Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse av Sten Henriksson

Det tog mig lite tid innan jag satte mig att läsa Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse.” Dels var det människor omkring mig som sa att Håkan är precis likadan som förr – han anser sig veta allt – dels var det entusiasmen för boken på de borgerliga ledar- och kultursidorna som jag fann motbjudande. Här var uppenbarligen en person i deras smak, en person som fyrtio år efter 1968 kunde tala om Hur Ruttet Det Egentligen Var.

En utomordentlig stilist
Men nu kunde jag inte hålla mig längre och jag tycker helt enkelt att det är en intressant och bra bok, i första hand därför att Håkan Arvidsson är så god stilist. Han skriver en gammaldags, lätt mångordig prosa, med ord som ”måhända” och det är ovanligt för människor i hans generation. Det kan bli tungt någon gång, men i huvudsak är det vackert och jag ser det som ett fullföljande av den klassiska svenska bildningstraditionen. Och jag har alltså genom åren läst Håkan Arvidsson mera för hans sätt att skriva och än för vad han säger.
Det jag uppskattade mest i den här boken var hans skildring av hur det var i Jönköping på 50- och tidigt 60-tal. Det råkar vara så att jag bodde i Jönköping på 1950-talet och gick i samma gamla hemska läroverk några år före honom. Och gick och frös på lördagskvällarna framför biograferna på samma gamla vindpinade Östra Storgatan! Jag har därmed också full förståelse för det fruktansvärda dilemma som uppstod när flickan han skulle följa hem bodde i Bankeryd. Denna stad Jönköping, då ännu fast i ett järngrepp mellan frikyrkomaffian och bolagshögern (och nu genomkommersialiserad, med motorleder som i Los Angeles) satte sina spår hos oss som genomled de åren. Jag trodde läroverket och upplevelserna där var unika till jag läste Hans Scherfigs skildring av ett Köpenhamnsläroverk på 1920-talet, ”Det forsømte foraar”. Där var det likadant, denna fasta avsikt att på ett eller annat sätt disciplinera, ja knäcka unga människors livslust och vetgirighet. De åren framstår inte så förfärliga ändå, säger Arvidsson nu. Men klokt nog tillägger han ”Det tror jag emellertid är ett resultat av minnets bedrägeri.” Förvisso.

Den rika lundamiljön
Håkan Arvidsson kom till Lund 1965 och livet öppnade sig. Han ger en skildring av dessa år då Lund var som mest förföriskt, med studentaftnar, föreningsmöten, Atén, filmstudion, allt i ett oerhört rikt utbud. Och han möter Malena (”Hon kunde säga häpnadsväckande, chockerande saker med ett förtjusande leende, ett leende som dämpade chockverkan.”) Halva Clarté var förälskade i henne, jo. Jag kan försäkra att kretsen var större än så. Hon var intagande.
Håkan blev snabbt en ledande debattör inom vänstern. Jag minns att jag träffade Håkan och Malena under SACO-strejken 1966. Jag gick på den etablerade vänsterlinjen och talade om lyxstrejk bland högavlönade, men Håkan förklarade lugnt att numera var lärarna och läkarna i princip proletariserade och när de gjorde uppror borde man stödja dem, oberoende av deras lön. Jag tror att jag tystnade.
Det blev alltså Clarté, SKP och till slut KFML för Håkan och det blev slutet för hans politiska karriär. Jag minns ett möte på Folkets Hus med Vietnamkommittén där hans KFML-trogna linje exponerades och därmed var han omöjlig i Lund. I Uppsala och Stockholm var maoister gångbara, men deras enögdhet och fanatism gjorde att de inte fungerade i lundakulturen. Håkans politiska karriär var alltså över även om han sen gjorde en viss comeback som medlem i Zenitkretsen under en period. Men sedan han väl börjat sitt återtåg gick det inte att hejda: med Lennart Berntsson i släptåg blev det snabbt Timbro och Svenska Dagbladet som gällde och i de trakterna har han hållit sig sen dess. Inga antikommunister är så blodtörstiga som f.d. kommunister vilket har kunnat observeras i en eller annan av hans vällustiga avrättningar av vänstern. Ändå är det vänsterns idéer och vänsterns synsätt som går igen i hans avslutande diskussioner i boken. Han skriver ju fortfarande ungefär dubbelt så bra som andra i liknande ämnen på Sydsvenskans och Svenskans kultursidor. Kanske ger det läsarna där en extra kittling av att här talar en man ur den gamla farliga 68-vänstern. Själv verkar han var mest nöjd med rollen som historiker i Roskilde. Som njutare av det goda livet uppskattar han säkert att Svenskan och Axess betalar bättre än, säg Flamman och Ordfront.

En modig teoretiker och livsnjutare
Så här är det: jag har inte delat många åsikter med Håkan, jag finner ett antal av hans ursäkter i boken för gångna ställningstaganden föga övertygande och jag finner hans vilja att i dag jobba för den borgerliga propagandamaskinen direkt motbjudande. Men han har också en mjuk och avväpnande sida som man inte möter så ofta i den politiska sfären. Han kan avge en formulering som: ”…det finns, enligt min erfarenhet, inget intellektuellt argument som är lika övertygande som en kärlekshistoria.” Detta säger en person som mer än de flesta jag känner till har agerat politiskt på teoretiska grunder, efter principer snarare än efter erfarenheter. Jag tycker det visar hans mod.
Jag har här bara tagit upp några sidor av boken som berör oss i Lund – den rymmer en hel del mera, också personporträtt av gamla slitstarka märken som OP Berggren, Hans Isaksson och Göran Therborn. Och boken har alltså textavsnitt som är de bästa jag har läst när det gäller att skildra några år i mitten av 1960-talet i Lund.