Skola för stamfolksbarn – en droppe i Oceanen? av Staffan Lindberg

Det finns 3,1 miljoner NGOs i Indien. Man kan undra vad dessa frivilligorganisationer sysslar med? Om man slår ut dem på befolkningen på 1,335,745,109 individer (torsdagen den 26 januari 2017) så blir det ungefär en organisation på 430 personer eller 5 organisationer per by och kvarter!

Antalet lågstadieskolor i Indien är 5,8 miljoner. Av dessa är ca 10 procent privata och resten offentligt ägda. Många NGOs driver just skolor. Andra ägnar sig åt socialt arbete bland fattiga i byar och städer, utveckling av jordbruk, fiske, hantverk som sömnad och snickeri, och olika ideella ändamål som religiös dyrkan, nykterhet, yoga mm. Andelen som hjälper fattiga har jag inte sett någon statistik på. Däremot vet jag organisationer har olika mycket närvaro i olika delar av Indien. Men hur viktiga är de och vad betyder de?
 

 

Indien saknar kollektiva försäkringar via skatten för allmän sjukvård och arbetslöshet. Stora statliga program är nödhjälp för att undvika svält. Världens största system av lågprisbutiker, PDS (Public Distribution System), täcker ungefär 65 procent av befolkningens grundläggande livsmedelsbehov. Världens största system för beredskapsarbete, NREGA (National Programme for Rural Employment Guaranty), erbjuder på pappret 100 dagsverken i offentlig regi (bygge av vägar, kanaler, diken mm) i praktiken bara ca 30 dagar. I de festa grundskolor serveras lunch gratis, vilket dels stärker kosten och dels befriar lönearbetande föråldrar från att stanna hemma och laga mat mitt på dagen.

Nödhjälpen är blygsam i förhållande till de subventioner som går till medelklassen i form lägre kostnad för konstgödning, lägre bensinpriser och elkostnader. Men hjälpen ser till att praktiskt ingen svälter även om många går hungriga med bara ett mål mat om dagen. Lönerna för lantarbetarna har genom NAREGAs insatser på många håll ökat med mer än inflationen. Många lantarbetare och daglönare i städerna bor idag i tegelhus med elektricitet och TV. Nu hotar dock nedskärningar av nödhjälpen under den hinduhöger-extremistiska Modi-regimen.

Det liknar mer USA än nordvästra Europa. De fattiga och sjuka får hålla till godo med ideella insatser. Som vi sett är de frivilliga många och de flesta gör faktiskt nytta. Barn får gå i skola och får läxhjälp på kvällarna, vuxna kan gå i läs- och skrivkurser eller lära sig ett hantverk. Staten står för de största kostnaderna, utländska biståndsgivare för en mindre del.

En kritik som riktas mot de frivilliga organisationer är att de p g a bristande revision är korrupta och bara är ute efter att skapa jobb för dess grundare som ofta är arbetslösa ”filkandare”. Men korruption genomsyrar hela det indiska samhället – om folk i status- och maktpositioner får chansen tar de en del av kakan utan att någon kan ingripa emot dem.

Lika viktigt för förståelsen är att frivillighjälpen är en del av det ojämlika samhället utan offentliga skyddsnät. De rika ger åt de fattiga. Men de som driver välgörenheten tar också betalt för den i form av löner och egendom för sig själva. Högsta domstolen har just beslutat att skärpa revisionen av NGOs som får statliga bidrag (de flesta), men de kommer knappast åt procentuella uttag för administration som ligger under 10 procent av omsättning. 10 procent är mycket pengar i denna världens största välgörenhetsekonomi. En hel del av dessa pengar hamnar dessutom i fickorna på berömdheter (filmstjärnor och TV-kändisar), som hjälper till att göra reklam för hjälpinsatserna. Celebriteter genomsyrar numera många av de politiska partierna här, alltså inte bara i USA.

Trots detta sipprar det ner smulor från de dignande borden. Från Lund i Sverige skickar t ex föreningen Svalorna stöd till sina lokala organisationer i Chennai, Tamil Nadu och Bangladesh. De har stöd av SIDA och är mycket seriösa inte minst vad gäller organisk odling. Att ekologiskt jordbruk kanske inte kan mätta Indiens miljoner är en annan sak. Medelklassen vill i ökande grad äta organiskt så det finns en stor marknad.

Jag besöker en indiskt finansierad NGO. En skola för stamfolk från bergen i Yelagiri i Tamil Nadu ca 1000 meter över havet. Stamfolken har sina garanterade reservat, men har svårt att försörja sig i en alltmer penningsbaserad ekonomi, långt mindre råd att skicka sina barn till skolan.

Skolan startades år 2000 av en pensionerad statstjänsteman, Mr. Ramamurthy, och heter SODEWS (Society for development of economically weaker sections). Dels bedrivs internatskola år 1–8 för 140 pojkar som betonar språk, naturvetenskap, musik och idrott. Dels har skolan 40 instruktörer som besöker ca 100 dagis och 150 lågstadieskolor, alla statligt drivna, för att lära ut pedagogik och även stödja förbättringar av lokaler och läromedel av olika slag. Två volontärer om året kommer från Tyskland och bidrar till entusiasmen.

 

Jag blir imponerad under detta dagsbesök. Har inte tidigare ägnat mig år NGOer i Indien. Kanske inte tagit dem på det allvar de förtjänar. Barnens passion för det hela denna Nationaldag med flagghissning, nationalsång, teater och sport kan man inte ta miste på.

Som det ser ut i Indien med en av världens mest utsugande kapitalistiska ekonomier och med det största antalet verkligt fattiga i världen (ca 300 miljoner) kan man faktiskt inte negligera de insatser som frivilligorganisationerna gör. Tvärtom.

Så är också Ramu, som ledaren kallas av både barn och vuxna, en tvättäkta kommunist. Sådana finns faktiskt i Indien. Han var under lång tid direktör för Botswanas statsförvaltning och han hjälpte ANCs gerillasoldater att gömma sig undan apartheidregimens poliser. Han träffade Olof Palme och många andra i stödorganisationen för ANC. Han är 80 år och still going strong.

Vi måste komma ihåg att så här såg det också ut i nordvästra Europa innan industrialismen och arbetarrörelsen tog fart på allvar. Med utbildning och demokrati växte det fram självhjälpsorganisationer, kooperativ och bildningsförbund i stället för välgörenhets-organisationer.

En droppe i havet. Ja! Men konkret hjälp i alla fall och i många fall små frön som växer.