Familistären i Guise av Ann Schlyter och Birgit Assarson

I norra Frankrike finns en plats där ett försök att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital och att utveckla nya kollektiva levnadsformer pågick i över hundra år. August Strindberg var där i mitten av 1880-talet och beskriver det i såväl resebrev som i en novell (Samlade skrifter, volym 15 och 16).  Birgit Assarson och jag reste till Guise en solig dag i juli 2016 för att se vad som ännu finns kvar av denna ganska enastående anläggning.
   Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin.  Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
 

Bild: Ann Schlyter
 

Strindberg förväntade sig en stor, ful kasern för 1 200 arbetskarlar med hustrur och barn. Och vad fick han – och vi – se? Jo, en pampig huvudbyggnad och två flygelbyggnader med enkla ornament på gesimser, lister och fönsterinfattningar. De tre byggnaderna bildade en sträcka lika lång som Stockholms slotts norra fasad med flyglar (så när som på 5 meter), enligt den noggranne Strindberg. Det är verkligen imponerande. Inte minst när man kommer in på den stora innergården, täckt av ett tak av glas i en enorm träram.
   Vi får se lägenheter av olika storlek i huvudbyggnaden, alla utrustade med Godin-kaminer, stora fönster, högt i tak, och med ingång från loftgångar. Det var en bostadsstandard vida högre än andra arbetarbostäder.
   Eftersom Godin menade att kvinnorna skulle nå sin fulla potential som medborgare genom att arbeta utanför hemmet, fanns från början ingen spis i köken. Alla skulle äta i den gemensamma matsalen. Detta varade inte länge, på arbetarnas begäran installerades då gjutjärnsspisar i köken. Den gamla restaurationen användes mest av ogifta arbetare. Men den finns kvar, där äter vi vår lunch efter att också besökt Godins egen bostad i en av sidobyggnaderna och svalkat oss en stund på en bänk i teatersalongen.
   Familistären erbjöd inte bara bra och billiga bostäder. Godin inrättade konsumtionsföreningar och startade sjuk- och pensionskassor med demokratiskt valda styrelsen. För att ge arbetsmöjligheter för kvinnor förutom i centralköket, trädgården och grönsakslanden startade han också en maskinstickningsfabrik. För alla barn fanns bra dagis och skola med genomtänkt pedagogik som Marie Moret ägnade sig särskilt åt.

Bild: Ann Schlyter
 

Men givetvis var det arbetet i gjuteriet som bar upp hela kollektivet. I Godins vision ingick att göra alla arbetare till delägare och efter några års arbete gavs en del av lönen i form av andelar i företaget. Med tiden skapade detta vissa spänningar mellan den äldre arbetskraften och nytillkomna arbetare. Men Godin visade på många sätt att han, till skillnad från andra utopister, också var materialist. Han ville bryta ägandets makt och prövade verkligen ett sätt att få arbete och kapital att samarbeta. För allas bästa. Det finns många vittnesbörd om det i museet. Där kan man ta del av mängder av filmade intervjuer med kvinnor och män som vuxit upp i Familistären och som berättar om arbete och glädje.