Dialog med Erik Kågström av Gunnar Stensson

USA, dårarnas paradis:
”Konsumtion utan produktion,
import utan export, tillväxt på kredit”

Den kris vi nu upplever är högst väntad. Den befinner sig varken i sin begynnelse eller i närheten av sitt slut, tyvärr. Många har förutsett den sedan lång tid.
Joseph Steglitz förutsåg krisen. Steingart, som jag för andra gången citerar i rubriken ovan och vars siffror jag presenterade för fjorton dagar sedan, har förutsett och beskrivit den i åratal. Jag passar på att citera ytterligare ett stycke ur ”Välståndskriget”:
”Vad hindrar investerarna från att behandla dollarn på samma sätt som aktierna i den så kallade nya ekonomin?... När trenden börjar peka nedåt kommer krediträntorna att höjas stegvis för att hejda värdeförlusten. Inom några dagar slår dollarkrisen över från valutornas värld till den verkliga världen med fabriker, affärer och hushållskassor… De första massavskedandena beklagas… När fastighetsbubblan spricker blir flodvågen av importvaror förvandlad till en rännil vilket försätter exportländerna i svårigheter.”
Läsaren känner igen det som sker just nu. Exakt.
Immanuel Wallerstein analyserade krisen i ett längre, geopolitiskt perspektiv i sin bok ”The American Decline” 2003 och sammanfattade där iakttagelser som han beskrivit i artikelform under många år.

Redan Marx
Erik Kågströms teser om kapitalismens sätt att fungera stämmer. De iakttogs redan av Marx. Kapitalismen kräver efterfrågan, konsumism. Konkurrensen leder till monopol. Koncentration av rikedomar undergräver köpkraften. Produktionen minskar. Följden blir arbetslöshet. Kapitalismen förutsätter ständig tillväxt. Den är följaktligen oförenlig med en ekologiskt hållbar utveckling på en jord med begränsade resurser.
Många har försökt formulera utopier om den perfekta ekonomin. Ofta har resultatet blivit förfärligt. Stalin, Mao, Pol Pot. Ibland har det blivit märkliga tankefoster utan förankring i någon verklighet. Marx var obarmhärtig mot den sortens modeller.
Så det är inte konstigt att Karin Svensson Smith och hennes kamrater underlåtit att försöka konstruera en.

Kapitalismens världssystem
Immanuel Wallerstein har gått en annan väg. Här kan det bara bli tal om att antyda den. Under 1990-talet presenterade han sin världssystemsteori i form av en ekonomisk historia i tre band om kapitalismen. En av hans utgångspunkter var Andre Gunder Franks teser om hur centrum utsuger periferin. Hans grepp är geopolitiskt. Han visar hur kapitalismens centrum förflyttas från Medelhavet till Nordsjön, från Storbritannien till USA. Nu är det amerikanska århundradet slut. Centrum är på väg att flytta till Asien. Den slutsatsen delar han med många.

Från globalisering till regionalisering
Men en sak skiljer. I framtiden kommer det inte att finnas bara ett centrum. Det kommer att finnas flera.
Globaliseringen hittills har ju fungerat som ett spindelnät där alla trådar gått till USA som med institutioner som Världsbanken, Internationella Valutafonden och dollarn styrt världsekonomin och dess regelsystem.
Tiden för det världssystemet, den sortens globalisering, är förbi. Regionerna tvingas organisera sig politiskt för att tillgodose sina behov och inte minst garantera rimliga levnadsförhållanden för sin befolkning. (Underrubriken i Steingart bok lyder ”Hur makt och rikedom omfördelas i världen”. Samma tanke, även om Steingart långt ifrån delar Wallersteins vision.)
Systemet med ett centrum försvinner. Framtiden innebär flera centra. Inte längre en världsvaluta. Nej, flera!
Och processen är redan igång, sedan länge. Den är inte styrd av ideologier eller av partiers och gruppers politiska vilja utan en följd av regionernas, miljarderna människors, behov och handlande och förhoppningar.

Latinamerika, Nordamerika, Kina, ASEAN…
Vilka är då dessa regioner? Wallerstein har i sin vidareutveckling av Andre Gunder Franks teser om kapitalism och underutveckling i Latinamerika särskilt studerat den kontinenten. Det som nu sker där är just en sådan organisering. Banden till USA klipps, kontakter söks med andra regioner: Kina och Ryssland, länder så stora att de utgör egna regioner. Latinamerika håller på att förvandlas till ett eget centrum, en egen värld, kanske med en egen valuta. Den kommer att i första hand tillgodose den egna befolkningens behov.
Naturligtvis finns Nordamerika kvar som en region, en stark region i tävlan med andra men inte världens centrum. Den omfattar kanske USA och Kanada, medan Mexiko bör räknas till Latinamerika. Se artikeln om Sydamerikas seger på annan plats.
Jag har redan nämnt Ryssland och Kina, stater som i sig själva utgör regioner. Därtill kommer också Indien, naturligtvis. Återigen, Steingart ser samma sak, fast snarast ur ett skräckperspektiv. Den kontinent som drabbats hårdast är förstås Afrika som efter slavjakt, kolonisering, krig mellan supermakterna genom ombud och neoliberala krav alltjämt ter sig kaotisk. Men kanske AU utgör ett embryo för en en ny verklighet och kontakterna med Kina ger ett alternativ till väst.

Europa
Men den viktigaste regionen just nu, den som kommit längst i sin politiska och regionala organisering är förstås EU. Intressant eftersom nationalstaterna har ett så fast politiskt grepp i Europa, att nationalismen är så stark, men att den regionala organiseringen trots detta lyckats. Intressant eftersom USA-globaliseringens trojanska hästar (Storbritannien, östeuropeiska stater, populistiska partier) gör vad de kan för att sätta käppar i EU-hjulen. Det kommer att resas motstånd mot det nya världssystemet.
De politiska ledarna i Latinamerika utgår från EU. Som vi såg i förra numret av vb kopierar UNASUR i många avseenden EU. Latinamerikas frihet har redan ökat genom möjligheten att använda euro i stället för dollar i ekonomin. Dessutom ökar de ekonomiska kopplingarna till Indien, Kina och Ryssland.
Andra regioner kan utvecklas i fjärran östern där ASEAN-staterna utgör en utgångspunkt. Wallerstein ser också Mellanöstern som en tänkbar region. Krigen i Irak och Afghanistan måste ses i detta perspektiv.
Utvecklingen av det nya världssystemet kommer inte att ske utan problem. Det gamla systemets försvarare kan gå mycket långt.

Olika politiska och ekonomiska system
Organisationen av ekonomin i de olika regionerna kommer att utgå från de lokala förutsättningarna. Relationerna mellan regionerna kommer förstås ibland bli konfliktfyllda.
Men Wallerstein välkomnar den nya organiseringen som ett stadium på vägen från den tid då globaliseringen innebar att en enda region behärskade hela världen till ett verkligt världssamhälle, ett stadium som måste passeras för att ett rättvist världssamhälle ska skapas.
Vid stora historiska skred är det viktigt att vi arbetar i den riktning verkligheten utvisar. För oss europeer handlar det om utvecklingen av EU i världen, ett EU som redan är världsledande beträffande miljöpolitiken. För oss svenskar gäller det att förvalta vår stat och vår miljö. Ända ner i kommunalpolitiken och överallt där människor verkar gäller det att tänka ur helt nya perspektiv.