Tack Gunnar för att du var artig och svarade på mitt öppna brev till dig. Tack också för att du varnade mig för att komma med någon ekonomisk plan som skulle kunna vara ”ett märkligt tankefoster utan förankring i någon verklighet”, något som Karin Svensson Smith med flera visligen avstått ifrån och Marx en gång varnade för. Jag är medveten om att det är djärvt av mig att utlova förslag till en ”alternativ ekonomi” men jag ger inte upp. Mina ”tankefoster ”rör sig kanske mest om hur man kan förändra kapitalismen så att den fungerar bättre och mera demokratiskt än den gjort hittills.
Du nämner några personer som sedan lång tid förutsett den nuvarande krisen. Själv började jag för drygt två år sedan inse vartåt det barkade i världsekonomin. Vid den tiden hade jag läst mycket om den ekonomiska ojämlikhetens destruktiva effekter på folkhälsa och samhällsklimat. Sedan kom insikten om hur den ekonomiska ojämlikhet på individnivå som är en följd av globaliseringens avregleringar, skapat en obalans i världsekonomin på grund av för låg ”global aggregate demand”. Världsekonomin fungerar då bara om en sektor (USA i dag) tillåts eller tvingas att konsumera utan att producera, vilket i längden är ohållbart. Det är möjligt att Marx förutsett detta i sina skrifter men det som är viktigt nu är att vi har kunskaper baserade på fakta. Jämlikhetskravet kan därför i dag få en helt annan tyngd än när jämlikhet ses enbart som en fråga om rättvisa. Det har som bekant varit svårt att komma överens om vad som menas med rättvisa.
Det verkar nu alltmer sannolikt att finanskrisen kommer att följas av en långvarig ekonomisk depression. Det blir svåra år för många men också förutsättningar för radikala förändringar. Politiker kan – åtminstone tillfälligt – få ett visst övertag över storfinansen. Det kan till exempel utnyttjas till att de nationella regeringarna återtar kontrollen över penningflödena över gränserna och därmed korrigerar den demokratiförlust som avregleringarna medfört.
Våren 2007 skrev Torbjörn Tännsjö i Flamman en lång och ganska uppskattande recension av amerikanen David Schweickarts bok ”After Capitalism”. Jag läste boken och tyckte att där fanns många goda idéer. Inte minst eftersom Schweickart kallade sin ekonomi ”kapitalism utan kapitalister”. ”Kapitalism” är nog fortfarande ett starkt varumärke i världen medan ”kapitalister” inte står så högt i kurs i dag. (Mer om Schweickarts idéer i kommande nummer).
Stärkt av denna bok gjorde jag ett utkast till ett upprop till den svenska vänstern med uppmaning till debatt om alternativ ekonomi (se ”Ett gammalt förslag” i detta nummer av Veckobladet). Torbjörn avrådde mig från projektet och därvid blev det.
Du skriver att mina teser om kapitalismen är riktiga men att det visste redan Marx. Sedan övergår du till att presentera Emmanuel Wallersteins världssystemteori. Den är för mig mest en vänstervariant av Huntingtons visioner om regioner på kulturell och religiös bas med en dominerande kärnstat. När du sedan kommer till ämnet EU nämner du att vår europeiska organisation av många i Latinamerika ses som en förebild. Ja visst, även amerikanska progressiva skriver ibland entusiastiskt om hur fint det är i Europa. Vi som bor här påminns dock ständigt om att neoliberal ekonomi är inskriven i den konstitution som dessbättre tack vare irländarna ännu inte blivit lag.
Vidare i din text: ”Vid stora historiska skred är det viktigt att vi arbetar i den riktning verkligheten utvisar”. Jag har funderat en del över hur detta märkliga påstående skall tolkas. Kan det vara så, Gunnar, att verklighetens riktning i dag pekar mot förstatligande av banker, till och med i USA? Fortsättningen på ”verklighetens riktning” är kanske förstatligande av Swedish Match som har en belåning på 100 procent av bolagskapitalet. Och turen kommer kanske till andra svenska storindustrier vars vinster till stor del kommit från spekulationer på finansmarknaden som kan ge bakslag nu.
Du skriver att EU ”redan är världsledande beträffande miljöpolitiken”. Men skall vi verkligen ställa upp på Reinfeldts tal om att vi redan nått alla tänkbara klimatmål och egentligen inte behöver göra någonting som kan vara besvärligt. Visst, Sverige rankas högt i världen när det gäller miljöskydd och har haft ekonomisk tillväxt utan ökade koldioxidutsläpp. (Det tycks dock inte gälla innevarande år då utsläppen ökat). Men det positiva gäller endast vår produktion. Enligt World Wildlife Foundation, WWF, hör Sverige till de värsta miljöbovarna när det gäller vår konsumtion. Bara fyra länder i världen – USA, Australien, Kuwait och Saudiarabien – förbrukar mer ändliga resurser och släpper ut mer koldioxid per capita än Sverige. Så där hör vi också till de världsledande. Ett exempel på vår överkonsumtion är det jag nämnde i etanolbrev 7. För produktion av vår livsmedelskonsumtion, till stor del importerad, krävs en landyta som är tio gånger vår nuvarande odlade areal (för närvarande omkring 2 miljoner hektar). Om den energi som krävs i livsmedelsprocessen från jord till bord skulle hämtas ur biomassa skulle landytan behöva vara fyrtio gånger den nuvarande. Kapitalismens konsumism är det största hotet mot miljön.
Sedan skriver du: ”För oss svenskar gäller att förvalta vår stat och vår miljö”.
Här framstår du som en sann patriot av nästan amerikanskt snitt. Men skall inte Sverige efter att så länge ha varit en ”liten men aggressiv imperialistisk stat” även bry sig litet om den övriga världens välfärd och miljö.
Du avslutar med: ”Ända ned i kommunalpolitiken och överallt där människor verkar gäller det att tänka ut helt nya perspektiv”. Absolut, det är det jag försöker göra.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar