Hur kunde detta hända? Kan det hända igen? av Gunnar Stensson

Donald Trumps valseger i USA, Brexit-beslutet i Storbritannien, framgångarna för missnöjespolitiker som Marine Le Pen i Frankrike och Victor Orban i Ungern och mest av allt Vladimir Putins hotfulla framstötar mot Ukraina och de baltiska staterna har lett mångas tankar tillbaka till situationen under 1930-talet, då Hitler, Stalin och Mussolini drev världen in i det andra världskrigets totala katastrof.
   Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet?  Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
 

 

Jag beslöt att ur det perspektivet läsa om Götz Alys bok Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism som kom ut i Tyskland i mars 2005 och i svensk utgåva på förlaget Daidalos 2009.
   Boken beskriver den nationella socialismen i Hitlers Tyskland som en förutsättning för det tyska folkets medverkan i brotten mot mänskligheten. Den ger ett nytt perspektiv på den tyska befolkningens förblindelse för det som skedde, en förblindelse som länge delades av omvärlden.
   Boken har gett upphov till en omfattande debatt och flera nya studier. Nedan följer ett delvis ordagrant referat av Götz Alys inledning.

Hitler och NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, lovade att bygga en välfärdsstat där alla sociala skrankor mellan de ariska tyskarna successivt skulle rivas ner.
   Vid maktövertagandet 1933 var ledarna unga: Goebbels 34, Speer 27, Eichmann 26 och Mengele 21. För dem innebar nationalsocialismen frihet och äventyr. Man kan betrakta nationalsocialismen som en ungdomsdiktatur. Många hade erfarenhet av vänsterengagemang när de anslöt sig till nazistpartiet. Somliga hade samarbetat med Bert Brecht.
   Partiets extrema framgångar berodde på att man lyckades sammanlänka gamla och nya eliter, folket, partiet och byråkratin.

Nürnberglagarna som antogs 1936 fastslog att endast den som var av tyskt ariskt blod kunde vara tysk medborgare. Alla äktenskapliga förbindelser mellan judar och arier förbjöds. Det juridiska och administrativa beslutsunderlaget utgick från far- och morföräldrarnas religionstillhörighet som var enkel att fastställa och väldokumenterad.

Nationalsocialisterna övertog många socialdemokratiska reformer som på grund av partimotsättningar inte kunnat genomföras under Weimarregimen som tvåveckors-semestern, sambeskattning, barnbidrag och ett pensionssystem som innebar att gammal inte skulle vara synonymt med fattig. Den övertog då också socialdemokratiska väljare.
   När kriget började, fick de inkallades familjer sitt besittningsskydd lagfäst. Semesterersättning, barnbidrag och invalidpensioner blev utmätningsfria. De statliga ersättningarna innebar att de inkallades familjer i många fall åtnjöt högre standard än i fredstid.

Trots Hitlers intolerans mot socialister, judar och oliktänkande uppfattade inte majoriteten av tyskar honom som en obeveklig segregationist utan som en stor integrationist.
   Efter annekteringen av Österrike i mars 1938 förklarade Hitler sig själv som ledare av det tyska folket och därmed också för alla tyskar.
   När Tyskland ett år senare invaderade Frankrike framställdes det inte som ett nytt krig utan som slutet på första världskriget. Det framgångsrika blixtkriget under de två första krigsåren framkallade ett allmänt glädjerus inom befolkningen.

Det fanns inget stort behov av kontroll och repression i nationalsocialismens Tyskland de första åren. !937 hade Gestapo inte mer än 7000 anställda och SS mycket färre. I koncentrationslägren hölls inte mer än 4761 fångar, alkoholister och brottslingar inkluderade.
   Utbildningssystemet reformerades så att den sociala tillhörigheten vid födseln blev av underordnad betydelse för valet av yrkesbana och samhällsställning.

”Generalbosättningsplan öst” handlade om att fördriva 50 miljoner slaver till Sibirien för att bereda rum för fattiga tyska bönder. Propagandan jämförde med den amerikanska erövringen av Västern. Författaren Heinrich Böll skrev i ett brev hem från östfronten att han ofta tänkte på möjligheten av en kolonial tillvaro i öst när kriget var vunnet.

   Hitler var en passionerad läsare av Karl Mays indianböcker som Björnjägarens son och Öknens ande med hjältarna Old Shatterhand och Old Surehand.

Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
   Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
   Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades.  De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
   Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
   Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.

Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
   I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
   Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.

Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
 

 

Nazismen var en ungdomsrörelse. Dess sociala program var progressivt och innehöll inslag som först långt senare kom att förverkligas t ex av svensk socialdemokrati. Utbildning, social rörlighet, familjepolitik, full sysselsättning för tyskar. Jämlikhet mellan tyskar. Delar av nazisternas lagstiftning tillämpas alltjämt i Tyskland och även i EU.
   Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
   Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
   Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.

Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
   Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
   Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar.  President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.

Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
   Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare.  Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
   Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
   Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.