I en traditionell svensk universitetsstad invigs idag ett Konsert & konferenshus. Det ligger på baksidan av järnvägen från den akademiska staden räknat men nära stationen, intill ett torg. Stora salen rymmer drygt elva hundra åhörare och det finns tre salar till, plus alla nödvändiga biutrymmen.
Jag talar alltså om Uppsala, en ort som inte aspirerar på titeln Europeisk kulturhuvudstad.
Lunds motsvarighet till Vaksala torg heter något så prosaiskt som Västra stationstorget (Västra bantorget hade redan varit mycket bättre). På dess södra sida finns en ledig tomt som visserligen är smal men som en skicklig arkitekt kunde göra något bra av. Ja, helt ledig är den inte för där står idag en massa bilar, men de kunde få plats i p-huset under torget som inte precis är fyllt till brädden. Att en konsert- och konferensarena ligger intill järnvägs- och busstationen är naturligtvis en stor poäng som kommer att bli större under kommande decennier med deras ofrånkomliga neddragning av biltrafiken.
Nog har det talats om något liknande i Lund. Stadshallen är ett fantastiskt hus men dess konsertsal räcker inte till, liksom AF:s stora sal inte är optimal för moderna storkonferenser. Nu händer det äntligen något. Men vad? Jo, det talas om en konferensanläggning på Brunnshög och så byggs det på glasmästarens arena vid Klostergården. Idrottschefen Berne Nilsson har värvats till den och talar om de konferenser som han ska locka dit.
Den ligger intill järnvägen men en hållplats på stället är aktuell först om femton år eller så, och den ligger inte så bra till för stadsbussarna. I gengäld bygger kommunen ett parkeringshus strax intill. Anläggningen på Brunnshög med ännu sämre kollektivtrafik ska också få ett p-hus.
Det har talats om ett teaterhus i kvarteret Galten vid Bankgatan. Glöm det! Också ett sånt skulle behöva konferenser för att få ekonomin att gå ihop, men den marknaden blir nu mättad för mycket lång tid.
Lund aspirerar på titeln Europeisk kulturhuvudstad.
Spåren förskräcker
Tidigare gillade jag den idén utan att vara helentusiastisk. Jag hade besökt två städer av jämförbar storlek när de hade utmärkelsen, Weimar och Graz, och funnit att åtminstone den senare hade svårt att hålla ångan uppe under hela året, även om den just hade fått en ny tåghållplats med tanke på de förväntade besökarna. Men en kulturell uppryckning borde det leda till. Kanske kunde vi rentav få en lika fin infrastruktur på området som Helsingborg!
Men nu tvivlar jag.
Lundaborna är erkänt svårflörtade och gnälliga när det gäller kultur, och man kan ju inte låta ett sånt projekt styras av insändarskribenterna i Sydsvenskan och Skånskan. Men ett visst mått av lokal, folklig förankring behövs ändå. Jag hade hoppats att kommunens politiker och tjänstemän hade lärt från de förskräckande spåren efter tusenårsfirandet 1990 så man misslyckades kapital med just den förankringen, och med mycket annat. Men det tycks man inte ha gjort. I stället har man spelat bort korten genom usel hantering av ekonomi och ledningsfrågor.
Jag kan inte heller finna att vänsterns representanter i den kommunala referensgruppen har visat någon större aktivitet, till exempel när det har gällt att entusiasmera de egna. Den lokala vänsterkulturen har också saknats i de redovisningar som gjorts över vad som utmärker/har utmärkt Lund och som därför vore värda ett lyfta fram för en europeisk publik. Studentteatern hade till exempel kunnat göra en nyuppsättning av Jesse James och kallat in veteraner som Peter Oscarsson och Per Lysander. För den nuvarande lokala vänstern är väl inte särskilt produktiv när det kommer till kultur.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-08-30
Kristidender I
av Erik Kågström
Det som nu börjat med bolånekrisen kan bli en test på kapitalismens styrka och anpassningsförmåga. I våra tidningar skrivs om problem för banker och andra kreditinstitutioner men mycket litet uppmärksamhet ägnas åt de människor som drabbas hårdast – amerikanska låntagare med låga eller medelhöga inkomster. De har lurats att ta lån på sina boenden, lån som avsiktligt konstruerats så att låntagaren redan efter ett par år inte längre har ekonomiska möjligheter att klara räntor och amorteringar. Efter konkurs och utmätning kan sedan långivaren sälja huset med vinst. Men det är bara möjligt så länge bostadspriserna ständigt stiger. Det gör de inte längre. För första gången sedan depressionen på 30-talet faller nu huspriserna i hela USA och när i dag inte bara låntagarna utan också bankerna gör förluster, då blir det kris.
Antalet personliga konkurser i USA har successivt ökat från 250 00 1980 till drygt en och en halv miljon om året de senaste åren. Hälften av konkurserna har varit sjukdomsrelaterade. Konsekvenserna av en personlig konkurs har också blivit allvarligare sedan en ny konkurslag infördes i november 2006 som medförde att det blivit betydligt svårare att få skuldavskrivning. Många riskerar därför att hamna i livslångt skuldslaveri. Bolånekrisen kommer naturligtvis att medföra en ytterligare ökning av antalet personliga konkurser. I juli i år ökade antalet utmätningar med över 90%.
Många förlorar sina hem
I oktober i år sker en förändring som kan få stora konsekvenser för kreditmarknaden i USA. Normalt förnyas där bolån för 2-3 miljarder dollar varje månad. I oktober kommer lån för hela 50 miljarder dollar att förnyas. Sedan ökar beloppen och en topp nås i mars 2008. Under detta och kommande år räknar man med att lån till ett värde av omkring en biljon dollar kommer att förnyas. Det betyder att den nuvarande krisen kanske når sitt maximum först om ett år. Med säkerhet kommer de nya villkoren innebära högre räntesatser, tätare amorteringar och strängare krav på kreditsäkerhet. Hundratusentals amerikanska hushåll kommer att förlora sina hem.
Den amerikanska centralbankens chef Ben Bernanke och USA:s finansminister Henry Paulson har sagt att bolånekrisen är under kontroll sedan centralbanken gått in och stött finansmarknaden med 120 miljarder dollar och den europeiska centralbanken bidragit med 370 miljarder dollar. Amerikanska massmedia tycks dock vara skeptiska mot de båda herrarnas uttalanden som närmast betraktas som en finansiell motsvarighet till president Bushs ”Mission accomplished”. Wall Street Journal (070818) skriver om ett ”Minsky moment”. Keynes-eleven Hyman P. Minsky beskrev den ekonomiska härdsmälta som kan inträda när starkt skuldtyngda investerare blir tvungna att sälja solida och värdefulla tillgångar för att kunna betala sina lån. Exakt den situation som världen befinner sig i nu och som motiverat centralbankernas åtgärder. En ledare i New York Times uttrycker farhågor för att en kommande våg av utmätningar kan komma att skaka marknaden redan i höst och att en social kris kommer att läggas till den finansiella.
Amerikanska industriarbetare har knappt haft någon reallöneökning på trettio år. För att ändå kunna öka sin köpkraft och konsumtionsnivå har man i ökande utsträckning belånat sitt hem. Detta gäller inte bara arbetare och lågavlönade utan väsentliga delar av den stora amerikanska medelklassen. Det rör sig om lån motsvarande i genomsnitt 7% av den disponibla inkomsten som fått stärka kassan varje år. Sedan 2001 har i USA inteckningarna på småhus ökat med svindlande 11 biljoner dollar. Det är ett belopp lika stort som USA:s BNP och för dessa pengar har man köpt en högre livsstil än man egentligen har råd till. Utslaget blir det en kvarts miljon kronor per capita.
Under 2000-talet har tre miljoner jobb i tillverkningsindustrin i USA försvunnit p g a utlokalisering till låglöneländer. En tredjedel av de friställda har försvunnit från arbetskraften och de som lyckats få annat jobb - vanligen i den lägre tjänstesektorn - har fått räkna med 13-14 % lägre lön än tidigare samt sämre sjukvårds- och pensionsförmåner. Som jag beskrivit i tidigare artiklar i VB (Marx redivivus I o. II) drabbar utlokaliseringen av företag och import av arbetskraft med s k arbetsvisa även yrken som kräver lång utbildning.
Efterfråga efterlyses
Vad betyder nu detta för oss i Sverige och för världen i övrigt om många amerikaner inte längre kan förstärka sin kassa med bolån, inte kan räkna med någon nämnvärd löneförhöjning och dessutom får ökade utgifter för boende, energi, livsmedel och sjukvård? Ett dollarfall, som sannolikt kommer förr eller senare, skulle naturligtvis ytterligare förvärra situationen. Dessutom har priset på varor importerade från Kina börjat stiga under 2007 p g a brist på kvalificerad arbetskraft i Kina, vilket medfört höjda löner där.
De största amerikanska detaljhandelskedjorna WalMart och Home Depot rapporterar minskade försäljningar i juni och juli i år vilket kan tyda på att konsumenternas efterfrågan i USA redan börjat mattas.
USA importerar i dag för 1 800 miljarder dollar om året. Amerikanernas (över-)konsumtion har länge varit motorn i världsekonomin. Om amerikanen tvingas dra åt svångremmen kommer det naturligtvis att få konsekvenser för USA:s import och därmed för omvärldens möjligheter att exportera till USA. Var i världen finns den efterfrågepotential som i så fall skulle kunna ersätta den amerikanska? Kan EU:S medborgare öka sin konsumtion i tillräcklig grad? Är det ens önskvärt? Kina och Indien beräknas vardera ha omkring 100 miljoner medborgare som har råd att spendera utöver det nödvändiga. Hur långt räcker det?
Det är anmärkningsvärt att denna kris kunnat uppstå i USA under en högkonjunktur med god tillväxt, låg (redovisad) arbetslöshet och tillfredsställande produktivitetsökning. Förklaringen torde finnas i den oerhört ojämlika fördelningen av tillväxtens resultat.
Det skall bli intressant att följa den osynliga handens manipulationer framöver.
2007-06-14
Dags för sommarlov
Nu tar VB sommarlov och återkommer med sitt nästa nummer den 31 augusti. Om det händer något i Lund med omgivningar som kräver en kommentar från oss så lägger vi ut en sommarsida precis som vi gjorde förra året.
Slut för i vår, tack för i vår
En avslutande bild
VB är mycket för återanvändning och då menar vi riktig återanvändning, inte att göra tröjor av gamla flaskor!
Därför publicerar vi nedanstående bild igen trots dess otidsenlighet. Det finns inte längre någon kockumskran vid Habo Ljungs horisont och när såg du en parkeringsmätare sist? Kikaren är också tvivelaktig men att sitta i skuggan under en parasoll med något törstsläckande inom bekvämt räckhåll det duger lika bra nu som då.
En härlig sommar önskar
Redaktionen
Slut för i vår, tack för i vår
En avslutande bild
VB är mycket för återanvändning och då menar vi riktig återanvändning, inte att göra tröjor av gamla flaskor!
Därför publicerar vi nedanstående bild igen trots dess otidsenlighet. Det finns inte längre någon kockumskran vid Habo Ljungs horisont och när såg du en parkeringsmätare sist? Kikaren är också tvivelaktig men att sitta i skuggan under en parasoll med något törstsläckande inom bekvämt räckhåll det duger lika bra nu som då.
En härlig sommar önskar
Redaktionen
Raska tag
av Lucifer
Jag läser i New York Times att den senaste flugan inom friluftslivet är ”speed hiking”, vilket väl närmast får översättas till snabbvandring. Normal vandring med packning brukar gå med en hastighet på så där 4 km/tim medan snabbvandrare håller uppåt 8 km/tim. Det får gärna vara kuperat också. Ett gäng gick t.ex. upp och ner på ett berg med en stigning på 4000 meter på en sträcka av drygt 50 km och det mellan halv sex på morgonen till nio på kvällen.Jobbigt förstås, men visst skulle man kunna ordna något liknande här i den skånska vildmarken. T.ex. att gå från Kågeröd till Klippan och därvid besöka Skånes högsta punkt, belägen på Söderåsen, 212 m, tror jag. En dagstur?
Lund tidigt ute
Men då erinrar jag mig att vi i Lund har legat före som alltid. Det är väl så där tjugo år sedan vänsterpartiet i Lunds vandringssektion utannonserade en snabbvandring, från Oxie till Ystad på en dag. Det måste ha varit i augusti, jag minns att det var varmt och att vi gick över en del stubbåkrar. Vi tog tåget till Oxie och satte igång och vi var väl åtta- tio stycken, åtminstone i början. Som vanligt hade arrangören, den vanlige, beskrivit den utannonserade turen i lustfyllda ordalag och bedömde den som väl ägnad för envar. Det kom i varje fall till en kris för några strax söder om Börringesjön och det visade sig inte hjälpa med doping, i det här fallet folkkonjak. Det blev taxi för några, t.ex. en nu känd chef för SACO:s samhällsekonmiska bevakning, lätt igenkännbar för sin intressanta dialekt. Men vi andra kämpade på och nådde havet strax öster om Abbekås. Jag tror inte vi hade så mycket att säga varandra på kvällen i den mån vi inte diskuterade fotvård. Det var jobbigt nog att gå in till Ystad nästa förmiddag.
Lång svans
Erfarenheten talar alltså inte så mycket för snabbvandring. ”De här utflykterna handlar inte så mycket om utsikter eller att se den vackra vildmarken” säger en av entusiasterna till tidningen. Nej, det inser man, och där finns beröringspunkter med Skånevandringarna, vi har väl inte precis sett på blommor och så. Däremot har vi ofta kommenterat fritidshusens arkitektur och utformning av trädgårdsskulpturer och liknande, men det behöver man ju inte stanna för.
Det är många hundra som har varit med på någon vandring, snabb eller långsam, gissar jag. Man då lugnt säga att den överväldigande majoriteten har bara varit med en gång. På så sätt besannas även här det nu så aktuella begreppet den långa svansen. Trevlig sommar!
Flit & kvalitet räcker inte
av Gunnar Sandin
Sten H. berättar i förra VB hur han efter tjugo års uppehåll börjat gå på vänsterpartiets kommunala beredningsmöten. Han har blivit imponerad över fliten och uthålligheten i arbetet, liksom över kvaliteten och klasskänslan i den politik som förs ut. Ja, så gäller det bara att få Lundaborna lika impade och så är maktskiftet 2010 säkrat.
Själv har jag, om än oregelbundet, följt kompolarbetet under en del av den mellantid då Sten varit frånvarande. Allmänna intrycket är att det är andan och stilen från 1970-talet som håller i sej, trots att personerna byts ut. Partiorganisationen tar kommunalpolitiken på allvar, nyckelpersonerna deltar regelbundet på måndagsmötena, det diskuteras flitigt, man får föredragningar från utomstående sakkunniga etc.
Men detta gällde alltså även under förra valperioden, och så gick det som det gick i kommunalvalet: sju mandat blev fyra. Borgarna vann i Lund inte för att de hade en bra lokalpolitik utan för att folk var trötta på Göran Persson, skriver Sten. Han är förstås medveten om att detta bara är en del av sanningen, att det t.ex. finns klassförskjutningar i både Sverige och Lund som går vänstern emot. Men man ska inte överdriva vare sej betydelsen av sådana förskjutningar eller styrkan i det ”kommunala sambandet”. Jag säger bara Fagersta. Också där var väljarna förmodligen trötta på Göran Persson. Ändå ökade vänsterpartiet lokalt, till 58 procent. Vänsterpartiet i Lund ingick ju under förra perioden i en s-dominerad koalition. Oförmågan att behålla majoriteten var därmed en svaghet hos alla de tre ingående partierna, både tillsammans och enskilt. Ändå fanns det goda saker att säga om den förda kommunalpolitiken och inte minst om vänsterpartiets roll däri, som var större än numerären antyder. Men ingen kan säga att det svängde särskilt starkt om något av partierna. Inte om miljöpartiet, som ändå har haft Lund som ett av sina starka fästen och där den ”nya” miljöopinionen rimligen borde vara starkare och snabbare än hos svenskarna i gemen. Inte lyckades de lansera några häftiga lokala miljöalternativ. Socialdemokraterna förvaltade och säga vad man vill om Lennart Prytz, men lyskraft har han inte.
Det gick bra för Lund, inte minst tack vare Ericssons explosiva tillväxt. Men det återspeglades inte i mentaliteten. De piggaste ungdomarna fortsatte att flytta till Malmö. Man hade under perioden möjlighet att kompensera bristen på färgstarka lokalpolitiker och sätta Lund på kartan genom att engagera Gunnar Wetterberg som kanslichef. Han ratades för en person som få Lundabor vet vad han heter och färre rätt kan stava namnet på. Vänsterpartiet under ledning av Mats Olsson var med och ratade Wetterberg. Det tror jag säger något om bristen på den typ av perspektiv som kan lyfta en stad och ett parti. Sen hjälper det inte hur mycket man än gnetar.
Själv har jag, om än oregelbundet, följt kompolarbetet under en del av den mellantid då Sten varit frånvarande. Allmänna intrycket är att det är andan och stilen från 1970-talet som håller i sej, trots att personerna byts ut. Partiorganisationen tar kommunalpolitiken på allvar, nyckelpersonerna deltar regelbundet på måndagsmötena, det diskuteras flitigt, man får föredragningar från utomstående sakkunniga etc.
Men detta gällde alltså även under förra valperioden, och så gick det som det gick i kommunalvalet: sju mandat blev fyra. Borgarna vann i Lund inte för att de hade en bra lokalpolitik utan för att folk var trötta på Göran Persson, skriver Sten. Han är förstås medveten om att detta bara är en del av sanningen, att det t.ex. finns klassförskjutningar i både Sverige och Lund som går vänstern emot. Men man ska inte överdriva vare sej betydelsen av sådana förskjutningar eller styrkan i det ”kommunala sambandet”. Jag säger bara Fagersta. Också där var väljarna förmodligen trötta på Göran Persson. Ändå ökade vänsterpartiet lokalt, till 58 procent. Vänsterpartiet i Lund ingick ju under förra perioden i en s-dominerad koalition. Oförmågan att behålla majoriteten var därmed en svaghet hos alla de tre ingående partierna, både tillsammans och enskilt. Ändå fanns det goda saker att säga om den förda kommunalpolitiken och inte minst om vänsterpartiets roll däri, som var större än numerären antyder. Men ingen kan säga att det svängde särskilt starkt om något av partierna. Inte om miljöpartiet, som ändå har haft Lund som ett av sina starka fästen och där den ”nya” miljöopinionen rimligen borde vara starkare och snabbare än hos svenskarna i gemen. Inte lyckades de lansera några häftiga lokala miljöalternativ. Socialdemokraterna förvaltade och säga vad man vill om Lennart Prytz, men lyskraft har han inte.
Det gick bra för Lund, inte minst tack vare Ericssons explosiva tillväxt. Men det återspeglades inte i mentaliteten. De piggaste ungdomarna fortsatte att flytta till Malmö. Man hade under perioden möjlighet att kompensera bristen på färgstarka lokalpolitiker och sätta Lund på kartan genom att engagera Gunnar Wetterberg som kanslichef. Han ratades för en person som få Lundabor vet vad han heter och färre rätt kan stava namnet på. Vänsterpartiet under ledning av Mats Olsson var med och ratade Wetterberg. Det tror jag säger något om bristen på den typ av perspektiv som kan lyfta en stad och ett parti. Sen hjälper det inte hur mycket man än gnetar.
G8-mötet
av Gunnar Stensson
Diktator och krigsförbrytare verktyg i ”kriget mot terrorismen” (och i stormakternas fortsatta kamp om makten över Afrika)
En prydlig bild i Sydsvenskan 9/6 illustrerar rapporten om hur G8 hittills hanterat Afrikas växande problem. Där ses Afrikanska unionens president och ledarna för tre viktiga afrikanska nationer på väg mot en konferens i Heiligendamm. Främst går Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, självsäkert leende och iklädd snygg grå kostym.
Vem?
Vem är då Meles Zenawi, och hur kommer det sig att han fått en så framträdande roll på G8-mötet? Som ledare för TPLF – Tigrays befrielsefront – störtade han i samarbete med den eritreanska befrielserörelsen den etiopiska Mengisturegimen i ett fälttåg som försiggick samtidigt med det första Irak-kriget.
Ett angreppskrig
Efter att ha tillskansat sig makten i Etiopien vände han sig mot de forna bundsförvanterna i Eritrea och startade 1998 ett angreppskrig (naturligtvis framställer den etiopiska propagandan krigsutbrottet på ett annat sätt) mot Eritrea.
Mot förmodan lyckades Eritrea försvara sig. Efter vapenvilan 2000 tillsatte FN en gränskommission för att avgöra den historiska gränsen mellan de två nationerna. Gränskommissionen kom fram till att Etiopiens territoriella anspråk saknade täckning.
De två nationernas ledare, Etiopiens Meles Zenawi och Eritreas Isaias Afeworki, förband sig i ett internationellt dokument att respektera gränsen. Men Meles Zenawi bröt omedelbart de åtaganden han gjort. Den etiopiska armén stannade kvar vid gränsen och spänningen mellan Etiopien och Eritrea förblev ett hot mot demokrati och utveckling i båda länderna.
Kritiken mot Meles Zenawi var hård inte minst från USA, FN, EU och Sverige. Man krävde att Etiopien skulle respektera gränsavtalet. Meles Zenawi satt löst: han hade förlorat ett förödande krig, var impopulär i hemlandet och föraktad internationellt. Frågan var när han skulle störtas.
9/11
Kriget mot terrorismen förändrade allt. George Bush identifierade Etiopien som en strategisk bundsförvant. Etiopien ligger centralt, mellan Sudan (Darfur) och Somalia (Mogadishu). Dessutom betraktas det som kristet, trots att hälften av befolkningen är muslimsk. Visserligen förlorade Meles Zenawi ett val, fängslade sina politiska motståndare, skickade militär mot demonstranter, mördade hundratals av dem, liksom han fängslade, torterade och mördade journalister. Men han behöll makten med stöd av den allt bättre beväpnade armén.
Ogärningarna ledde till att Sverige för första gången på årtionden skar ned biståndet till Etiopien, något som dock kompenserades av inflödet från andra håll, främst USA. Etiopiens närvaro vid World Social Forum nyligen var stark och framgångsrik, med få och svaga protester mot övergreppen och krigspolitiken.
USA har upprättat och fortsätter att bygga ut en väldig militärbas i Djibouti vid Röda havet, med gränser mot Eritrea, Etiopien och Somalia. (Som Sipri visade i sin årsbok häromdagen pågår i hela världen, och framför allt USA, en massiv militär upprustning.)
Nytt angreppskrig
24 december 2006 gick den USA-utrustade och USA-stödda etiopiska armén in i Somalia, förstörde den fredliga struktur som De islamska domstolarna lyckats upprätta och störtade landet i kaos, med väldiga flyktingströmmar som följd.
EU protesterade mot det flagranta brottet mot folkrätten liksom Sverige, men protesterna var svaga och tystnade snart helt. Det dröjde länge innan den svenska regeringen engagerade sig för de svenskar som satt fängslade i Addis Abeba.
Även de områden som frigjort sig från Somalia och fungerar socialt och ekonomiskt – Puntland och Somaliland – drabbas. För en vecka sedan gav amerikanska krigsfartyg eldunderstöd till etiopiska styrkor som gick in i Puntland under förevändning att bekämpa ett islamistiskt träningsläger.
Meles Zenawis leende
Som en av västvärldens betrodda ledare i kriget mot terrorismen (som under kommande år kommer att fördjupa eländet på Afrikas Horn) kan Meles Zenawi se fram emot ett långt och tryggt maktinnehav. Han har alla skäl i världen att le i sin snygga grå kostym.
Vi kommer att se honom och hans emissarier i FN. Han kommer att vara värd för många biståndskonferenser i Addis Abeba. Han kommer att kräva humanitärt bistånd till de delar av Etiopiens befolkning som han för tillfället inte befinner sig i krig med.
Vi kommer att få se honom på tv och i färg i Sydsvenskan. Ett tryggt och villigt redskap för USA. En kämpe för västlig civilisation.
En prydlig bild i Sydsvenskan 9/6 illustrerar rapporten om hur G8 hittills hanterat Afrikas växande problem. Där ses Afrikanska unionens president och ledarna för tre viktiga afrikanska nationer på väg mot en konferens i Heiligendamm. Främst går Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, självsäkert leende och iklädd snygg grå kostym.
Vem?
Vem är då Meles Zenawi, och hur kommer det sig att han fått en så framträdande roll på G8-mötet? Som ledare för TPLF – Tigrays befrielsefront – störtade han i samarbete med den eritreanska befrielserörelsen den etiopiska Mengisturegimen i ett fälttåg som försiggick samtidigt med det första Irak-kriget.
Ett angreppskrig
Efter att ha tillskansat sig makten i Etiopien vände han sig mot de forna bundsförvanterna i Eritrea och startade 1998 ett angreppskrig (naturligtvis framställer den etiopiska propagandan krigsutbrottet på ett annat sätt) mot Eritrea.
Mot förmodan lyckades Eritrea försvara sig. Efter vapenvilan 2000 tillsatte FN en gränskommission för att avgöra den historiska gränsen mellan de två nationerna. Gränskommissionen kom fram till att Etiopiens territoriella anspråk saknade täckning.
De två nationernas ledare, Etiopiens Meles Zenawi och Eritreas Isaias Afeworki, förband sig i ett internationellt dokument att respektera gränsen. Men Meles Zenawi bröt omedelbart de åtaganden han gjort. Den etiopiska armén stannade kvar vid gränsen och spänningen mellan Etiopien och Eritrea förblev ett hot mot demokrati och utveckling i båda länderna.
Kritiken mot Meles Zenawi var hård inte minst från USA, FN, EU och Sverige. Man krävde att Etiopien skulle respektera gränsavtalet. Meles Zenawi satt löst: han hade förlorat ett förödande krig, var impopulär i hemlandet och föraktad internationellt. Frågan var när han skulle störtas.
9/11
Kriget mot terrorismen förändrade allt. George Bush identifierade Etiopien som en strategisk bundsförvant. Etiopien ligger centralt, mellan Sudan (Darfur) och Somalia (Mogadishu). Dessutom betraktas det som kristet, trots att hälften av befolkningen är muslimsk. Visserligen förlorade Meles Zenawi ett val, fängslade sina politiska motståndare, skickade militär mot demonstranter, mördade hundratals av dem, liksom han fängslade, torterade och mördade journalister. Men han behöll makten med stöd av den allt bättre beväpnade armén.
Ogärningarna ledde till att Sverige för första gången på årtionden skar ned biståndet till Etiopien, något som dock kompenserades av inflödet från andra håll, främst USA. Etiopiens närvaro vid World Social Forum nyligen var stark och framgångsrik, med få och svaga protester mot övergreppen och krigspolitiken.
USA har upprättat och fortsätter att bygga ut en väldig militärbas i Djibouti vid Röda havet, med gränser mot Eritrea, Etiopien och Somalia. (Som Sipri visade i sin årsbok häromdagen pågår i hela världen, och framför allt USA, en massiv militär upprustning.)
Nytt angreppskrig
24 december 2006 gick den USA-utrustade och USA-stödda etiopiska armén in i Somalia, förstörde den fredliga struktur som De islamska domstolarna lyckats upprätta och störtade landet i kaos, med väldiga flyktingströmmar som följd.
EU protesterade mot det flagranta brottet mot folkrätten liksom Sverige, men protesterna var svaga och tystnade snart helt. Det dröjde länge innan den svenska regeringen engagerade sig för de svenskar som satt fängslade i Addis Abeba.
Även de områden som frigjort sig från Somalia och fungerar socialt och ekonomiskt – Puntland och Somaliland – drabbas. För en vecka sedan gav amerikanska krigsfartyg eldunderstöd till etiopiska styrkor som gick in i Puntland under förevändning att bekämpa ett islamistiskt träningsläger.
Meles Zenawis leende
Som en av västvärldens betrodda ledare i kriget mot terrorismen (som under kommande år kommer att fördjupa eländet på Afrikas Horn) kan Meles Zenawi se fram emot ett långt och tryggt maktinnehav. Han har alla skäl i världen att le i sin snygga grå kostym.
Vi kommer att se honom och hans emissarier i FN. Han kommer att vara värd för många biståndskonferenser i Addis Abeba. Han kommer att kräva humanitärt bistånd till de delar av Etiopiens befolkning som han för tillfället inte befinner sig i krig med.
Vi kommer att få se honom på tv och i färg i Sydsvenskan. Ett tryggt och villigt redskap för USA. En kämpe för västlig civilisation.
Om bussgata på Norr och filmvisning
av Ulf Nymark
Svar till Mats Olsson och Hanna Gunnarsson
Mats Olsson påstår( i VB nr 20) att jag försöker ”demonisera” vänsterpartiet och att DV skulle argumentera i stil med gamla KPML(r). Mats minns fel. KPLM(r) argumenterade praktiskt taget aldrig i sakfrågor. Vilket jag gjorde i VB beträffande bussgatan på Norr. När det gäller ”demonisering” så är nog Mats erfarenhet i den politiska genren betydligt mer omfattande än min. Den som har hört Mats kritik i fullmäktige mot dem som t.ex. är för samverkan i form av kommunförbund mellan Malmö och Lund i VA-frågor, eller i snart sagt vilken politisk fråga som helst, förstår vad jag menar.
Prinsessan på ärten
Mats säger att vänsterpartiets ställningstagande till bussgatan på norr hänger samman med trafiksäkerheten för barnet i området. Och visst, trafiksäkerheten är viktig. Men varför en sänkning av hastigheten till 50 km/tim skulle öka riskerna är lite svårt att förstå. 50 km i timmen är för övrigt den hastighet som råder på Möllevångsvägen nu. Och det är naturligtvis fritt fram att sänka hastighetsgränsen, både på Möllevångsvägen och på Norra Ringen ytterligare. VB-läsaren ska notera att jag inte, till skillnad från vad Mats vill påskina, påstår att vänsterpartiet i största allmänhet hör hemma hos bilismvärnarfronten. Vad jag hävdade var att v i denna fråga hamnat i dåligt sällskap. För övrigt var detta mitt debattinlägg riktat i första hand mot mp, men Mats Olsson har valt att inta en prinsessan-på-ärten-attityd när det gäller kritik mot vänsterpartiet. Vänsterpartiet skräder inte orden när det gäller kritik av med- och motståndare, men kritik mot v i sakfrågor betraktas som ”demonisering”.
Är film farligare än ett föredrag?
Vänsterpartiet är motståndare till att fullmäktigeledamöterna ska beredas möjlighet att ”i anslutning till” ett fullmäktigesammanträde se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Både Mats och Hanna bortser från dels det faktum att ”En obekväm sanning” inte är en spelfilm i största allmänhet utan en information och faktaunderlag om klimathotet, dels att Lunds kommun satt upp kampen mot klimatförändringarna högt på den politiska dagordningen, men att de åtgärder som satts in är helt otillräckliga. Vänsterpartisterna verkar ha hängt upp sig på att det är just film det handlar om.
Det är nämligen inte alls ovanligt att fullmäktigeledamöterna ges möjlighet till fördjupad kunskap i politiska frågor i form av seminarier och dylikt. Det händer rätt ofta att man vid sådana seminarier visar stillbilder. Vänsterpartiet har inte haft något att invända mot detta. Men när det handlar om rörliga bilder då är det njet från v!
Man kan för övrigt undra hur v hade ställt sig om fullmäktige fått erbjudande om att Al Gore skulle komma personligen och hålla sitt föredrag om en obekväm sanning? ”Nej, tack! Men kom gärna till vänsterpartiets partilokal?”
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
PS. Glädjande nog så har kommunens miljöstrategiska enhet kommit på samma tankar som Demokratisk vänster: dvs. att fullmäktigeledamöterna skulle må bra av att se ”En obekväm sanning”. Enheten har till fullmäktiges presidium inkommit med en skrivelse med i princip samma innehåll som DV. DS
Mats Olsson påstår( i VB nr 20) att jag försöker ”demonisera” vänsterpartiet och att DV skulle argumentera i stil med gamla KPML(r). Mats minns fel. KPLM(r) argumenterade praktiskt taget aldrig i sakfrågor. Vilket jag gjorde i VB beträffande bussgatan på Norr. När det gäller ”demonisering” så är nog Mats erfarenhet i den politiska genren betydligt mer omfattande än min. Den som har hört Mats kritik i fullmäktige mot dem som t.ex. är för samverkan i form av kommunförbund mellan Malmö och Lund i VA-frågor, eller i snart sagt vilken politisk fråga som helst, förstår vad jag menar.
Prinsessan på ärten
Mats säger att vänsterpartiets ställningstagande till bussgatan på norr hänger samman med trafiksäkerheten för barnet i området. Och visst, trafiksäkerheten är viktig. Men varför en sänkning av hastigheten till 50 km/tim skulle öka riskerna är lite svårt att förstå. 50 km i timmen är för övrigt den hastighet som råder på Möllevångsvägen nu. Och det är naturligtvis fritt fram att sänka hastighetsgränsen, både på Möllevångsvägen och på Norra Ringen ytterligare. VB-läsaren ska notera att jag inte, till skillnad från vad Mats vill påskina, påstår att vänsterpartiet i största allmänhet hör hemma hos bilismvärnarfronten. Vad jag hävdade var att v i denna fråga hamnat i dåligt sällskap. För övrigt var detta mitt debattinlägg riktat i första hand mot mp, men Mats Olsson har valt att inta en prinsessan-på-ärten-attityd när det gäller kritik mot vänsterpartiet. Vänsterpartiet skräder inte orden när det gäller kritik av med- och motståndare, men kritik mot v i sakfrågor betraktas som ”demonisering”.
Är film farligare än ett föredrag?
Vänsterpartiet är motståndare till att fullmäktigeledamöterna ska beredas möjlighet att ”i anslutning till” ett fullmäktigesammanträde se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Både Mats och Hanna bortser från dels det faktum att ”En obekväm sanning” inte är en spelfilm i största allmänhet utan en information och faktaunderlag om klimathotet, dels att Lunds kommun satt upp kampen mot klimatförändringarna högt på den politiska dagordningen, men att de åtgärder som satts in är helt otillräckliga. Vänsterpartisterna verkar ha hängt upp sig på att det är just film det handlar om.
Det är nämligen inte alls ovanligt att fullmäktigeledamöterna ges möjlighet till fördjupad kunskap i politiska frågor i form av seminarier och dylikt. Det händer rätt ofta att man vid sådana seminarier visar stillbilder. Vänsterpartiet har inte haft något att invända mot detta. Men när det handlar om rörliga bilder då är det njet från v!
Man kan för övrigt undra hur v hade ställt sig om fullmäktige fått erbjudande om att Al Gore skulle komma personligen och hålla sitt föredrag om en obekväm sanning? ”Nej, tack! Men kom gärna till vänsterpartiets partilokal?”
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
PS. Glädjande nog så har kommunens miljöstrategiska enhet kommit på samma tankar som Demokratisk vänster: dvs. att fullmäktigeledamöterna skulle må bra av att se ”En obekväm sanning”. Enheten har till fullmäktiges presidium inkommit med en skrivelse med i princip samma innehåll som DV. DS
2007-06-07
Från en avlägsen landsända
av Lucifer
I helgen meddelades att vänsterpartiets partistyrelse fattat beslut om att partikongressen 2008 kommer att förläggas till Norrköping. Det är inget dåligt val, det är en underbar gammal miljö kring de gamla industrierna vid Motala ström och där finns också bra lokaler. Lund hade anmält sig som kandidatstad och gjort ett bra grundjobb, med ett koncept som dominerades av den lilla täta stadens fördelar, med cyklar och innerstadsförläggning och med aktiviteterna koncentrerade kring AF-borgen och Lundagård. Det underkändes förvisso från Malmöhåll där man ville förlägga det hela till Scandic Star Hotel på Gastelyckan som har just de motordoftande och plastiga kvalitéer som brukar höra ihop med kongresser. Men förslaget borde haft en chans ändå, tycker man.
Det intressanta är då att Lund bedömdes ligga efter Norrköping vad gällde tekniken. I Norrköping var allt på plats, men så var det inte i Lund. Nej, så kan det vara, och tekniken är väl det viktigaste för en partikongress? Till detta fogades några kommentarer om att Lund nog inte var riktigt mogen ännu att arrangera en kongress och att det nog också saknades administrativ kompetens.
Till detta säger vi ingenting härifrån. Vi är ju lite bakom här nere, vi har Söderns charm och lättsinne, vi är godmodiga men sävliga och inte alls i nivå med de skarpa tänkarna i Mälardalen med omgivningar. Vi kan bara hoppas att en dag kommer vi att vara lika mycket värda som de riktiga svenskarna där uppe i kärnlandet.
Uppifrån eller nerifrån?
av Gr
Vänsterpartiets högsta styrelse har nyss haft möte och det ska bli intressant att se vad som kommer ut både från och av det. Jag tänker i första hand på regeringsfrågan. Kan och vill vänsterpartiet medverka i en rödgrön regering efter ett borgerligt valnederlag 2010? Partiet har som bekant inte haft någon rak linje i den frågan. De som förespråkade ett samarbete på det planet har, bland annat på den senaste kongressen, stämplats som högeravvikare. Å andra sidan gjorde Lars Ohly en del utspel om samarbete i den senaste valrörelsen, även om han vid ett tillfälle fick backa, tydligen efter ett möte i verkställande utskottet. På sistone har som bekant Mona Sahlin inlett en rad sonderande samtal och Ohly har bjudit på kaffe. Det har också sagts att erfarenheterna hos den förra periodens mp- och v- observatörer i finansdepartementet är positiva. Vänstersamarbetet i den norska regeringen har helt klart varit inspirerande och åberopats flera gånger. Men det råder ingen allmän uppslutning bakom en samarbetslinje. Vi noterade tidigare några diskreta markeringar som Camilla Sköld Jansson gjorde i sitt förstamajtal i Lund.
Förra veckan skrev en annan nytraditionalist, Kalle Larsson, en artikel i Flamman där han var något mindre diskret. Om Norge menade han att politikens vänstervridning hade sin grund i en radikalisering ute i samhället och arbetarrörelsen. Utan en sådan grund skulle ett närmare samarbete med socialdemokraterna, till exempel i regeringen, inte leda till någon radikalt förändrad politik. Därför är vänsterpartiets aktuella huvuduppgift att formulera, propagera och vinna stöd för en politik som är verkligt radikal. Detta att sätta enhet underifrån i motsats till uppgörelser på högsta nivå är en klassisk vänsterretorik. Den behöver inte vara fel, men man kan också se saken mer dialektiskt, att partiledningarnas symbolhandlingar främjar olika vänsterkrafter bland gräsrötterna. Det är svårt att idag urskilja någon bestämd fråga eller rörelse som kunde utgöra grund för en vänsterenhet på basnivå. Vänsterpartiets svaga opinionssiffror (4,4 procent i den senaste mätningen) kan ses som ett tecken på den frånvaron.
Kalle Larsson efterlyser en tillämpning av vänsterpartiets nya kommunikationsstrategi. Har vi fattat den rätt ska partiet i fortsättningen framstå som så snällt som det i praktiken är. Vilket till exempel torde innebära att Kalle och andra får hushålla med ett ord som ”kamp”, vars frekvens vår lokala v-politiker Lars-Arne Norborg reagerade på i en genomgång av partiets språkbruk. Om man liksom många analytiker tror att en klart deklarerad vilja till rödgrönt regeringssamarbete är en viktig förutsättning för att fälla borgarstyret, är man kanske beredd att stödja den samarbetsstrategi som Lars Ohly tycks driva, utan att invänta basens radikalisering. En hjälp på vägen kan i så fall vara att få till stånd den typ av symbolhandlingar som vi tidigare har talat om i Veckobladet, såsom gemensamma manifestationer på första maj.
Film i fullmäktige? Ett svar till Ulf N
av Hanna Gunnarsson
Ulf Nymark skriver i ett inlägg i veckobladet om diskussionerna på ett av kommunfullmäktiges demokratiberednings möten, där jag är vänsterpartiets representant. Diskussionerna handlade om huruvida kommunfullmäktige ska erbjuda ledamöterna att se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Det fattades inget beslut i frågan, men demokratiberedningens ledamöter hade en väldigt intressant diskussion. Jag tycker att ”En obekväm sanning” är en bra film om klimatförändringarna, som jag rekommenderar alla att se. Men denna diskussion är mer komplex för att sluta vid ”det är en bra film som tar upp en viktig fråga – se den”.
Den dag kommunfullmäktige fattar beslut om att hyra Kino och visa film öppnar vi en dammlucka och dränks i ett hav av skrivelser om att visa fler filmer. Personligen har jag många förslag på filmer om viktiga politiska frågor, som jag tycker att kommunfullmäktiges ledamöter borde se. Kommunfullmäktige ska inte utvecklas till en filmklubb – jag är inte politiker för att jag gillar att se på film! Film är ett bra sätt att forma och föra fram politik, vänstern använder det ofta och är väldigt bra på att göra politiska filmer. Men uppdraget att forma och föra fram politik ligger hos partierna (och civilsamhälles andra organisationer), inte på kommunfullmäktige. ”En obekväm sanning” passar bättre på ett medlemsmöte i vänsterpartiet än på en av kommunfullmäktige anordnad filmkväll.
Det är inte bara fel av kommunfullmäktige att visa filmer som för fram en viss politisk åsikt, det skulle också vara att se som ett praxisbeslut inför framtiden. Jag tycker om filmer som visar på konsekvenserna av klimatförändringarna, men jag tycker inte om filmer som propagerar för exempelvis ”friare företagsamhet” eller färre invandrare. Hur kommer det bli i framtiden - ska kommunfullmäktige fatta majoritetsbeslut om vilka filmer ledamöterna ska se för att ”bilda sig”? Nej, film passar bäst hemma (eller på partimötet), och gärna med popcorn som tilltugg.
Den rättrogna sekten i repris?
av Mats Olsson
När man läser Ulf Nymarks artiklar i Veckobladet känns såväl tonfall som argumentationsteknik igen. Nymark har nämligen, alldeles på egen hand, lyckats återuppväcka ett av de sämsta dragen inom 1970-talets vänsterrörelser: den otyglade rättrogenheten till förmån för den egna sekten, och demoniseringen av dem som står en närmast politiskt. Inom gamla KPML(r) fanns de uttalade specialister inom denna genre, men nog var vi medskyldiga lite till man och kvinns när det begav sig.
Hur ska man annars kunna förstå Nymarks bägge artiklar i förra VB? I den ena behandlar han ett beslut att avvisa en särskilt bussgata från Mellanvångsvägen ut på Norra Ringen. Miljöpartiet och vänsterpartiet utnämns till nya medlemmar i den breda ”bilsvärmarfront”, som nu enligt Nymark omfattar samtliga partier utom hans eget, som är representerat med ett av 65 mandat i kommunfullmäktige. Det ser illa ut för miljöpolitiken i Lund, även efter ett eventuellt regimskifte i Lund 2010…
Att det har funnits starka invändningar mot den föreslagna lösningen, som har med trafiksäkerhet för barnen i området att göra, är naturligtvis i detta sammanhang oviktigt, och inget som behöver nämnas när resten av de rödgröna partierna snabbt och enkelt ska förpassas till motståndarlägret.
I den andra artikeln utses vänsterpartiet, vid sidan om Sverigedemokraterna, till de största motståndarna mot information om klimatfrågan. Bakgrunden är att Nymarks eget parti föreslagit att Lunds kommunfullmäktige att ordna en visning av Al Gores berömda klimatfilm för samtliga ledamöter. Vänsterpartiets representant i fullmäktiges demokratiberedning ifrågasatte, på rent principiella grunder, det riktiga i att kommunfullmäktiges organ röstar om vilka filmer som ska visas för ledamöterna. I den nymarkska retoriken förvandlas detta omedelbart till ett motstånd – mot den aktuella filmen! Den minst sagt problematiska ansatsen att en majoritet av kommunfullmäktiges partier ska ordna politisk filmvisning för minoriteten förbigår Nymark med tystnad, när syftet är att demonisera vänsterpartiet till förrädare i miljökampen.
Så hävdar fullmäktige demokratin!
av Gunnar Stensson
Konflikten mellan de boende i Klostergården och Stadsbyggnadsnämndens majoritet blev akut då nämnden i december 2006 beslöt att ignorera de förbättringsförslag beträffande BUP-området som framlagts under samrådsprocessen.
I själva verket var samrådet en skenprocess, eftersom majoritetspartierna (s och m) hela tiden var beslutna att stoppa alla ändringsförslag.
Fullmäktige har sedan 20 år lagstadgad rätt att behandla stadsplanering som en demokratifråga för hela kommunens invånare, men denna rätt undergrävs av fastighetsbolagens ökade makt i så kallad ”förhandlingsplanering”.
Byggnadsnämndens vägran att ta upp ändringsförslag orsakas av oron för att kommunens exploaterings- och planavtal med Realia/Kungsleden skall falla vid en planändring. Det framgår av den offentliga debatten i press och i fullmäktige.
Innebörden är att ansvariga kommunpolitiker menar sig stå i ett tvingande beroendeförhållande gentemot Realia/Kungsleden. Därför går de emot en massiv Lunda-opinion. De måste helt enkelt utrota pilevallen, trots att den är central för miljön. De måste tvinga invånarna i Regnbågsområdet att acceptera ett försämrat boende. Det står så i avtalet. Ett avtal som fullmäktige dock kan kräva ändringar i.
Det som från början handlade om detaljer i en stadsplan har genom majoritetens agerande förvandlats till en demokratifråga om makten över stadens utformning. Är den makten fastighetsbolagens eller invånarnas?
I ett inlägg den 22 maj föreslog Agne Gustafsson, s, att en demokratiutredning skall tillsättas. Agne Gustafsson har undervisat flera av de nuvarande ledamöterna i fullmäktige om kommunal demokrati. Många äldre socialdemokrater har tillsammans med honom kämpat för att bevara Folkparken. De har all anledning att ta till sig hans synpunkter.
Har då politikerna för all framtid förlorat sin heder genom att anpassa sig till fastighetsbolaget på bekostnad av den demokratiska planprocessen och de boendes behov? Ingalunda. Avtalet är fortfarande inte godkänt. Fullmäktige har rätt att återsända detaljplanen för genomgripande översyn. Det vet varenda ledamot.
Genom att göra det kan fullmäktige hävda demokratin och rädda sin heder. Så blir en konstruktiv demokratisk utveckling möjlig i den fortsatta stadsplaneringen
En återställare
av Sten H.
Det är dags för det årliga budgetsammanträdet i Lunds kommunfullmäktige. Det blir som vanligt två dagar, torsdag och fredag i nästa vecka. Som bekant blev det borgerlig majoritet i Lund i förra valet, inte för att borgarna i Lund har nån bra politik, utan för att folk var så trötta på Göran Persson. Men man får väl försöka svälja den värsta bitterheten och i stället presentera oppositionspolitiken genom det budgetförslag vänsterpartiet talar för. Formellt är det en reservation till kommunstyrelsen, undertecknad Mats Olsson och Marta Santander. Den överensstämmer med socialdemokraternas på ett antal punkter, men inte på alla. Vi saxar:
…
På många viktiga punkter har vänsterpartiet och socialdemokraterna dock gemensamma förslag till budget. Det gäller Högevallsbadet, oförändrad taxa i Kulturskolan, underhållet av våra idrottsanläggningar, modersmålsstödet, demokratiutvecklingen, insatser inom psykiatrin, missbruksvård och arbetsmarknadsåtgärder, säkrandet av vuxenutbildningen samt park- och gatuunderhållet.
…
Några av vänsterpartiets särskilda förslag är följande:
4. Nej till nedskärningar och privatiseringar inom äldreomsorgen. Den borgerliga budgeten innebär att ytterligare 10 miljoner tas från omsorgen av Lunds gamla, vilket kommer att medföra försämringar av omvårdnaden alldeles oavsett om verksamheten privatiseras eller ej. Dessa 10 miljoner kronor lägger vänsterpartiet tillbaka till äldreomsorgen i sitt budgetförslag.
Vänsterpartiet ser också möjligheter att göra besparingar i det borgerliga budgetförlaget. Om kommunen avstår från att investera drygt 100 miljoner kronor i den nya motorvägsavfarten minskar kapitaltjänstkostnaderna med 5 miljoner kronor 2008 och därefter med 10 miljoner kronor om året. Partiet föreslår också att den enda egentliga nysatsningen i den borgerliga budgeten, ytterligare en miljon i informationsstöd till Lunds redan välmående näringsliv, utgår. Likaledes vill vi avbryta tilltaget från 2007 att för kommunala pengar (1,5 miljoner koronor!) inrätta en ”näringslivslots”.
…
Jag tycker det är en bra reservation, ännu ett tecken på den goda nivå som faktiskt finns i vänsterpartiet i Lunds kommunalpolitiska arbete. Det är den klassiska linjen där ställningstaganden i konkreta dagsfrågor hela tiden utgår från idémässiga överväganden om ett socialt rättvist samhälle. Inget annat parti kopplar ideologi och praktik så nära.
Jag var med och bedrev kommunalpolitiskt arbete under första halvan av 1980-talet när vänsterpartiet var den stora förnyaren i Lunds kommunalpolitiska liv och gick till storms mot socialdemokraternas dåvarande passivitet. Nyckeln bakom dåvarande vpk:s framgångar var Kompol, det kommunalpolitiska utskottet som sammanträdde varje måndag så där 48 veckor om året. Efter snart tjugo års bortovaro har jag suttit in på ett antal sammanträden nu i höst. Jag kan försäkra: Kompol är lika bra och det politiska trycket inte alls dåligt. Jag ser fram mot en valrörelse om några år då vi kan gå till vals under parollen: Bryt borgarväldet i Lund!
Sten H.
2007-05-31
Musikens makt
Den 19 maj höll Röda Kapellet appellmöte på Mårtenstorget. I samband med att orkestermedlemmarna presenterade låtarna höll de just små appeller. Sålunda påminde flöjtisten Bertil Egerö om de svenska medborgare som satt fängslade i Etiopien och krävde deras frigivning och trombonisten Kenneth Hermele menade att Världsbankschefen Wolfowitz borde avgå på grund av sitt dåliga föredöme i korruptionsfrågor, medan Sten Henriksson (som spelar tenorhorn) angrep regeringens förslag att låta polismyndigheterna kolla all svensk Internettrafik.
Vi vet hur det gick. Etiopiensvenskarna frigavs, Wolfowitz avgick och avlyssningsförslaget är uppskjutet minst ett år. Nu på lördag (Mårtenstorget kl. 11–12) håller Röda Kapellet sitt sista appellmöte för säsongen. Vi vet inte vilka ämnen som kommer att behandlas men vi bör räkna med intressanta effekter. Det kan därför vara klokt att kolla mötet.
Gr
PS Den som inte får nog av blåsmusik genom detta kan uppsöka den f.d. järnvägsstationen Lunds södra (nära Mejeriet) tisdagen den 5 kl. 20.30. Då påminner Skånska Järnbanekapellet om att det på dagen är hundra år sen persontrafik inleddes därifrån till Högevall. Datum för trafikens återupptagande på sträckan är inte fastställt ännu, men orkestern räknar med att medverka då också.
Vi vet hur det gick. Etiopiensvenskarna frigavs, Wolfowitz avgick och avlyssningsförslaget är uppskjutet minst ett år. Nu på lördag (Mårtenstorget kl. 11–12) håller Röda Kapellet sitt sista appellmöte för säsongen. Vi vet inte vilka ämnen som kommer att behandlas men vi bör räkna med intressanta effekter. Det kan därför vara klokt att kolla mötet.
Gr
PS Den som inte får nog av blåsmusik genom detta kan uppsöka den f.d. järnvägsstationen Lunds södra (nära Mejeriet) tisdagen den 5 kl. 20.30. Då påminner Skånska Järnbanekapellet om att det på dagen är hundra år sen persontrafik inleddes därifrån till Högevall. Datum för trafikens återupptagande på sträckan är inte fastställt ännu, men orkestern räknar med att medverka då också.
”En obekväm sanning” för obekväm för sd – och v
av Ulf N
I februari månad i år skrev, som VB kunde berätta (nr 6/2007), Demokratisk Vänsters fullmäktigegrupp till fullmäktiges presidium och föreslog att fullmäktigeledamöterna skulle ges möjlighet att gemensamt se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Filmen handlar som bekant om den pågående, av människan framkallande, klimatförändringen.
DV motiverade sitt förslag med att ”även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.”
Demokratiberedningen
Något svar har DV-arna hittills inte fått från presidiet. Men för någon vecka sedan behandlade fullmäktiges nybildade Demokratiberedning DV-arnas förslag. Det visade sig då också att Miljöstrategiska enheten skrivit till presidiet och föreslagit samma sak.
sd och v eniga
’Miljöpartiet och sossarna stödde DV:s förslag, borgarna var tvehågsna, medan Sverigedemokraterna var entydigt emot förslaget: filmen var ”propaganda” och det fanns minsann andra saker som fullmäktige var i större behov av att informeras om.
En kanske något oväntad draghjälp fick sd av v-representanten som instämde i sd:s argumentation och gick emot förslaget.
Slutresultatet av diskussionen blev att frågan bordlades och att fullmäktiges ordförande till nästa möte (som äger rum den 19 juni) ska ha sett filmen för att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag.
DV motiverade sitt förslag med att ”även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.”
Demokratiberedningen
Något svar har DV-arna hittills inte fått från presidiet. Men för någon vecka sedan behandlade fullmäktiges nybildade Demokratiberedning DV-arnas förslag. Det visade sig då också att Miljöstrategiska enheten skrivit till presidiet och föreslagit samma sak.
sd och v eniga
’Miljöpartiet och sossarna stödde DV:s förslag, borgarna var tvehågsna, medan Sverigedemokraterna var entydigt emot förslaget: filmen var ”propaganda” och det fanns minsann andra saker som fullmäktige var i större behov av att informeras om.
En kanske något oväntad draghjälp fick sd av v-representanten som instämde i sd:s argumentation och gick emot förslaget.
Slutresultatet av diskussionen blev att frågan bordlades och att fullmäktiges ordförande till nästa möte (som äger rum den 19 juni) ska ha sett filmen för att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag.
Den långa svansen
av Lucifer
Sedan ett knappt år finns det en bok ”The long tail” skriven av en ekonomijournalist som heter Chris Andersson, chefredaktör för den hippa månadstidskriften Wired. Boken finns nu också på svenska och kommer säkert att vara ganska omskriven ett tag nu. Dess tanke/ idé är att på en marknad av varor eller idéer med stor variation av produkter så finns det några som är mycket populära och drar till sig många och ett stort antal som bara drar till sig få. Ta t.ex. böcker: det finns inte så många böcker som går i stora upplagor och det finns ett mycket stort antal som går i mycket få. I en vanlig bokhandel finns det inte plats eller ekonomi för att lagra eller visa upp de udda och lågsäljande och då brukar man säga saker som att 20 procent av böckerna står för 80 procent av omsättningen i affären.Men i en Internetbokhandel är det annorlunda. Där kan alla böcker vara tillgängliga och då visar det sig att alla de där lågsäljande tillsammans omsätter väl så mycket som bästsäljarna. Den långa svansen är inte tjock, men den är lång och det kompenserar. Alltså: med nya distributions- och informationsformer finns det helt andra möjligheter att erbjuda ett rikt utbud. Javisst: det finns inte ett udda intresse eller specialitet som inte är företrätt på nätet och som kan samla sina anhängare. Webben erbjuder hemorter för tiotusentals subkulturer. Mångfalden, rikedomen kan blomstra. Mänskligheten går framåt, med teknikens hjälp.
Jo, det är ju bra, men det finns väl problem? Samhället, detta kollektiv, faller sönder till tusentals nischer, marknadsmässiga, opinionsmässiga, kulturella. Vad finns det då för chanser att samla stora grupper till politisk aktion för att balansera statsmakt och storföretag? Nej, här sitter vi instängda var och en i sin lilla nisch och myser med likasinnade. Det kan man väl kalla att söndra och härska?
Inte i de norra delarna
Sverige bedriver som bekant krig i Afghanistan. Sedan vi senast hade ämnet uppe har de svenska soldaterna nu också fått sy på en liten lapp på uniformen där det står NATO. Å andra sidan har den amerikanska Operation Enduring Freedom, den där de dödar och bombar civila i stor skala, i sitt emblem den svenska flaggan, enligt vad jag nyss inhämtat.
Det brukar ju särskilt markeras att den svenska ISAF-styrkan inte är med i den amerikanska krigföringen. Nej, men som en grupp avvikande socialdemokrater skriver i dagens GP, ISAF är ingen FN-trupp, den betalas inte av FN, den har inga blå baskrar och vilka som ska vara med bestämmes av NATO.
Det brukar framhävas att de svenska förbanden befinner sig de norra delarna av landet som är ack så lugna och fredliga. Men under den gångna veckan har det varit strider där också, flera i NATO-styrkan har dödats. Men det har inte precis lyfts fram av försvarsmakten eller stått på förstasidorna. Sveriges krig i Afghanistan kan bara gå illa, på det ena eller andra sättet. Det är plågsamt att socialdemokraterna och miljöpartiet nu i riksdagen backar upp detta krig: nu ökas den svenska truppstyrkan till 600 man och krigsdeltagandet förlängs ett och ett halvt år.
I vinodlarkretsar
Till slut: jag kom att erinra mig en historia från mitten av 60-talet. Det var så att ett gäng av den sortens äldre och liksom kvardröjande juridikstuderande som det alltid har funnits i Lund hade en sen och rätt uppsluppen kväll tillsammans. I gänget (med bl.a. den kände karnevalsgeneralen Owers som medlem) ingick också en person som av och till extraknäckte som reporter på Kvällsposten. Det var inget ovanligt på den tiden, där hade t.ex. Hans Alfredsson börjat sin bana. Hur det var så kom samtalet den kvällen in på vin och vinodling och det blev en del pokulerande kring detta. Någon hade visst en ranka i trädgården och man enades om att vinodling var något som hörde framtiden till här i de sydliga provinserna. Detta tyckte man borde meddelas yttervärlden varför man författade en kommuniké om att nu hade Södra Sveriges Vinodlarförbund bildats vid ett sammanträde i Lund. Frågan är om de inte nämnde sydsluttningarna på Hallandsåsen i sammanhanget.
Sådana lekfullheter är inte så ovanliga, men man gick ett steg längre: juristen/reportern fattade telefonen och ringde in det här till TT. Nu är det så att TT är ytterst försiktig med sina nyheter och dubbelkollar allting, men nu var den här reportern känd av dem och hans namn var gott nog. Nyheten om vinodlarnas organisationssträvanden gick på morgontimmarna ut som TT-notis till landets alla tidningar.
Nåväl, det kom ett dagen efter. När en tidning skulle göra en uppföljning föll historien samman och avslöjades som ett rent falsarium. TT kontaktades, reportern/juristen hade alldeles uppenbart missbrukat sin ställning och fick veta det i mycket tydliga ordalag, men såvitt jag vet stannade det därvid.
Allt detta erinrar jag mig när jag läser i Aftonbladet från i tisdags att nu hade föreningen Svenska Vinodlare haft årsmöte i Åhus. Över 80 personer var närvarande. På en Skånekarta i tidningen angavs nio fungerande vingårdar, från Skillinge till Näsum och Ängelholm. Ibland efterliknar verkligheten dikten.
Socialism eller barbari?
av Gunnar Sandin
Tankar efter Erik Kågströms etanolartiklar
Minns ni Göran Perssons oljekommission? Klimathotet och de sinande oljetillgångarna är allvarliga, sa den, men Sverige skulle nog klara sej rätt helskinnat om vi handlade rätt. Det garanterade våra stora skogsarealer och inte minst alla nedlagda och förbuskade åkrar och betesmarker. På dem kunde man odla energigrödor som blev etanol, och av etanolen kunde man blanda in successivt växande mängder i motorbränslet. Med naturresursernas och teknikens hjälp kunde vi i princip bevara vår nuvarande livsstil.
Ett år senare får vi konstatera att etanolbubblan i princip har brustit. Hos mej har Eriks studie öppnat ögonen för rubriker och artiklar som nog annars skulle ha gått mej förbi, och som konsekvent understryker hans slutsatser. Etanolen räcker inte för att ersätta bensinen, även om den skulle räcka så innebär utvinningen en total energiförlust, och även om vi skulle acceptera den förlusten kommer motorbränsle att ställas mot mat. Det senare är ju något som bland andra Fidel Castro har påpekat.
Vad Erik och andra har pekat på är att i ett kapitalistiskt marknadssystem kommer inte etanolgrödeodlingarna snällt att hålla sej till marginalmarkerna. Det kan bli skånska 10+jordar som levererar grödan så länge som bensinen skattas högre än brödet. Lantbrukaren och c-politikern Bertil Göransson berättade förresten på ett v-möte att han redan idag tjänar nästan lika mycket på att låta sitt vete gå till bränsle som till mat. Och situationen förutsågs i princip redan av den nationalekonomiske klassikern David Ricardo, en av dem som Karl Marx tog avstamp hos.
Etanolen tycks ju bara vara en av alla pseudolösningar. Metanol har utpekats som ett kanske ännu mer löftesrikt bränsle för en nation med mycket skog, men Erik skulle förmodligen komma till liknande slutsatser om han gjorde en studie av den. Metanol, eller träsprit som vi sa förr, utpekades som undermedel redan för hundra år sen, ungefär samtidigt som det sades att torven skulle göra Sverige självförsörjande på bränsle. Den just nu pågående konferensen om solenergi i Riga utlovar enligt rapporterna inga snabba genombrott. Dagens tidningar styrker Eriks förmodan att oljetoppen kanske redan är nådd.
En teoretiskt men framför allt är praktisk fråga är Eriks påstående ”utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden”. Själv är jag skeptisk mot sådana påståenden efter hundratals år av socialistiska dödförklaringar av kapitalismen. Jag skulle alltså vilja se formeln bakom påståendet. Men jag misstänker att de är riktigt, och då bör försiktighetsprincipen få oss att handla därefter.
Socialism eller barbari var de framtidsalternativ som Clartérörelsen uppställde efter första världskriget, och så torde alternativen fortfarande stå den dag som kapitalismen har nått vägs ände. Det är inte säkert att den socialism det då handlar om får ett speciellt mänskligt och humant ansikte. Erik pekar på att mänskligheten idag konsumerar en fjärdedel mer än vad jorden kan reproducera. Den framtida socialismen kommer kanske att präglas av ransoneringskort, och inte bara på bensin och kaffe. Den globala befolkningsfrågan börjar röra på sej efter ett par decenniers stiltje. Kommer den svenska ettbarnspolitiken att bli en stor stridsfråga framöver?
Men barbari är ett värre alternativ. Låt oss hålla på socialismen, hur den än kommer att se ut.
Minns ni Göran Perssons oljekommission? Klimathotet och de sinande oljetillgångarna är allvarliga, sa den, men Sverige skulle nog klara sej rätt helskinnat om vi handlade rätt. Det garanterade våra stora skogsarealer och inte minst alla nedlagda och förbuskade åkrar och betesmarker. På dem kunde man odla energigrödor som blev etanol, och av etanolen kunde man blanda in successivt växande mängder i motorbränslet. Med naturresursernas och teknikens hjälp kunde vi i princip bevara vår nuvarande livsstil.
Ett år senare får vi konstatera att etanolbubblan i princip har brustit. Hos mej har Eriks studie öppnat ögonen för rubriker och artiklar som nog annars skulle ha gått mej förbi, och som konsekvent understryker hans slutsatser. Etanolen räcker inte för att ersätta bensinen, även om den skulle räcka så innebär utvinningen en total energiförlust, och även om vi skulle acceptera den förlusten kommer motorbränsle att ställas mot mat. Det senare är ju något som bland andra Fidel Castro har påpekat.
Vad Erik och andra har pekat på är att i ett kapitalistiskt marknadssystem kommer inte etanolgrödeodlingarna snällt att hålla sej till marginalmarkerna. Det kan bli skånska 10+jordar som levererar grödan så länge som bensinen skattas högre än brödet. Lantbrukaren och c-politikern Bertil Göransson berättade förresten på ett v-möte att han redan idag tjänar nästan lika mycket på att låta sitt vete gå till bränsle som till mat. Och situationen förutsågs i princip redan av den nationalekonomiske klassikern David Ricardo, en av dem som Karl Marx tog avstamp hos.
Etanolen tycks ju bara vara en av alla pseudolösningar. Metanol har utpekats som ett kanske ännu mer löftesrikt bränsle för en nation med mycket skog, men Erik skulle förmodligen komma till liknande slutsatser om han gjorde en studie av den. Metanol, eller träsprit som vi sa förr, utpekades som undermedel redan för hundra år sen, ungefär samtidigt som det sades att torven skulle göra Sverige självförsörjande på bränsle. Den just nu pågående konferensen om solenergi i Riga utlovar enligt rapporterna inga snabba genombrott. Dagens tidningar styrker Eriks förmodan att oljetoppen kanske redan är nådd.
En teoretiskt men framför allt är praktisk fråga är Eriks påstående ”utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden”. Själv är jag skeptisk mot sådana påståenden efter hundratals år av socialistiska dödförklaringar av kapitalismen. Jag skulle alltså vilja se formeln bakom påståendet. Men jag misstänker att de är riktigt, och då bör försiktighetsprincipen få oss att handla därefter.
Socialism eller barbari var de framtidsalternativ som Clartérörelsen uppställde efter första världskriget, och så torde alternativen fortfarande stå den dag som kapitalismen har nått vägs ände. Det är inte säkert att den socialism det då handlar om får ett speciellt mänskligt och humant ansikte. Erik pekar på att mänskligheten idag konsumerar en fjärdedel mer än vad jorden kan reproducera. Den framtida socialismen kommer kanske att präglas av ransoneringskort, och inte bara på bensin och kaffe. Den globala befolkningsfrågan börjar röra på sej efter ett par decenniers stiltje. Kommer den svenska ettbarnspolitiken att bli en stor stridsfråga framöver?
Men barbari är ett värre alternativ. Låt oss hålla på socialismen, hur den än kommer att se ut.
Bieffekter
av Gunnar Stensson
Den avsedda effekten av en viss åtgärd är ofta mindre intressant än de oväntade bieffekterna. Beck/Grande talar i sin aktuella bok ”Det kosmopolitiska Europa” (Daidalos 2006) rentav om ett bieffekts-Europa som skapats inte genom en medveten plan utan genom bieffekterna av otaliga ekonomiska, politiska och privata beslut.
Många av oss upplever nog att det förhåller sig på liknande sätt med våra egna liv.
”Collateral damage” kallas den speciella bieffekt som uppstår när man till exempel råkar spränga ihjäl en massa kvinnor och barn vid försöket att döda en motståndare. Exemplen är som bekant många.
Ödesdigert
I själva verket kan hela krigen i Afghanistan, Irak och senast Somalia definieras som en sorts collateral damage till president George Bush´s monomana jakt på Usama bin Laden.
Historien är full av händelser med ödesdigra bieffekter. Skottet i Sarajevo. Spioneriet mot demokraternas kampanjhögkvarter 1972. Folkpartiets dataintrång. Bussbojkotten i Alabama. Sekretessen kring beslutet om det stora gatugenombrottet i Lund. Nonchalansen vid samrådsförfarandet beträffande Sankt Lars-planen. Isen över Stora Bält. Ni kan säkert komma på fler. Gör egna listor och skicka dem till VB!
Att bisaker inte alltid får märkbara konsekvenser är ju självklart. Men det finns en tidsaspekt som inte får ignoreras. Bieffekterna kan dröja, som nedgrävda minor. Plötsligt exploderar de.
Efter århundraden av effektivt planerad produktions- och välståndsökning kommer bieffekten global uppvärmning.
I Sverige är just nu en skitsak aktuell. Vi får se bieffekterna, nu eller senare. Detta är vad som händer
Några unga svenskar med somaliskt ursprung, bland dem en gravid 17 års flicka, reser på julbesök hos släktingar i Mogadishu sedan den civila ordning som de Muslimska domstolarna etablerat i Somalia gjort sådana besök möjliga.
Några dagar senare befinner sig de svenska julfirarna oväntat på vild flykt tillsammans med tusentals andra undan etiopiska invasionsstyrkor och amerikanska klusterbomber (som bekant inhumanare än sina svenska motsvarigheter).
Trist bisak
Innanför gränsen till Kenya grips svenskarna och anklagas för att vara ”illegala kombattanter”.
Så småningom noterar trötta svenska media att Etiopien håller några svenska medborgare fångna. En trist bisak. Några jävla islamister, somaliska invandrare förstås. Rätt åt dem.
Svenska ledarsidor är mer intresserade av att likställa dem som på lösa grunder fått etiketten ”islamist” fastsydd på kavajen med nazister. En odefinierad vänster anklagas för islamistiskt medlöperi. Så låter den svenska versionen av det paranoida hot som förvandlat 2000-talet till en global tortyrkammare: Ni har ett val! Mig eller terroristerna!
För svenskarna i Etiopien är hotet högst påtagligt. Misshandlade släpas de dagligen ur plåtburarna där de steks på dagen och fryser på natten för att utfrågas av den internationella mobbareliten: CIA, MI5, FBI, Säpo, (Savak, Gestapo,NKVD…)
Draksådd
Så småningom kommer de dock hem (till skillnad från nästan alla sina olycksbröder). Därmed är saken ur världen, hoppas likgiltiga journalister och politiker och ägnar en trött tanke åt den där frisläppte guantanamo-fången som fick falla i glömska sedan han trakasserats en stund under en presskonferens.
Men radioprogrammet Konflikt tog en lördagsmorgon upp fallet med fångarna i Etiopien. Och kanske får det konsekvenser, även om tidningar som Sydsvenskan framhärdar i det massmediala förtigandet.
Många av oss upplever nog att det förhåller sig på liknande sätt med våra egna liv.
”Collateral damage” kallas den speciella bieffekt som uppstår när man till exempel råkar spränga ihjäl en massa kvinnor och barn vid försöket att döda en motståndare. Exemplen är som bekant många.
Ödesdigert
I själva verket kan hela krigen i Afghanistan, Irak och senast Somalia definieras som en sorts collateral damage till president George Bush´s monomana jakt på Usama bin Laden.
Historien är full av händelser med ödesdigra bieffekter. Skottet i Sarajevo. Spioneriet mot demokraternas kampanjhögkvarter 1972. Folkpartiets dataintrång. Bussbojkotten i Alabama. Sekretessen kring beslutet om det stora gatugenombrottet i Lund. Nonchalansen vid samrådsförfarandet beträffande Sankt Lars-planen. Isen över Stora Bält. Ni kan säkert komma på fler. Gör egna listor och skicka dem till VB!
Att bisaker inte alltid får märkbara konsekvenser är ju självklart. Men det finns en tidsaspekt som inte får ignoreras. Bieffekterna kan dröja, som nedgrävda minor. Plötsligt exploderar de.
Efter århundraden av effektivt planerad produktions- och välståndsökning kommer bieffekten global uppvärmning.
I Sverige är just nu en skitsak aktuell. Vi får se bieffekterna, nu eller senare. Detta är vad som händer
Några unga svenskar med somaliskt ursprung, bland dem en gravid 17 års flicka, reser på julbesök hos släktingar i Mogadishu sedan den civila ordning som de Muslimska domstolarna etablerat i Somalia gjort sådana besök möjliga.
Några dagar senare befinner sig de svenska julfirarna oväntat på vild flykt tillsammans med tusentals andra undan etiopiska invasionsstyrkor och amerikanska klusterbomber (som bekant inhumanare än sina svenska motsvarigheter).
Trist bisak
Innanför gränsen till Kenya grips svenskarna och anklagas för att vara ”illegala kombattanter”.
Så småningom noterar trötta svenska media att Etiopien håller några svenska medborgare fångna. En trist bisak. Några jävla islamister, somaliska invandrare förstås. Rätt åt dem.
Svenska ledarsidor är mer intresserade av att likställa dem som på lösa grunder fått etiketten ”islamist” fastsydd på kavajen med nazister. En odefinierad vänster anklagas för islamistiskt medlöperi. Så låter den svenska versionen av det paranoida hot som förvandlat 2000-talet till en global tortyrkammare: Ni har ett val! Mig eller terroristerna!
För svenskarna i Etiopien är hotet högst påtagligt. Misshandlade släpas de dagligen ur plåtburarna där de steks på dagen och fryser på natten för att utfrågas av den internationella mobbareliten: CIA, MI5, FBI, Säpo, (Savak, Gestapo,NKVD…)
Draksådd
Så småningom kommer de dock hem (till skillnad från nästan alla sina olycksbröder). Därmed är saken ur världen, hoppas likgiltiga journalister och politiker och ägnar en trött tanke åt den där frisläppte guantanamo-fången som fick falla i glömska sedan han trakasserats en stund under en presskonferens.
Men radioprogrammet Konflikt tog en lördagsmorgon upp fallet med fångarna i Etiopien. Och kanske får det konsekvenser, även om tidningar som Sydsvenskan framhärdar i det massmediala förtigandet.
Massivt nej till att prioritera bussar – endast DV sa ja
av Ulf N
”Avgörande för kollektivtrafikens möjlighet att locka till sig bilister är att den är snabb och pålitlig. Idag tar det oftast mycket längre tid att åka kollektivt än bil. Det beror bland annat på att bussarna står i samma köer som bilarna. Det är därför angeläget att prioritera bussarna i trafiken. Kommunerna bör därför kunna få statsbidrag för åtgärder som ger bussarna prioritet, särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler.”
Så, bland annat, skriver Bengt Holmberg, professor i trafikplanering, och mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith i en debattartikel i den stora skånska dagstidningen den 25 maj. Som av ett sammanträffande kommer denna artikel bara någon vecka efter att Karins partikamrater i Lund sagt nej till prioritet av bussar genom ”särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler”.
Stadstrafikens linje 3
Det gäller stadstrafikens linje 3 från Nöbbelöv till centrala sta’n. Tekniska förvaltningen vill förkorta restiden från Nöbbelöv för att behålla och locka fler resenärer. Stadsbyggnadskontoret har utarbetat ett detaljplaneförslag, som leder bussarna på en särskilt bussgata från Norra ringen och in på Mellanvångsvägen. På Norra ringen skulle bussarna gå i en speciell fil och släppas fram före bilarna med prioritet i trafiksignalerna. En sådan lösning skulle förkorta restiden från ändhållplatsen i Nöbbelöv och Lund C med ca 12 procent.
Bättre boendemiljö
Bussprioriteringen skulle vidare tvinga ner biltrafikens hastighet på detta avsnitt av Norra ringen till som högst 50 km/tim. I sin tur innebär detta minskade utsläpp och minskat buller för de närboende, samtidigt som det skulle vara möjligt att bygga mer stadsliknande miljöer runt detta vägavsnitt. Staten har varit beredd att vara med och delfinansiera via s k Klimatinvesteringarspengar.
Bilismvärnarfront
I denna fråga sällade sig alltså miljöpartiet – både i Tekniska nämnden och i Kommunstyrelsen - till den borgerliga majoriteten som med varierande engagemang pratar väl om kollektivtrafiken, men som när det kommer till att välja mellan kollektivtrafikens framkomlighet och biltrafikens alltid ställer upp till bilismens värn. Att mp fick ”gott” sällskap av v och s kan knappast ursäkta att mp gått med i den breda ”bilismvärnarfronten” som i denna fråga omfattar samtliga partier - från vänsterpartiet till moderaterna - med rösträtt i de berörda kommunala instanserna. Som enda parti fick Demokratisk Vänster (som saknar rösträtt) försvara kollektivtrafikens intressen.
Karin Svensson Smith har all anledning att se till att ett medlemsmöte i mp diskuterar innehållet i hennes och Bengt Holmbergs i alla avseenden utmärkta debattartikel.
Så, bland annat, skriver Bengt Holmberg, professor i trafikplanering, och mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith i en debattartikel i den stora skånska dagstidningen den 25 maj. Som av ett sammanträffande kommer denna artikel bara någon vecka efter att Karins partikamrater i Lund sagt nej till prioritet av bussar genom ”särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler”.
Stadstrafikens linje 3
Det gäller stadstrafikens linje 3 från Nöbbelöv till centrala sta’n. Tekniska förvaltningen vill förkorta restiden från Nöbbelöv för att behålla och locka fler resenärer. Stadsbyggnadskontoret har utarbetat ett detaljplaneförslag, som leder bussarna på en särskilt bussgata från Norra ringen och in på Mellanvångsvägen. På Norra ringen skulle bussarna gå i en speciell fil och släppas fram före bilarna med prioritet i trafiksignalerna. En sådan lösning skulle förkorta restiden från ändhållplatsen i Nöbbelöv och Lund C med ca 12 procent.
Bättre boendemiljö
Bussprioriteringen skulle vidare tvinga ner biltrafikens hastighet på detta avsnitt av Norra ringen till som högst 50 km/tim. I sin tur innebär detta minskade utsläpp och minskat buller för de närboende, samtidigt som det skulle vara möjligt att bygga mer stadsliknande miljöer runt detta vägavsnitt. Staten har varit beredd att vara med och delfinansiera via s k Klimatinvesteringarspengar.
Bilismvärnarfront
I denna fråga sällade sig alltså miljöpartiet – både i Tekniska nämnden och i Kommunstyrelsen - till den borgerliga majoriteten som med varierande engagemang pratar väl om kollektivtrafiken, men som när det kommer till att välja mellan kollektivtrafikens framkomlighet och biltrafikens alltid ställer upp till bilismens värn. Att mp fick ”gott” sällskap av v och s kan knappast ursäkta att mp gått med i den breda ”bilismvärnarfronten” som i denna fråga omfattar samtliga partier - från vänsterpartiet till moderaterna - med rösträtt i de berörda kommunala instanserna. Som enda parti fick Demokratisk Vänster (som saknar rösträtt) försvara kollektivtrafikens intressen.
Karin Svensson Smith har all anledning att se till att ett medlemsmöte i mp diskuterar innehållet i hennes och Bengt Holmbergs i alla avseenden utmärkta debattartikel.
Etanol brev 7
av Erik Kågström
Som jag nämnt i tidigare brev är energiekonomin vid produktion av etanol med spannmål som råvara inte imponerande. Insats av en del fossilt bränsle uppges t ex ge 1,3 – 1,5 delar etanol. Det finns studier som tyder på att utbytet i själva verket är ännu mindre. Man har då i kalkylerna försökt ta med alla insatser i produktionsprocessen. Att tillverka etanol på majs skulle då kräva 29% mer energi än som finns i slutprodukten (1). Biodiesel på sojabönor skulle ge en nettoförlust på 37%. För switchgrass (och sannolikt då också rörflen) skulle resultaten bli ännu sämre.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
2007-05-24
En kuplett till
av Lucifer
Härmed prövas läskretsens tålamod med ännu en politisk kuplett ur Röda Kapellets aktuella repertoar. Den här gången handlar det om att FRA, Försvarets radioanstalt, vill kolla all Internettrafik som korsar rikets gränser. Det skulle alltså inte bli som vid gammal hederlig telefonavlyssning då det krävs att domstol ger tillstånd utan här skulle all trafik få silas av FRA:s datorer efter behag. Man skulle, förmodas det, sålla ut brev som innehöll vissa nyckelord eller gick till vissa adresser eller spåra webbläsande på olämpliga sajter. Försvarsminister Mikael Odenberg (m) har talat varmt för förslaget. De FRA-anställda vill naturligtvis ha fortsatt jobb i en tid av tekniska och politiska förändringar, det är lätt att förstå. Radio har ersatts av Internet och när det inte längre finns något försvar att serva är det terrorismbekämpning som får stå för försörjningen. Inte oväntat har SÄPO avstyrkt: här skulle en konkurrent kunna ta marknadsandelar i vad man ser som en framtidsbransch.Då är det så att Internets kommunikation sker enligt kommunikationsprotokollet TCP/IP – det är i själva verket det som definierar Internet. Protokollet (reglerna) använder sig av packet-switching, på svenska paketförmedling, vilket innebär att varje meddelande hackas upp i små bitar som numreras och skickas iväg över nätet. De kan då ta olika vägar och komma fram i oordning, men det gör ingenting, de sätts ihop i rätt ordning igen när de kommer fram. Vilken väg varje paket tar beror på läget på nätet just då. Vidare är det så att mycket trafik man tror bara skulle hålla sig inom Sverige i själva verket tar en sväng över Holland eller Storbritannien eller USA. Handlar det dessutom om brev till eller från e-postadresser som hotmail eller gmail så är det säkert att breven åker utomlands.
Mot en sådan bakgrund var det naturligtvis omöjligt för textförfattaren att inte vända sig till Owe Thörnqvists gamla låt ”Ett litet rött paket” som blev ett slagnummer genom Sven-Ingvars version. Prova själv att sjunga texten här, det är inte helt lätt, man får vänta in en del pauser och det är möjligt att man skulle behöva plocka in några stavelser till.
ETT LITET RÖTT PAKET
Ett litet rött paket, det får vi kolla
på nätet ska vi lägga på en rem
din e-post vill vi väldigt gärna sålla
bland små paket ifrån datorn i ditt hem
I tråd och kabel tror vi det kan finnas
så mycket farligt som man inte vet
så bäst att FRA får brev att minnas
vi kan nog leta upp din lilla hemlighet
TCP/IP det heter protokollet
som delar upp ditt brev i små paket
men vi kan ändå kolla innehållet
nu blir det riktigt läsa av på Internet
Vi tänker bara på ditt allra bästa
när vi vill läsa alla dina brev
så när du slår dig ned vid datorn nästa
gång så kan du lita på att vi är också med
Alla till Heiligendamm!
Allt du behöver veta för att knäcka G8
Inom kort kommer ledarna för de rikaste industrinationerna att träffas för ett G8-toppmöte i Heiligendamm i norra Tyskland. Där sätts agendan för kapitalets globalisering, som gör de rikare rikare och fattiga fattigare. Vi, som tror på en globalisering underifrån byggd på demokratiska principer och rättvis fördelning av samhällets och jordens resurser, kommer att samlas med kamrater från hela Europa och världen för att visa att G8-ledarnas ickelegitima politik inte accepteras. Från syd till nord, från Prag till Genua, från Göteborg till Tessaloniki har vi visat att en rörelse av rörelser tror på att en annan värld är möjlig. Nu står Heiligendamm nära Rostock på tur för våra krafter. Stoppa G8!
Läs mer på http://motkraft.net/
Multietnisk kulturbal
Inom det multietnokulturella integrationsfrämjande utvecklingsprojektet MultiEtno*KulturNova Lundensiska kommer ITEK i samarbete med LIFS och andra medverkande personer och grupper att organisera Den II. Multietniska KULTURBALEN i Lund; lördagen den 26 maj , kl. 19.00 - 01.00 i Stadshallen i Lund. Årets Multikulturbal kommer att avsluta den m ångkulturella dagen. För mer information gå till http://www.lund.se /mangfaldsrundanAndra fakta om Kulturbalen:
Balorkestern: Sten-Gustens orkester från Lund - en av Lunds mest populära och mest kända musikgrupper.
Mat och dryck: multietniska maträtter & dryck
Inträde: Gratis till alla Lundabor.
Volvo i ”den stora världen”
Kommer ni ihåg när man lite elakt kallade Volvo för ”Svenssoncontainer” eller ”Hissingetraktor”? Det kan man inte göra längre. När VB:s utsände under förra veckans vårsemester besökte Plaza de Torros i Cordoba för att bevista en klassisk spansk corrida var det synen ovan som mötte honom. Corridans sponsor var Volvo och på arenan stod tre volvobilar. För att inte äventyra deras höga säkerhetsbetyg så kördes bilarna ut innan tjuren fick komma in.
Läsning i blandade ämnen
av Gr
Som gammal materialist måste jag konstatera att alla andra av dagens nyheter blir småttiga av den senaste klimatrapporten: att världens utsläpp av koldioxid just nu ökar med 3,1 procent om året. Med ränta på ränta torde det bli kring 35 procent för hela decenniet. Det finns anledning att än en gång påminna om prognosen från 1980 om att all havs- och inlandsis skulle smälta och få havet att stiga upp till bland annat den just nu hundraårsfirande stadsparken i Lund.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Etanolbrev 6
av Erik Kågström
När jag började studera spannmålsflödena i världen (1) slog det mig att så stora volymer transporterades fram och tillbaka mellan länderna. Som jag nämnt i ett tidigare brev så exporterade Sverige år 2004 600 000 ton vete och importerade samma år 300 000 ton. Och vi exporterade 22 000 ton vete till Storbritannien och importerade 24 000 ton från samma land. En betydande del av världshandeln i spannmål utgörs alltså av utbyten mellan länderna. Förmodligen för att det finns flera olika sorters vete som passar till olika slag av produkter. Bagaren på Annes Konditori – Stortorget säger att han behöver 4-5 olika sorters vetemjöl för sin verksamhet. Och förmodligen odlas inte råvaror till alla dessa sorter i vårt land som för övrigt brukar ses som självförsörjande när det gäller vete. Men en viktig anledning till att dessa byten är så vanliga är nog att transportkostnaderna – ekonomiska och ekologiska – betraktas som försumbara i dessa sammanhang. Om transporterna beskattas kan det kanske leda till en diversifiering av veteodlingarna i Sverige.
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
2007-05-10
Ingen VB nästa vecka
Redaktionen tar en kortare vårledighet och kommer med nästa nummer först om två veckor den 25 maj.
Ny politisk kuplett för Mårtenstorget
av Lucifer
Den politiska kupletten i Sverige befinner sig väl inte precis i någon blomstring. Men det har funnits en tid när det var vanligt att aktuell politik kommenterades i form av nya texter till gamla melodier. Det fanns rentav mästare i branschen som Karl-Gerhard som nästan alltid hade satiriska eller politiska kupletter i sina stora revyer.Inom Röda Kapellet har vi, om än med begränsade poetiska resurser, faktiskt försökt oss på genren, framför allt under valrörelserna. Yttre händelser har fått oss att på nytt pröva lyckan, som här.
Visan nedan baseras på att vår rödbrusige försvarsminister, reservmajoren Mikael Odenbrandt (m) har uttalat att han kan tänka sig att skicka JAS-plan till Afghanistan som stöd för de svenska pojkarna där. I Röda Kapellet erinrade vi oss då ett gammalt slagnummer från 1940-talet, en filmmelodi med text och musik av Lasse Dahlqvist som i filmen sjöngs av Alice Babs. Ingen ungdom precis, melodin alltså, men tidens tand läker alla sår och många tycks minnas den. Här är Röda Kapellets version.
GÅ UPP OCH PRÖVA DINA VINGAR
Sitt inte hemma i Sverige så grått,
här finns ju inget att göra
Afghanerna väntar på gult och på blått
Och Gripens raketer gör gott
refr.:
Så, gå upp och pröva dina vingar
Och känn hur underbart det är
när du mot talibanen svingar
från JAS den bomb som du har kär
Se på jänkarna, som sväva i det blå
Det är deras kurs vi gå
Så gå upp och pröva dina vingar
Och snart är hela jorden din.
Välkommen till Faslane 365!
Faslane 365 är en ett år lång fredlig blockad av Storbritanniens kärnvapenbas Faslane.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
BUP-BUP, BUP-BUP, gal göken
av Gunnar Stensson
- Planen går nu tillbaka till kommunfullmäktige med en tydlig rekommendation att anta den, säger Mats Helmfrid, m.
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Tankar om den globala uppvärmningen
av Sven-Hugo Mattsson
Under några få århundraden kommer mänskligheten att använda stora delar av den olja, kol och gas som lagrats under ofattbart lång tid. Att detta ger och kommer att ge klimatförändringar förefaller mig logiskt.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Hemlösheten i Lund
Hemlöshet
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)