66 år i skolan 33. 1973-85: 9. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Måndagen den 5 oktober var jag tillbaka på Heleneholmsskolan. Rapporten till partistyrelsen om Eritrea blev snart klar; jag hade skrivit det mesta i Khartoum. Den tillförde ingenting som vi inte visste förut, sa mina motståndare. I november reste jag som delegat till partikongressen i Södertälje. Det var storm. Träd blåste ner över E4. Men kongressen var lugn. Karin följde med. Vi bodde hos min bror Jan som sedan snart 20 år var bosatt i Stockholm.

Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
   Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
   Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre.  Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
   De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
   Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk.  Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.

   Sådan var situationen när vår familj flyttade till Älghult sedan min far blivit kyrkoherde i november 1944. Själv var jag inackorderad i Växjö och reste hem över helgerna. I femtonårsåldern började jag tillbringa mina somrar i Kvarterbo. Richard renoverade huset sedan hans föräldrar gått bort, och tillsammans med min bror Jan hjälpte jag till att riva ut en murstock, lägga ett nytt sticktak på ladugården och plantera skog. Vi medverkade vid ängsslåtter, höskörd, råg- och havreskörd, potatisplockning och blåbärs- och lingonplockning. Allt gjordes manuellt. Silva, den egensinniga, nordsvenska märren stod för energin, hästkraften. Med henne plöjde Richard, bärgade hö, hämtade stock i skogen och körde till mejeriet, järnvägsstationen och kyrkan.

   Richard och Berta upplevde hur deras barns skola utvecklades. Ingrid gick bara sex år i folkskola, men sedan ett år i folkhögskola, varpå hon kom in på seminarium och blev småskollärare innan hon fyllt 20. 1948 byggdes Centralskolan, 48-skolan. Där gick Karin och Kerstin till årskurs sju. Ett par år senare kom den nioåriga enhetsskolan. Där gick Märta och mina tre systrar.
   Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
   Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
   Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.