Demokratisk vänster gick framåt i
Lund 2010, men inte tillräckligt. Valresultatet motsvarade långt ifrån
våra förväntningar. Reinfeldts alliansregering fick fortsatt
förtroende. Förstämningen sänkte sig i Slottet. Jag gick hem innan
valvakan var slut.
Nästa gång vi träffades på styrelsemöte i vår lokal på Magle Lilla Kyrkogata, som vi nu hade resurser att vidareutveckla de närmaste fyra åren, analyserade vi valresultaten. Trots valframgången ifrågasatte vi vår framtid. Vi skulle naturligtvis fortsätta vår kommunalpolitiska verksamhet fyra år till, men vad skulle vi göra nästa mandatperiod? Vi hade politisk kompetens som inte kom till användning. Frågan om vår framtid blev hängande i luften.
Nya vänsterströmningar med slagord som ”allt åt alla!” började bli skymta. Begrepp som ”prekariatet” höll på att fyllas med innehåll. Arbetstiden fick förnyad politisk aktualitet i automatiseringens tid. Krav på ”medborgarlön” började framföras. Feministiskt initiativ hade etablerat sig starkare än tidigare i Lund.
De nya rörelserna föreföll vitalare i Malmö än i Lund. Jag besökte ett par seminarier i Malmö och slogs av intensiteten och ungdomligheten i debatten. Malmö högskola tycktes fungera som ett nav och det fanns likheter med 1960- och 70-talets Lund.
Lunds universitets stora tillväxt hade däremot inte lett till någon vitalisering av studentvänstern. Där fanns visserligen viktiga institutioner som den för Mellanöstern-studier och den för humanekologiska studier som leds av Alf Hornborg, men de nådde sällan utanför lärosalarna. Våra egna offentliga möten till exempel om flyktingkrisen och den nya högerextremismen nådde främst en äldre publik.
Cecilia, en av våra styrelseledamöter, hade kontakt med de nya strömningarna i Malmö, men lyckades aldrig övervinna misstänksamheten mot dem. De nya tankarna var ännu inte färdigformulerade och där fanns naturligtvis många dumheter – så är det ju med nytänkande – så det var lätt att kritisera dem sönder och samman. Kanske kände vi att det nya utgjorde ett hot. Jag tror att vi missade något genom att avvisa det ofärdiga nya.
Demokratirörelsen i Mellanöstern fyllde oss med entusiasm. Månaderna av massdemonstrationer på Tahrir-torget i Kairo tycktes innebära en avgörande vändning. Själv var jag fylld av tvivel. Demonstrationerna organiserades via mobiltelefoner och föreföll huvudsakligen genomföras av unga, välsituerade Kairobor. Det fanns ingen organiserad folkrörelse bakom. När demokratiska val genomfördes kom Muslimska brödraskapet till makten. Kanske skulle det folkstödda, religiöst konservativa partiet långsamt ha kunnat utvecklas i demokratisk riktning, men det störtades efter kort tid av en ny, mycket brutal militärkupp.
Nästa gång vi träffades på styrelsemöte i vår lokal på Magle Lilla Kyrkogata, som vi nu hade resurser att vidareutveckla de närmaste fyra åren, analyserade vi valresultaten. Trots valframgången ifrågasatte vi vår framtid. Vi skulle naturligtvis fortsätta vår kommunalpolitiska verksamhet fyra år till, men vad skulle vi göra nästa mandatperiod? Vi hade politisk kompetens som inte kom till användning. Frågan om vår framtid blev hängande i luften.
Nya vänsterströmningar med slagord som ”allt åt alla!” började bli skymta. Begrepp som ”prekariatet” höll på att fyllas med innehåll. Arbetstiden fick förnyad politisk aktualitet i automatiseringens tid. Krav på ”medborgarlön” började framföras. Feministiskt initiativ hade etablerat sig starkare än tidigare i Lund.
De nya rörelserna föreföll vitalare i Malmö än i Lund. Jag besökte ett par seminarier i Malmö och slogs av intensiteten och ungdomligheten i debatten. Malmö högskola tycktes fungera som ett nav och det fanns likheter med 1960- och 70-talets Lund.
Lunds universitets stora tillväxt hade däremot inte lett till någon vitalisering av studentvänstern. Där fanns visserligen viktiga institutioner som den för Mellanöstern-studier och den för humanekologiska studier som leds av Alf Hornborg, men de nådde sällan utanför lärosalarna. Våra egna offentliga möten till exempel om flyktingkrisen och den nya högerextremismen nådde främst en äldre publik.
Cecilia, en av våra styrelseledamöter, hade kontakt med de nya strömningarna i Malmö, men lyckades aldrig övervinna misstänksamheten mot dem. De nya tankarna var ännu inte färdigformulerade och där fanns naturligtvis många dumheter – så är det ju med nytänkande – så det var lätt att kritisera dem sönder och samman. Kanske kände vi att det nya utgjorde ett hot. Jag tror att vi missade något genom att avvisa det ofärdiga nya.
Demokratirörelsen i Mellanöstern fyllde oss med entusiasm. Månaderna av massdemonstrationer på Tahrir-torget i Kairo tycktes innebära en avgörande vändning. Själv var jag fylld av tvivel. Demonstrationerna organiserades via mobiltelefoner och föreföll huvudsakligen genomföras av unga, välsituerade Kairobor. Det fanns ingen organiserad folkrörelse bakom. När demokratiska val genomfördes kom Muslimska brödraskapet till makten. Kanske skulle det folkstödda, religiöst konservativa partiet långsamt ha kunnat utvecklas i demokratisk riktning, men det störtades efter kort tid av en ny, mycket brutal militärkupp.
I Syrien blev demokratirörelsen part i ett kaotiskt inbördeskrig som gav Islamiska staten fritt spelrum.
I den lokala politiken inriktade vi oss på ett samarbete med de övriga rödgröna partierna V, S, MP och F!. Att bidra till samling kring en gemensam politik med sikte på maktskifte i Lund blev ett huvudmål för oss. Våra partiföreträdare i kommunalpolitiken samarbetade nära med de andra rödgröna partierna. Ulf Nymark kom att närma sig MP, där Karin Svensson Smith, vår kamrat i demokratistriderna inom V, hade etablerat sig, och Sven-Bertil Persson återförenades med gamla vänner i V.
Vi ställer inte upp i valet 2014! Beslutet fattades ungefär ett år före valdagen. Vi skulle däremot rikta in alla våra resurser på ett maktskifte, i Lund och i Sverige. Och det gjorde vi.
Sommaren 2014 var skön, men jag tillbringade den mest i Lund för jag var inte riktigt frisk. Kring månadsskiftet juli – augusti sammanträdde jag med företrädare för V, MP, S och F! i V:s lokal, där jag tillbringat så många kvällar under 1990-talet. Inför varje sammanträde stärkte jag mig med en Red Bull. Tillsammans skulle vi arrangera en maktskiftesfestival veckan före valet 2014. Vi skulle engagera de starkast lysande rödgröna stjärnor vi kunde få tag i. Demokratisk Vänster satsade hela sin partikassa. Vi drömde om ett Gröningen packat med unga studenter och andra väljare.
Och vilka namn vi lyckades mobilisera! Emil Jenssen och Silvana Imam! De var ännu inte så kända som de senare blev, men de var mycket bra!
Maktskiftesfestivalen blev fin en varm fullmånekväll i början av september. Men den blev inte det massmöte vi hoppats på. Kanske tusen pers var där, och inte alla samtidigt. En publik kom för att höra Emil och en annan för att uppleva Silvana senare på kvällen.
Det blev maktskifte både i Lund och i Sverige, men inte så som vi hade föreställt oss. Först tvingades Löfven hota att avgå, något som ledde till DÖ strax före jul 2014, vilket i sin tur ledde till att S och MP kunde regera i minoritet under tre år och vinna respekt, medan Alliansen splittrades och drunknade i SD-träsket.
I den lokala politiken inriktade vi oss på ett samarbete med de övriga rödgröna partierna V, S, MP och F!. Att bidra till samling kring en gemensam politik med sikte på maktskifte i Lund blev ett huvudmål för oss. Våra partiföreträdare i kommunalpolitiken samarbetade nära med de andra rödgröna partierna. Ulf Nymark kom att närma sig MP, där Karin Svensson Smith, vår kamrat i demokratistriderna inom V, hade etablerat sig, och Sven-Bertil Persson återförenades med gamla vänner i V.
Vi ställer inte upp i valet 2014! Beslutet fattades ungefär ett år före valdagen. Vi skulle däremot rikta in alla våra resurser på ett maktskifte, i Lund och i Sverige. Och det gjorde vi.
Sommaren 2014 var skön, men jag tillbringade den mest i Lund för jag var inte riktigt frisk. Kring månadsskiftet juli – augusti sammanträdde jag med företrädare för V, MP, S och F! i V:s lokal, där jag tillbringat så många kvällar under 1990-talet. Inför varje sammanträde stärkte jag mig med en Red Bull. Tillsammans skulle vi arrangera en maktskiftesfestival veckan före valet 2014. Vi skulle engagera de starkast lysande rödgröna stjärnor vi kunde få tag i. Demokratisk Vänster satsade hela sin partikassa. Vi drömde om ett Gröningen packat med unga studenter och andra väljare.
Och vilka namn vi lyckades mobilisera! Emil Jenssen och Silvana Imam! De var ännu inte så kända som de senare blev, men de var mycket bra!
Maktskiftesfestivalen blev fin en varm fullmånekväll i början av september. Men den blev inte det massmöte vi hoppats på. Kanske tusen pers var där, och inte alla samtidigt. En publik kom för att höra Emil och en annan för att uppleva Silvana senare på kvällen.
Det blev maktskifte både i Lund och i Sverige, men inte så som vi hade föreställt oss. Först tvingades Löfven hota att avgå, något som ledde till DÖ strax före jul 2014, vilket i sin tur ledde till att S och MP kunde regera i minoritet under tre år och vinna respekt, medan Alliansen splittrades och drunknade i SD-träsket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar