Cyberkriget slår till i Sälen av Lucifer

Än en gång: det händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande valrörelse hösten 2018.

Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.

Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.

The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
   NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
   According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
   Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.

Destruktivt för Sveriges anseende
Löfven verkade stolt över FRA: s cyberwarfare, men vi andra borde bli rädda. Det återstår bara att hoppas att FRA:s bedrifter inte görs på regeringens initiativ utan är ett uttryck för militärers och teknikers yrkesskicklighet, djärvhet och omdömeslöshet. Det viktigaste i svensk utrikespolitik är självklart att skapa ett avspänt grannförhållande till Ryssland Det är den framgångsrika politiken som i huvudsak har följts sedan 1812 och den borde vi fortsätta med.
   När de baltiska staterna trots seriösa invändningar från rådgivare som tänkte längre släpptes in i Nato bäddade man för den nuvarande situationen. På svenska försvarsstaben jublade man, kanske för att det skulle leda till svensk Natoanslutning. Och visst, efter värdlandsavtalet med Sverige som bas kan Nato föra krig nära Ryssland. Mycket riktigt kan vi nu läsa om hur Sverige i en omfattande stabsövning med Nato i våras mobiliserade det svenska försvaret med hemvärn och civilförsvar, vad som nu finns kvar av det. Nog skulle det behövas en svensk försvarsdebatt som inte bara förs av de vanliga stridspittarna.

Häxjakt på gång
Inte oväntat har det i den upphetsade atmosfär som råder framkommit beskyllningar av McCarthykaraktär. I Sälen delades tydligen ut en uppsats utgiven av Utrikespolitiska institutet som beskyllde Aftonbladets kultursidor för att vara en rysk propagandacentral därför att tidningen har skrivit för mycket om de fascistiska strömningarna i Ukraina. Rysslands överordnade mål är att Sverige inte går med i Nato, har det fastslagits, och vi som var emot värdlandsavtalet och är Natomotståndare anses alltså vara villiga talesmän för Moskva. Allt går igen.

Per T.
Slutligen har vi noterat att Per T Ohlsson ska bli hedersdoktor inom Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet och det vill vi inte missunna honom. I den här spalten har han med hänvisning till hans ledarställning inom bombhögern ibland kallats Wing Commander Pete Olzen som från sin redaktörsstol på Segevång har lett attackvågorna mot målen i främre Östern.
   Men han har sina förtjänster. Han skriver mycket och ofta och det gäller inte alla journalister. Jag har inte läst hans bok ”Svensk politik” men den har ju blivit mycket uppskattad. Han har skrivit mycket läsvärda biografier över J.A. Gripenstedt och Herbert Felix, mannen med gurkorna i Eslöv, och sitt hedersdoktorat fick han med hänvisning till hans bidrag till modern historia.
   Vad som kan anföras emot honom är det råa och vulgära språkbruk han uppenbarligen anser vara på sin plats när han agiterar mot socialism i sina söndagskrönikor. Det är inte precis någon varsamhet med orden han visar och det kanske är något att tänka på när många nu talar om en onödig polarisering av den politiska debatten. Vänsterpartister brukar han kalla ”brun-röda” och Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker”.  Vänstersidan i svensk politik brukar ju anses använda hårda ord om våra motståndare, men vi kallar inte rutinmässigt Per T:s meningsfränder och stridskamrater för ”torterare” eller ”mördare”. Men kanske håller han på att sansa sig med stigande ålder och visdom.