Sedan något år finas på mitt frukostbord en liten trind glasburk innehållande
sylt eller marmelad. På etiketten står det “Den gamle fabrik” och
åtminstone tidigare fanns där också en bild av en äldre fabrikslänga i
tegel som mycket riktigt visade en gammal fabrik. Jag är intresserad av
gamla industrier, men det är inte därför jag har den här burken.
Frågan är varför jag köper den?
Det är inte därför att den är särskilt billig eller
smakar särskilt gott jämfört med, ska vi säga ÖNOS produkter från den
kända industrin i Tollarp. Jag tror att det har något att göra med den
ständigt återkommande svagheten för Danmark, ja det danska. Det är
otänkbart att det skulle ha funnits en svensk produkt som hade haft
namnet “Den gamla fabriken”, Det hade väl passat bra om det gamla
bryggeriet vid Kävlingevägen hade fått inhysa en marmeladfabrik i
stället för dyra bostäder?
Olycklig kärlek?
Det finns många som har spekulerat kring det här med
Danmarks popularitet, ja man har rent av talat om att vi här i landet
har en olycklig kärlek till Danmark. Olycklig därför att kärleken är
obesvarad. Det finns många danskar som ser med respekt, ja rentav
beundran på grannlandet. Men kärlek, nej inte, Sverige är annorlunda,
lite exotiskt.
I välbeställda kretsar förkommer det att man har köpt ett hus i
Småland, en “ödegård” som det heter, säkert vanligare än att svenskar
har hus i Danmark. Jag tror att det handlar om att vi i Danmark anser
oss finna en sorts autenticitet, något som gått förlorat i det ständigt
moderna Sverige. Danmark är präglat av en småborgerlighet och
småskalighet vi har mycket lite av här. Landet är en utväxt på den
europeiska kontinenten, nära knutet till det stora Tyskland och mycket
av dess starka nationalism är präglat av det. Ockuperat av Tyskland och
dessförinnan drabbat av flera förödande krig med detsamma och
dessförinnan härtaget av Sverige. För 350 år sedan drabbades landet, då
den stora Östersjömakten av den fruktansvärda svenska krigsmaskinen
som berövade landet dess kulturella och kyrkliga centrum i Lund och
Skåne. Det är förvånansvärt att det inte har satt fler spår av sorg
eller revanschism.
Den skånska subkulturen
Vi som i bor den tidigare danska provinsen är nu föremål för
ogillande. Skåne utmärker sig ju genom de väldiga framgångarna för
Sverigedemokraterna. Det har sagts att det beror på vår närhet till
Danmark och kontinenten. Jag tror att det är en alltför enkel
förklaring. Jag tänker inte ursäkta eller bortförklara röstsiffrorna
men tror att man måste se dem i ett bredare perspektiv. Skåne rymmer
Sveriges starkaste provinsiella subkultur. i Norrbotten eller Göteborg
har man på ett helt annat sätt blicken riktad mot Stockholm. I Luleå och
Umeå var det vad jag upplevde så att den som senast var i Stockholm
hade ett övertag och bestämde vad som gällde, vad som var värt att tala
om. I Lund och Malmö är det inte många som bryr sig. Och omvänt, vad
som händer här är inte värt några större rubriker i stockholmspressen.
Den skånska subkulturen är som bekant starkt underbyggd av en
annorlunda dialekt.
Till minne av Kim Larsen
Jag tänker inte uttala mig om att denna skånska kultur är
särskilt dålig eller framstående, Den är bara annorlunda och den kan ta
sig också politiska uttryck.
Med det
är jag mogen att säga några ord om min sorg och saknad efter Kim
Larsen., en bredflabbad artist i keps vars like vi inte har haft i
Sverige. Mina barn tog mig med till en Gasolinkonsert i Malmö på
70-talet och sen dess är jag fast. Jag lärde mig också särskilt
uppskatta Gasolintrummisen Franz Beckerlee, musikalisk rival till Kim.
Kim Larsens sånger ingår i den levande danska visskatten och fyra av
dem finns numera i Höjskolesangbogen, vilket är så långt man kan komma i Danmark.
Jag har med Blåsorkestern delat estrad med Kim på Rådhusplatsen då han
framträdde med sitt kompband Kjukken för någon förlorad sak.
Det blir inte lätt att klara sig utan Kim Larsen. Så: Hva gør vi nu, lille du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar