Pågående mobbing av Lucifer

Mobbandet av Håkan Juholt fortsätter, nu också med visst gillande från högerdelen av socialdemokratin. Juholt kan inte yttra sig utan att få veta av borgarna vilken oduglig ledare han är. Som om borgarna skulle vara intresserade av framgångar för en socialdemokratisk ledare. Det är de naturligtvis inte. De drivs av en önskan att han ska tycka ungefär som dem, lite åt det hållet Mona Sahlin var på väg. Till det kommer så den kollektiva lynchstämning borgerliga ledarskribenter så lätt faller in i.

Ett nederlag för s-vänstern
Den socialdemokratiska linjen vad gäller Sveriges inblandning i Libyen har naturligtvis inte varit rak eller konsekvent. Den har tvärtom vacklat hit och dit och nu förklarar det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – att det senaste ställningstagandet, överenskommelsen med m och mp – ska betraktas som ett försök att rädda Juholt (se t.ex. DN och Expressen i dag torsdag) Från socialdemokraterna själva, genom Urban Ahlin, sägs i stället att överenskommelsen innebär att man har vunnit en seger. Jaha: vi ska ha fem JAS i Libyen i stället för åtta, men i gengäld ska de flyga mer och spana över större områden och vi ska bidra med en styrka på NATO-fartyg i Medelhavet som ska kunna äntra fartyg på väg till Libyen och Khaddafi. Och vi ska bidra med specialister på psykologisk krigföring som ska stärka NATO: s ställning i Libyen.
   Uppgörelsen innebär en utökning av den svenska insatsen och det är ett nederlag för den mera restriktiva linje Juholt annonserade i sitt förstamajtal. Hur kunde det bli så? Svaret kan väl bara bli ett: Juholt har inte klarat den massiva press han har utsatts för från hela det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – och från högerflygeln inom det egna partiet. Och kanske är han själv heller inte så övertygad anhängare av återhållsamhet. Han har ju låtit Urban Ahlin m.fl. hållas, t.ex. i deras kritik av Carl Bildt

som ju inte var så pigg på Libyenutflykten när USA höll igen. Jag är övertygad om att det handlar om en intern strid i partitoppen, en strid mellan höger och vänster, mellan NATO-vänner och anhängare av alliansfrihet. Att låta Urban Ahlin vara kvar som utrikespolitisk talesman för socialdemokratin kan bara leda till sånt här. Ahlin är en uppenbar NATO-vän, åtminstone mellan skål och vägg och när han är i Washington. Han väntar förmodligen bara på att det ska bli dags att vända kappan när det gäller svensk NATO-anslutning. Och det är väl honom vi skulle få som utrikesminister i en s-regering.

Var det detta FN ville?
Avsikten med FN-interventionen förklarades vara att skydda den libyska befolkningen från angrepp från Khaddafilojala. Verkligheten är att NATO för ett intensivt flygkrig mot Khaddafi och väl försöker ta död honom personligen, vilket man redan har gjort med en av hans söner och två barnbarn. Men om sättet på vilket FN genom NATO bedriver krig i Libyen sägs inte ett ord, skrivs inga ledare. Sedan en vecka är det franska och brittiska stridshelikoptrar som för deras krig. Skydda civilbefolkningen?
   Och Sverige bidrar med att spana åt bombförbanden dvs leta upp mål för de mera stridskåta flygarna. Skulle det vara en hedervärd insats, i linje med Sveriges traditioner av arbete för FN?

Uppfyller vi inte NATO:s alla önskemål?
Ett sista citat, från en ledare i Expressen den 7 juni: ” Den kompromiss med S som kanske presenteras i dag är därför troligen inte optimal för Nato och det libyska folkets behov. Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden.”
   Alltså, det libyska folkets behov, mer bomber? Och vilken fruktansvärd anklagelse, vi skickar inte det som passar Nato?