sylt eller marmelad. På etiketten står det “Den gamle fabrik” och
åtminstone tidigare fanns där också en bild av en äldre fabrikslänga i
tegel som mycket riktigt visade en gammal fabrik. Jag är intresserad av
gamla industrier, men det är inte därför jag har den här burken.
Frågan är varför jag köper den?Det är inte därför att den är särskilt billig eller smakar särskilt gott jämfört med, ska vi säga ÖNOS produkter från den kända industrin i Tollarp. Jag tror att det har något att göra med den ständigt återkommande svagheten för Danmark, ja det danska. Det är otänkbart att det skulle ha funnits en svensk produkt som hade haft namnet “Den gamla fabriken”, Det hade väl passat bra om det gamla bryggeriet vid Kävlingevägen hade fått inhysa en marmeladfabrik i stället för dyra bostäder?
Olycklig kärlek?
Det finns många som har spekulerat kring det här med Danmarks popularitet, ja man har rent av talat om att vi här i landet har en olycklig kärlek till Danmark. Olycklig därför att kärleken är obesvarad. Det finns många danskar som ser med respekt, ja rentav beundran på grannlandet. Men kärlek, nej inte, Sverige är annorlunda, lite exotiskt.
I välbeställda kretsar förkommer det att man har köpt ett hus i Småland, en “ödegård” som det heter, säkert vanligare än att svenskar har hus i Danmark. Jag tror att det handlar om att vi i Danmark anser oss finna en sorts autenticitet, något som gått förlorat i det ständigt moderna Sverige. Danmark är präglat av en småborgerlighet och småskalighet vi har mycket lite av här. Landet är en utväxt på den europeiska kontinenten, nära knutet till det stora Tyskland och mycket av dess starka nationalism är präglat av det. Ockuperat av Tyskland och dessförinnan drabbat av flera förödande krig med detsamma och dessförinnan härtaget av Sverige. För 350 år sedan drabbades landet, då den stora Östersjömakten av den fruktansvärda svenska krigsmaskinen som berövade landet dess kulturella och kyrkliga centrum i Lund och Skåne. Det är förvånansvärt att det inte har satt fler spår av sorg eller revanschism.
Den skånska subkulturen
Vi som i bor den tidigare danska provinsen är nu föremål för ogillande. Skåne utmärker sig ju genom de väldiga framgångarna för Sverigedemokraterna. Det har sagts att det beror på vår närhet till Danmark och kontinenten. Jag tror att det är en alltför enkel förklaring. Jag tänker inte ursäkta eller bortförklara röstsiffrorna men tror att man måste se dem i ett bredare perspektiv. Skåne rymmer Sveriges starkaste provinsiella subkultur. i Norrbotten eller Göteborg har man på ett helt annat sätt blicken riktad mot Stockholm. I Luleå och Umeå var det vad jag upplevde så att den som senast var i Stockholm hade ett övertag och bestämde vad som gällde, vad som var värt att tala om. I Lund och Malmö är det inte många som bryr sig. Och omvänt, vad som händer här är inte värt några större rubriker i stockholmspressen. Den skånska subkulturen är som bekant starkt underbyggd av en annorlunda dialekt.
Till minne av Kim Larsen
Jag tänker inte uttala mig om att denna skånska kultur är särskilt dålig eller framstående, Den är bara annorlunda och den kan ta sig också politiska uttryck.
Med det
är jag mogen att säga några ord om min sorg och saknad efter Kim
Larsen., en bredflabbad artist i keps vars like vi inte har haft i
Sverige. Mina barn tog mig med till en Gasolinkonsert i Malmö på
70-talet och sen dess är jag fast. Jag lärde mig också särskilt
uppskatta Gasolintrummisen Franz Beckerlee, musikalisk rival till Kim.
Kim Larsens sånger ingår i den levande danska visskatten och fyra av
dem finns numera i Höjskolesangbogen, vilket är så långt man kan komma i Danmark.
Jag har med Blåsorkestern delat estrad med Kim på Rådhusplatsen då han
framträdde med sitt kompband Kjukken för någon förlorad sak.Det blir inte lätt att klara sig utan Kim Larsen. Så: Hva gør vi nu, lille du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar