Hur länge kommer demokratin att överleva? Del 2 av Bertil Egerö

Den organisation av samhällslivet vi kallar demokrati kan visa sig vara en passus i mänsklighetens moderna historia. Idag upplever jag att prognosen är lite allvarligare än när jag skrev om denna fråga i VB i mitten av maj. Då handlade det delvis om folkökning och konkurrens om Afrikas resurser. Nu vill jag knyta an till en annan aspekt av utvecklingen; globaliseringen och den snabbt växande polariseringen mellan rika och fattiga.

The gap between rich and poor in most wealthy nations has widened

Naomi Kleins bok om nyliberalismen, Chockdoktrinen, upplevde jag kunde tolkas som att Milton Friedman är den stora boven bakom den ideologi som nu dominerar ekonomisk politik i en stor del av världen. Vore det så väl så kunde vi väl också få den dödförklarad? Men dess djupa påverkan på den kapitalistiska världen pekar på att grogrunden fanns där, beredd.

De fria kapitalrörelserna öppnade
Det stora steget togs i min mening med 1980-talets avreglering av valutan och därmed öppnandet för fria kapitalrörelser över gränserna. Den ekonomiska eliten kunde börja agera med mycket mindre kontroll från statens sida. Resultaten ser vi idag i en skenande tillväxt av de rikaste rika och deras förmögenheter. De återfinns självklart i första hand i den rikare delen av världen, men jag ser spåren av dem i många riktigt fattiga länder.
   Svenska Dagbladet innehåller idag överraskande många bra informationer om detta sakernas tillstånd. Den 20 maj läste jag hur Revolutionen rycker fram i dagens USA  – en kolumn skriven av Anna Laestadius Larsson. Hon hade plockat upp en artikel i Vanity Fair skriven av den välkände ekonomen Joseph Stieglitz. Hör här: ”En procent av USA’s befolkning tar idag 25% av inkomsterna och äger 40 % av rikedomarna.” Vidare, ”I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten.” Allt enligt Stieglitz.
   Detta slags människor är oftast djupt okunniga om vanliga människors vardag. Osökt kommer jag att tänka på sexisten Dominique Strauss-Kahn, den avpolletterade IMF-chefen. Uppskattad (av vem?) för sitt sätt att leda valutafonden hyr han en svit för ca 20 000 kr natten i

centrala New York (några timmars tågresa från bostaden i Washington), drabbas av lust till en hotellstäderska och – när hon kämpar emot – vrålar ”Vet du inte vem jag är?”.

Enprocentarnas politik
Det verkligt skrämmande är de starka länkar mellan politisk och ekonomisk makt Stieglitz tecknar. En grupp oftast mycket nyrika, vars stora engagemang verkar ligga i att med bonusar och liknande medel berika varandra, styr över samhällen och människor de inte känner, inte förstår. Den internationella konkurrensen om naturrikedomar, mark och arbetskraft styrs inte enbart av marknaders efterfrågan och partiers intresse för att förbli i regeringsställning. Den penninggalna nyrika procenten med Dubai som ideal styr företag och investeringar med sikte på kortsiktiga vinster – för egen del. Resultaten är skrämmande, var de än kan beskådas.
   Till det skrämmande hör också denna elits förmåga att styra media och försäkra sig om att inga politiska hot ska rubba dess ställning. Trots att, som Laestadius Larsson rapporterade, närmare hälften av ett blandat urval US-amerikaner väntar sig en ny revolution inom de närmaste hundra åren. Långt bort för dagens nyrika, men inte för deras barn.

Fattigdomen ökar – inom EU
Den folkliga mobiliseringen i Nordafrika skickar en tydlig varningssignal till nyliberalismens förespråkare. Snart lär Europa nås av växande protestvågor liknande de i Nordafrika, som kommer att göra livet mer osäkert för våra nyrika och deras politiska representanter. EU tycks också ha enats om ett slags förbredande försvar, liknande vad vi redan hört om från Mellanöstern. SvD den 25 maj: EU pytsar ut 4,5 miljarder kronor (årligen) till stöd för matutdelning till unionens fattiga. EU, den rikaste överstatliga gemenskapen i världen, kör idag soppkök åt sina fattiga.
   ”Efterfrågan på hjälp ökar i hela EU, antalet fattiga ökar, och måste vi kunna efterfråga solidaritet inom EU”, menar den europeiska Anti-Poverty Network. Tydliga signaler, ändå tycks de inte räcka till att väcka politiker och ekonomer. Kan det bero på att de mycket rika i så hög grad tycks dominera det politiska beslutsfattandet? Där regerar ännu den nyliberala ordningen.
   Motsättningarna lär komma att öka, och med dem ett växande hot mot demokratin. Kan den i dagens USA motstå den politik som via låga skatter och enorm skuldsättning för landet rätt in i ekonomisk ohållbarhet? Och hur är det i Europa? Vad betyder den tydligen helt accepterade lobbyingverksamhet som ständigt bedrivs i Bryssel? Vad säger oss här hemma signalerna om en växande korruption, även inom den offentliga sektorn?
   Signalerna duggar allt tätare. Det gäller att uppfatta dem, tolka dem, och reagera på dem.