Öppet brev 2 – till Anders Neergaard av Erik Kågström

Hej Anders
I veckobladet 2004:16 hade du en artikel där du klagade över den svenska vänsterns uppgivenhet när det gäller ekonomiska frågor. Sedan dess har du suttit i Vänsterpartiets styrelse och om ni där har haft häftiga diskussioner om alternativa ekonomiformer så är det i varje fall ingenting som nått mina öron. Jag har läst Vänsterpartiets ekonomiska plattform från mars 2008. Den är – tycker jag – både språkligt och innehållsmässigt sämre än en tidigare plattform som du var med om att författa. När det gäller ekonomisk ojämlikhet framgår det att vänsterpartiet anser att bättre utbildning bidrar till att öka jämlikheten och att partiet vill ha ökad progressivitet i inkomstbeskattningen. Någon insikt om betydelsen av ekonomisk jämlikhet för att en marknadsekonomi skall fungera optimalt och att ojämlikhet inverkar menligt på bland annat folkhälsa, kriminalitet, tillit till människor och myndigheter, står inte att finna i denna plattform. Programmet om hållbar utveckling daterat 2006 är bättre formulerat men av texten framgår att den skrivits på 90-talet och inte ändrats sedan dess. Inte ett ord finns om klimathotet. Vattenbristen i världen är ett annat krisområde. I programmet sägs, när det gäller vatten, bara att partiet oroar sig för att salttillförseln till Östersjön äventyras av en planerad bro över Öresund. Uppdatering är väl önskvärd? Jag försöker starta en debatt om alternativa ekonomiformer i Veckobladet. Du är välkommen att vara med.

I det förra numret av Veckobladet började jag presentera min ekonomiska världsbild som bakgrund till mina idéer om en alternativ ekonomi. Här kommer fortsättningen.

Ur finansiell synpunkt tycks Sverige i mycket vara en omvänd spegelbild av USA. Efter bankkrisen i början av nittiotalet har de svenska bankerna varit återhållsamma med att bevilja lån till personer med osäker betalningsförmåga. I Sverige är det de förmögna hushållen som har stora skulder – och i regel inga problem med amorteringar och räntor – i USA är det de fattigaste som är mest skuldtyngda. Det genomsnittliga sparandet i hushållen ligger på plus i Sverige, i USA ligger det på minus. För företag tycks det gälla att det ur ägarsynpunkt är optimalt med skulder som motsvarar 50 procent av bolagskapitalet. Det lånade kapitalet ger en hävstångseffekt som är fördelaktig i goda tider men riskabel vid lågkonjunktur. I svenska företag är låneandelarna i genomsnitt mycket lägre än 50 procent enligt en rapport jag läst tidigare i år, men av uppgifter i DN de senaste dagarna framgår att åtskilliga svenska företag, även en del av de stora, har låneandelar på 80-90 procent och Swedish Match till och med 100 procent. Om amerikanska företag har jag inga uppgifter i det avseendet men med tanke på riskvilligheten i amerikanskt näringsliv kan man anta att det rör sig om höga siffror. Den svenska staten har stora tillgångar och därför ingen statsskuld netto. Den amerikanska staten har förhållandevis obetydliga realiserbara tillgångar men en statsskuld som börjar närma sig landets BNP i storlek. De svenska bankerna tycks inte ha påverkats av de amerikanska subprimelånen på ett oroväckande sätt. Swedbanks engagemang i de baltiska staterna tycks vara det största bekymret.

I sin bok om biosfärens utveckling och klimathotet ”Det är vår bestämda uppfattning…. ”går Andreas Malm till angrepp mot den vetenskapliga världens reduktionism och gradualism. Han introducerar begreppet ”nodlinje” – den kritiska nivå där ett komplicerat system plötsligt kollaberar. Malm talar framför allt om nodlinjer i klimat- och miljösammanhang men i en ledarartikel i NY Times 10.01 nämns ett arbete som tyder på att nodlinjeeffekter kan uppstå även i finansvärlden när hävstångseffekter får verka maximalt. Ekonomen John Geanakoplos vid Yale universitetet har gjort en modell som tycks visa att instabiliteten i finansmarknaden inte ökar gradvis utan plötsligt när ett kritiskt tröskelvärde överskrids. En misslyckad transaktion av en enda investerare kan enligt denna modell utlösa en ekonomisk härdsmälta.

Trots att Sverige fortfarande är ett förhållandevis jämlikt land räcker vår inhemska efterfrågan inte till för produktionskapaciteten. Den ekonomiska tillväxten är därför beroende av exportöverskott som vi också haft under en följd av år. Vår känslighet för minskade exportmöjligheter i en kommande lågkonjunktur förstärks av att så stor del av vår BNP - omkring hälften - utgörs av exportprodukter. Den optimism som präglar våra dagstidningars bedömningar av krisens påverkan på de svenska finansinstituten tycks vara berättigad men vi lär inte komma undan effekterna av den globala finanskrisen. Om det sedan blir en ”vanlig” konjunkturnedgång eller en djup och långvarig depression återstår att se.

I kommande nummer:
Tillväxt och klimat. USA:s vägval – pest eller kolera.
En annan ekonomi är möjlig – demokratisk kapitalism.