Gång- och cykelbanor klarar inte av mötande trafik
I VB nr 5 redogjorde jag för hur storleken på Lunds investeringar i gång- och cykeltrafikinfrastruktur närmast är försumbar i förhållande till investeringarna för biltrafikens infrastruktur. Jag lovade också (eller ”hotade”, för den som i detta sammanhang föredrar det ordet) att återkomma med granskningar av hur Lunds GC-infrastruktur faktiskt är uppbyggd för att förstärka karaktären av Bilkommun.
Riktlinjer följs inte
Låt oss då vad gäller GC-infrastrukturen till att börja med titta på gång- och cykelbanornas bredd i förhållande till bilkörbanornas. Bredden på respektive trafikslags vägar är ju en strategisk faktor för framkomlighet, säkerhet och bekvämlighet.
Lund har sedan lång tid antagit riktlinjer (en s k pållissi) för utformningen av gång- och cykelbanor, inklusive bredden. Jag bortser helt från dessa riktlinjer här. De följs ändå nästan aldrig i praktiken. Det är, när allt kommer omkring, det reellt existerande GC-vägnätet som räknas.
Enkelriktade cykelbanor är i allmänhet inte enkelriktade
Först av allt måste man då ha klart för sig ett märkligt förhållande beträffande cykelbanorna i Lund. De flesta av de cykelbanor som kommunen kallar enkelriktade, och som en stor del av allmänheten också uppfattar som enkelriktade är i själva verket inte enkelriktade. (Jag är förstås medveten om att många cyklister blankt struntar i denna påstådda enkelriktning, men det är en annan historia). Även om dubbelriktad cykeltrafik inte uttryckligen är påbjuden är det fullt lagligt att cykla mot de flesta ”enkelriktade” cykelbanor i Lund. Undantaget är de få ställen där det finns en skylt om enkelriktning, dvs det runda trafikmärket med röd botten och ett gult vågrätt streck som egentligen heter ”förbud mot infart”. Sådan skyltar är sällsynta på cykelbanorna, men finns t ex längs Dalbyvägens norra sida från Östertull och ut till motorvägen, på delar av Trollebergsvägen och inre av Fjelievägen.
Alltså: de flesta cykelbanor i Lund – jag skulle tro upp till 98 procent av den totala längden - är tillåtna för dubbelriktad cykeltrafik. Detta borde få konsekvenser för bredden på cykelbanan. Men det har det inte fått.
Cykelbanor inte byggda för mötande trafik …
Låt oss anta att ett vanligt breddmått på en tvåhjulig cykel (utan släpkärra) med tillhörande cyklist är (lågt räknat) 80 cm. Låt oss också anta att varje cyklist behöver ha minst 25 cm vingelmån. Det innebär att vid möte mellan två bicyklister behövs minst 210 cm bredd på cykelbanan. (För tricyklar och packcyklar av olika slag behövs förstås ännu bredare cykelbanor). Merparten av Lunds cykelbanor är klart under denna bredd. Här är några slumpmässigt valda exempel på cykelbanebredder: Nordanväg 160 cm, Fasanvägen 145 cm, Hjalmar Gullbergs väg 120 cm.
Slutsatsen är klar: Lunds cykelbanor är inte byggda för att cyklister ska kunna mötas.
… och det är inte gångbanorna heller
Samma förhållande gäller på många av kommunens gångbanor. De är inte byggda så att fotgängare ska kunna mötas, än mindre så att en fotgängare med barnvagn ska kunna möta en annan fotgängare med en kasse i vardera näven. (Anta att en fotgängare tar minst 80 centimeters bredd i anspråk). Här är några gångbanebredder. Trollebergsvägen 100 cm som smalast, Fasanvägen 145 cm, Hj. Gullbergsväg 120 cm.
Hittills har det handlade om renodlade cykel- respektive gångbanor. Ännu värre blir förhållandena för trafiken på ”blandade” GC-banor. På sådana borde två fotgängare och två cyklister kunna mötas samtidigt. På t ex Dalbyvägen är den blandade cykelbanan på sina ställen inte bredare än 170 centimeter, dvs utrymmet tillåter inte ens ett möte mellan en fotgängare och en cyklist.
Generöst tilltagna bilgator
Hur ser det då ut på bilkörbanorna? Bredderna här varierar kraftigt alltifrån 5 meter breda vägar (sådana finns enbart i undantagsfall) till 20 meters bredd eller mera. Men även på de smalaste gator där dubbelriktad biltrafik är tillåten finns det gott om utrymme för två personbilar att mötas. Och i många fall finns det utrymme för dubbla eller tredubbla körfiler i båda riktningarna för bilar, även för lastbilar. Ingen dubbelriktad bilväg har byggts så att bilister som mötes riskerar att haka in i varandras fordon och vålla skador på fordon och människor i bilen. Det finns alltid, utom där det finns speciella hastighetsdämpande insmalningar, generöst med utrymme att mötas.
Förväntas bryta mot trafikreglerna
De för smala GC-banorna får givetvis konsekvenser för respektive trafikantgrupps beteende på dessa vägar. Gående som inte får plats att möta en annan fotgängare på gångbanan nyttjar givetvis cykelbanan. Och en cyklist som inte ges trafiksäkert utrymme att möta en annan cyklist kör förstås ut i gångbanan. Hellre det än att riskera ett totalt stopp i trafiken när möten inom trafikreglernas råmärken görs omöjliga. Här har vi huvudorsaken till cyklande på trottoarer och gående på cykelbanor. (Jovisst, det finns andra orsaker också). För när trafikinfrastrukturen är uppbyggd på så sätt att gående och cyklister på många ställen förväntas bryta mot trafikreglerna, dvs är tvingade att bryta mot bestämmelserna, är det givet att detta beteende smittar av sej även i fall där trafikanten faktiskt inte måste bryta mot reglerna för att komma fram.
GC-banor är till för bilarnas framkomlighet
Varför byggs då gång- och cykelbanor så smala i förhållande till det utrymme som biltrafiken ges? Helt enkelt därför att det är biltrafiken alltid varit den viktigaste trafiken för den politiska majoritet som haft makten att utforma trafiksystemet i vår kommun. Cykel- och gångbanor har inte byggts för att underlätta för fotgängare och cyklister, de har byggts för att GC-trafiken inte ska vara i vägen för bilarna.
Sluta moralisera!
Åtminstone två övergripande slutsatser kan man dra av vad jag anfört ovan:
I stället för att moralisera över cyklister som kör på gångbanor och fotgängare som promenerar på cykelbanor borde kommunen sätta igång att bygga gång- och cykelbanor med minst samma framkomlighetsstandard som finns på gator och vägar för bilar.
Men, det är den andra slutsatsen, Lund är ingen cykel- eller gångkommun, det är en Bilkommun.
Ulf Nymark
I VB nr 5 redogjorde jag för hur storleken på Lunds investeringar i gång- och cykeltrafikinfrastruktur närmast är försumbar i förhållande till investeringarna för biltrafikens infrastruktur. Jag lovade också (eller ”hotade”, för den som i detta sammanhang föredrar det ordet) att återkomma med granskningar av hur Lunds GC-infrastruktur faktiskt är uppbyggd för att förstärka karaktären av Bilkommun.
Riktlinjer följs inte
Låt oss då vad gäller GC-infrastrukturen till att börja med titta på gång- och cykelbanornas bredd i förhållande till bilkörbanornas. Bredden på respektive trafikslags vägar är ju en strategisk faktor för framkomlighet, säkerhet och bekvämlighet.
Lund har sedan lång tid antagit riktlinjer (en s k pållissi) för utformningen av gång- och cykelbanor, inklusive bredden. Jag bortser helt från dessa riktlinjer här. De följs ändå nästan aldrig i praktiken. Det är, när allt kommer omkring, det reellt existerande GC-vägnätet som räknas.
Enkelriktade cykelbanor är i allmänhet inte enkelriktade
Först av allt måste man då ha klart för sig ett märkligt förhållande beträffande cykelbanorna i Lund. De flesta av de cykelbanor som kommunen kallar enkelriktade, och som en stor del av allmänheten också uppfattar som enkelriktade är i själva verket inte enkelriktade. (Jag är förstås medveten om att många cyklister blankt struntar i denna påstådda enkelriktning, men det är en annan historia). Även om dubbelriktad cykeltrafik inte uttryckligen är påbjuden är det fullt lagligt att cykla mot de flesta ”enkelriktade” cykelbanor i Lund. Undantaget är de få ställen där det finns en skylt om enkelriktning, dvs det runda trafikmärket med röd botten och ett gult vågrätt streck som egentligen heter ”förbud mot infart”. Sådan skyltar är sällsynta på cykelbanorna, men finns t ex längs Dalbyvägens norra sida från Östertull och ut till motorvägen, på delar av Trollebergsvägen och inre av Fjelievägen.
Alltså: de flesta cykelbanor i Lund – jag skulle tro upp till 98 procent av den totala längden - är tillåtna för dubbelriktad cykeltrafik. Detta borde få konsekvenser för bredden på cykelbanan. Men det har det inte fått.
Cykelbanor inte byggda för mötande trafik …
Låt oss anta att ett vanligt breddmått på en tvåhjulig cykel (utan släpkärra) med tillhörande cyklist är (lågt räknat) 80 cm. Låt oss också anta att varje cyklist behöver ha minst 25 cm vingelmån. Det innebär att vid möte mellan två bicyklister behövs minst 210 cm bredd på cykelbanan. (För tricyklar och packcyklar av olika slag behövs förstås ännu bredare cykelbanor). Merparten av Lunds cykelbanor är klart under denna bredd. Här är några slumpmässigt valda exempel på cykelbanebredder: Nordanväg 160 cm, Fasanvägen 145 cm, Hjalmar Gullbergs väg 120 cm.
Slutsatsen är klar: Lunds cykelbanor är inte byggda för att cyklister ska kunna mötas.
… och det är inte gångbanorna heller
Samma förhållande gäller på många av kommunens gångbanor. De är inte byggda så att fotgängare ska kunna mötas, än mindre så att en fotgängare med barnvagn ska kunna möta en annan fotgängare med en kasse i vardera näven. (Anta att en fotgängare tar minst 80 centimeters bredd i anspråk). Här är några gångbanebredder. Trollebergsvägen 100 cm som smalast, Fasanvägen 145 cm, Hj. Gullbergsväg 120 cm.
Hittills har det handlade om renodlade cykel- respektive gångbanor. Ännu värre blir förhållandena för trafiken på ”blandade” GC-banor. På sådana borde två fotgängare och två cyklister kunna mötas samtidigt. På t ex Dalbyvägen är den blandade cykelbanan på sina ställen inte bredare än 170 centimeter, dvs utrymmet tillåter inte ens ett möte mellan en fotgängare och en cyklist.
Generöst tilltagna bilgator
Hur ser det då ut på bilkörbanorna? Bredderna här varierar kraftigt alltifrån 5 meter breda vägar (sådana finns enbart i undantagsfall) till 20 meters bredd eller mera. Men även på de smalaste gator där dubbelriktad biltrafik är tillåten finns det gott om utrymme för två personbilar att mötas. Och i många fall finns det utrymme för dubbla eller tredubbla körfiler i båda riktningarna för bilar, även för lastbilar. Ingen dubbelriktad bilväg har byggts så att bilister som mötes riskerar att haka in i varandras fordon och vålla skador på fordon och människor i bilen. Det finns alltid, utom där det finns speciella hastighetsdämpande insmalningar, generöst med utrymme att mötas.
Förväntas bryta mot trafikreglerna
De för smala GC-banorna får givetvis konsekvenser för respektive trafikantgrupps beteende på dessa vägar. Gående som inte får plats att möta en annan fotgängare på gångbanan nyttjar givetvis cykelbanan. Och en cyklist som inte ges trafiksäkert utrymme att möta en annan cyklist kör förstås ut i gångbanan. Hellre det än att riskera ett totalt stopp i trafiken när möten inom trafikreglernas råmärken görs omöjliga. Här har vi huvudorsaken till cyklande på trottoarer och gående på cykelbanor. (Jovisst, det finns andra orsaker också). För när trafikinfrastrukturen är uppbyggd på så sätt att gående och cyklister på många ställen förväntas bryta mot trafikreglerna, dvs är tvingade att bryta mot bestämmelserna, är det givet att detta beteende smittar av sej även i fall där trafikanten faktiskt inte måste bryta mot reglerna för att komma fram.
GC-banor är till för bilarnas framkomlighet
Varför byggs då gång- och cykelbanor så smala i förhållande till det utrymme som biltrafiken ges? Helt enkelt därför att det är biltrafiken alltid varit den viktigaste trafiken för den politiska majoritet som haft makten att utforma trafiksystemet i vår kommun. Cykel- och gångbanor har inte byggts för att underlätta för fotgängare och cyklister, de har byggts för att GC-trafiken inte ska vara i vägen för bilarna.
Sluta moralisera!
Åtminstone två övergripande slutsatser kan man dra av vad jag anfört ovan:
I stället för att moralisera över cyklister som kör på gångbanor och fotgängare som promenerar på cykelbanor borde kommunen sätta igång att bygga gång- och cykelbanor med minst samma framkomlighetsstandard som finns på gator och vägar för bilar.
Men, det är den andra slutsatsen, Lund är ingen cykel- eller gångkommun, det är en Bilkommun.
Ulf Nymark
NOT: I ett kommande nr av VB kommer jag att redogöra för förekomsten av farthinder och andra begränsningar i GC-banornas framkomlighet.
1 kommentar:
Ack, ja. Du säger ungefär som jag sade i kommunfullmäktige en gång, när jag var yngre och alljämt trodde, att förändring kan åstadkommas genom tal där. Jag menade stillsamt, att en gatas bredd först skall användas för att ge fotgängarna den bredd de behöver. Finns det sedan plats över, kan den ges åt cyklisterna. Är gatan ännu bredare, kan möjligen bilar och bussar tillåtas. Senare kom jag in i tekniska nämnden och fick lära mig, att lagen föreskriver, att bilar alltid måste få lov att komma fram till varje fastighet. Det kallas angöring.
Den smalaste kombinerade gång- och cykelbana jag vet i Lund just nu är den vid sydvästra hörnet av Östra kyrkogården. Det har funnits värre exempel.
Gunnar Håkansson
Skicka en kommentar