Gengångaren av Gunnar Stensson

Det händer att man inte kan sova. Stereotypa drömmar upprepar sig. Man ligger med hårt slutna ögon och ett värkande tomrum i magen. Universum är slutbangat.
Plötsligt har man stigit upp, besökt toaletten, ställt sig vid köksfönstret. Alla de hundratals fönstren i Klostergården är mörka. Nattsuddarna har lagt sig och tidningsutbärarna syns inte till. Gator och gångstigar ligger tomma.
Nej, där nere bakom bilarna närmar sig en kompakt gestalt. Kan det vara min granne Guschel? Ett kallt luftstråk far genom rummet.
Jag slår på tvn.
Det är något fel, bilden är så mörk, men man ser ett par lysande ögon, ett skägg. Är det Usama? Nej, någon annan, kanske en gammal tysk, nån från 1800-talet.
En guttural röst mumlar men ekar plötsligt stark innan jag hinner sänka ljudet på tvn:
”Ett spöke går runt Europa (presenterade du dig nu, gamle gengångare. Men varför bara Europa? Det måste vara något fel på ditt manifest)”.
Rösten blir suddigare. Den tycks tala om påven och tsaren, franska radikaler och tyska poliser. Så blir den tydligare igen:
”Kapitalet förfäras lika mycket, när profiten saknas eller är mycket låg, som naturen förfäras av vacuum. (en rosslande suck) Men blir profiten rimlig vaknar kapitalet; med tio procent reser det sig och finns överallt (handlar detta om Dracula?) Med 20 procent blir det livaktigt; med 50 procent blir det direkt våghalsigt, med hundra procent krossar det alla mänskliga lagar under sina fötter; och med 300 procent ryggar det inte tillbaka för något brott (eller syftar det på vicepresident Cheney?) ens om det riskerar att hängas i galgen (kapitalet dinglar i galgen!).”
Rösten sjunker igen, blir knappt hörbar. Bara ögonen lyser. Jag anstränger mig att lyssna:
”Denna expropriation fullbordas genom spelet av den kapitalistiska produktionens immanenta lagar…Varje kapitalist slår nu ihjäl flera…(spårar jag en antydan till sadistisk belåtenhet?)…sammanflätningen av alla folk i världsmarknadens nät…Med det beständigt avtagande antalet kapitalmagnater som åtnjuter alla fördelarna av denna omvandlingsprocess växer massan av elände, förtryck, träldom, urartning, utsugning…(högarna av ruttnande karpar i dyn.) men också upproriskheten!” Det kommer som en trumpetstöt.
Så börjar rösten mala om produktionen:
”Produktionen är omedelbart också konsumtion. Individen som under produktionsprocessen utvecklar sina färdigheter ger också ut dem, förbrukar dem i produktionsakten alldeles så som den naturliga akten att avla avkomman (vältrande kroppar) också är ett förbrukande av livskrafter. (det stora ansiktet i tvn ser lystet ut, läpparna blänker under skägget) Produktionen är också konsumtion av produktionsmedel som användes och förbrukas och delvis , som vid eldning, upplöses i grundelementen. (ESS. Flammor i tv-rutan) Likaså konsumtionen av råmaterialet som inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan tvärtom förlorar dessa. Själva produktionsakten är därför i alla sina moment en konsumtionsakt (naturtillgångarna är ändliga! Gubbfan!)”
Men han hör inte, han är ju i tvn. ”Produktiv konsumtion”, mumlar han: ”Konsumtionen är omedelbart också produktion. Att människan i näringsprocessen, en form av konsumtion, reproducerar sin egen kropp, är klart. Men detta gäller om varje annat slag av konsumtion som på det ena eller andra sättet reproducerar människor i ett eller annat avseende. Konsumtiv produktion. (Är detta nån sorts final cut av Bladerunner?) Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende…”
Jag blir plötsligt matt, rösten hörs alltmer avlägsen, jag slumrar till i stolen men väcks då Sydsvenskan dunsar genom brevluckan.
Klockan är fem. Tvn brusar. Jag tänder lampan. Ute blir det svartare än förut. Kokar kaffe, sätter mig och läser: ”De svenska storbankerna står starka med god tillgång på kapital…Bara under september varslades cirka 9000 personer i Sverige. I veckan spädde Volvo Personvagnar på den dystra statistiken med ett jättevarsel som fortplantar sig” (vad var det jag drömde i natt?) långt in i underleverantörsledet”.
Detta är ju oanständigt!
Mörkret övergår i grå gryning. Lampor tänds i enstaka fönster. Innanför gardinerna rör sig trötta kroppar. Ett godståg dånar långsamt förbi med gnisslande bromsar.
Det kanske känns bättre om jag duschar.
Gunnar Stensson
(efter en stunds ögnande i Det kommunistiska manifestet och Till kritiken av den politiska ekonomin )