Biter det svenska stålet? av Lucifer

Krisen slår hårt, men än är inte allt förlorat och det viktiga är att orkestern fortsätter spela och att tröst finns att få. I torsdagens Aftonblad erbjuds massorna recept på ”Mästerkockens bästa hummer” och nu väntar vi bara på att erbjudas bakelser.

Vänsterpartiets återkomst
Visst är det slående: Man tycker sig höra en ny spänst i Lars Ohlys röst när han framträder i Dagens Eko. Mona Sahlins schabbel och vänstersossarnas oväntade framträdande har gett nytt livshopp för det länge så trötta vänsterpartiet. Ja, det är gamle kamrat Fyraprocent som har kommit oss till hjälp. Som en s-kommunalman lär ha sagt i veckändan: vi är ett så så stort och brett parti att vi inom oss har fler vänsterpartister än vad vänsterpartiet har och fler miljöpartister än vad miljöpartiet har. Det är bl.a. därför vi är så svåra att förhandla med. När våra partners vill samarbeta och kompromissa så har vi redan gjort det inom partiet och har svårt för att ändra något.

Mona Sahlin har ju inte precis visat upp sina bästa sidor de senaste veckorna. Förhållandet mellan (s) och (v) är naturligtvis aldrig harmoniskt utan en ständig källa till oro i bägge partierna. Men att hon så missbedömde hållningen i det egna partiet säger något om bristerna i hennes politiska omdöme. Till det kommer som nättidningen Dagens Arena (s) påpekat hennes tystnad kring den kapitalistiska krisen: ” Om regeringsfrågan var ett misstag - sjabbel händer - så framstår fumlet om systemkraschen som allvarligare: ett tecken på politisk tomhet, brist på omvärldsanalys och frånvaro av ideologiska reflexer.” Ja, systemkraschen borde nämnas också i Lunds fullmäktige. Där har Lars Bergvall (c) m.fl. i trettio års tid i polemik med vänsterpartister talat om kommunismens misslyckanden i Sovjet. Jag ser inga hinder varför inte (v) ska göra borgarna personligen ansvariga för vad som hänt på Wall Street. Den partiska fullmäktigeordföranden kommer väl att klubba av dem, men det är det värt. Vad gäller Mona Sahlin kvarstår min tips: hon är utbytt som partiordförande inom ett år.
Men visst är det intressant att det är i det egna partiet som pboblem brukar uppstå. Mona Sahglins hantering av läget i egna partiet kan jämföras med den utstötning av vänstersocildemokratiska krafter vänsterpartiets ledande kamrater ägnade sig åt för så där sex år sedan. Det har försvagat partiet sedan dess.

I försvarsfrågan
Jag är inte säker på att analyser av det svenska försvaret och dess problem är så uppskattade här i Veckobladet –vi skrivbordsstrateger är sällan populära. Men eftersom vi befinner oss Skånes enda regementsstad så kan vi inte undandra oss ansvaret att följa försvarsdiskussionen.
Då noterar jag att i torsdagens SvD så öppnas ett intressant fönster. Det ’är förre förvarsministern Björn von Sydow som under rubriken ” Ta försvaret av Sverige på allvar” föreslår en bred partipolitisk uppgörelse kring försvaret. Jag tycker den verkar utmärkt: det är i stort sett vänsterpartiets linje han talar för och jag hoppas partiledningen ger uttryck för sin uppskattning. Nej till Nato, allmän värnplikt (gärna kort för de flesta), stärkt hemvärn, hård kostnadskontroll mm. Och han vill inte heller att Sverige deltar i EU:s eller Nato:s snabbinsatsförband Han vill dock inte omedelbart ta hem Afghanistanstyrkorna m.fl men önskar i varje fall begränsa utlandsstyrkan till att inte överstiga 1000 man. Det får man väl ta som övergångslösning. Möjligen skulle man vilja tillfoga: det här borde von Sydow ha tänkt på tidigare. Han var försvarsminister 1996-2002 dvs. under de år då en stor del av landets bergrum sprängdes, dess handeldvapen smältes ner medan uniformer och kalsonger till 600,000 eldades upp i avfallsugnarna. Jag tror det var oklokt. Dyrt blev det också.
Det märkliga är att försvarets nuvarande usla tillstånd brukar skyllas på i ordning miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna. Jag skulle snarare villa framhäva moderater och folkpartister. Det var deras entusiasm för yrkessoldater och expeditionskårer att skicka till stöd för de gamla kolonialmakterna som blev så dyr, förutom naturligtvis det gamla vanliga att hålla Saab och Viggen under armarna.

Hetsig debatt mellan gamla knektar
Kring allt detta flödar nu en intressant insändarström (79 inlägg torsdg em) på Svcnskans nyhetssajt. Vi som tror oss ha viss kännedom om kärnan av SvD-prenumeranter känner igen en del, men inte allt. Vad sägs om det här av sign ”Sirius”: ”Jag anser inte att vi har med baltiska statyflyttare, raketförsvarare och andra sådana äventyrare att skaffa och inte heller med förhållandena i Ishavet. von Sydows uppslutning kring värnplikten liksom NATO-nejet är bra.”
Inte så dumt faktiskt och då nämns ändå inte Bildts senaste dumheter där vi Sverige tydligen lierar sig med Ukraina och Georgien. Ska vi nu jobba för att de också går med i Nato som vi gjorde för balterna? Balterna har f.ö. krävt av Nato att det utarbetas en s.k. försvarsplan, dvs. en stridsplan för de förband – trupper, flygstyrkor – Nato ska tillföra ldessa länder vid en kris. Det har rapporterats i danska tidningar, men inte i svenska. Så gick det med den fred och stabilitet i Östersjön balternas Natoasnlutning skulle innebära. Och har Sverige verkligen inga synpunkter på att amerikanerna ställer upp raketer som kan bära kärnvapen 20 mil från Ystad?

Mycket med försvarsdebatten!
Vad gäller kostnaderna anför signaturen ”Nilsson”: ”Sluta tjata om yrkesförsvar, det är i princip det vi har och Nordic Battle Group kostade drygt 2 miljarder för 2500 man och då låg dom bara hemma o fes.”
När de pensionerade överstelöjtnanterna, med signaturer som ” Amiral Lindman vänder sig i sin grav” och ” En bataljon och tre haubitser ” blir för sentimentala får de svar från ungdomen à la Monty Python: ”Annat var det minsann på din tid, när man gick upp 0300, två timmar innan man gick och la sig, käkade en näve kall lera till frukost och sköt ett helt kompani kommunister innan lunch.”
Ja, det är mycket med försvarsdebatten, men jag tänkte i alla fall låta bli att berätta gamla lumparhistorier.