66 år i skolan 59. 2007- : 3. Nyttan med offentliga möten av Den Gamle

”Du är alldeles för negativ. Det var ju så roligt. De där åren med DV var ett triumftåg! Fler än 2000 röstade på oss. Bägge gångerna.” Den som fällde kommentaren häromdagen är förstås yngre än jag, drygt 30 år yngre.
   Det som gjorde mig besviken i början av 2007 var insikten att jag trots partiets valframgång var slut som aktiv skolpolitiker, slut som kommunalpolitiker. Det fanns många i partiet som var yngre och kunnigare än jag. De kom in i kommunfullmäktige och styrelser och nämnder. De förhandlade och samarbetade med andra partier, S, V, MP och Feministiskt initiativ. De upplevde den politiska dynamiken. Somliga efter några års frånvaro. Somliga för första gången.
   Själv var jag utanför, även om jag hade god insyn i kommunalpolitiken. Utanförskapet gjorde mig gnällig. Alltid samma gamla lunk. Samma omständlighet. Samma begränsningar.

Sedan fann jag mitt område. De offentliga mötena.
   Under FNL-tiden på 70-talet kontaktade jag många talare. Sara Lidman, Peter Weiss, Lars Forssell, Göran Palm, Jan Myrdal, Göran Sonnevi, Jan Kunicki, Jan Guillou och DN:s stjärnreporter Sven Öste. Jag satt på tamburgolvet i min lägenhet på Blidvädersvägen och pratade med Peter Weiss i telefon. Han kunde inte komma. Han var upptagen med Motståndets Estetik.
   Men de allra flesta kom. De flesta, nej alla, avstod från honorar. Och publiken fyllde stadsbibliotekets hörsal. Jag var god vän med vaktmästarna. FNL-gruppen hade två mötesperioder, en vecka på hösten och en på våren. Jag var FNL-gruppens anonyme funktionär men någon gång uppstod kontakt och vänskap – eller konflikt.

Vpk/V arrangerade också många utåtriktade möten. Antiimperialistiska utskottet arbetade ungefär som FNL-gruppen gjort. Vi ordnade ett fullbesatt möte om Chile med Lena Granhagen och Harry Magdoff och Paul Sweezy från amerikanska Monthly Review i Svaneskolans aula. Andra välbesökta möten handlade om den ryska invasionen i Afghanistan, om terrorn i Argentina, om Palestina och om kampen mot apartheid.
   Men Vpk, liksom de andra partiernas riktade sig oftast till de egna medlemmarna som skulle ”skolas”. Annars var det agitationsmöten för att hävda den egna ståndpunkten i en speciell aktuell fråga.
   Man sökte alltmer sällan gensvar och initiativ från någon bred strömning utanför partiorganisationen.

Mellan 1981 och 2002 var jag aktiv i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige. Också verksamheten där liknade den i FNL-grupperna. Flera duktiga journalister som Karin Boijs och Donald Boström var engagerade och vi kontaktade toppolitiker inom de flesta partier.
   Dessutom ingick vi i en bred internationell rörelse med bland andra Colin Legum och Basil Davidson. Genomslaget i Sverige bekräftades när Eritrea blev föremål för Operation Dagsverke.

Jag häpnade över de ekonomiska resurser som följde med Demokratisk Vänsters valframgång och erinrade mig hur Daniel Kallos en gång på 1970-talet agiterade för att Vpk skulle avstå från de kommunala bidragen för att inte bli beroende av klassfienden.
   Vi hyrde en pittoresk partilokal på Magle Lilla Kyrkogata. Den låg inne på gården som var belagd med kullerstenar. Där fanns ett före detta stall som använts av torghandlarna på Mårtenstorget.
   Partilokalen var liten, men vi genomförde många offentliga möten där. Ibland var den fylld till bristningsgränsen. Då blev det kvavt. Ofta använde vi ABF-lokalen vid Trollebergsvägen, ett par gånger Stadsteaterns kafé på andra sidan gatan.
   Vi kunde både ge ordentliga arvoden till de talare vi engagerade och betala hyra för lämpliga lokaler. Ibland kunde vi till och med annonsera.
   Johan Lönnroth talade om vänsterns kris, finlandssvenska Tina Rosenberg höll ett roligt provokativt feministiskt tal i gamla badhuset, Dror Feiler talade om Ship to Gaza i AF, Per Gharton talade om Palestina och Daniel Pohl från Expo om högerextremism och rasism på Teaterkaféet.
   Tanken var att samla människor som engagerade sig för övergripande samhällsfrågor som miljö, social rättvisa, demokrati, rasism och feminism, även när de inte delade exakt de ståndpunkter som Demokratisk Vänster stod för.
   Och det fungerade. Genom att vända oss till den breda vänstern utanför de snävt partipolitiska intressena behöll vi våra väljare och ökade till och med vårt röstetal. Dessutom var det roligt.