Människans största gåva är förmågan att föreställa sig något annat och bättre än den tillvaro hon lever i. Omgiven av en brutal och orättvis värld skapade hon vid vår tideräknings början en bild av ett humant och rättvist samhälle som hon kallade himmelriket.
I himmelriket fanns inte rika och fattiga och där gjordes ingen skillnad mellan jude eller grek, mellan man eller kvinna, utan alla var lika och hade samma värde. Människans uppgift var att förverkliga himmelriket på jorden.
Jag har ofta undrat varför just himlen blev symbolen för det goda samhället. Den himmel vi brukar gilla bäst är ju en tom blå sommarhimmel. En sådan himmel rymmer inget himmelrike och solen går var dag upp över onda och goda, som Predikaren och Hemingway visste.
Sådana funderingar ägnade jag mig åt när jag strax före solnedgången stod vid söderfönstret och observerade himlen. Den var praktfull. Mellan Socionomhuset och Sunnanväg 18 såg jag kontinenter av vita cumulusmoln med rosafärgade kullar som övergick i hisnande bergslandskap med branter, resande sig tusentals meter och skuggande lägre liggande delar av molnen, vars blå färgnyanser mörknade till tunga bukar, svarta som sopsäckar. Molntrasor svepte som urtidsödlor över det strålande ljusa landskapet.
Bland molnen var det möjligt att föreställa sig det himmelsrike som Dante beskriver i Den gudomliga komedin, ett landskap där människorna visserligen för säkerhets skull är utrustade med vingar.
Himlens blå övergick i en sorts genomskinlig citronnyans och den rosa färgen på molnlandskapets sluttningar djupnade mot rött, liksom reflexerna i fönstren. En stjärna började lysa och påminde om det universum som finns bortom vår jordiska himmel.
På natten slog regnet mot fönstren och löven virvlade förbi gatlyktorna.
Nu ser ingen himlen som bilden av ett bättre samhälle, utan som ett skyddande blått hölje runt vår ensamma jord, som en atmosfär, ett syreförråd att inandas, en naturkraft som låter havens vatten sväva in över torra landskap, ett väldigt, sårbart ekosystem, nödvändigt för allt liv på jorden. Något vi måste bevara och försvara.
Samtidigt fortsätter vi att med undran och oro betrakta himlen i all dess prakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar