjöområdet och som garanterar att vi ställer upp i krig med Nato. Det enda bidraget jag finner direkt dåligt är Thage G Petterssons ”Folkförsvaret” medan jag uppskattar t.ex. Carl Björeman, den tidigare befälhavaren för Milo Syd dvs. södra Sverige. Redaktör för det hela har varit Anders Björnsson, historiker och självständig publicist och visst kunde man tänka sig ett mera systematiskt urval av artiklar, det verkar att ha gått lite snabbt.  Men den som vill känna sig hemma i de närmsta årens politiska debatt bör naturligtvis läsa boken (ringer man förläggaren blir det billigare).
   Alltså: kom igen, bli försvarsvän och säg nej till Nato, värdlandsavtal etc eller fortsätt lägga ner försvaret och lär dig välkomna Nato!