Synpunkter på Erik Kågströms skiss till en ny social ekonomi av Gunnar Stensson

I Sverige bekänner sig alla, åtminstone skenbart, till välfärdssamhället. Men allt fler upplever att dess ekonomiska grundvalar eroderar i den globaliserade ekonomin.
Erik Kågström vill ha en ny social ekonomi som fungerar även vid nolltillväxt och recession. Den ska kännetecknas av full sysselsättning, ekonomisk jämlikhet och vara ekologiskt hållbar. Den ska kunna tillämpas globalt och vara förenlig med de mänskliga rättigheterna.
Bra! Erik Kågströms principer skulle kunna utgöra startpunkten för en diskussion om ett ekonomiskpolitiskt program, bland annat i Demokratisk vänster.
I Eriks förslag känner vi igen välfärdssamhällets ekonomiska politik, den som Ernst Wigforss utformade med utgångspunkt från marxistiska och keynesianska teorier, sedan socialdemokraterna tagit makten i Sverige 1932.
Wigforss gjorde politisk skandal med sin revolutionära paroll: ”Fattigdomen fördrages lättare om den delas av alla”. Hans solidariska formulering är åter aktuell.
President Roosevelt tillämpade, inspirerad av John Maynard Keynes idéer, i större skala en liknande politik i depressionens USA.
Det finns alltså en gedigen tradition att anknyta till.

Den unipolära kapitalismens slut
Kapitalismen har hittills i princip varit unipolär. Det har funnits ett kapitalistiskt centrum med makt att bestämma reglerna för hela världen. Fram till 1918 låg det i London. Från 1945 till nu har det legat i Washington. Rikedomarna har ackumulerats i det kapitalistiska centrum som periferin tvingats anpassa sig till och tjäna.
Sverige har legat bra till, nära centrum, både under pundets och dollarns tid. Dollarn är den världsvaluta vi förhåller oss till. De principer som efter andra världskriget utformats av IMF och Världsbanken har passat oss och i skydd av Washington har vi byggt upp en välfärdsstat. För den nuvarande generationen svenskar har det alltid varit så. De hoppas att det alltid ska ska förbli så. Läs bara Per T Ohlson i Sydsvenskan. Visserligen är han medveten om ett skred i multipolär riktning. Men han avskyr det.

Framväxten av ett multipolärt system
Nu är allt på väg att förändras. Förändringen har varit skönjbar länge. Men vi är blinda för det vi inte vill se. Men nu går vi från ett unipolärt världssystem till ett multipolärt, vare sig vi vill eller inte.
Fångad i gamla tankemönster skrev jag förra veckan att centrum, kapitalismens pol, håller på att flytta till Kina.
Så är det förstås inte. Det som händer är att ett multipolärt system av tävlande ekonomiska och politiska regioner håller på att växa fram. Ett system där de asiatiska staterna har stor tyngd.
Kina, Indien och Ryssland är alltså regioner i det multipolära systemet. Latinamerika är på god väg att bli en. Detsamma gäller Europa, fast många krafter stretar emot och vill förbli i det bekväma beroendet av USA.
Den globala frihandeln enligt de regler som i femtio år tjänat kapitalismens centrum i Washington är på väg ersättas av flera ekonomiska system.
Latinamerika som hittills fungerat som en periferi som tjänat kapitalismens centrum i USA är på väg att frigöra sig så att resurserna i stället får tillgodose de latinamerikanska folkens behov. Det sker bland annat genom nationaliseringar och handelspolitiska åtgärder.
En nödvändig förutsättning är att staterna sluter sig samman och fattar överstatliga beslut, som de gör i UNASUR. Utvecklingen är långt ifrån problemfri. USA kämpar givetvis med alla medel för att bevara sin maktställning.
Det är inte säkert att de principer som Erik Kågström skisserat till punkt och pricka slår igenom i Latinamerika. Men vi kan konstatera att flera av de latinamerikanska länderna rör sig i den riktningen. Kraven på rättvisa, omfördelning av rikedomarna och demokrati växer sig allt starkare. Exempel på detta finns i den senaste tidens utveckling i Venezuela och Bolivia.

Problemet Kina
Folkrepubliken Kina är svår att påverka. Dess auktoritära system, snabbt vidgade klyftor mellan rika och fattiga och snabba tillväxt under kommunistpartiets ledning baseras på ett hänsynslöst utnyttjande av ett överflöd av billig arbetskraft och rika naturtillgångar. Det gör Kina till ett på en gång hotfullt och lockande exempel på effektiv tillväxtpolitik.
Landets ekonomiska politik framstår som en konträr motpol till Erik Kågströms alternativa sociala ekonomi.

Europas uppgift: försvar av välfärdssamhället
Välfärdsideologin är inte bara ett svenskt eller nordiskt fenomen. Välfärdssamhällen som liknar de nordiska har byggts upp i Tyskland, Frankrike, faktiskt också i Storbritannien och Beneluxländerna. Europeiska unionen baserar sig i själva verket på en välfärdsideologi med djupa rötter och långa traditioner. Principerna kommer till uttryck i en rad EU-dokument om mänskliga, sociala och demokratiska rättigheter. EU har också tagit ledningen i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling.
En jämförelse mellan EU-regionen och övriga regioner i det framväxande multipolära världssystemet visar att Europa är den enda region som principiellt bygger på idén om välfärdssamhället (även om man bör påpeka att det finns fler välfärdssamhällen som Nya Zeeland, Australien och Kanada).
Välfärdssamhället är däremot främmande för USA, trots att rester av president Roosevelts reformer faktiskt överlevt till det 21:a århundradet. Dagens Ryssland, Kina, Indien och arabländerna prioriterar annat än välfärdssamhället. Möjligen håller ett välfärdssamhälle på att byggas upp i latinamerikanska länder som Venezuela och Bolivia.
Europas internationella uppgift, och Sveriges uppgift i Europa, är att försvara välfärdssamhället, att utveckla det, att sprida idéerna om det och att stå modell för andra regioner.
På sikt kommer de miljoner amerikaner som idag saknar bostad och arbete att kräva någon form av välfärdssamhälle. Kanske kommer steg i den riktningen att tas redan efter Obamas högst eventuella seger i presidentvalet.
De fattiga massorna i Indien och Kina kommer i längden inte att acceptera att inför åsynen av spektakulär lyx och rikedom fortsätta att leva i misär. En strävan efter elementär välfärd och elementär rättvisa är gemensam för människorna på alla kontinenter.

Ingen lätt uppgift
Försvaret av välfärdssamhället är ingen lätt uppgift. I konkurrensen med länder som är likgiltiga inför eller fientliga mot välfärdssamhällets principer belastas Europas produkter av välfärdssamhällets kostnader.
Man kan säga att varje produkt som tillverkas i Europa har ett socialt påslag (produktionen ska betala skola, pensioner, barnbidrag, fri sjukvård osv, vilket allt tas ut i form av skatter och avgifter). Produkterna från Kina är fria från sådan belastning.
Kunderna, konsumenterna i Europa, har visat sig ovilliga att betala för det sociala påslaget.
Oavsett om de är moderater eller vänsterpartister fungerar de som globaliseringsfanatiker genom att iskallt jämföra pris och kvalitet men inte ursprungsländer när de köper en dator eller tv-apparat. Det innebär att de överger den inhemska välfärdsstaten.
Detta leder bland annat till lönepress på svenska löntagare. Den lönepressen är ett betydligt allvarligare problem än det att baltiska byggjobbare arbetar för lägre löner i byggföretag.
Vi ser effekterna av den när t ex svensk bilindustri konkurreras ut av japansk och koreansk. Innebörden är att lågavlönade japanska och koreanska arbetare konkurrerar ut tusentals svenska arbetare.
Varken de asiatiska tigerstaterna eller Kina tillämpar den typ av frihandel som IMF och Världsbanken föreskriver. Tvärtom understöder de sin industri med exportsubventioner och begränsar med olika regleringar införseln.
Vid försvaret av välfärdsstatens ekonomiska grundvalar är konsumtionsskatt som drabbar importerade produkter och svensktillverkade rättvist naturligtvis att föredra framför skatt på arbete. Konsumenterna ska betala välfärdsstaten, inte arbetarna. Konsumtionsskatter likställer i viss mån svenska och utländska varor. Samtidigt slår de mot konsumismen
Gränsen mellan legitim handelspolitik och protektionism är svävande. Afrika har tvingats att intill sista bokstaven tillämpa de marknadsliberala reglerna, med känt resultat.

Finanskrisen
Dagens finanskris har lett till en intressant utveckling där staterna tagit över banker och finansinstitut. Den politiska kontrollen ökar.
Det sker dock inte på samma sätt i Europa som i USA. I USA räddar man dem som är ansvariga för finanskrisen. I Europa beskär man på olika sätt deras makt och tar ett fastare grepp över banker och finanssektor.
Det är typiskt att de länder som är fastare länkade till USA och som till exempel stödde USA under Irakkriget är samma länder som nu drabbats hårdast och som följdriktigt reser motstånd mot EUs miljöprogram som de betecknar som för dyrt.
Man konstaterar också att det europeiska samarbetet i samband med finanskrisen varit snabbare och mer välutvecklat än USA.
En tredje iakttagelse är att den svenska kronan, som är närmare knuten till dollarn än till euron snabbt förlorat i värde. Både i förhållande till dollarn och till euron. Den danska kronan som följer eurokursen har däremot stigit i värde.
Jag har länge argumenterat för att Sverige skulle ansluta sig till EMU-samarbetet av långsiktiga ideologiska skäl, nämligen för att bidra till att befria världen från dollarns ställning som enda världs- och reservvaluta. Nu tillkommer ett rent ekonomiskt skäl.

Nya möjligheter i det multipolära världssystemet
Den tid då man kunde upprätthålla en välfärdsstat i ett land som på Wigforss och Keynes tid är förbi. På den tiden hoppades till och med Stalin att kunna genomföra socialism i ett land, med känt resultat. Det sista ambitiösa försöket i den riktningen skedde i DDR. Det finns ingen som vill eller tror att det är möjligt att upprätthålla välfärdsstaten i ett avgränsat Sverige. Däremot kan Sverige spela en stor roll i utvecklandet av välfärdsstaten inom EU
Välfärdsstaten måste alltså försvaras i ett större sammanhang.
Och här kommer det nya. I en värld som övergår från ett unipolärt kapitalistiskt system med centrum i Wall Street till ett multipolärt system med flera ekonomiskpolitiska varianter blir det plötsligt möjligt för Europa att stärka och utveckla det europeiska välfärdssystem som hotades av undergång under det kapitalistiska system som hittills varit förhärskande.
För att komma vidare och fördjupa en alternativ ekonomi bör Sverige alltså fördjupa sitt samarbete med EU, inom vars gränser vi redan nu har nått längre i utvecklandet av välfärdsstaten än de flesta andra EU-länderna.
På samma sätt måste vi självfallet förstärka EUs arbete för en hållbar ekologisk politik och bekämpa det motstånd som finns i vissa EU-länder och i delar av omvärlden.
Naturligtvis bör vi ansluta oss till euron också så snart som möjligt, också av hänsyn till vår egen ekonomi nu när dollarns värde är helt beroende av hur Kina hanterar sina jättelika dollarreserver.
Med EU som bas ska vi sedan kämpa för en ekologiskt hållbar politik i hela det nya multipolära världssystemet samtidigt som vi sprider välfärdsstatens idéer till övriga regioner. Det blir en långvarig och riskfylld process, men den kan så småningom leda till ett rättvisare världssystem är det vi ser gå under idag.

Jämnare förmögenhetsfördelning!
Beträffande ekonomiska verktyg bör vi självfallet hålla fast vid någon form av marknadsmekanism. Däremot vore en jämnare förmögenhetsfördelning ett stort steg framåt mot ett samhälle som inte bara är rättvisare men också har en ändamålsenligare produktion. Minska produktionen av lyxkryssare i mångmiljonsklass och öka produktionen av cyklar och järnvägar genom en förändrad efterfrågan!
Den tyske finansministern centerpolitikern Matthias Erzberger lanserade 1919 i den desperata situation som rådde i Tyskland efter första världskriget tanken på ett ”Riksnödoffer” som gick ut på att det rika fåtal som dominerade (och som idag i Sverige dominerar) ägandet och inkomsterna frivilligt skulle ställa sina förmögenheter till landets förfogande för att nedbringa förmögenhetsskillnaderna och skapa utjämning och välstånd i Tyskland.
Förslaget genomfördes aldrig och Matthias Erzberger mördades ett och ett halvt år efter det att han framställt det. Men låt oss ha honom som ett föredöme för tanken att genom en rättvis förmögenhetsfördelning skapa välstånd och överbrygga klyftor . Genomförd som ett samhällskontrakt vore den tanken kanske möjlig att förverkliga i en kommande historisk situation.