Efternamnet fick Anna-Klara när hon gifte sig med Johan Arvidsson. Johan och jag var vänner sedan gymnasietiden. Alla våra tonår hade vi tillbringat i ödsliga inackorderingsrum i Växjö. Det hade gjort oss till asociala töntar.
1954 var Anna-Klara 22, en urban tjej, intensiv, snabbtänkt, självsäker, kortväxt, med svarta ögon och svart hår - kanske elegant – och försedd med ett stort nätverk i Lund. Tänk efter så förstår ni att det var sådan hon var. Men hon bodde hemma i prästgården i Kävlinge tillsammans med sina systrar. På somrarna badade de i Barsebäck långt innan kärnkraftverket byggdes.
Jag kan lätt förstå att hon tog sig an Johan. Han var en av de mest begåvade människor jag träffat, beläst inom litteratur, filosofi, politik. Humoristisk, lågmäld, temperamentsfull, mycket lång. Men som sagt, fumlig.
Mest tycktes vi sitta på Håkanssons konditori och röka cigarretter, bläddra i London Illustrated och lösa korsord medan vi väntade på att det skulle bli dags att gå på bio. Ibland reste vi till Köpenhamn, ännu präglat av kriget. Anna-Klara kände till de bästa smörrebrödsställena.
Vi måste ha gjort annat också. Ett länge förträngt minne handlar om att Anna-Klara ordnade en politisk debatt om ”An American Dilemma”, alltså det som då kallades ”negerproblemet”. Jag tror att Anna-Klara var ordförande. Debatten ägde rum i Kävlinge. Jag skulle inleda. Det var kanske första gången jag framträdde i den rollen. Kvällen blev katastrofal. Efter inledningen konfronterades vi mest med frågor av typen ”Skulle du acceptera att din dotter gifte sig med en neger?”
Efter två år i Lund lämnade jag stan för att inte återvända förrän 1969. Med stor glädje återfann jag då Anna-Klara och Johan i en Vietnamdemonstration som formerades i Lundagård. September. Anna-Klara drog en barnvagn med en tremånaders baby. När tåget gick nerför Bredgatan kom Anna-Klaras mamma rusande för att ta hand om barnvagnen. Det blev en dispyt som mamman vann.
Jag bosatte mig i Lund, pendlade till Heleneholmsskolan i Malmö. Anna-Klara blev lärare i Fridhems folkhögskola i Svalöv och så småningom Sveriges första kvinnliga folkhögskolerektor.
Plötsligt fick jag höra att Johan och Anna-Klara skilt sig. Efter ganska kort tid dog Johan. Det drabbade Anna-Klara mycket hårt.
Efter sin pensionering flyttade hon till Lund och gick med i Vänsterpartiet. Vi träffades ibland. Jag gjorde mina försök att få med henne i DV, men hon valde att stanna i V.
Anna-Klara hade gått ur svenska kyrkan. Hennes inställning till den var mycket kritisk. Vi delade ett engagemang för religion och politik. Bland det sista jag gjorde – det är något år sedan - var att förse henne med ett ex av Karen Armstrongs Mohammed-biografi.
Jag upplevde hennes stilrena begravning som ett fint och konsekvent uttryck för hennes liv och personlighet. Från intet allt vi vilja bli.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar