Hur ska man egentligen förstå den
extrema socialkonservatismens framgång i vår tid? Förklaringarna har i
vanlig ordning varit komplicerade orsakskedjor från globalisering,
relativ förlust av trygghet (”relative deprivation”) till morden i
Malmö.
Högerpopulismen sveper nu ett nät över världen från USA, Indien till Europa. Det internationella samarbetet bryts ner av enskilda regimers agerande med Trump i spetsen. I Europa står samarbetet och väger med Brexit som främsta oroskälla. Ungern och Polen går sin egen väg och bryter med de lagar de själva varit med om att instifta.
Finanskapitalismen har många ansikten. Den är alltid avhängig statsmakt, lokal eller global. När den globala ordningen rämnar finns alltid stora nationella marknader att exploatera med globalt kapital i botten. Därför är högern inte rädd för socialkonservativa regimer, utan snarare påhejare när det passar.
Vi måste förstå den nuvarande politiska konjunkturen också i ett kulturpolitiskt sammanhang, som en tidsanda. Det är en global ekonomisk ordning, migrantströmmar, kaotisk och tyngd av krigen kring oljan. Tiden påminner om den som varade från slutet av 1800-talet fram till första världskriget. Världsekonomin med global arbetsfördelning med kolonierna var större än någonsin, osäkerheten kring den egna ekonomiska situationen ökade med invandring och nya yrkesidentiteter.
Kring detta växte en konservativ nationalism i Tyskland och Frankrike. Segraren i 1870-71 års krig och förloraren. Socialdemokraterna hamnade i koalition med godsägarna i Tyskland. I Frankrike gick eliten fram med krav på revansch. Dreyfus-affären polariserade samhället – den ”judiske” förrädaren enligt de konservativa.
Detta bäddade för första världskriget och därefter för en ännu extremare nationalism.
Anne Applebaum gräver fram detta historiska perspektiv i “A Warning From Europe: The Worst Is Yet to Come. Polarization. Conspiracy theories. Attacks on the free press. An obsession with loyalty. Recent events in the United States follow a pattern Europeans know all too well” (The Atlantic, oktober 2018). Hon är polska, bosatt i New York.
Läs artikeln »
Lyssna på artikeln »
Det handlar om en förståelse av samtiden. Hur skyddar man sig mot oordning och kaos? Genom att dra på rötterna, den gamla ordningen – se bara hur Jimmy och pojkarna klär sig. Som realskoleelever på 1950-talet – det är väl bara golf-byxorna som saknas. Vördnad inför kungen, kyrkan och nationalarvet. Misstänksamheten mot det främmande. Morden på gatorna är syn för sägen.
Så ”besvikelsen”, som jag skrev om för två veckor sedan, är kollektiv. Den lever sitt egna liv innanför de medier som finns i bubblan, i kafferummet, i snacket med grannarna över häcken.
Välfärdspolitik i sig räcker inte för att övertyga de redan frälsta. Vi måste få till en demokratisk hoppets kultur i samtidsdebatten, i filmen, i konsten och litteraturen.
Högerpopulismen sveper nu ett nät över världen från USA, Indien till Europa. Det internationella samarbetet bryts ner av enskilda regimers agerande med Trump i spetsen. I Europa står samarbetet och väger med Brexit som främsta oroskälla. Ungern och Polen går sin egen väg och bryter med de lagar de själva varit med om att instifta.
Finanskapitalismen har många ansikten. Den är alltid avhängig statsmakt, lokal eller global. När den globala ordningen rämnar finns alltid stora nationella marknader att exploatera med globalt kapital i botten. Därför är högern inte rädd för socialkonservativa regimer, utan snarare påhejare när det passar.
Vi måste förstå den nuvarande politiska konjunkturen också i ett kulturpolitiskt sammanhang, som en tidsanda. Det är en global ekonomisk ordning, migrantströmmar, kaotisk och tyngd av krigen kring oljan. Tiden påminner om den som varade från slutet av 1800-talet fram till första världskriget. Världsekonomin med global arbetsfördelning med kolonierna var större än någonsin, osäkerheten kring den egna ekonomiska situationen ökade med invandring och nya yrkesidentiteter.
Kring detta växte en konservativ nationalism i Tyskland och Frankrike. Segraren i 1870-71 års krig och förloraren. Socialdemokraterna hamnade i koalition med godsägarna i Tyskland. I Frankrike gick eliten fram med krav på revansch. Dreyfus-affären polariserade samhället – den ”judiske” förrädaren enligt de konservativa.
Detta bäddade för första världskriget och därefter för en ännu extremare nationalism.
Anne Applebaum gräver fram detta historiska perspektiv i “A Warning From Europe: The Worst Is Yet to Come. Polarization. Conspiracy theories. Attacks on the free press. An obsession with loyalty. Recent events in the United States follow a pattern Europeans know all too well” (The Atlantic, oktober 2018). Hon är polska, bosatt i New York.
Läs artikeln »
Lyssna på artikeln »
Det handlar om en förståelse av samtiden. Hur skyddar man sig mot oordning och kaos? Genom att dra på rötterna, den gamla ordningen – se bara hur Jimmy och pojkarna klär sig. Som realskoleelever på 1950-talet – det är väl bara golf-byxorna som saknas. Vördnad inför kungen, kyrkan och nationalarvet. Misstänksamheten mot det främmande. Morden på gatorna är syn för sägen.
Så ”besvikelsen”, som jag skrev om för två veckor sedan, är kollektiv. Den lever sitt egna liv innanför de medier som finns i bubblan, i kafferummet, i snacket med grannarna över häcken.
Välfärdspolitik i sig räcker inte för att övertyga de redan frälsta. Vi måste få till en demokratisk hoppets kultur i samtidsdebatten, i filmen, i konsten och litteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar