Valet 1979, det andra som Olof Palme
förlorade, blev en exempellös framgång för VPK Lund, kanske tack vare
vår demokratistrid. Eller tack vare Veckobladet med en prenumererad
upplaga på nästan 1000 ex. Prenumererad eftersom VB skickades ut som
brev. Gunnar Sandin, Sten Henriksson och Göran Persson hörde till dem
som gjorde grovjobbet vecka efter vecka. Gunnar Sandin hade dessutom
tagit initiativ till ett bokcafé mitt emot stadsbiblioteket som blev en
av partiets baser.
September 79 var en hektisk månad för alla och i högsta grad för mig: en stor Barsebäcksmarsch, varje vecka möten i distriktsstyrelsens verkställande utskott, dörrknackning och försäljning av Ny Dag i Klostergården, organiserande av valsedelutdelning i Malmöhus län, VPK Lund skulle dela ut valsedlar i Helsingborg hela valdagen från klockan 8 på morgonen (vi reste dit i tre bilar, jag åkte med Kent Nilsson, Sven-Bertil Persson var med, liksom Lars Bengtsson, Elisabet Tykesson och Iris Nilsson, sammanlagt 10 stycken), på kvällen tillbaka till Lund, valvaka, kommunmöte för att fördela platserna i fullmäktige och kommunens övriga nämnder, möte med styrelsen i Solidaritet med Vietnam, kontakt med Peter Weiss som vi ville ha som föreläsare på ett Vietnammöte den 24 november, en strid om representanter i Heleneholmsskolans lärarförening och en veckas lägerskola i Hundested i norra Själland med klass 9c, vars klassföreståndare Kerstin Emanuelsson bett mig följa med eftersom jag kände klassen väl efter många undervisningstimmar under tre år.
Det var nödvändigt att föra anteckningar för att hålla uppgifterna isär. Anteckningarna finns kvar och följaktligen har jag tjogtals sidor med detaljer från just denna månad.
I Hundested tappade en elev sin plånbok på stranden. Han och jag sökte i fullmåneljus klockan ett på natten – och hittade den. En elevgrupp försvann dagen därpå genom att hoppa av en rälsbuss på fel station. På den tiden slapp vi mobiler. Ingen kunde nå en när man var på resa. Problemen fick man lösa på egen hand allteftersom de uppstod. Det kändes skönt.
Barsebäcksmarschen var en mäktig upplevelse. Bäst kändes det när vi på väg från Barsebäck närmade oss Lund och gick under träden i eftermiddagssolen med banderoller och flaggor och ropade paroller som
”Oj, jag glömde mössan i reaktorn!
Hälsningar från den mänskliga faktorn.”
Valvakan
September 79 var en hektisk månad för alla och i högsta grad för mig: en stor Barsebäcksmarsch, varje vecka möten i distriktsstyrelsens verkställande utskott, dörrknackning och försäljning av Ny Dag i Klostergården, organiserande av valsedelutdelning i Malmöhus län, VPK Lund skulle dela ut valsedlar i Helsingborg hela valdagen från klockan 8 på morgonen (vi reste dit i tre bilar, jag åkte med Kent Nilsson, Sven-Bertil Persson var med, liksom Lars Bengtsson, Elisabet Tykesson och Iris Nilsson, sammanlagt 10 stycken), på kvällen tillbaka till Lund, valvaka, kommunmöte för att fördela platserna i fullmäktige och kommunens övriga nämnder, möte med styrelsen i Solidaritet med Vietnam, kontakt med Peter Weiss som vi ville ha som föreläsare på ett Vietnammöte den 24 november, en strid om representanter i Heleneholmsskolans lärarförening och en veckas lägerskola i Hundested i norra Själland med klass 9c, vars klassföreståndare Kerstin Emanuelsson bett mig följa med eftersom jag kände klassen väl efter många undervisningstimmar under tre år.
Det var nödvändigt att föra anteckningar för att hålla uppgifterna isär. Anteckningarna finns kvar och följaktligen har jag tjogtals sidor med detaljer från just denna månad.
I Hundested tappade en elev sin plånbok på stranden. Han och jag sökte i fullmåneljus klockan ett på natten – och hittade den. En elevgrupp försvann dagen därpå genom att hoppa av en rälsbuss på fel station. På den tiden slapp vi mobiler. Ingen kunde nå en när man var på resa. Problemen fick man lösa på egen hand allteftersom de uppstod. Det kändes skönt.
Barsebäcksmarschen var en mäktig upplevelse. Bäst kändes det när vi på väg från Barsebäck närmade oss Lund och gick under träden i eftermiddagssolen med banderoller och flaggor och ropade paroller som
”Oj, jag glömde mössan i reaktorn!
Hälsningar från den mänskliga faktorn.”
Valvakan
”Det blir kul med valvakan”, sa Martin. ”Precis som eurovisionsfestivalen, fast man slipper höra musiken.”
Margareta Björnsson representerade distriktets valkommitté. Hon hade ackompanjerat mig med trumpet när jag appelltalade. Hon visade att vi hållit budget under valet.
Karin Lenz var trött. Hon skulle resa till Stockholm på partistyrelsemöte.
Bodil hade kört runt och samlat in affischtavlor till klockan tre på morgonen.
När vi fått klart för oss att borgarna vunnit valet stängde vi av radion. Nu gällde det att organisera Folkkampanjen mot kärnkraft.
Torsdagen 20/9 kommunmöte för att fördela uppdragen. Tomas Schlyter redogjorde: Plats för 60 kamrater. Ersättning hundra kronor per möte. ”Ett parlamentariskt träsk.”
Tarcisio Bommarco ordade länge om träsket.
Daniel Kallos deklarerade att vi hatade kapitalism och utsugning och att Tomas Schlyter var en reformist.
Kent Nilsson var ordförande och Iris Nilsson bisittare. Finn Hagberg sekreterare.
Nästan bara karlar talade på mötet. Undantagen var Ulrika och Kerstin.
Jan Svensson, Gunnar Sandin och Kitten Anderberg yttrade sig också. Själv tog jag upp Folkkampanjen.
Jag gick klockan 23, innan mötet var slut. Då återstod en punkt om kyrkopolitik och övriga frågor. Jag skulle ju ta sjubussen till skolan och undervisa hela fredagen och därutöver sätta ihop ett skriftligt prov i historia.
Min kollega Ingegärd Rössler-Rosenberg sa att undervisningen i högstadiet tröttade henne. Hon blev så spänd i ena armen och axeln. Jag var också trött.
På söndagen var det Vietnam-möte på Smålands nation.
Samtidigt startade Karin höstens kulturverksamhet i St Lars, 23 veckotimmar, bland annat en teatercirkel tillsammans med Eva van Lunteren och en teatergrupp i Staffanstorp. Fredagen den 14 hade hon kräftkalas tillsammans med patienter från St Lars på Torpet som ligger vid en strandäng nära Landskrona
Helgen den 29 och 30 september for vi till torpet i Älghult som vi byggt i Karins föräldrars bol. Karins far Richard hade börjat bli glömsk och trött. Hennes mor Berta oroade sig för hur det skulle gå med gården och jordbruket. I Bolet tömde jag sommarens skit ur tunnan i utedasset. Skiten vägde nästan 75 kilo.
Margareta Björnsson representerade distriktets valkommitté. Hon hade ackompanjerat mig med trumpet när jag appelltalade. Hon visade att vi hållit budget under valet.
Karin Lenz var trött. Hon skulle resa till Stockholm på partistyrelsemöte.
Bodil hade kört runt och samlat in affischtavlor till klockan tre på morgonen.
När vi fått klart för oss att borgarna vunnit valet stängde vi av radion. Nu gällde det att organisera Folkkampanjen mot kärnkraft.
Torsdagen 20/9 kommunmöte för att fördela uppdragen. Tomas Schlyter redogjorde: Plats för 60 kamrater. Ersättning hundra kronor per möte. ”Ett parlamentariskt träsk.”
Tarcisio Bommarco ordade länge om träsket.
Daniel Kallos deklarerade att vi hatade kapitalism och utsugning och att Tomas Schlyter var en reformist.
Kent Nilsson var ordförande och Iris Nilsson bisittare. Finn Hagberg sekreterare.
Nästan bara karlar talade på mötet. Undantagen var Ulrika och Kerstin.
Jan Svensson, Gunnar Sandin och Kitten Anderberg yttrade sig också. Själv tog jag upp Folkkampanjen.
Jag gick klockan 23, innan mötet var slut. Då återstod en punkt om kyrkopolitik och övriga frågor. Jag skulle ju ta sjubussen till skolan och undervisa hela fredagen och därutöver sätta ihop ett skriftligt prov i historia.
Min kollega Ingegärd Rössler-Rosenberg sa att undervisningen i högstadiet tröttade henne. Hon blev så spänd i ena armen och axeln. Jag var också trött.
På söndagen var det Vietnam-möte på Smålands nation.
Samtidigt startade Karin höstens kulturverksamhet i St Lars, 23 veckotimmar, bland annat en teatercirkel tillsammans med Eva van Lunteren och en teatergrupp i Staffanstorp. Fredagen den 14 hade hon kräftkalas tillsammans med patienter från St Lars på Torpet som ligger vid en strandäng nära Landskrona
Helgen den 29 och 30 september for vi till torpet i Älghult som vi byggt i Karins föräldrars bol. Karins far Richard hade börjat bli glömsk och trött. Hennes mor Berta oroade sig för hur det skulle gå med gården och jordbruket. I Bolet tömde jag sommarens skit ur tunnan i utedasset. Skiten vägde nästan 75 kilo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar