Fredag 4 okt kl 20 blir det Allsångskväll med Flygelkören under ledning av Gösta Petersen i Vita Huset, Uardavägen i Lund.
Gäster är Midnattskören & Lund International Students Choir. Husmusikant är Martin Landgren.
Entré: 100 kr, stud 60 kr
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2013-09-26
Doc Lounge Lund: SÄSONGSPREMIÄR! 1 Oktober
Nu är det äntligen dags igen för en ny säsong
med Doc Lounge på Mejeriet. Vi kör igång hösten med NUG – Vandal in
Motion, som hade världspremiär under Way Out West i somras.
NUG – VANDAL IN MOTION
Av Lars Berge & AKAY/ Sverige, 2013/ 58 min
“Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst”
Året är 2009 och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stormar ut från konstmässan Market i Stockholm. Anledningen: ”Territorial pissing”, en två minuter lång film där en svartklädd man, beväpnad med sprejburk, går loss i en tunnelbanevagn.Verket var Magnus ”NUG” Gustafssons examensarbete från Konstfack och debatten om konst kontra skadegörelse rasade i veckor efteråt.
Redan långt tidigare var NUG en legend bland graffitimålare men blev efter kulturministerns uttalade betraktad som en fascinerande provokatör och ett av Sveriges allra hetaste konstnärsnamn. Med hjälp av berättelser från målare, ministrar, konsthandlare, falckar och konstvetare berättar NUG – Vandal in Motion inte bara historien om konstnären NUG utan tar också ett stadigt grepp debatten om den urbana och offentliga konsten i stort.
NÄR: 1 OKTOBER
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
Möt Ship to Gaza på Bokmässan i Göteborg
I vår monter på
Internationella torget kommer du att kunna träffa aktivister, diskutera
och få information om tidigare och kommande aktioner. Där finns också
böcker, t-shirts, vykort, pins och en del annat till försäljning.
Lördagen den 28/9
Filmscenen kl. 14.00 - 14.25
Gazas Ark bryter blockaden inifrån
Om hur man renoverar ett fartyg i Gaza, för att sedan fylla det med exportvaror och bryta blockaden inifrån. Denna aktion presenteras av Ship to Gazas ordförande Ann Ighe. Vi kommer också att försöka upprätta en direktlänk med aktivister på plats på Gazaremsan. Bland annat Charlie Andreasson som var matros på Ship to Gazas segelskonare Estelle då hon bordades 2012 i ett försök att bryta blockaden och som nu hjälper till med renoveringen av Gazas ark. Moderator är Ship to Gazas mediekoordinator Staffan Granér
Stora Scenen kl. 15.20 - 15.40
Estelles resa
Sommaren 2012 seglade Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle från Finland till Östra Medelhavet för att utmana den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan. Efter att ha besökt och agiterat i 19 hamnar i 5 länder bordades hon av israelisk marinen på internationellt vatten. Båten fördes till Israel där hon och lasten än idag hålls i beslag. Med ombord under bordningen var författaren och journalisten Maria-Pia Boethius och Ship to Gazas talesperson Dror Feiler. Här får de ge sin syn på aktionen. Varför genomfördes den? Vad åstadkom den? Vad kan vi lära oss av den?
Samtalet modereras av Mikael Löfgren, före detta mediekoordinator för Ship to Gaza
Fremskrittspartiet: Deportera romerna från Norge
av Gunnar Stensson
I Norge förs regeringsförhandlingar mellan de fyra borgerliga
partierna. Ett av dem är Fremskrittspartiet som är invandringsfientligt
och vill deportera de norska romerna. Norge åt norrmännen! Dess
ledare Siv Jensen ser ut som en rekorderlig, något framfusig norsk
hemmafru. Så kan en rasist också se ut. Förhandlingarna är svåra, och
det är inte säkert att Fremskrittspartiet kommer in i regeringen. Vi
får se.
Veckans citat: Förpliktelsen att göra motstånd
När åtgärder från myndigheter utgör förföljelse av en etnisk minoritet
innebär detta att vi alla, var gång det sker, lever i en totalitär
polisstat...
Det betyder att statens krav på lojalitet och laglydnad från medborgarna förlorar legitimitet. Vi har som medborgare och människor inga förpliktelser i en totalitär stat, annat än att göra motstånd mot den.
Sverker Jönsson, universitetslektor i straffrätt. SDS 25/9.
Det betyder att statens krav på lojalitet och laglydnad från medborgarna förlorar legitimitet. Vi har som medborgare och människor inga förpliktelser i en totalitär stat, annat än att göra motstånd mot den.
Sverker Jönsson, universitetslektor i straffrätt. SDS 25/9.
Ge demokratin en chans! av Rolf Björnson
I juni i år sade Israels vice utrikesminister Danny Danon i en
tidningsintervju att den israeliska regeringen aldrig kommer att
erkänna någon palestinsk stat - ja, regeringen har inte ens diskuterat
frågan.
(Se mer i mondoweiss.net)
Nu vill samme man följdriktigt att Israel ska säga upp Osloavtalet och sluta låtsas förespråka en tvåstatslösning.
John V. Whitbeck, tidigare juridisk rådgivare till den palestinska förhandlingsdelegationen, har skrivit en kommentar till detta. Visst har Osloprocessen inneburit ett katastrofalt misslyckande som många palestinier, som i övrigt inte har någonting gemensamt med Danon, också vill ta sig ur, menar Whitbeck. Men hur ska man komma vidare? Jo, man måste, liksom i fallet Sydafrika under apartheidtiden, våga tala öppet om den ideologi som ligger till grund för konflikten.
Israel måste överge sionismens anspråk på en judisk stat och acceptera en stat med lika rättigheter för alla invånare i det forna Palestina.
Lösningen måste vara demokratisk. Lösningen kan inte vara att fördriva någon part, inte att upprätta två separata, etniskt rensade, stater som troligen för all framtid skulle förbli varandras fiender.
Ingen påstår att den moraliska och intellektuella förvandling som är förutsättningen för att uppnå en demokratisk "enstatslösning" kommer att bli lätt att genomföra, säger Whitbeck. Men fler och fler erkänner att en anständig "tvåstatslösning" har blivit omöjlig. Det är dags att ge den demokratiska idén en chans.
(Se mer i counterpunch)
(Se mer i mondoweiss.net)
Nu vill samme man följdriktigt att Israel ska säga upp Osloavtalet och sluta låtsas förespråka en tvåstatslösning.
John V. Whitbeck, tidigare juridisk rådgivare till den palestinska förhandlingsdelegationen, har skrivit en kommentar till detta. Visst har Osloprocessen inneburit ett katastrofalt misslyckande som många palestinier, som i övrigt inte har någonting gemensamt med Danon, också vill ta sig ur, menar Whitbeck. Men hur ska man komma vidare? Jo, man måste, liksom i fallet Sydafrika under apartheidtiden, våga tala öppet om den ideologi som ligger till grund för konflikten.
Israel måste överge sionismens anspråk på en judisk stat och acceptera en stat med lika rättigheter för alla invånare i det forna Palestina.
Lösningen måste vara demokratisk. Lösningen kan inte vara att fördriva någon part, inte att upprätta två separata, etniskt rensade, stater som troligen för all framtid skulle förbli varandras fiender.
Ingen påstår att den moraliska och intellektuella förvandling som är förutsättningen för att uppnå en demokratisk "enstatslösning" kommer att bli lätt att genomföra, säger Whitbeck. Men fler och fler erkänner att en anständig "tvåstatslösning" har blivit omöjlig. Det är dags att ge den demokratiska idén en chans.
(Se mer i counterpunch)
Den egyptiska polisstaten av Gunnar Stensson
Egyptisk gränspolis förföljde under natten en flyktingbåt med hundra
syriska och palestinska flyktingar långt ut på internationellt vatten.
Polisen bordade flyktingfartyget och sköt en kvinna i ryggen med fyra
skott inför ögonen på hennes elvaårige son. Sedan fördes de hundra
flyktingar till ett egyptiskt fängelse varifrån de ska deporteras till
ursprungsländerna. Pojken som förlorat sin mor bad Cecilia Uddén om
hjälp, berättade hon i radioekot i morse 26/9.
Den totalitära egyptiska staten har förbjudit Islamiska brödraskapet, Egyptens största politiska parti att genomföra några som helst manifestationer. Deras tidningar har stängts.
Vems ärenden går den egyptiska regimen?
Den totalitära egyptiska staten har förbjudit Islamiska brödraskapet, Egyptens största politiska parti att genomföra några som helst manifestationer. Deras tidningar har stängts.
Vems ärenden går den egyptiska regimen?
Höst av Gunnar Stensson
Morgon, halv åtta, massivt grått molntak. Längst i söder citrongul
strimma som omärkligt skiftar till genomskinligt ljusblått, vindstilla.
I vattenytan: samma himmel, då och då satt i rörelse av fisk som
nappar insekter Ringar som långsamt vidgar sig och försvinner.
En svart storskarv med kraftig gul näbb sitter på cementbalken och vaktar. En annan dyker, stannar länge under ytan innan den åter syns, långt borta, utan fisk.
Varför är här inga andra fåglar? Ett dussin svanar brukade finnas. Sothöns, gräsänder, gäss, större och mindre doppingar också. Jo, uppe på reningsverkets gräsmatta sitter faktiskt en flock måsar. Men de är tillfälliga gäster här.
Kan det vara mink och räv som är orsaken? De syns inte i den täta vegetationen, men jag minns att det låg söndriga och urätna svanägg och andägg på stigen härom året. Vattenfåglarna har sina bon i strandkanten, dolda av vass och gräs. Oskyddade. Det är bara att ta för sig.
När vattnet var fruset och snö täckte stigen syntes nästan dagligen minkspår, och ibland också halvätna änder. Riktigt fräck var en mink som oberörd såg mig i ögonen från den tunna isen strax invid strandkanten. Säker på att jag inte kunde komma åt den.
Räv har jag bara sett en gång de senaste åren, men rävspår många gånger. Söder om Höje å i den branta strandbrinken är vegetationen nästan ogenomtränglig. Jag vet för jag har försökt komma fram där och rivit sönder både skjorta och skinn på hagtorns-, björnbärs- och nyponbuskar. Där lever rovdjuren, räv och mink, helt ostörda.
På försommaren när fasanerna ruvar är det lätt att komma åt deras ägg liksom äggen i ändernas och svanarnas bon vid strandkanten. Har räv och mink helt enkelt utrotat fågelbeståndet? Kanske med hjälp av glador och vråkar och helt vanliga råkor och kråkor?
Snart fylls dammarna av bläsänder, gäss och andra flyttfåglar som häckar i norr utom räckhåll för rävarna och minkarna vid Höje ås stränder. Vuxna fåglar håller sig ute på vattenytan och är inte så lätta byten som ruvande fåglar, ägg och fågelungar.
Uppför trappan till det böljande Trollebergsfältet. Det är nysått nu och blir säkert grönt före frosten. Jakriborgs pastellfärgade fasader i söder. Turning Torso omgivet av svarta moln. Bron. Och i sydväst Heleneholmsverkets skorstenar i vars skugga jag jobbat så många år.
En svärm små grå insekter utan volym och vikt, men snabba, ihärdiga, snurrar runt runt, jag känner dem mot ansiktet. De är för små för att ens duga till sparvmat. Var kommer de ifrån? Hur kan de leva denna ganska kyliga morgon? Hur klarar de vintern? Är livets mening för dem helt enkelt att svärma?
En svart storskarv med kraftig gul näbb sitter på cementbalken och vaktar. En annan dyker, stannar länge under ytan innan den åter syns, långt borta, utan fisk.
Varför är här inga andra fåglar? Ett dussin svanar brukade finnas. Sothöns, gräsänder, gäss, större och mindre doppingar också. Jo, uppe på reningsverkets gräsmatta sitter faktiskt en flock måsar. Men de är tillfälliga gäster här.
Kan det vara mink och räv som är orsaken? De syns inte i den täta vegetationen, men jag minns att det låg söndriga och urätna svanägg och andägg på stigen härom året. Vattenfåglarna har sina bon i strandkanten, dolda av vass och gräs. Oskyddade. Det är bara att ta för sig.
När vattnet var fruset och snö täckte stigen syntes nästan dagligen minkspår, och ibland också halvätna änder. Riktigt fräck var en mink som oberörd såg mig i ögonen från den tunna isen strax invid strandkanten. Säker på att jag inte kunde komma åt den.
Räv har jag bara sett en gång de senaste åren, men rävspår många gånger. Söder om Höje å i den branta strandbrinken är vegetationen nästan ogenomtränglig. Jag vet för jag har försökt komma fram där och rivit sönder både skjorta och skinn på hagtorns-, björnbärs- och nyponbuskar. Där lever rovdjuren, räv och mink, helt ostörda.
På försommaren när fasanerna ruvar är det lätt att komma åt deras ägg liksom äggen i ändernas och svanarnas bon vid strandkanten. Har räv och mink helt enkelt utrotat fågelbeståndet? Kanske med hjälp av glador och vråkar och helt vanliga råkor och kråkor?
Snart fylls dammarna av bläsänder, gäss och andra flyttfåglar som häckar i norr utom räckhåll för rävarna och minkarna vid Höje ås stränder. Vuxna fåglar håller sig ute på vattenytan och är inte så lätta byten som ruvande fåglar, ägg och fågelungar.
Uppför trappan till det böljande Trollebergsfältet. Det är nysått nu och blir säkert grönt före frosten. Jakriborgs pastellfärgade fasader i söder. Turning Torso omgivet av svarta moln. Bron. Och i sydväst Heleneholmsverkets skorstenar i vars skugga jag jobbat så många år.
En svärm små grå insekter utan volym och vikt, men snabba, ihärdiga, snurrar runt runt, jag känner dem mot ansiktet. De är för små för att ens duga till sparvmat. Var kommer de ifrån? Hur kan de leva denna ganska kyliga morgon? Hur klarar de vintern? Är livets mening för dem helt enkelt att svärma?
Har idrotten blivit jämställd? av Sven-Hugo Mattsson
I rubriken ställs frågan om idrotten har
blivit jämställd. Har en del av samhället, idrotten, gått före och
blivit jämställt trots att samhället har långt kvar. Det finns saker
som talar för det, men låt oss först titta på idrottens historia.
1925
Började Svenska dagladet dela ut sitt bragdguld, det har visat sig att priset delas ut till den idrottsperson som anses har gjort årets idrottsprestation. 1925 utsågs en man och det skulle bli 39 män som fick priset innan Jane Cederqvist fick det 1960. Jane Cederqvist tog ett silver på 400 meter i Romolympiaden. Att ingen kvinna tidigare fått bragdmedaljen behöver inte betyda att juryn nödvändigtvis var en samling gubbar som inte såg damidrotten. Jag är själv en riktig idrottsnörd och just Rom-olympiaden tog nördigheten riktig fart, det var den första TV-sända olympiaden.
Kvinnlig idrott fanns knappt
Men att en kvinna fick medaljen först det 36:e året det delades ut speglar faktiskt hur idrotten såg ut. På den tiden spelade kvinnor inte fotboll på elitnivå, Pia Sundhage var inte ens född, det spelades inte heller handboll eller ishockey på elitnivå. De idrotter som var någorlunda jämställda var skidor, fri-idrott och simning, här tävlar kvinnor och män på samma arena på någorlunda lika villkor. Jag är som skrivet en nörd och har också läst min idrotthistoria och jag ser faktiskt inte att någon kvinna var kvalificerad för bragdmedaljen före Jane Cederqvist. Möjligtvis kunde man gett den till Anna Larsson, även kallad Nora-Anna. 1944-5 satte hon fyra världsrekord på 800 m och 880 yards.
Nutid
Innan jag går in på de senaste 40 åren så låt mig konstatera att det tog ytterligare åtta år innan nästa kvinna fick bragdmedaljen, Toini Gustafsson med sina två guld i skidor i Grenoble 1968, sen ytterligare fyra år innan Ulrika Knape, simhopp, fick den. Sen skulle det dröja ytterligare nio år till Annicken Kringstad med tre VM-guld i orientering fick medaljen, 1981. Men även den tiden speglar hur det såg ut, ännu hade inte den kvinnliga idrotten vuxit ut.
Men här börjar det hända saker. Från 1987 när Billan Westin, numera Östlund, fick medaljen har 14 kvinnor och 14 män fått medaljen. De senaste 10 åren har sju kvinnor och tre män tagit medaljen. Och, hoppas jag, i år blir det också en kvinna. Även detta speglar verkligheten. Idag har kvinnor minst lika stora framgångar i mästerskap. I fotboll har det kvinnliga landslaget, under 2000-talet, nått större framgångar. Inom fri-idrotten och simningen kan man konstatera att kvinnorna dominerar. I skidskytte har vi haft tre kvinnliga giganter under senare år. Pernilla Wiberg och Anja Persson inom alpint skall också nämnas. Anja Persson bör nämnas bland våra absolut bästa idrottpersoner någonsin. Som alpin åkare var hon mer komplett än Ingemar Stenmark och mycket framgångrik.
1925
Började Svenska dagladet dela ut sitt bragdguld, det har visat sig att priset delas ut till den idrottsperson som anses har gjort årets idrottsprestation. 1925 utsågs en man och det skulle bli 39 män som fick priset innan Jane Cederqvist fick det 1960. Jane Cederqvist tog ett silver på 400 meter i Romolympiaden. Att ingen kvinna tidigare fått bragdmedaljen behöver inte betyda att juryn nödvändigtvis var en samling gubbar som inte såg damidrotten. Jag är själv en riktig idrottsnörd och just Rom-olympiaden tog nördigheten riktig fart, det var den första TV-sända olympiaden.
Kvinnlig idrott fanns knappt
Men att en kvinna fick medaljen först det 36:e året det delades ut speglar faktiskt hur idrotten såg ut. På den tiden spelade kvinnor inte fotboll på elitnivå, Pia Sundhage var inte ens född, det spelades inte heller handboll eller ishockey på elitnivå. De idrotter som var någorlunda jämställda var skidor, fri-idrott och simning, här tävlar kvinnor och män på samma arena på någorlunda lika villkor. Jag är som skrivet en nörd och har också läst min idrotthistoria och jag ser faktiskt inte att någon kvinna var kvalificerad för bragdmedaljen före Jane Cederqvist. Möjligtvis kunde man gett den till Anna Larsson, även kallad Nora-Anna. 1944-5 satte hon fyra världsrekord på 800 m och 880 yards.
Nutid
Innan jag går in på de senaste 40 åren så låt mig konstatera att det tog ytterligare åtta år innan nästa kvinna fick bragdmedaljen, Toini Gustafsson med sina två guld i skidor i Grenoble 1968, sen ytterligare fyra år innan Ulrika Knape, simhopp, fick den. Sen skulle det dröja ytterligare nio år till Annicken Kringstad med tre VM-guld i orientering fick medaljen, 1981. Men även den tiden speglar hur det såg ut, ännu hade inte den kvinnliga idrotten vuxit ut.
Men här börjar det hända saker. Från 1987 när Billan Westin, numera Östlund, fick medaljen har 14 kvinnor och 14 män fått medaljen. De senaste 10 åren har sju kvinnor och tre män tagit medaljen. Och, hoppas jag, i år blir det också en kvinna. Även detta speglar verkligheten. Idag har kvinnor minst lika stora framgångar i mästerskap. I fotboll har det kvinnliga landslaget, under 2000-talet, nått större framgångar. Inom fri-idrotten och simningen kan man konstatera att kvinnorna dominerar. I skidskytte har vi haft tre kvinnliga giganter under senare år. Pernilla Wiberg och Anja Persson inom alpint skall också nämnas. Anja Persson bör nämnas bland våra absolut bästa idrottpersoner någonsin. Som alpin åkare var hon mer komplett än Ingemar Stenmark och mycket framgångrik.
Jämställt?
Säger då kvinnors dominans över bragdmedaljens i dagens läge att idrotten är jämställt och då menar jag det viktigaste: att flickor och pojkar får samma förutsättningar. Jag tror det är så, man når inte framgångar inom idrotten om det inte finns satsning från samhället i tidigare år. Det är rätt tydligt att satsning ger framgång.
För mig själv som idrottsnörd är kvinnornas intåg på idrottsarenan en stor lycka. Det finns ju dubbelt så mycket idrott att sitta och glo på. Jag tycker damfotboll är roligare och följer just nu LDB Malmös guldkamp mot Tyresö. Det är inte så mycket efterslängar och tacklingar i kvinnlig fotboll och spänningen finns ju där oavsett vilket. Jag ser lika helst Lugis damer som herrar och jag konstaterar att bägge har bra lag inför säsongen. Jag fick för övrigt en fråga av någon: varför tittar du på damfotboll när herrfotbollen är så mycket bättre. Mitt svar blev att jag min själ inte kan förklara varför jag titta på herrfotboll heller. Taskig uppväxt kan väl vara en god teori.
Det finns dock några saker som återstår. Det måste bli fler kvinnliga tränare för att utveckla idrotten för kvinnor. Pia Sundhage och Marika Domanski- Lyfors, bägge landslagstränare i fotboll, är två undantag till den manliga dominansen här.
Medias rapportering är tyvärr nattsvart, visst rapporteringen belyser var pengarna finns. Men inte ens SVT:s rapportering är godkänd.
Vem får då Svenska dagbladet medalj i år? Jag tippar att det blir Abeba Aregawi som blev världsmästare på 1500 meter för en månad sen när VM hölls i Moskva. Eller varför inte visa mod och ge det till höjdhopparen Emma Green Tregaro för hennes mod att demonstrera mot Rysslands bisarra homofobi. Då hade man verkligen gett ordet bragd ett ansikte. Men tyvärr, jag försäkrar det kommer inte att ske! Idrotten är tyvärr alldeles för konservativ, är helt enkelt inte riktigt med i tiden.
Ur led är tiden av Gunnar Stensson
”Ur led är tiden, ve att jag är den
som föddes att den vrida rätt igen”
Barack Obama i onsdags morse.
Den Mänskliga Tragedin
Kort bakgrund:
När FN:s generalförsamling i måndags inledde höstens arbete stod de komplicerade och sammanvävda konflikterna i Mellanöstern i fokus. USA, EU-länderna, Kina och Ryssland är på olika sätt inblandade, liksom de regionala stormakterna Israel, Turkiet, Iran och Saudiarabien.
FN:s säkerhetsråd har hittills på grund av motsättningarna mellan väst och Ryssland och Kina varit ur stånd att ingripa i det syriska inbördeskriget, som genom gasattackerna mot civila i augusti nådde en ny ohygglig toppunkt.
Gasmassakern var en chock som gav upphov till en ny händelsekedja som kanske kan bryta låsningen, men som också kan leda till en global katastrof. Efter USA:s militära hot mot Assad-regimen kom det till förhandlingar mellan USA och Ryssland. President Assad erkände innehavet av stora mängder kemiska vapen och accepterade att FN:s säkerhetsråd skickade in en undersökningskommission i Syrien.
I augusti tillträdde Hassan Rohani som president i Iran, vars stöd till Assad-regimen försvårat en lösning i det syriska inbördeskriget.
Till skillnad från sin föregångare Mahmoud Ahmadinejad har Rohani visat sig angelägen att förbättra relationerna med USA, bland annat i en intervju i amerikansk TV där han försäkrade att Iran aldrig kommer att försöka utveckla kärnvapen.
Iran är hårt drabbat av västmakternas ekonomiska sanktioner. Framför allt påverkas vanligt folk.
I bakgrunden finns Israel som misstänker att Iran tänker utveckla ett kärnvapenprogram. Israel-Palestina-konflikten har överskuggats av det syriska inbördeskriget men i våras inleddes fredsförhandlingar mellan Netanyahus regering och den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas under ledning av USA:s utrikesminister John Kerry. Israel frigav ett antal palestinska fångar vid förhandlingsstarten men förlamade sedan fredsprocessen genom att starta nya israeliska bosättningar på palestinsk mark.
Första akten
FN:s generalförsamling den 25 september. Representanter för alla världens länder är församlade. Barack Obama bestiger podiet. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips.
Barack Obama: ”Jag välkomnar den mer moderata kurs som inletts av Irans nye president Rohani. Förbindelserna mellan USA och Iran har länge varit brutna. Vi har en lång historia av konflikter ända sedan 1970-talet. Jag tror inte att de svåra erfarenheterna kan övervinnas i brådrasket, den ömsesidiga misstänksamheten är alltför djup. President Rohanis försonliga ord måste motsvaras av transparenta och verifierbara handlingar.
Kanske är hindren på vägen för stora för att övervinnas, men det är min fasta åsikt att den diplomatiska vägen måste prövas.
som föddes att den vrida rätt igen”
Barack Obama i onsdags morse.
Den Mänskliga Tragedin
Kort bakgrund:
När FN:s generalförsamling i måndags inledde höstens arbete stod de komplicerade och sammanvävda konflikterna i Mellanöstern i fokus. USA, EU-länderna, Kina och Ryssland är på olika sätt inblandade, liksom de regionala stormakterna Israel, Turkiet, Iran och Saudiarabien.
FN:s säkerhetsråd har hittills på grund av motsättningarna mellan väst och Ryssland och Kina varit ur stånd att ingripa i det syriska inbördeskriget, som genom gasattackerna mot civila i augusti nådde en ny ohygglig toppunkt.
Gasmassakern var en chock som gav upphov till en ny händelsekedja som kanske kan bryta låsningen, men som också kan leda till en global katastrof. Efter USA:s militära hot mot Assad-regimen kom det till förhandlingar mellan USA och Ryssland. President Assad erkände innehavet av stora mängder kemiska vapen och accepterade att FN:s säkerhetsråd skickade in en undersökningskommission i Syrien.
I augusti tillträdde Hassan Rohani som president i Iran, vars stöd till Assad-regimen försvårat en lösning i det syriska inbördeskriget.
Till skillnad från sin föregångare Mahmoud Ahmadinejad har Rohani visat sig angelägen att förbättra relationerna med USA, bland annat i en intervju i amerikansk TV där han försäkrade att Iran aldrig kommer att försöka utveckla kärnvapen.
Iran är hårt drabbat av västmakternas ekonomiska sanktioner. Framför allt påverkas vanligt folk.
I bakgrunden finns Israel som misstänker att Iran tänker utveckla ett kärnvapenprogram. Israel-Palestina-konflikten har överskuggats av det syriska inbördeskriget men i våras inleddes fredsförhandlingar mellan Netanyahus regering och den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas under ledning av USA:s utrikesminister John Kerry. Israel frigav ett antal palestinska fångar vid förhandlingsstarten men förlamade sedan fredsprocessen genom att starta nya israeliska bosättningar på palestinsk mark.
Första akten
FN:s generalförsamling den 25 september. Representanter för alla världens länder är församlade. Barack Obama bestiger podiet. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips.
Barack Obama: ”Jag välkomnar den mer moderata kurs som inletts av Irans nye president Rohani. Förbindelserna mellan USA och Iran har länge varit brutna. Vi har en lång historia av konflikter ända sedan 1970-talet. Jag tror inte att de svåra erfarenheterna kan övervinnas i brådrasket, den ömsesidiga misstänksamheten är alltför djup. President Rohanis försonliga ord måste motsvaras av transparenta och verifierbara handlingar.
Kanske är hindren på vägen för stora för att övervinnas, men det är min fasta åsikt att den diplomatiska vägen måste prövas.
Jag har uppdragit åt min utrikesminister att John Kerry att inleda nya samtal med Iran om kärnenergiprogrammet.
Jag ser klara tecken på ett diplomatiskt töväder på flera fronter i Mellanöstern.
Jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att övervinna sina motsättningar och anta en resolution för att förverkliga överenskommelsen mellan USA och Ryssland om att tömma Syrien på kemiska stridsmedel. Om vi inte ens kan komma överens om detta visar det att FN saknar förmåga att genomdriva ens de mest grundläggande internationella lagarna.
Om vi lyckas sänder det å andra sidan ett kraftfullt budskap om att bruket av kemiska vapen inte får förekomma i det tjuguförsta seklet.
Tiden är också mogen för framsteg i de israelisk-palestinska fredssamtalen som inleddes på initiativ av USA:s utrikesminister Kerry i somras. Det är dags för hela det internationella samhället att ställa sig bakom fredsansträngningarna.
President Abbas har tillbakavisat försöken att avbryta fredssamtalen och kommit till förhandlingsbordet. Premiärminister Netanyahu har frigivit palestinska fångar och åter sagt sig sträva efter en palestinsk stat
Nu måste vi andra också visa vår vilja att ta risker.
Ett verkligt genombrott i dessa två tvistefrågor skulle ha en djup och positiv inverkan på hela Mellanöstern och norra Afrika.
(Han lämnar talarstolen under starka applåder. Men alla applåderar inte)
Andra akten
Hassan Rohani, Irans nyvalde president bestiger talarstolen. Han är klädd i vit huvudbonad och svart kaftan och har ett välansat grått skägg.
Hassan Rohani: ”Jag fördömer de resolutioner som på USA:s initiativ har antagits i FN för att tvinga Iran att stoppa kärnenergiprogrammet. Dessa sanktioner är våldsamma och enfaldiga. Deras negativa effekter är inte begränsade till deras avsedda offer.
Jag accepterar att återta samtalen med Väst, representerat av USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, på villkor att de erkänner Irans rätt att fortsätta utvecklingen av kärnenergi för icke-militära och civila ändamål. Irans kärnenergiprogram liksom alla andra länders måste uteslutande ha fredliga avsikter.
Jag förklarar öppet och otvetydigt att detta har varit och alltid kommer att vara den Islamiska republiken Irans mål.
Jag är villig till direkta samtal med USA för att reda ut missförstånd. Iran har inte för avsikt att öka spänningen i förhållande till USA.”
Applåder.
Barack Obama: ”Jag har beordrat utrikesminister John Kerry att genomföra inledande samtal med Irans utrikesminister i New York på torsdag.”
To be contiued, bland annat med framträdanden av Palestinska myndighetens president Abbas och Israels premiärminister Netanyahu.
Jag ser klara tecken på ett diplomatiskt töväder på flera fronter i Mellanöstern.
Jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att övervinna sina motsättningar och anta en resolution för att förverkliga överenskommelsen mellan USA och Ryssland om att tömma Syrien på kemiska stridsmedel. Om vi inte ens kan komma överens om detta visar det att FN saknar förmåga att genomdriva ens de mest grundläggande internationella lagarna.
Om vi lyckas sänder det å andra sidan ett kraftfullt budskap om att bruket av kemiska vapen inte får förekomma i det tjuguförsta seklet.
Tiden är också mogen för framsteg i de israelisk-palestinska fredssamtalen som inleddes på initiativ av USA:s utrikesminister Kerry i somras. Det är dags för hela det internationella samhället att ställa sig bakom fredsansträngningarna.
President Abbas har tillbakavisat försöken att avbryta fredssamtalen och kommit till förhandlingsbordet. Premiärminister Netanyahu har frigivit palestinska fångar och åter sagt sig sträva efter en palestinsk stat
Nu måste vi andra också visa vår vilja att ta risker.
Ett verkligt genombrott i dessa två tvistefrågor skulle ha en djup och positiv inverkan på hela Mellanöstern och norra Afrika.
(Han lämnar talarstolen under starka applåder. Men alla applåderar inte)
Andra akten
Hassan Rohani, Irans nyvalde president bestiger talarstolen. Han är klädd i vit huvudbonad och svart kaftan och har ett välansat grått skägg.
Hassan Rohani: ”Jag fördömer de resolutioner som på USA:s initiativ har antagits i FN för att tvinga Iran att stoppa kärnenergiprogrammet. Dessa sanktioner är våldsamma och enfaldiga. Deras negativa effekter är inte begränsade till deras avsedda offer.
Jag accepterar att återta samtalen med Väst, representerat av USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, på villkor att de erkänner Irans rätt att fortsätta utvecklingen av kärnenergi för icke-militära och civila ändamål. Irans kärnenergiprogram liksom alla andra länders måste uteslutande ha fredliga avsikter.
Jag förklarar öppet och otvetydigt att detta har varit och alltid kommer att vara den Islamiska republiken Irans mål.
Jag är villig till direkta samtal med USA för att reda ut missförstånd. Iran har inte för avsikt att öka spänningen i förhållande till USA.”
Applåder.
Barack Obama: ”Jag har beordrat utrikesminister John Kerry att genomföra inledande samtal med Irans utrikesminister i New York på torsdag.”
To be contiued, bland annat med framträdanden av Palestinska myndighetens president Abbas och Israels premiärminister Netanyahu.
2013-09-19
Höstfest: Klostergården firar 50 år
Söndagen den 22 september
Röda Kapellet blåser in festen 11.30
Start för Klostergårdsloppet 12.00
Lunds studenters folkdanslag 13.00
New York Dance 14.00
Poptrion B.O.O.S. 14.30
Prisutdelning efter Klostergårdsloppet 15.00
Biblioteket visar utställning om Klostergårdens historia 11-15
Röda Kapellet blåser in festen 11.30
Start för Klostergårdsloppet 12.00
Lunds studenters folkdanslag 13.00
New York Dance 14.00
Poptrion B.O.O.S. 14.30
Prisutdelning efter Klostergårdsloppet 15.00
Biblioteket visar utställning om Klostergårdens historia 11-15
Röda Kapellet och Carlssons Trädgård av Bengt Hall
Som vanligt är Röda Kapellet i farten under kulturnatten. Den här
gången väljer orkestern att hylla sin ”hovkompositör” Håkan Carlsson.
För många i Lund är han känd som rektor för Kulturskolan. För Röda
Kapellet är han en trägen leverantör av fantastiska arrangemang och
kompositioner av musik i olika former, ofta nydanande och spännande,
ibland på beställning inför musikläger och temakonserter. På årsmötet i
februari togs ett beslut att utse honom till hedersmedlem i orkestern.
Under vinjetten ”Carlssons Trädgård” spelar Röda Kapellet på lördag kl 20 på Kulturens Auditorium musik komponerad av Håkan. Bland annat spelas Håkans tonsättning av två av Bertolt Brechts svendborgdikter, som Brecht skrev under hans danska exil i Svendborg under slutet av trettiotalet som beskriver exilvistelsen och faran av det annalkande kriget.
Håkan har också komponerat järnvägsmusik. Det spårbundna resandet har alltid legat en del av orkesterns medlemmar varmt om hjärtat och också varit tema på musikläger och en tidigare kulturnatt. Röda Kapellet framför tre av Håkans spårbundna låtar. Förresten läste jag igår att spårvägsmotståndarna organiserat sig i Lund. I stadgarna skriver föreningen att om den upplöses, så ska tillgångarna ironiskt nog tillfalla Spårvägens Musikkår i Malmö. Är månne föreningen ointresserad av Lundakulturen eller är man okunnig om att det finns blåsorkestrar även i Lund? Att inte Röda Kapellet kommer ifråga beror säkert på att de misstänker att orkestern hyser alltför många spår- och kollektivtrafikfrälsta.
Välkomna till Kulturen kl 20 på lördag!
Under vinjetten ”Carlssons Trädgård” spelar Röda Kapellet på lördag kl 20 på Kulturens Auditorium musik komponerad av Håkan. Bland annat spelas Håkans tonsättning av två av Bertolt Brechts svendborgdikter, som Brecht skrev under hans danska exil i Svendborg under slutet av trettiotalet som beskriver exilvistelsen och faran av det annalkande kriget.
Håkan har också komponerat järnvägsmusik. Det spårbundna resandet har alltid legat en del av orkesterns medlemmar varmt om hjärtat och också varit tema på musikläger och en tidigare kulturnatt. Röda Kapellet framför tre av Håkans spårbundna låtar. Förresten läste jag igår att spårvägsmotståndarna organiserat sig i Lund. I stadgarna skriver föreningen att om den upplöses, så ska tillgångarna ironiskt nog tillfalla Spårvägens Musikkår i Malmö. Är månne föreningen ointresserad av Lundakulturen eller är man okunnig om att det finns blåsorkestrar även i Lund? Att inte Röda Kapellet kommer ifråga beror säkert på att de misstänker att orkestern hyser alltför många spår- och kollektivtrafikfrälsta.
Välkomna till Kulturen kl 20 på lördag!
Veckans citat
Miss Saigon befäster en glamorös bild av prostitutionen och lämnar den kolonialistiska stommen intakt.
Malena Forsare, SDS 19/9
Malena Forsare, SDS 19/9
Skolnotiser
För tio år sedan hade Bergagymnasiet i Eslöv 1800
elever, nu är det 850. Eslövs viktigaste tillväxt-och kulturinstitution
har halverats. Orsaken år det fria skolvalet i Skåne. Nästan tusen
Eslövsgymnasister har hamnat i Lund. Deras skolpengar hamnar i Lunds
kommun.
Realgymnasiet övertog JB-gymnasiet i Lund efter konkursen. Läromedel och datorer saknas. En förälder: ”Vi har svårt att motivera en redan skoltrött tonåring att ta sig till skolan med tåg och buss för att titta på en film”.
Profit på läxhjälp. Fyra företag har tjänat 60 miljoner sedan regeringen införde rutbidrag på läxhjälp.
Realgymnasiet övertog JB-gymnasiet i Lund efter konkursen. Läromedel och datorer saknas. En förälder: ”Vi har svårt att motivera en redan skoltrött tonåring att ta sig till skolan med tåg och buss för att titta på en film”.
Profit på läxhjälp. Fyra företag har tjänat 60 miljoner sedan regeringen införde rutbidrag på läxhjälp.
Ship to Gaza kräver av Egypten: Öppna Rafah nu!
Sedan den 3 juli har Rafah, den enda
gränsövergång som varit öppen för vanliga palestinier som vill färdas
från eller till Gazaremsan via Egypten, varit näst intill helt stängd.
Egyptens stängning av gränsen har förödande konsekvenser för den
palestinska befolkningens vardag och hälsa. Sjuka kan inte resa för att
få vård, studenter hindras från att delta i sina utbildningar,
familjer splittras. Bränslekrisen är akut och förvärrar bristen på el
och drickbart vatten. Egyptiska myndigheter har också låtit riva eller
stängt en stor del av de tunnlar som har försett Gazaremsan med en
betydande del av de varor som konsumeras i området.
Effekterna av blockaden av Gazaremsan som Israel har uppehållit mot det internationella samfundets många vädjanden sedan 2007 förvärras nu drastiskt av Egyptens agerande. Det framstår med skrämmande tydlighet hur övergången vid Rafah var en säkerhetsventil för palestinierna på Gazaremsan. Den är nu stängd.
Vi vänder oss direkt till Egypten och kräver att man upphör med att upprätthålla den israeliska blockaden.
Öppna gränsen för all fredlig och kommersiell trafik! Det internationella samfundet, inklusive den svenska regeringen, måste kraftfullt agera för att denna långdragna kollektiva bestraffning av 1,7 miljoner människor omedelbart upphör.
Dror Feiler
Ann Ighe
Victoria Strand
Talespersoner för Ship to Gaza Sverige
Läs och underteckna denna petition om öppnande av Rafah som nyligen har lagts ut via Avaaz.
Fundamentalist i regeringen av Göran Persson
Så var det dags även i Sverige. Att religiös fundamentalism tar för sig
allt mer av den politiska makten i många länder har vi sett många
exempel på. Mig veterligen är det första gången någon fundamentalist
tagit sig så högt i Sverige. Riksdagen har ju hyst några ganska otäcka
homofoba sektmedlemmar men att en sådan kan nå regeringen i Sverige
känns nästan overkligt.
Det är faktiskt bara ett halvår sedan Omar Mustafa jagades bort från den socialdemokratiska partistyrelsen efter en veritabel häxjakt. Han var ordförande för Islamiska förbundet, en bred muslimsk organisation.
Elisabeth
Svantesson
har varit medlem i Livets Ord och är nu medlem i Kristet center i
Örebro, två extrema kristna sekter. Att hon dessutom har ett förflutet
som ledande för "Ja till livet", en organisation som förvägrar kvinnor
den självklara rätten att besluta över sina egna kroppar, mildrar inte
precis bilden av en religiös fanatiker.
Inte för att det saknats argument tidigare för att avskeda nuvarande regering om ett år men jag har i alla fall fått ett starkt till.
Det är faktiskt bara ett halvår sedan Omar Mustafa jagades bort från den socialdemokratiska partistyrelsen efter en veritabel häxjakt. Han var ordförande för Islamiska förbundet, en bred muslimsk organisation.
Elisabeth
Svantesson
har varit medlem i Livets Ord och är nu medlem i Kristet center i
Örebro, två extrema kristna sekter. Att hon dessutom har ett förflutet
som ledande för "Ja till livet", en organisation som förvägrar kvinnor
den självklara rätten att besluta över sina egna kroppar, mildrar inte
precis bilden av en religiös fanatiker.Inte för att det saknats argument tidigare för att avskeda nuvarande regering om ett år men jag har i alla fall fått ett starkt till.
Vem ska forma staden? av Asch
Ingen vill ha onödig byråkrati och alla vill att det ska byggas fler
bostäder. En förenklad process för plangenomförande kan därför vara
välkommen, men vad föreslår då Plangenomförandeutredningen SOU 2013:34,
som nu är ute på remiss?
Betänkandet vill uttryckligen begränsa medborgarinflytandet, medan samspelet med byggherrarna ska utvecklas. Medborgarinflytande ska ha inflytande endast över översiktsplanen, en plan vars konsekvenser är svåra för lekmän att föreställa sig och som är för abstrakt för att engagera sig i. På så vis slipper man så kallade Nimby reaktioner ( inte på min bakgård) från närboende. Och det är klart då vore det snabbare och enklare att kunna förtäta stan till allmänintressets bästa. Men hur definieras allmänintresset om allmänheten varken får insyn eller möjligheter till deltagande när planerna konkretisera?
Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att åtminstone förtroendevalda får möjlighet att yttra sig om detaljplan, och att en sådan i motsats till betänkandets förslag får innehålla fler än obligatoriska krav (vilken del av marken som får bebyggas och med vilken höjd). Betänkandet föreslår dessutom möjligheten att ge bygglov utan att detaljplan finns, det skulle innebära att såväl medborgare som förtroendevalda förlorar möjlighet till insyn och påverkan i skapandet av staden.
Av den anledningen bör detaljplanen finnas kvar med möjlighet till speciella krav och med ett utställningsförfarande som allmänheten kan ta del av. Den bör sedan granskas av de förtroendevalda i facknämnderna. Bygglov utan detaljplan bör begränsas till objekt med minimalt allmänintresse.
Betänkandet vill uttryckligen begränsa medborgarinflytandet, medan samspelet med byggherrarna ska utvecklas. Medborgarinflytande ska ha inflytande endast över översiktsplanen, en plan vars konsekvenser är svåra för lekmän att föreställa sig och som är för abstrakt för att engagera sig i. På så vis slipper man så kallade Nimby reaktioner ( inte på min bakgård) från närboende. Och det är klart då vore det snabbare och enklare att kunna förtäta stan till allmänintressets bästa. Men hur definieras allmänintresset om allmänheten varken får insyn eller möjligheter till deltagande när planerna konkretisera?
Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att åtminstone förtroendevalda får möjlighet att yttra sig om detaljplan, och att en sådan i motsats till betänkandets förslag får innehålla fler än obligatoriska krav (vilken del av marken som får bebyggas och med vilken höjd). Betänkandet föreslår dessutom möjligheten att ge bygglov utan att detaljplan finns, det skulle innebära att såväl medborgare som förtroendevalda förlorar möjlighet till insyn och påverkan i skapandet av staden.
Av den anledningen bör detaljplanen finnas kvar med möjlighet till speciella krav och med ett utställningsförfarande som allmänheten kan ta del av. Den bör sedan granskas av de förtroendevalda i facknämnderna. Bygglov utan detaljplan bör begränsas till objekt med minimalt allmänintresse.
Skuld av Gunnar Stensson
Ni läste kanske Göran Engströms viktiga reportage från Afghanistan om
en man som tvingas lämna bort sin sjuåriga dotter för att betala
tillbaka den skuld han ådrog sig när hans sjuka hustru var intagen på
sjukhus. SDS 14/9.
Detta händer nu, men det har hänt i årtusenden - i ekonomier som bygger på lån, skuld och räntor. Och i årtusenden har människor krävt rättvisa och respekt för sitt människovärde. Man kan läsa om det i Bibeln. Liksom i buddhistiska och islamiska skrifter.
Profeten Nehemja skriver till exempel: ”Vi måste ge våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar har redan blivit givna i träldom, utan att vi förmår göra något åt det.” (Nehemja 5:4).
Nehemja var jude, född i Babylon som då lydde under Persien. År 444 f.Kr blev han utsedd till persisk ståthållare i hemlandet Judéen. Han fann landet stå inför en skuldkris.
Överallt omkring sig såg han fattiga bönder som inte klarade av att betala sina skatter och borgenärer som förde bort de fattigas barn.
Men Nehemja gjorde något åt det. Han bestämde att alla privata skulder skulle avskrivas. Dessutom återinförde han den gamla tanken på ett jubelår: alla skulder skulle automatiskt upphöra ”på sabbatsåret”, dvs vart sjunde år, och alla som försmäktat i träldom på grund av skulder skulle då friges.
Skuldproblemet, borgenärernas utnyttjande av gäldenärerna, fanns kvar på Jesu tid, 450 år senare. Han tar upp den flera gånger, bland annat i Fader vår. ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är” var ursprungligen bokstavligt menat: befria oss från våra egna skulder, som förslavar oss, och från våra fordringar, som gör oss omänskliga.
Skuldkriser uppstår gång på gång genom historien. De orsakar uppror, krig och ibland anarki. Hur det historiskt fungerat och alltjämt fungerar i Skåne kan du se i dokumentären ”Greven och frälsebönderna” som visas i kväll. Den är inspelad 2013.
Människor har grubblat över begreppet skuld under tusentals år. ”Den som är försatt i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Han ville inte avskaffa systemet men övertala oss att spara.
Debatten om Anders Borgs budget handlar om detta. Rubriken på Sydsvenskans förstasida idag talar om budgetens vinnare och förlorare. Välfärdssamhället är vårt försök att undvika skuldkriser. Vi strävar efter att göra det universellt.
USA och många EU-länder befinner sig sedan 2008 i en skuldkris som fungerar ungefär som den i Judéen på Nehemjas och Jesu tid. Människor förlorar allt vad de äger i Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Banker vräker dem från deras hem. De tvingas förnedra sig för att försörja sig.
Skuldhantering har blivit en huvudfråga i internationell politik som på kolonialismens och imperialismens tid.
David Graeber öppnar nya perspektiv i sin bok ”Skuld. De första 5000 åren”. Det är ur de resonemangen ovan är hämtade. Graebers egen analys av begreppet skuld och dess konsekvenser är förstås mer komplex än texten här visar.
Tillbaka till utgångspunkten. En afghansk man tvingas betala sin skuld med sin sjuåriga dotter. Det händer nu.
Detta händer nu, men det har hänt i årtusenden - i ekonomier som bygger på lån, skuld och räntor. Och i årtusenden har människor krävt rättvisa och respekt för sitt människovärde. Man kan läsa om det i Bibeln. Liksom i buddhistiska och islamiska skrifter.
Profeten Nehemja skriver till exempel: ”Vi måste ge våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar har redan blivit givna i träldom, utan att vi förmår göra något åt det.” (Nehemja 5:4).
Nehemja var jude, född i Babylon som då lydde under Persien. År 444 f.Kr blev han utsedd till persisk ståthållare i hemlandet Judéen. Han fann landet stå inför en skuldkris.
Överallt omkring sig såg han fattiga bönder som inte klarade av att betala sina skatter och borgenärer som förde bort de fattigas barn.
Men Nehemja gjorde något åt det. Han bestämde att alla privata skulder skulle avskrivas. Dessutom återinförde han den gamla tanken på ett jubelår: alla skulder skulle automatiskt upphöra ”på sabbatsåret”, dvs vart sjunde år, och alla som försmäktat i träldom på grund av skulder skulle då friges.
Skuldproblemet, borgenärernas utnyttjande av gäldenärerna, fanns kvar på Jesu tid, 450 år senare. Han tar upp den flera gånger, bland annat i Fader vår. ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är” var ursprungligen bokstavligt menat: befria oss från våra egna skulder, som förslavar oss, och från våra fordringar, som gör oss omänskliga.
Skuldkriser uppstår gång på gång genom historien. De orsakar uppror, krig och ibland anarki. Hur det historiskt fungerat och alltjämt fungerar i Skåne kan du se i dokumentären ”Greven och frälsebönderna” som visas i kväll. Den är inspelad 2013.
Människor har grubblat över begreppet skuld under tusentals år. ”Den som är försatt i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Han ville inte avskaffa systemet men övertala oss att spara.
Debatten om Anders Borgs budget handlar om detta. Rubriken på Sydsvenskans förstasida idag talar om budgetens vinnare och förlorare. Välfärdssamhället är vårt försök att undvika skuldkriser. Vi strävar efter att göra det universellt.
USA och många EU-länder befinner sig sedan 2008 i en skuldkris som fungerar ungefär som den i Judéen på Nehemjas och Jesu tid. Människor förlorar allt vad de äger i Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Banker vräker dem från deras hem. De tvingas förnedra sig för att försörja sig.
Skuldhantering har blivit en huvudfråga i internationell politik som på kolonialismens och imperialismens tid.
David Graeber öppnar nya perspektiv i sin bok ”Skuld. De första 5000 åren”. Det är ur de resonemangen ovan är hämtade. Graebers egen analys av begreppet skuld och dess konsekvenser är förstås mer komplex än texten här visar.
Tillbaka till utgångspunkten. En afghansk man tvingas betala sin skuld med sin sjuåriga dotter. Det händer nu.
Vid frukostbordet av Asch
Hela natten satt jag på planet och läste. Jag
jobbade i Zimbabwe på åttiotalet och nattflygen var en pina då, innan
jag kom på att ta sömntabletter för att kunna sova sittande. 
Men
natten med Berman minns jag med glädje. I en av de bästa
översättningar Gunnar Sandin gjorde kunde man läsa och lära sig om
modernitet, städer, förändring och sorg över det som förflyktigades.
Berman var uppvuxen i Bronx och hans hjärta blödde när motorvägarna gick fram och stadsdelen revs, samtidigt som han ville vara en radikal person som bejakade moderniteten. Jag hade själv femton år tidigare sett min älskade barndomstadsdel i Göteborg, Landala, falla för grävskoporna. Och jag ville också vara radikal. Det finns en motsättning detta som jag blundade för eller ansåg mig överbrygga, och jag tycker nog att tiden gett mig rätt: det radikala på sextiotalet var att stoppa Genombrottet, den sexfiliga motorvägen genom Lunds stadskärna.
Nu är Berman död. Endast 72 år gammal. Per Svensson skriver i söndagens Sydsvenska att även för honom var boken "Allt som är fast förflyktigas" viktig. Hans exemplar är liksom mitt fullt av understrykningar och utropstecken och han läste den säkert i Gunnars översättning, annars hade han inte fått den engelska titeln fel. Den heter på det kommunistiska manifestets poetiska språk: All that is solid melts into air. Jag läser om den då och då, och rekommenderar den fortfarande till unga människor för läsning.
Men
natten med Berman minns jag med glädje. I en av de bästa
översättningar Gunnar Sandin gjorde kunde man läsa och lära sig om
modernitet, städer, förändring och sorg över det som förflyktigades. Berman var uppvuxen i Bronx och hans hjärta blödde när motorvägarna gick fram och stadsdelen revs, samtidigt som han ville vara en radikal person som bejakade moderniteten. Jag hade själv femton år tidigare sett min älskade barndomstadsdel i Göteborg, Landala, falla för grävskoporna. Och jag ville också vara radikal. Det finns en motsättning detta som jag blundade för eller ansåg mig överbrygga, och jag tycker nog att tiden gett mig rätt: det radikala på sextiotalet var att stoppa Genombrottet, den sexfiliga motorvägen genom Lunds stadskärna.
Nu är Berman död. Endast 72 år gammal. Per Svensson skriver i söndagens Sydsvenska att även för honom var boken "Allt som är fast förflyktigas" viktig. Hans exemplar är liksom mitt fullt av understrykningar och utropstecken och han läste den säkert i Gunnars översättning, annars hade han inte fått den engelska titeln fel. Den heter på det kommunistiska manifestets poetiska språk: All that is solid melts into air. Jag läser om den då och då, och rekommenderar den fortfarande till unga människor för läsning.
Var det bättre förr? av Sten H
I tisdags gästades filosoficirkeln i Lund av historikern Håkan Arvidsson, 
ett
känt och uppskattat namn i Lund. Palestra var nästan fullsatt.
Föredragsrubriken handlade om den medborgerliga offentlighetens förfall,
dvs att det offentliga samtalet, det som bedrivs av och via media,
inte når upp till rimliga krav på kvalitet. Det är ett ämne där de
flesta av oss skulle kunna bidra med exempel.
Håkan är ju ingen duvunge och här satt han nu med den äldre akademikerns fulla auktoritet och la ut texten med karakteristisk tyngd. Han började med en exposé över den engelska revolutionen på 1600-talet och menade att där hade vi en början på ett offentligt samtal om hur ett land skulle utvecklas och styras. Det var intressant och bildande men kanske lite långt från den dagssituation han i övrigt ägnade sig åt.
Om man ska vara grov så var hans budskap i huvudsak att det var bättre förr och det var tydligt att han hade publiken med sig. Tidningarnas kultursidor är nu allvarligt hotade. T.ex. har Svenska Dagbladet skurit ner på allting: personalen på kulturredaktionen, längden på SvD:s understreckare, längden på debattinläggen etc., detta kopplat till restriktioner om vad som får sägas i polemik mot den egna tidningens artiklar. Själv hade han fått kicken från SvD som kulturskribent, ett faktum som uppenbarligen gått honom djupt till sinnes.
Ja så var det eländet med teves morgonprogram där det sitter människor som Göran Hägg, en person utan egna åsikter enligt Håkan. Tja, det finns ett och annat att säga om Hägg, men han har skrivit den bästa eller i varje fall elakaste universitetsskildring som finns i den svenska litteraturen (”Faust i Boteå”).
Håkan är ju alltid välformulerad och hans många utvikningar var ibland roande. Han känner också sin publik: i det här fallet akademiskt bildade SvD-läsare i det gediget borgerliga Lund, 50+, och gav dem vad de ville ha. Långa stunder lät han som en insändare av den sort man förr fann i SvD där major von Peiland eller hans moderna motsvarigheter uttalade sig om tidens och ungdomens förfall. Sålunda saknades inte ens att angrepp på skribenternas grammatikkunskaper, närmast då deras hantering av de possessiva pronomina. Vist, det är inte alltid så bra, men det är kanske ändå inte livshotande.
Jag tror att jag kunde hålla med honom i nästan varje exempel på dåligheter. Vem har inte retat sig på alla dessa programledare i TV – i regel gamla sportjournalister – som skriker ut sina välkomsthälsningar i program där de har varandra som gäster. Och förvisso är det trist att se DN:s kultursidor glida över till att bli nöjessidor. Men att sitta och längta efter Herbert Tingstens tid?
Det är en sliten kliché att tala om hur gamla radikaler på sin ålders höst blir konservativa. Det får man stå ut med och ingen går fri. (Jag avskydde som ung religion och kyrka. Visst kan jag nu se att kyrkan och rentav bibelorden är en del av vårt kulturarv som vi vore fattigare utan.) Men att som Håkan gjorde här: slå ner på ett antal yttringar av vad som i grunden är strukturella fenomen utan att angripa strukturen! Jag hade nog trott att han hade kvar analysförmågan. Men Håkan Arvidsson har ju som opinionsbildare i trettio år i huvudsak ägnat sig åt att backa upp den ekonomiska struktur som gett oss de kulturyttringar han nu gick till storms mot.
ett
känt och uppskattat namn i Lund. Palestra var nästan fullsatt.
Föredragsrubriken handlade om den medborgerliga offentlighetens förfall,
dvs att det offentliga samtalet, det som bedrivs av och via media,
inte når upp till rimliga krav på kvalitet. Det är ett ämne där de
flesta av oss skulle kunna bidra med exempel. Håkan är ju ingen duvunge och här satt han nu med den äldre akademikerns fulla auktoritet och la ut texten med karakteristisk tyngd. Han började med en exposé över den engelska revolutionen på 1600-talet och menade att där hade vi en början på ett offentligt samtal om hur ett land skulle utvecklas och styras. Det var intressant och bildande men kanske lite långt från den dagssituation han i övrigt ägnade sig åt.
Om man ska vara grov så var hans budskap i huvudsak att det var bättre förr och det var tydligt att han hade publiken med sig. Tidningarnas kultursidor är nu allvarligt hotade. T.ex. har Svenska Dagbladet skurit ner på allting: personalen på kulturredaktionen, längden på SvD:s understreckare, längden på debattinläggen etc., detta kopplat till restriktioner om vad som får sägas i polemik mot den egna tidningens artiklar. Själv hade han fått kicken från SvD som kulturskribent, ett faktum som uppenbarligen gått honom djupt till sinnes.
Ja så var det eländet med teves morgonprogram där det sitter människor som Göran Hägg, en person utan egna åsikter enligt Håkan. Tja, det finns ett och annat att säga om Hägg, men han har skrivit den bästa eller i varje fall elakaste universitetsskildring som finns i den svenska litteraturen (”Faust i Boteå”).
Håkan är ju alltid välformulerad och hans många utvikningar var ibland roande. Han känner också sin publik: i det här fallet akademiskt bildade SvD-läsare i det gediget borgerliga Lund, 50+, och gav dem vad de ville ha. Långa stunder lät han som en insändare av den sort man förr fann i SvD där major von Peiland eller hans moderna motsvarigheter uttalade sig om tidens och ungdomens förfall. Sålunda saknades inte ens att angrepp på skribenternas grammatikkunskaper, närmast då deras hantering av de possessiva pronomina. Vist, det är inte alltid så bra, men det är kanske ändå inte livshotande.
Jag tror att jag kunde hålla med honom i nästan varje exempel på dåligheter. Vem har inte retat sig på alla dessa programledare i TV – i regel gamla sportjournalister – som skriker ut sina välkomsthälsningar i program där de har varandra som gäster. Och förvisso är det trist att se DN:s kultursidor glida över till att bli nöjessidor. Men att sitta och längta efter Herbert Tingstens tid?
Det är en sliten kliché att tala om hur gamla radikaler på sin ålders höst blir konservativa. Det får man stå ut med och ingen går fri. (Jag avskydde som ung religion och kyrka. Visst kan jag nu se att kyrkan och rentav bibelorden är en del av vårt kulturarv som vi vore fattigare utan.) Men att som Håkan gjorde här: slå ner på ett antal yttringar av vad som i grunden är strukturella fenomen utan att angripa strukturen! Jag hade nog trott att han hade kvar analysförmågan. Men Håkan Arvidsson har ju som opinionsbildare i trettio år i huvudsak ägnat sig åt att backa upp den ekonomiska struktur som gett oss de kulturyttringar han nu gick till storms mot.
Klostergårdens kulturpalats av Gunnar Stensson
Många hade samlats i Klostergårdsskolans matsal till tisdagens möte om
vad den snart färdiga stora byggnad vid Kyrktorget som kallas
Mötesplats Klostergården ska användas till.
Dan Kanter presenterade tillsammans med tre representanter från Kultur och Fritid byggnadens stora och ljusa lokaler för bibliotek, fritidsverksamhet, musik, teater, dans, seminarier, föreningsmöten och föreläsningar.
Chefsbibliotekarie Karin Bergendorff berättade att biblioteket kommer att vara tillgängligt för besökare till klockan 22 på vardagar och får ökade resurser till litteratur och prenumerationer. Frågor ställdes bland annat om anpassningen till besökare med funktionshinder.
Viss förstämning uppstod när det framgick att föreningar som ville utnyttja Mötesplatsens lokaler skulle få betala hyra. Tidigare var man van att kunna låna lokaler gratis av skolan, församlingshemmet, ABF och andra som gladdes över kontakten med de olika föreningarna. Risken finns att de avstår från att hålla sina möten på Mötesplatsen, som ju då förfelar en del av sitt syfte. Vi får väl förhandla om saken. I hur hög grad kommer Mötesplatsen fungera som ett allaktivitetshus?
Men biblioteket med alla sina resurser kommer ju vara öppet och fritt för alla! En sant fri och kommunistisk institution! Och bibliotekarier är alltid generösa.
Ett öppet sår i Klostergården är den nedlagda Träffpunkten för äldre. Den var öppen hela dagen, alla vardagar, och väl besökt. Personalen var högt uppskattad. När den stängdes för drygt ett år sedan utlovades att verksamheten skulle återuppstå när Mötesplatsen blivit färdig. Nu frågade många om detta utan att få klara svar. Den verksamheten ansvarar nämligen Vård och Omsorgs-nämnden för. Ett typiskt exempel på stuprörspolitik.
Men tjänstemännen på Kultur och fritid tog till sig beskedet.
Glada begav sig de många Klostergårdsborna hemåt i mörkret. Också skolgården håller på att renoveras, så man måste vara försiktig.
Dan Kanter presenterade tillsammans med tre representanter från Kultur och Fritid byggnadens stora och ljusa lokaler för bibliotek, fritidsverksamhet, musik, teater, dans, seminarier, föreningsmöten och föreläsningar.
Chefsbibliotekarie Karin Bergendorff berättade att biblioteket kommer att vara tillgängligt för besökare till klockan 22 på vardagar och får ökade resurser till litteratur och prenumerationer. Frågor ställdes bland annat om anpassningen till besökare med funktionshinder.
Viss förstämning uppstod när det framgick att föreningar som ville utnyttja Mötesplatsens lokaler skulle få betala hyra. Tidigare var man van att kunna låna lokaler gratis av skolan, församlingshemmet, ABF och andra som gladdes över kontakten med de olika föreningarna. Risken finns att de avstår från att hålla sina möten på Mötesplatsen, som ju då förfelar en del av sitt syfte. Vi får väl förhandla om saken. I hur hög grad kommer Mötesplatsen fungera som ett allaktivitetshus?
Men biblioteket med alla sina resurser kommer ju vara öppet och fritt för alla! En sant fri och kommunistisk institution! Och bibliotekarier är alltid generösa.
Ett öppet sår i Klostergården är den nedlagda Träffpunkten för äldre. Den var öppen hela dagen, alla vardagar, och väl besökt. Personalen var högt uppskattad. När den stängdes för drygt ett år sedan utlovades att verksamheten skulle återuppstå när Mötesplatsen blivit färdig. Nu frågade många om detta utan att få klara svar. Den verksamheten ansvarar nämligen Vård och Omsorgs-nämnden för. Ett typiskt exempel på stuprörspolitik.
Men tjänstemännen på Kultur och fritid tog till sig beskedet.
Glada begav sig de många Klostergårdsborna hemåt i mörkret. Också skolgården håller på att renoveras, så man måste vara försiktig.
Plaskdammen i Klostergårdsparken renoveras!
av Gunnar Stensson
I Klostergårdens centrum samlades ett trettiotal välkända medborgare
runt en engagerad representant för Tekniska nämnden för att delta i
kommunens ”Trygghetsvandring” i området. Ett tungt regn hade just fallit
men arbetet på Mötesplats Klostergården hade redan kommit igång igen.
Kranarna svängde med sina bördor, truckarna körde och tegelmurarna
restes.
Vandringens första uppehållspunkt var cementplattan som en gång varit plaskdamm och fontän. Det var en sorglig syn. Lite skräp flöt på regnvattnet. Alla var eniga om att något måste göras. En herre föreslog att man kanske kunde bygga en anspråkslös fontän utan plaskdamm – den kunde man fylla med kullersten - eftersom det var så dyrt med de hygieniska kraven.
Då levererade mannen från Tekniska förvaltningen vandringens stora nyhet: det skulle äntligen bli en ny plaskdamm, en riktig en, precis som den gamla. Man höll på med planeringen. Det förfallna pumphuset bakom centrum skulle byggas om, ledningarna grävas upp och bytas och fontänen i dammens mitt restaureras. Det hade de längtat efter under alla år på Tekniska förvaltningen!
En stilla förnöjsamhet spred sig i gruppen. En äldre dam med vitt hår skrattade högt. Många vände sig mot henne och ögonen lyste. Någon föreslog att PRO och Byalaget tillsammans skulle öppna ett sommarkafé vid dammen.
Nå, det fanns mycket annat att klaga på. En gul taxi körde i hög fart in i Klostergården från Västanväg, synlig på långt håll. Den återvände strax och lämnade området utan att stänga grinden. En medföljande polis beklagade att han inte hann uppfatta numret på bilen.
Incidenten var typisk. I många år har de värsta farhågorna varit knutna till trafiken från Västanväg. Det finns stor behörig trafik: färdtjänst, sjuktransporter, sopbilar osv. Men dessutom omfattande smittrafik. Intensivast är trafiken just när barnen ska till skolan.
Samtliga var eniga om olycksrisken men det fanns ingen riktig lösning.
Gruppen rörde sig sakta framåt under intensivt samtal om grönska som skymde gatljusen, dagvattensbrunnar som tåpptes igen av löv, ställen i parken som borde få bättre belysning, tillåten hastighet på olika avsnitt av Västanväg. En riktigt demokratisk promenad!
Vandringens första uppehållspunkt var cementplattan som en gång varit plaskdamm och fontän. Det var en sorglig syn. Lite skräp flöt på regnvattnet. Alla var eniga om att något måste göras. En herre föreslog att man kanske kunde bygga en anspråkslös fontän utan plaskdamm – den kunde man fylla med kullersten - eftersom det var så dyrt med de hygieniska kraven.
Då levererade mannen från Tekniska förvaltningen vandringens stora nyhet: det skulle äntligen bli en ny plaskdamm, en riktig en, precis som den gamla. Man höll på med planeringen. Det förfallna pumphuset bakom centrum skulle byggas om, ledningarna grävas upp och bytas och fontänen i dammens mitt restaureras. Det hade de längtat efter under alla år på Tekniska förvaltningen!
En stilla förnöjsamhet spred sig i gruppen. En äldre dam med vitt hår skrattade högt. Många vände sig mot henne och ögonen lyste. Någon föreslog att PRO och Byalaget tillsammans skulle öppna ett sommarkafé vid dammen.
Nå, det fanns mycket annat att klaga på. En gul taxi körde i hög fart in i Klostergården från Västanväg, synlig på långt håll. Den återvände strax och lämnade området utan att stänga grinden. En medföljande polis beklagade att han inte hann uppfatta numret på bilen.
Incidenten var typisk. I många år har de värsta farhågorna varit knutna till trafiken från Västanväg. Det finns stor behörig trafik: färdtjänst, sjuktransporter, sopbilar osv. Men dessutom omfattande smittrafik. Intensivast är trafiken just när barnen ska till skolan.
Samtliga var eniga om olycksrisken men det fanns ingen riktig lösning.
Gruppen rörde sig sakta framåt under intensivt samtal om grönska som skymde gatljusen, dagvattensbrunnar som tåpptes igen av löv, ställen i parken som borde få bättre belysning, tillåten hastighet på olika avsnitt av Västanväg. En riktigt demokratisk promenad!
En förfalskare i tiden av Gunnar Stensson
Också Per T Ohlsson hyllar Anna Lindh i en krönika fylld med floskler
15/9. ”Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot
USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan”.
Ja, hon föll undan som så många andra när George W Bush krävde total uppslutning i invasionen mot Afghanistan. Den 7 oktober inleddes USA:s militära operationer. Den 18 januari 2002 togs riksdagsbeslutet om ett svenskt deltagande i en internationell styrka i Afghanistan.
Det var Anna Lindh som tog det första steget till ”ett krig här och nu”, för att citera titeln på Wilhelm Agrells bok.
Per T hyllar henne också för att hon i regeringens utrikesdeklaration fyra veckor senare, den 13 februari 2002, ”reducerade den svenska neutraliteten från princip till möjlighet, från något för framtiden säkert bestående till något som har tjänat Sverige väl.” Neutralitetspolitiken urvattnades. I praktiken skedde ett närmande till Nato.
Slutklämmen i hyllningen är som hämtad ur en svulstig Hollywoodfilm och måste citeras.
Scenen är följande: Colin Powell, USA:s utrikesminister, håller en presskonferens i oktober 2003. Han är sliten. Per T som är där nämner Anna Lindhs namn.
”Den gamle krigshjälten sken upp som om han hade väntat på att höra hennes namn. Hans röst vibrerade av respekt, värme – och sorg:
– Jag och Anna Lindh blev mycket goda vänner även om vi ofta var oeniga.”
Så långt Per T.
Colin Powell hade i början av 2003 inför FN:s säkerhetsråd presenterat falska ”bevis” för att Irak förfogade över massförintelsevapen. Mycket tyder på att han redan då var medveten om att bevisen inte höll. Fråga Hans Blix. Säkert är att han visste det i oktober 2003. Inga massförstörelsevapen hade hittats. Han hade satt sin heder på spel – och blivit avslöjad. 2004 valde han att avgå - ”den gamle krigshjälten”.
Men Per T Ohlssons avsikt var aldrig att hylla Anna Lindh. Hans avsikt var att använda henne som tillhygge mot det socialdemokratiska partiets ”vänsterromantiker”.
Ja, hon föll undan som så många andra när George W Bush krävde total uppslutning i invasionen mot Afghanistan. Den 7 oktober inleddes USA:s militära operationer. Den 18 januari 2002 togs riksdagsbeslutet om ett svenskt deltagande i en internationell styrka i Afghanistan.
Det var Anna Lindh som tog det första steget till ”ett krig här och nu”, för att citera titeln på Wilhelm Agrells bok.
Per T hyllar henne också för att hon i regeringens utrikesdeklaration fyra veckor senare, den 13 februari 2002, ”reducerade den svenska neutraliteten från princip till möjlighet, från något för framtiden säkert bestående till något som har tjänat Sverige väl.” Neutralitetspolitiken urvattnades. I praktiken skedde ett närmande till Nato.
Slutklämmen i hyllningen är som hämtad ur en svulstig Hollywoodfilm och måste citeras.
Scenen är följande: Colin Powell, USA:s utrikesminister, håller en presskonferens i oktober 2003. Han är sliten. Per T som är där nämner Anna Lindhs namn.
”Den gamle krigshjälten sken upp som om han hade väntat på att höra hennes namn. Hans röst vibrerade av respekt, värme – och sorg:
– Jag och Anna Lindh blev mycket goda vänner även om vi ofta var oeniga.”
Så långt Per T.
Colin Powell hade i början av 2003 inför FN:s säkerhetsråd presenterat falska ”bevis” för att Irak förfogade över massförintelsevapen. Mycket tyder på att han redan då var medveten om att bevisen inte höll. Fråga Hans Blix. Säkert är att han visste det i oktober 2003. Inga massförstörelsevapen hade hittats. Han hade satt sin heder på spel – och blivit avslöjad. 2004 valde han att avgå - ”den gamle krigshjälten”.
Men Per T Ohlssons avsikt var aldrig att hylla Anna Lindh. Hans avsikt var att använda henne som tillhygge mot det socialdemokratiska partiets ”vänsterromantiker”.
Lokalt över Malmö och Lund av Lucifer
Mediakritik är en angelägen uppgift. Det gäller inte minst i Lund där vi har en monopolsituation. 
Som
vi ofta har påpekat här är Lund den största staden i Sverige som
saknar egen dagstidning. Det betyder att vad som står i Sydsvenskan
(och inte står) präglar stadens samtalsämnen och SDS är och förblir en
borgerlig tidning, inte bara på ledarplats. Det är inget nytt – så har
det varit sen Arbetet lades ner. Skånskan kan vid udda tillfällen gaska
upp sig och komma med något angeläget, som t.ex. när man avslöjade
glasmästarens tomt- och byggaffärer, men i regel ligger man lågt och
nöjer sig med att referera Lars Bergvalls (c) insatser för Dalby. Det
är också så att vad som, händer i Lunds kommunfullmäktige får en mycket
klen behandling. Det kan väl sitta en kommunalreporter från SDS på
fullmäktige fram till halvniotiden, men sen är det slut, och
debattreferat saknas. Det är anmärkningsvärt när V:s flygblad
”Politiken” har stans utförligaste fullmäktigereferat.
En efterträdare till Mårtensson?
Sydsvenskan hade länge en inflytelserik lokalredaktör i Jan Mårtensson och även om han inte skrev ledare så kunde hans lördagskrönikor rymma verkningsfulla nålstick. Han kan inte ersättas lätt, men det är ändå med glädje man måste hälsa att man nu kastat in en av tidningens främsta journalister Andreas Ekström som lokal krönikör. Han har skrivit utmärkt om (globala) IT-frågor i ett antal år. Och än är inte undrens tid förbi. Han tog upp hur fastighetsägarna håller på att ödelägga Lunds stadskärna på butiker. De tjänar helt enkelt mer pengar på att ha tomma affärslokaler än att sänka hyrorna så att småbutiker kan etablera sig. Han ifrågasätter alltså Marknadens envälde och det är djärvt. Om han dessutom skulle ge sig på några andra av borgarnas underlåtenhetssynder, t.ex. deras bristande kamp för att man i Lund ska kunna köpa SJ-biljetter på stationen eller ha kvar ett fullvärdigt universitetssjukhus så kanske man kan gripas av nytt hopp.
Pete T Olzen is back again
Men Sydsvenskan är och förblir i första hand Per T Olssons plattform, Avellan, Bredberg och Skogkär får ursäkta. Han är inte helt dålig. Han läser och skriver böcker och det är ovanligt och han skriver flitigt och han uppfyller därmed en journalists främsta plikt. Vi har ägnat honom en del uppmärksamhet över åren och fick anledning benämna honom Wing Commander Pete T. Olzen där han satt på stridsledningscentralen på Segevång omgiven av hängivna lottor och manade till strid mot de Onda. Hans reportage från ett besök ombord på en av USA:s hangarfartygsgrupper i Indiska oceanen är oförglömligt i sin entusiasm för den tekniskt och materiellt överlägsna världsmakten. Det kan nog en dag komma att jämställas med Sven Hedins reportage från Västfronten under första världskriget.
Olsson är väl lite dämpad nu för tiden och framträder mer som äldre stadsman och publicist. Men han verkar ha kvar sin grundhållning som framför allt går ut på att slå mot vänstern. Härom söndan tog han chansen att hänga på den helgonförklaring som ägnas Anna Lindh och ta upp hennes mycket tydliga ställningstaganden som utrikesminister. Hon höll på ”styvt” på folkrätten säger Olsson ” men hon var inte formalist och insåg 1999 att det var nödvändigt för Nato att utan FN-stöd ingripa militärt för att förhindra ett folkmord i Kosovo. Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.” Se där en politiker i Olssons smak.
Som
vi ofta har påpekat här är Lund den största staden i Sverige som
saknar egen dagstidning. Det betyder att vad som står i Sydsvenskan
(och inte står) präglar stadens samtalsämnen och SDS är och förblir en
borgerlig tidning, inte bara på ledarplats. Det är inget nytt – så har
det varit sen Arbetet lades ner. Skånskan kan vid udda tillfällen gaska
upp sig och komma med något angeläget, som t.ex. när man avslöjade
glasmästarens tomt- och byggaffärer, men i regel ligger man lågt och
nöjer sig med att referera Lars Bergvalls (c) insatser för Dalby. Det
är också så att vad som, händer i Lunds kommunfullmäktige får en mycket
klen behandling. Det kan väl sitta en kommunalreporter från SDS på
fullmäktige fram till halvniotiden, men sen är det slut, och
debattreferat saknas. Det är anmärkningsvärt när V:s flygblad
”Politiken” har stans utförligaste fullmäktigereferat.En efterträdare till Mårtensson?
Sydsvenskan hade länge en inflytelserik lokalredaktör i Jan Mårtensson och även om han inte skrev ledare så kunde hans lördagskrönikor rymma verkningsfulla nålstick. Han kan inte ersättas lätt, men det är ändå med glädje man måste hälsa att man nu kastat in en av tidningens främsta journalister Andreas Ekström som lokal krönikör. Han har skrivit utmärkt om (globala) IT-frågor i ett antal år. Och än är inte undrens tid förbi. Han tog upp hur fastighetsägarna håller på att ödelägga Lunds stadskärna på butiker. De tjänar helt enkelt mer pengar på att ha tomma affärslokaler än att sänka hyrorna så att småbutiker kan etablera sig. Han ifrågasätter alltså Marknadens envälde och det är djärvt. Om han dessutom skulle ge sig på några andra av borgarnas underlåtenhetssynder, t.ex. deras bristande kamp för att man i Lund ska kunna köpa SJ-biljetter på stationen eller ha kvar ett fullvärdigt universitetssjukhus så kanske man kan gripas av nytt hopp.
Pete T Olzen is back again
Men Sydsvenskan är och förblir i första hand Per T Olssons plattform, Avellan, Bredberg och Skogkär får ursäkta. Han är inte helt dålig. Han läser och skriver böcker och det är ovanligt och han skriver flitigt och han uppfyller därmed en journalists främsta plikt. Vi har ägnat honom en del uppmärksamhet över åren och fick anledning benämna honom Wing Commander Pete T. Olzen där han satt på stridsledningscentralen på Segevång omgiven av hängivna lottor och manade till strid mot de Onda. Hans reportage från ett besök ombord på en av USA:s hangarfartygsgrupper i Indiska oceanen är oförglömligt i sin entusiasm för den tekniskt och materiellt överlägsna världsmakten. Det kan nog en dag komma att jämställas med Sven Hedins reportage från Västfronten under första världskriget.
Olsson är väl lite dämpad nu för tiden och framträder mer som äldre stadsman och publicist. Men han verkar ha kvar sin grundhållning som framför allt går ut på att slå mot vänstern. Härom söndan tog han chansen att hänga på den helgonförklaring som ägnas Anna Lindh och ta upp hennes mycket tydliga ställningstaganden som utrikesminister. Hon höll på ”styvt” på folkrätten säger Olsson ” men hon var inte formalist och insåg 1999 att det var nödvändigt för Nato att utan FN-stöd ingripa militärt för att förhindra ett folkmord i Kosovo. Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.” Se där en politiker i Olssons smak.
Anna Lindhs insats
Och det viktigaste: ”Anna Lindh såg till att Sveriges säkerhetspolitiska linje anpassades till en värld bortom det kalla kriget. Märkligt nog har den aspekten inte lyfts fram i porträtten av henne, kanhända därför att neutralitetsmyten fortfarande lever sitt eget bedrägliga liv i svensk offentlighet och i synnerhet inom socialdemokratin.” … ” Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande. Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande.”
Förmodligen har Olsson rätt: Anna Lindh bröt upp den klassiska svenska neutralitetspolitiken, den som hade Wigforss och Undén som sina främsta namn i det nyss förgångna. Det intressanta är att Olsson tar chansen att i det allmänna hyllandet av Lindh haka på med sina Natosympatier. Och han har också rätt i synen på Sveriges nuvarande utrikespolitik som går ut på att vi gör som USA vill. Med Bildt som statsminister är det närmast garanterat och Sveriges röst i världen skiljer sig inte från Natoländernas.
Varför Nato?
Enligt opinionsundersökningarna ökar sympatierna för en svensk Natoanslutning. Det vore egendomligt annars med den styrka Nato-sympatierna har inom eliten: politikerna långt in i socialdemokratin, militären, industriintressena. Det är bara vanligt folk som är skeptiska och som dessutom har fräckheten att ifrågasätta vår krigsmakt och tala positivt om värnplikten. Men ingen jag har hört eller läst har kunnat tala om varför vi skulle gå med i denna malätna politiska allians som borde ha upplösts strax efter Warszawapakten och som i första hand innebär lojalitet med en tydligt försvagad världsmakt som är politiskt dysfunktionell redan på hemmaplan och vars huvudinstinkt i politiska kriser är att bomba.
Ohållbart program för hållbar utveckling av Ulf Nymark
I kommunens Miljö- och hälsoutskott har
den borgerliga majoriteten beslutat skicka ut ett förslag till program
för ekologisk hållbar utveckling på remiss. Det s k LundaEko II är
tänkt att utgöra det dokument som styr i princip allt miljö- och
klimatarbete i Lunds kommun fram år 2020. Miljöpartiet, med stöd av S
och DV sa nej till att skicka ut förslaget i sitt nuvarande skick. Det
var helt enkelt för tand- och uddlöst, ansåg de rödgröna. Nedan återges
i sin helhet Miljöpartiets reservation i ärendet.
Med ett års försening läggs nu ett förslag till Lunds kommuns program för ekologiskt hållbar utveckling fram, det s k LundaEko II. Miljöpartiet beklagar att denna försening inte har resulterat i att ett koncist och vässat förslag har lagts fram. Tvärtom präglas LundaEko II av diffusa - dvs omätbara - mål och frånvaro av förslag på åtgärder ägnade att ge påtagliga och konkreta miljövinster. Förslaget i sin nuvarande utformning kan inte utgöra grundvalen för Lunds klimat- och miljöpolitik.
Förstahandsyrkande: Ge referensgruppen möjlighet att göra sitt jobb!
Miljöpartiets förstahandsyrkande, att den politiska referensgruppen skulle beredas möjlighet att ta ställning till förslaget, avvisades dessvärre utan närmare motivering av den borgerliga majoriteten. Enligt tidigare beslut i utskottet skulle den politiska referensgruppens uppgifter bland annat vara att ”löpande följa projektets utveckling” samt att ”lämna kommentarer, synpunkter och råd” (Enligt projektplan, 31 okt 2011). I praktiken har utskottsmajoriteten valt att köra över referensgruppen. Inte ens nu när ett färdigt förslag finns ges referensgruppen möjlighet att lämna kommentarer och synpunkter.
Andrahandsyrkande: Återremiss
Vårt andrahandsyrkande var att förslaget skulle återremitteras till kommunkontoret med ett antal specificerade omarbetningsuppdrag. Vår bedömning är programförslaget lider av alltför stora brister för att ligga som grund för en framåtsyftande miljöpolitik som åter kan placera Lund i ledande position nationellt och internationellt. De allvarligaste generella bristerna är följande:
Luddiga mål
De övergripande målen är oprecisa och luddiga. Av ca 28 övergripande mål är ca hälften formulerade som ”att öka” eller ”att minska” eller motsvarande, utan att någon som helst kvantitet anges. Inte heller är dessa mål tidssatta. De s k specifika målen utmärkts även de i många fall av formuleringar som ”att öka” eller ”att minska”, vilket i praktiken gör dem ospecifika. Endast i ett fåtal fall anges kvantitet i de specifika målen. Målen som kallas specifika handlar oftast om utredningar, projekt och planer, dvs mål som inte är relaterade till konkreta förbättringar av miljötillståndet.
Med ett års försening läggs nu ett förslag till Lunds kommuns program för ekologiskt hållbar utveckling fram, det s k LundaEko II. Miljöpartiet beklagar att denna försening inte har resulterat i att ett koncist och vässat förslag har lagts fram. Tvärtom präglas LundaEko II av diffusa - dvs omätbara - mål och frånvaro av förslag på åtgärder ägnade att ge påtagliga och konkreta miljövinster. Förslaget i sin nuvarande utformning kan inte utgöra grundvalen för Lunds klimat- och miljöpolitik.
Förstahandsyrkande: Ge referensgruppen möjlighet att göra sitt jobb!
Miljöpartiets förstahandsyrkande, att den politiska referensgruppen skulle beredas möjlighet att ta ställning till förslaget, avvisades dessvärre utan närmare motivering av den borgerliga majoriteten. Enligt tidigare beslut i utskottet skulle den politiska referensgruppens uppgifter bland annat vara att ”löpande följa projektets utveckling” samt att ”lämna kommentarer, synpunkter och råd” (Enligt projektplan, 31 okt 2011). I praktiken har utskottsmajoriteten valt att köra över referensgruppen. Inte ens nu när ett färdigt förslag finns ges referensgruppen möjlighet att lämna kommentarer och synpunkter.
Andrahandsyrkande: Återremiss
Vårt andrahandsyrkande var att förslaget skulle återremitteras till kommunkontoret med ett antal specificerade omarbetningsuppdrag. Vår bedömning är programförslaget lider av alltför stora brister för att ligga som grund för en framåtsyftande miljöpolitik som åter kan placera Lund i ledande position nationellt och internationellt. De allvarligaste generella bristerna är följande:
Luddiga mål
De övergripande målen är oprecisa och luddiga. Av ca 28 övergripande mål är ca hälften formulerade som ”att öka” eller ”att minska” eller motsvarande, utan att någon som helst kvantitet anges. Inte heller är dessa mål tidssatta. De s k specifika målen utmärkts även de i många fall av formuleringar som ”att öka” eller ”att minska”, vilket i praktiken gör dem ospecifika. Endast i ett fåtal fall anges kvantitet i de specifika målen. Målen som kallas specifika handlar oftast om utredningar, projekt och planer, dvs mål som inte är relaterade till konkreta förbättringar av miljötillståndet.
Åtgärder saknas
Den kanske största bristen i förslaget är att det inte lämnar förslag på konkreta åtgärder för miljöförbättringar. Tanken från den politiska majoriteten är att åtgärderna ska beslutas i efterhand av kommunens nämnder och styrelser.
Fullmäktige ska sålunda inte ges något inflytande på åtgärderna. I LundaEko I som antogs år 2006 fastställde fullmäktige en rad åtgärder för att nå de uppsatta målen. En utvärdering av LundaEko I visar att detta har fungerat bra och att måluppfyllelsen är god. Varför den borgerliga majoriteten överger ett vinnande koncept till förmån för ett helt annorlunda koncept som redan visat sig fungera illa är obegripligt.
Avskräckande exempel
Det avskräckande exemplet med processen kring kommunens klimatmål visar nämligen att beslut om åtgärder i efterhand inte fungerar. Klimatmålet beslutades av fullmäktige år 2010, men fullmäktige lämnade över till nämnder och styrelser att besluta om åtgärderna för måluppfyllelse. Inom 9 månader efter fullmäktiges beslut skulle redovisning ske av de åtgärder som nämnderna fattat beslut om. Först två och helt halvt år (!) efter fullmäktiges beslut kunde en sammanställning över nämndernas åtgärder redovisas för kommunstyrelsen! Det visade sig därvid att en rad beslut om åtgärder fortfarande saknades, och att finansiering ej beslutats för många åtgärder. Till exempel fanns inte (och finns än i dag inte) beslut om och finansiering av LundaMaTs åtgärder på ca 1 miljard kronor. Detta visar att mål som inte direkt kopplas till åtgärder blir hängande i luften och att fullmäktige måste ta ett fastare grepp över åtgärderna och dess verkställighet.
Grundlig omarbetning fordras
Av vårt yrkande framgår i vilken riktning vi vill se förändringar av dokumentet. Sammanfattningsvis är det Miljöpartiets i utskottet uppfattning att förslaget till Lunds kommuns program för ekologisk hållbar utveckling 2013-2020 inte kan förbättras enbart genom förslag på punktvisa förändringar. Programmet måste grundligt omarbetas. Det fordras en helt annan målstruktur med mätbara, tidssatta och uppföljningsbara mål kopplade till åtgärder som har en direkt positiv inverkan på miljön. Vi är medvetna om att en sådan omarbetning ytterligare fördröjer fullmäktiges beslut om ett nytt program. Men vi ser hellre en förlängd process och ett vasst och verksamt program, än ett dokument med otydliga mål och i fullständig avsaknad av åtgärder.
2013-09-12
Det händer i Lund
Sön 22 sep kl 20
Performance/ Föreläsning/ Konsert:
* Johan Landgren uppträder med sitt röstprogram The Voice is False
*
Ashish Sankrityayan och Bithika Mistry ger en föreställning med indisk Dhrupadsång och Tempeldans
Plats: Vita Huset, Uardavägen i Lund
Entréavgift: 100 kr (80 kr för stud och medlemmar i SONG). Workshopdeltagare betalar ingen extra avgift.
Arr: Föreningen SONG, Skånes Övertonssångförening
Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Dhrupadsång i Lund med Ashish Sankrityayan
Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Indisk Tempeldans med Bithika Mistry
Anmälan: goesta.petersen@gmail.com eller till Göstas mobil: 0703 48 46 51
Kursavgift: 450 kr (250 kr för medlemmar i SONG.)
Performance/ Föreläsning/ Konsert:
* Johan Landgren uppträder med sitt röstprogram The Voice is False
*
Ashish Sankrityayan och Bithika Mistry ger en föreställning med indisk Dhrupadsång och TempeldansPlats: Vita Huset, Uardavägen i Lund
Entréavgift: 100 kr (80 kr för stud och medlemmar i SONG). Workshopdeltagare betalar ingen extra avgift.
Arr: Föreningen SONG, Skånes Övertonssångförening
Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Dhrupadsång i Lund med Ashish Sankrityayan
Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Indisk Tempeldans med Bithika Mistry
Anmälan: goesta.petersen@gmail.com eller till Göstas mobil: 0703 48 46 51
Kursavgift: 450 kr (250 kr för medlemmar i SONG.)
Veckans citat
Maten är medelklassens nya uttrycksmedel. När badrummet var
färdigrenoverat, barnflickan fixad och bartendern beställd, var det
dags för nästa steg: Att lära sig att äta. Först kom Nya Moderaterna, sedan kom Nya arbetarpartiet och därefter det nya Matlandet och den sänkta krogmomsen. … Regeringens Matlandet-satsning
är i sin tur ideologiproduktionen som fungerar som grädden på det
realpolitiska moset. Eskil Erlandssons miljardsatsning skulle göra
Sörmland till Sveriges Toscana. Projektet närde en dröm om Sverige som en enda stor deli med Verner von Heidenstam som butiksbiträde.
Dagens Arena 12 september.
Dagens Arena 12 september.
Bygg nya Klostergårdar i stället för villor, radhus och trevåningslängor!
Klostergården fyller 50. Arkitekterna Carl Grandinson, Birger
Gustavsson och Curt Strelenert blev färdiga med de storslagna och i
detalj genomarbetade planerna 1962. Sedan började man bygga. Som ett
monument över deras livsgärning ligger Klostergården där, tio mäktiga
gårdar i vackert rött tegel, med parken Klostergårdsfältet, Lunds
vackraste med böljande gräsmattor och höga tråd, och med centrum, skola
och kyrka så belägna att invånarna i de 2000 lägenheterna når dem utan
att korsa en enda bilväg.
Man bygger fortfarande på Klostergården. Mötesplats Klostergården kallas den mäktiga byggnad i rött tegel och glas som tillsammans med kyrka, församlingshem och centrum ska omge kyrktorget och skapa ett nytt offentligt rum.
Mötesplats Klostergården väntas bli färdig i februari 2014, samma år som man börjar bygga minst 450 lägenheter i ”Skidbackehuset” vid idrottsplatsen. Den ursprungliga långa byggnaden kommer att delas upp i flera kortare. Klostergården får kanske 1000 nya invånare.
Mötesplats Klostergården ska rymma fritidsverksamhet, bibliotek, skolundervisning, kommuninformation, träffpunkt för de äldre, stor samlingssal, föreningsrum, utrymmen för teater, dans, musik och film.
Tisdagen den 17 september samlas Klostergårdsborna i skolans matsal, den enda samlingssal som hittills står till buds, för att berätta för tjänstemännen på Kultur- och Fritidsförvaltningen vad de förväntar sig av den nya mötesplatsen. Det inleder en diskussion som kommer att fortsätta länge.
Och kanske kommer de också ställa frågan: Varför bygger man inte nya täta genomarbetade projekt som sparar mark, ger plats åt parker, skapar social gemenskap och håller hög kvalitet?
Kort sagt, varför bygger man inte nya Klostergårdar i stället för villor, trista fuktskadade radhus eller ytkrävande trevåningshus som i den nu underkända planen för Norränga?
Nämndspolitiker, passa på att komma tisdagen den 17 klockan 19!
Jag menar inte bara er i Kultur- och fritidsnämnden.
Socialnämnden berörs bland annat eftersom Mötesplats Klostergården också ska fungera som Träffpunkt för oss 70-90-åringar. Den gamla goda träffpunkten på Vårvädersvägen blev ju till vår sorg nedlagd förra året.
Och Skolnämnden för Lunds stad har mycket att bevaka eftersom skolan ska integreras med Mötesplats Klostergården.
Ledamöter från Servicenämnden med Lundafastigheter som byggt Mötesplats Klostergården är också välkomna. Ni kanske får uppdraget att bygga nya mötesplatser.
Och välkomna alla andra kommunpolitiker. Det ska inte bara vara tjänstemän! Valet förestår. Det är dags att ni träffar folk. Vi ses tisdagen den 17 klockan 19 i Klostergårdsskolans matsal!
Gunnar Stensson
Klostergårdens byalag
Man bygger fortfarande på Klostergården. Mötesplats Klostergården kallas den mäktiga byggnad i rött tegel och glas som tillsammans med kyrka, församlingshem och centrum ska omge kyrktorget och skapa ett nytt offentligt rum.
Mötesplats Klostergården väntas bli färdig i februari 2014, samma år som man börjar bygga minst 450 lägenheter i ”Skidbackehuset” vid idrottsplatsen. Den ursprungliga långa byggnaden kommer att delas upp i flera kortare. Klostergården får kanske 1000 nya invånare.
Mötesplats Klostergården ska rymma fritidsverksamhet, bibliotek, skolundervisning, kommuninformation, träffpunkt för de äldre, stor samlingssal, föreningsrum, utrymmen för teater, dans, musik och film.
Tisdagen den 17 september samlas Klostergårdsborna i skolans matsal, den enda samlingssal som hittills står till buds, för att berätta för tjänstemännen på Kultur- och Fritidsförvaltningen vad de förväntar sig av den nya mötesplatsen. Det inleder en diskussion som kommer att fortsätta länge.
Och kanske kommer de också ställa frågan: Varför bygger man inte nya täta genomarbetade projekt som sparar mark, ger plats åt parker, skapar social gemenskap och håller hög kvalitet?
Kort sagt, varför bygger man inte nya Klostergårdar i stället för villor, trista fuktskadade radhus eller ytkrävande trevåningshus som i den nu underkända planen för Norränga?
Nämndspolitiker, passa på att komma tisdagen den 17 klockan 19!
Jag menar inte bara er i Kultur- och fritidsnämnden.
Socialnämnden berörs bland annat eftersom Mötesplats Klostergården också ska fungera som Träffpunkt för oss 70-90-åringar. Den gamla goda träffpunkten på Vårvädersvägen blev ju till vår sorg nedlagd förra året.
Och Skolnämnden för Lunds stad har mycket att bevaka eftersom skolan ska integreras med Mötesplats Klostergården.
Ledamöter från Servicenämnden med Lundafastigheter som byggt Mötesplats Klostergården är också välkomna. Ni kanske får uppdraget att bygga nya mötesplatser.
Och välkomna alla andra kommunpolitiker. Det ska inte bara vara tjänstemän! Valet förestår. Det är dags att ni träffar folk. Vi ses tisdagen den 17 klockan 19 i Klostergårdsskolans matsal!
Gunnar Stensson
Klostergårdens byalag
Permanent uppehållstillstånd av Gunnar Stensson
Alla syriska flyktingar har fått permanent uppehållstillstånd i
Sverige. Det betyder också att de kan återförenas med anhöriga som
blivit kvar i hemlandet. Äntligen något att vara stolt över. Nu
återstår hoppet att andra EU-länder följer det svenska exemplet.
Åtminstone några. Åtminstone något…
Utanför Migrationsverkets slitna lokaler vid Östra Farmvägen i Malmö står en långfärdsbuss parkerad. Ramkvillabuss. Grupper av flyktingar strömmar ut och fyller den. Kvinnor, barn, män. Syrier, eritreaner, somalier. Det är varmt och dammigt i Malmö idag men bussen är luftkonditionerad.
När den är fylld svänger den ut på gatan och försvinner norrut, destination kanske Kalix, Haparanda, Luleå, Sundsvall, Norrtälje, Uppsala, Örebro, Västervik, Älghult, Växjö eller Hässleholm.
Personalen på Mig jobbar för högtryck i de överfyllda lokalerna. Men de slipper i alla fall jobbet med tillståndsutredningar tack vare regeringsbeslutet.
Ibland protesterar kommunerna. Värst är de moderatstyrda skånska med sin inskränkta villamentalitet
Det talas ofta om de vita bussarna efter andra världskriget. Kanske kommer man om 50 år tala om bussarna på Östra Farmgatan.
Jimmy Åkesson sitter i Rapportrutan och protesterar. Argumenten är desamma som 1945.
Utanför Migrationsverkets slitna lokaler vid Östra Farmvägen i Malmö står en långfärdsbuss parkerad. Ramkvillabuss. Grupper av flyktingar strömmar ut och fyller den. Kvinnor, barn, män. Syrier, eritreaner, somalier. Det är varmt och dammigt i Malmö idag men bussen är luftkonditionerad.
När den är fylld svänger den ut på gatan och försvinner norrut, destination kanske Kalix, Haparanda, Luleå, Sundsvall, Norrtälje, Uppsala, Örebro, Västervik, Älghult, Växjö eller Hässleholm.
Personalen på Mig jobbar för högtryck i de överfyllda lokalerna. Men de slipper i alla fall jobbet med tillståndsutredningar tack vare regeringsbeslutet.
Ibland protesterar kommunerna. Värst är de moderatstyrda skånska med sin inskränkta villamentalitet
Det talas ofta om de vita bussarna efter andra världskriget. Kanske kommer man om 50 år tala om bussarna på Östra Farmgatan.
Jimmy Åkesson sitter i Rapportrutan och protesterar. Argumenten är desamma som 1945.
Hela havet stormar i fullmäktige av Gunnar Stensson
Enligt Tove Klette och Lars Bergwall har ”samma slags härjningar med
oseriös bluffpolitik och skrämselpropaganda” som Vänsterpartiet
kommunisterna ägnade sig åt i kommunalpolitiken för ett antal år sedan
(det var på den tiden Lund var bästa skolkommun) åter drabbat Lund. Nu
tycker sig Klette och Bergwall se att ”samma krafter numera tagit över
Miljöpartiet i Lund”, eftersom MP anklagar kommunens ”mest betrodda
tjänstemän” för att ”dribbla med bilsiffror” och ”beskyller kommunens
miljöstrategiska enhet för att inte kunna räkna rätt vad gäller
utsläppen av klimatgaser”.
Dags för en utrensning i MP, tycks TK och LB anse. Deras auktoritet beträffande klimatfrågor tycks bygga på att de ”varit med länge”. Alltför länge, tycker många.
Kommunens ”kunnigaste och mest betrodda tjänstemän” försvarar sig själva och undanber sig all klåfingrig betygsättning.
FP och C har blåst till strid. Bilmotorerna dånar och moln av klimatgaser virvlar kring stadshallen. Vi gissar att MP antar utmaningen. V och DV är indirekt berörda av pajkastningen.
Dags för en utrensning i MP, tycks TK och LB anse. Deras auktoritet beträffande klimatfrågor tycks bygga på att de ”varit med länge”. Alltför länge, tycker många.
Kommunens ”kunnigaste och mest betrodda tjänstemän” försvarar sig själva och undanber sig all klåfingrig betygsättning.
FP och C har blåst till strid. Bilmotorerna dånar och moln av klimatgaser virvlar kring stadshallen. Vi gissar att MP antar utmaningen. V och DV är indirekt berörda av pajkastningen.
11 september 1973 av Gunnar Stensson
Kungen dog. Norrmalmstorgsdramat pågick. Den svenska valkampanjen var i
full gång. Ingen av dessa händelser var viktig på lång sikt men de
fick mycket publicitet.
I Chile genomfördes en USA-stödd militärkupp. Det var på Nixons tid, ett år innan han tvingades bort från makten. Landets president Salvador Allende mördades i regeringsbyggnaden. Fascisterna förde tusentals fångar till Nationalstadion i Santiago där de torterades och dödades. Victor Jara fick sina fingrar avhuggna för att han aldrig mer skulle kunna spela gitarr. Sedan dödades han. Stora bokbål anlades.
Det gällde att genomföra ett nyliberalt system enligt Milton Friedmans idéer. Man var grundlig. En svärm amerikanska ekonomer, de så kallade Chicago boys, tog över den chilenska ekonomin. De organiserade skolsystemet på ett sätt som sedan bara tillämpats i Sverige. Storbritanniens utbildningsminister Margaret Thatcher applåderade. Milton Friedman reste till Stockholm och mottog ekonomipriset. En enda demonstrant protesterade.
Så inleddes det nyliberala segertåg som fick sitt slut i finanskraschen.
I Svaneskolans aula samlades vi i solidaritet med Chiles folk. För att få råd med hyran tog vi en inträdesavgift på 3 kronor. Från USA kom Baran och Sweezy, författare till ”Monopolkapitalet.” Lena Granhagen sjöng Brechts protestsånger mot nazismen.
11 september 2001
Efter attacken mot World Trade Center i New York utgick ett påbud från president George W Bush som kom att styra hela världen. ”Den som inte är med oss är med terroristerna”.
Kriget i Afghanistan inleddes omedelbart, kriget i Irak ett par år senare.
All världens diktatorer och förtryckare vann legitimitet genom att ställa sig på USA:s sida. Mubarak, Khadaffi och många andra. Genom att stämpla oppositionella som terrorister kunde de beröva dem alla mänskliga rättigheter - och samtidigt få stöd från USA.
Tortyren återinfördes i de flesta länder, även de som sedan gammalt uppfattades som demokratier. Ville man inte smutsa sina egna händer kunde man låta ombud ta hand om tortyren.
Dawit Isaak är ett av offren för påbudet. Knappt hade det utgått från Bush, förrän Eritreas president Afeworki arresterade ledarna för den eritreanska oppositionen och lät dem försvinna i fängelser och plåtcontainrar: utrikesminister Haile Woldensae, Mahmoud Sherifo, Petros Salomon, Ogbe Abraha, liksom alla tidningsutgivare och journalister, bland dem Dawit Isaak.
11 september och kriget mot terrorismen nämns sällan i kampanjen för Dawit Isaak. Förmodligen på grund av opportunism (den som inte är med oss är med terroristerna) väljer man att se fängslandet enbart som ett brott mot yttrandefriheten i stället för att sätta in det i dess politiska sammanhang.
President Bush välkomnade president Afeworki i USA:s antiterroristfront och Eritrea blev Israels så gott som enda allierade i regionen – frånsett Mubarak, Khadaffi och Saudiarabien.
President Afeworki tycks sitta säkert. De flesta av hans fängslade motståndare har dött i fångenskap och var Dawit Isaak finns vet ingen med säkerhet.
Eritreanerna flyr i ökande antal. Somliga hamnar i Israel, som skickar tillbaka dem, andra råkar ut för utpressare i Sinai och några lyckas ta sig till Sverige, där eritreanerna åter hör till de största flyktinggrupperna.
I Chile genomfördes en USA-stödd militärkupp. Det var på Nixons tid, ett år innan han tvingades bort från makten. Landets president Salvador Allende mördades i regeringsbyggnaden. Fascisterna förde tusentals fångar till Nationalstadion i Santiago där de torterades och dödades. Victor Jara fick sina fingrar avhuggna för att han aldrig mer skulle kunna spela gitarr. Sedan dödades han. Stora bokbål anlades.
Det gällde att genomföra ett nyliberalt system enligt Milton Friedmans idéer. Man var grundlig. En svärm amerikanska ekonomer, de så kallade Chicago boys, tog över den chilenska ekonomin. De organiserade skolsystemet på ett sätt som sedan bara tillämpats i Sverige. Storbritanniens utbildningsminister Margaret Thatcher applåderade. Milton Friedman reste till Stockholm och mottog ekonomipriset. En enda demonstrant protesterade.
Så inleddes det nyliberala segertåg som fick sitt slut i finanskraschen.
I Svaneskolans aula samlades vi i solidaritet med Chiles folk. För att få råd med hyran tog vi en inträdesavgift på 3 kronor. Från USA kom Baran och Sweezy, författare till ”Monopolkapitalet.” Lena Granhagen sjöng Brechts protestsånger mot nazismen.
11 september 2001
Efter attacken mot World Trade Center i New York utgick ett påbud från president George W Bush som kom att styra hela världen. ”Den som inte är med oss är med terroristerna”.
Kriget i Afghanistan inleddes omedelbart, kriget i Irak ett par år senare.
All världens diktatorer och förtryckare vann legitimitet genom att ställa sig på USA:s sida. Mubarak, Khadaffi och många andra. Genom att stämpla oppositionella som terrorister kunde de beröva dem alla mänskliga rättigheter - och samtidigt få stöd från USA.
Tortyren återinfördes i de flesta länder, även de som sedan gammalt uppfattades som demokratier. Ville man inte smutsa sina egna händer kunde man låta ombud ta hand om tortyren.
Dawit Isaak är ett av offren för påbudet. Knappt hade det utgått från Bush, förrän Eritreas president Afeworki arresterade ledarna för den eritreanska oppositionen och lät dem försvinna i fängelser och plåtcontainrar: utrikesminister Haile Woldensae, Mahmoud Sherifo, Petros Salomon, Ogbe Abraha, liksom alla tidningsutgivare och journalister, bland dem Dawit Isaak.
11 september och kriget mot terrorismen nämns sällan i kampanjen för Dawit Isaak. Förmodligen på grund av opportunism (den som inte är med oss är med terroristerna) väljer man att se fängslandet enbart som ett brott mot yttrandefriheten i stället för att sätta in det i dess politiska sammanhang.
President Bush välkomnade president Afeworki i USA:s antiterroristfront och Eritrea blev Israels så gott som enda allierade i regionen – frånsett Mubarak, Khadaffi och Saudiarabien.
President Afeworki tycks sitta säkert. De flesta av hans fängslade motståndare har dött i fångenskap och var Dawit Isaak finns vet ingen med säkerhet.
Eritreanerna flyr i ökande antal. Somliga hamnar i Israel, som skickar tillbaka dem, andra råkar ut för utpressare i Sinai och några lyckas ta sig till Sverige, där eritreanerna åter hör till de största flyktinggrupperna.
Den svenska sardinen av Gunnar Stensson
Du vet väl vad NSA och GCHQ är? Jaså inte. Nå,
det handlar om USA, Storbritannien och övriga engelskspråkiga länder
som sysslar med kriminell avlyssning, bland annat i EU och FN.
Det finns en tredje part som också hjälper till. Ligor brukar ju hålla sig med springpojkar. Det är Sverige. Och Sveriges kodnamn är SARDINE. Det var väl därför Reinfeldt talade så tyst om avlyssningen med Obama.
Det finns en tredje part som också hjälper till. Ligor brukar ju hålla sig med springpojkar. Det är Sverige. Och Sveriges kodnamn är SARDINE. Det var väl därför Reinfeldt talade så tyst om avlyssningen med Obama.
Sardin
Torsk
Senare har vi fått veta att FRA-lagens begränsningar inte gäller i samarbetet med de utländska stormakterna. Det är fritt fram.
Inför EU har Sverige förlorat ansiktet. Och FN.
Som många andra är jag ändå ganska obekymrad över avlyssningen. Jag ser den som en möjlighet att kommunicera åsikter. Alla nummer av VB, även detta, innehåller de kodord som brukar avlyssnas. Det vore ju roligt om tjänstemännen i NSA och FRA satt och läste dem. Regelbundet. Hi! Are you there?
Men jag blev bekymrad när jag förstod att om jag vore en advokat i Lomma med en klient som var flykting och kom från Syrien, så skulle de med stor sannolikhet vara intresserade av att ta reda på vad vi talade om.
Och om jag vore journalist och intervjuade Nehdi Gheza som satt inlåst på USA:s fångläger i Guantanamo så skulle de helt klart avlyssna mig.
Liksom jag måste erkänna att jag försiktigtvis håller mig undan från Väster i Malmö för att inte råka ut för Vilks livvakter som en naiv gammal konstnär från Velllinge gjorde häromdan. Man vill ju helst slippa stryk. De är två mot en och slår på den som ligger. Det tycker jag är ojust.
”Opraktiskt, besvärligt och sårande för lärarnas självkänsla” av Gunnar Stensson
Man blir besviken när en person som vet bättre förfaller till floskler
och skenargument för att försvara en dålig sak. Som t ex Maria
Wetterstrand i ett inpass i Sydsvenskan 9/9 angående den senaste
analysen av omrättningen av centrala prov.
Hon påstår att betygen var orättvisare när hon själv gick i skolan (vilket var på 1980-talet). ”Och ja, det har blivit bättre” fortsätter hon, trots att hon mycket väl vet, att betygsinflationen sedan dess har skenat bortom all kontroll. Och att den är extremt orättvis.
Hon förnekar inte undersökningens resultat att friskolorna systematiskt sätter för höga betyg men antyder att det förklaras av deras insikt att ”elever som förväntas prestera bra får högre betyg”.
Hon förstår dock att detta knappast övertygar någon och föreslår därför central rättning av nationella prov. Hon skriver: visserligen är det ”opraktiskt, besvärligt och sårande för lärarnas självkänsla. Men det struntar jag faktiskt i”.
Men problemet var ju att friskolorna systematiskt sätter högre betyg än provresultaten motiverar. Det kommer de förmodligen att fortsätta med.
Det finns nog lärare som hamnat så långt ut på det sluttande planet att de välkomnar central rättning av nationella prov. Det blir ju en arbetsuppgift mindre.
Lärare med rester kvar av professionell stolthet kvar känner sig ännu en gång inkompetensförklarade.
Hellre än att lösa de grundläggande problemen med vinst, skolpeng och överetablering försöker Maria Wetterstrand dölja dem med ännu mer byråkrati som bara gör ont värre.
Hon påstår att betygen var orättvisare när hon själv gick i skolan (vilket var på 1980-talet). ”Och ja, det har blivit bättre” fortsätter hon, trots att hon mycket väl vet, att betygsinflationen sedan dess har skenat bortom all kontroll. Och att den är extremt orättvis.
Hon förnekar inte undersökningens resultat att friskolorna systematiskt sätter för höga betyg men antyder att det förklaras av deras insikt att ”elever som förväntas prestera bra får högre betyg”.
Hon förstår dock att detta knappast övertygar någon och föreslår därför central rättning av nationella prov. Hon skriver: visserligen är det ”opraktiskt, besvärligt och sårande för lärarnas självkänsla. Men det struntar jag faktiskt i”.
Men problemet var ju att friskolorna systematiskt sätter högre betyg än provresultaten motiverar. Det kommer de förmodligen att fortsätta med.
Det finns nog lärare som hamnat så långt ut på det sluttande planet att de välkomnar central rättning av nationella prov. Det blir ju en arbetsuppgift mindre.
Lärare med rester kvar av professionell stolthet kvar känner sig ännu en gång inkompetensförklarade.
Hellre än att lösa de grundläggande problemen med vinst, skolpeng och överetablering försöker Maria Wetterstrand dölja dem med ännu mer byråkrati som bara gör ont värre.
På demonstration i Karlskrona av Sten H
Jag var i Karlskrona i lördags, i den
vackra staden med glittrande fjärdar, där jag dessvärre sällan vistats
helt frivilligt. Desto märkligare för en gammal kustartillerist var det
att jag var där för att delta i en demonstration, inte precis något
man associerar med stan. Det är långt från Lund till Karlskrona, 2 ½
timme med tåg, men det var det värt.
Det var Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet och Växjömedborgare mot NATO, båda lokala paraplyorganisationer, som var arrangörer och bakom dessa finns i sin tur Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kommunistiska Partiet, FiB Kulturfront m.fl. organisationer,
Den yttre anledningen till att det ordnades i Karlskrona var den stora Natomanöver ”Northern Coasts” som hade sitt centrum där och som omfattade cirka 40 fartyg, ett 20-tal helikoptrar och fartyg och 2500 man.
Det var Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet och Växjömedborgare mot NATO, båda lokala paraplyorganisationer, som var arrangörer och bakom dessa finns i sin tur Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kommunistiska Partiet, FiB Kulturfront m.fl. organisationer,
Den yttre anledningen till att det ordnades i Karlskrona var den stora Natomanöver ”Northern Coasts” som hade sitt centrum där och som omfattade cirka 40 fartyg, ett 20-tal helikoptrar och fartyg och 2500 man.
Området det gäller är Östersjön mellan Bornholm och Ålandsförträngningen och det hela uppges handla om bekämpning av ”terrorism” som utövas av den fiktiva staten ”Bogaland”, vilket förstås är ett nytt namn på Ryssland. Vem tror de att de lurar?
Men i grunden var det inte den uppgivna terroristbekämpningen vår demonstration handlade om. Vad det gäller är den krypande Nato-fieringen av Sverige, som under den borgerliga regeringen tagit allt starkare fart. Natosoldater övar i Norrbotten (med stöd av den lokala socialdemokratin som värnar om jobben!) liksom flygförband som kan bomba fritt över myrarna. Utrikespolitiskt lägger sig Sverige under Bildt och Reinfeldt allt närmre USA. Opinionsmässigt är en överväldigande del av svensk opinion fortfarande mot NATO-anslutningen, men de stora borgerliga partierna är för, liksom de stora opinionsbildande tidningarna (DN och Expressen, med Sydsvenskan och SvD lite mer diskret positiva). Det kan alltså bli som med EU: en kort men intensiv kampanj, allt är sedan länge förberett och med ett penndrag är det sen slut med alliansfriheten.
Sol över Stortorget
Vi samlades framför Konserthuset på Stortorget mitt ibland grönsakshandeln. I högtalaren var det gamla Mikael Wiehe-låtar – inte det sämsta men det är inte till att jämföra med levande musik. Vi formerade oss och gick iväg, ca 180 deltagare med många plakat och banderoller. (”Nej till Nato”, ”Nato ut ur Sverige”, ”Nej till krig mot Syrien – Följ FN-stadgan” m.fl.”) Vi var förvisso en blandad skara: gråhåriga från V och Kvinnor för fred, men många från Ung Vänster. Och vi ropade: ” Inte en soldat, inte ett gevär, inte en krona till NATO:s militär”. Bra rytm, kanske ett slagord att ta upp i Lund och Malmö första maj?
Vi gick halva Trossö Ronnebygatan fram, och sen till läroverkets aula där det var ett avslutande möte med fyra talare och musikteaterinslag. Förste och bäste talare var Tom Heyman, ett för mig nytt namn, men tidigare M-riksdagsman för Göteborg i 14 år och som sen ställde upp för Junilistan som han nu lämnat. Kanske var det ovanan att höra hans åsikter om Nato och EU på ett språk som inte var vänsterns som gjorde att det kändes så slående. Det var helt enkelt en vädjan till förnuft.
Andra talare var också bra: Martina Skrak, V-kommunalråd från Malmö. Gudrun Tiberg från Fi och Kvinnor för fred och August Eliasson, journalist från Proletären. Det hela slutade med antagande av en resolution, se nedan.
Eftermäle
Nej, vi var inga folkmassor och Karlskronaborna är nog inte så lätta att få ut på gatan. Detta var under många år en av Sveriges mest övervakade städer med en notorisk kommunistskräck. . Men officerarna i flottan har alltid varit internationellt orienterade – ingen vapengren var så Tysklandsvänlig som Marinen fram till 1943 och sen gick det bra att skifta sympatier till England och därefter USA. Det är så klart häftigare att dricka cocktails med andra i vita uniformer. Men det är väl andra tider nu. Det borde väl inte ligga i stans intresse att stans ungdomar ska ut och dö/döda på fjärran krigsskådeplatser? Och vi i Vänsterpartiet vill ju ha en värnplikt som ger jobb i stan. även om vi är emot JAS och flottans nya plastschabrak. Men det är nog så att det är få som tar hotet om NATO-anslutning på allvar. Folk säger: Det är väl inget som är aktuellt. Nej., bara nästan.
Karlskronas stora tidning, Blekinge Läns Tidning, skrev samma dag under rubriken: Kom ner från glasberget! (Egendomlig metafor i sammanhanget!) Och demonstranterna har fått det hela om bakfoten – det här är ju alls ingen NATO-övning, Sverige och Finland är ju med på övningen och då är det ingen NATO-övning! Men när nu ändå NATO är på tal så är det verkligen dags att kliva ner från glasberget, tycker BLT. ”Vi har suttit där alltför länge:” Och nu får ju Karlskrona vara med i stora världen – det var så härligt att se alla krigsfartygen stäva in över fjärden mot stan i en lång kolonn!
Ja, det får bli min rapport från gamla Pinan!
Resolution
Genom överenskommelser över folkets huvuden har Sverige förts allt närmare den USA-ledda militäralliansen Nato.
Sverige har ställt upp i Natoledda krig som i Afghanistan och Libyen, samövar med Nato och upplåter territorium för utprovning av nya vapen.
Försvarsministern har nyligen ansökt om att Sverige ska delta i Natos snabbinsatsstyrka. Steget ska göras kort till medlemskap.
Ingen stor offentlig debatt om omläggningen av försvars- och utrikespolitiken har skett och den saknar därför demokratisk förankring.
Alliansfriheten har tjänat folket väl, bland annat genom att hålla Sverige utanför två världskrig. Därför finns en stor opinion i alla läger mot närmandet till Nato.
Vi kräver att Sverige distanserar sig från Nato och återgår till en strikt alliansfri och fredlig försvars- och utrikespolitik.
Vi säger nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka!
Den Natokrigsövning som planeras vid Karlskrona Örlogsbas, Northern Coasts, är enligt uppgift av projektansvarig militär, en övning i ”fredsframtvingande åtgärder” i en situation som liknar den i Syrien.
Sverige ska försvara FN-stadgans våldsförbud! Därför kräver vi att Sverige håller sig utanför de krig Nato och USA för.
Därför ska Sverige ta hem soldaterna från Afghanistan och säga nej till krig mot Syrien!
Slutligen efterlyser vi en bred debatt om krig och fred, om svensk utrikespolitik och alliansfrihet.
Församlade till protestmöte mot Nato i Karlskrona 7 september 2013.
Plantor och planeter av Asch
Det gamla observatoriet med omgivande park
är numer en del av stadsparken. Jag skulle vilja att det blev ett
starkt och brett politiskt stöd för att göra något riktigt fint av
detta mest centrala hörn av stadsparken.
Jag har privilegiet att få delta i ett EU-projekt, som heter Hybrid Parks. Vi är en grupp med tre politiker och ett antal tjänstemän som är med och representerar Lunds kommun. Sexton partners (kommuner, stiftelser, regioner, universitet) i tio länder är med. Sekretariatet ligger I Tyskland. Med begreppet hybridpark vill man frammana bilden av en park som har många olika användningar och liksom ett hybridfordon har flera energikällor.
Det har varit mycket intressant få se en del och höra om många olika sätt att utveckla parker. Allt kan man inte ta med sig för att använda här, synsätt och villkor är så olika. Till exempel, i Assisi, växer en skog på sluttningarna nedanför staden med flera hundra år gamla träd. Under Franciscos tid och senare på dominikanermunkarnas tid på medeltiden användes skogen intensivt; träd hamlades för eldningsved, stammades upp för att bli takbjälkar, barkades för korgmakeri, slanor och mossor användes mycket. Detta har man nu planer på att återskapa genom att hugga ner alla de gamla träden och börja vedodlingen från början. Här är det svårt att föreslå nedhuggning av ett enda träd utan att det blir protester, men där var synsättet tydligen annorlunda. Planerna överordnade målet att göra Assisi så medeltida som möjligt för att bli en starkare turistmagnet.
Parkturism har drivits långt i England, och med stort odlingsintresse. Det finns det säkert villaägare som skulle vilja visa sina trädgårdar under annonserade visningsdagar. Något likande konstrundorna. Man skulle också kunna tänka sig att trädgårdar kring skånska slott skulle kunna utnyttjas bättre för att locka till regional turism. På många ställen i Europa finansieras parker via olika typer av stiftelser och föreningar och det är
ju inte något vi är vana vid. Parker i kommunal förvaltning har
fått ta mycket stryk de senaste decennierna med stora neddragningar
samtidigt som städerna växer och nya ytor ska anläggas och skötas. Det
krävs (som i Malmö) ett starkt politiskt stöd för att upprätthålla
någon kvalitet i parkerna. Vård, skola, omsorg är svårare att pruta på
och grönområdenas betydelse för hälsa och välbefinnande negligeras. I
England har man fina exempel på hur parker används i rehabilitering och
demensvård.
Nu har vi chans att driva fram något riktigt fint kring gamla observatoriet. Maria Sjögren på parkförvaltningen knäckte projektnamnet Plantor och planeter. Jag tycker det är genialt, men är ännu bara en ide utan officiell förankring. För att få igång ett framgångsrikt projekt krävs engagemang, inte minst av politikerna. Hos tjänstemännen finns engagemang, de jobbar med hela stadsparken, och har tagit vissa initiativ kring observatoriet, de planerar att systematiskt ta kontakter med olika intressenter. Politikerna bör nu, som jag ser det, först och främst värna området så att inte husen säljs eller att någon etablering som exkluderar annat ges tillträde innan helheten börjar ta form. Inte enbart politiker i tekniska nämnden utan även service, kultur och fritid liksom Lundafastigheter måste entusiasmeras för iden. Och naturligtvis i kommunstyrelsen, som ju tenderar att ta beslut utan att ta vara på expertisen från facknämnder och förvaltningar.
Utan att förstöra rumsligheten bör observatorieparken bindas ihop med stadsparken. Riktigt vad som kan göras är ännu öppet; det vore fint att hitta ett sätt att inbjuda lundaborna att bidra med idéer. Skördefesten nästa år skulle kunna vara en invigning. Växthusen ligger en bit bort men kan ingå i skördefestområde. Det är synd att kommunen inte längre odlar i egen regi. Hur detta fint kunde kombineras med aktiviteter för barn och äldre såg jag exempel på Malta. Kafé och näringsställen som delvis kunde inrymmas i befintlig bebyggelse skulle liksom i Slottsträdgården i Malmö kunna använda sig av lokala grönsaker. Jag skulle gärna se att man byggde en stor vacker permanent dansbana med tak (med stjärnhimmeln målad i innertaket). Det har varit alldeles för trångt på dansbanan i parken i sommar. Ett sådant tak skulle kunna skydda även andra aktiviteter som marknader och barnaktiviteter beroende av vädret? Ja, detta bara lösa idéer, möjligheterna är många…
Nu har vi chans att driva fram något riktigt fint kring gamla observatoriet. Maria Sjögren på parkförvaltningen knäckte projektnamnet Plantor och planeter. Jag tycker det är genialt, men är ännu bara en ide utan officiell förankring. För att få igång ett framgångsrikt projekt krävs engagemang, inte minst av politikerna. Hos tjänstemännen finns engagemang, de jobbar med hela stadsparken, och har tagit vissa initiativ kring observatoriet, de planerar att systematiskt ta kontakter med olika intressenter. Politikerna bör nu, som jag ser det, först och främst värna området så att inte husen säljs eller att någon etablering som exkluderar annat ges tillträde innan helheten börjar ta form. Inte enbart politiker i tekniska nämnden utan även service, kultur och fritid liksom Lundafastigheter måste entusiasmeras för iden. Och naturligtvis i kommunstyrelsen, som ju tenderar att ta beslut utan att ta vara på expertisen från facknämnder och förvaltningar.
Utan att förstöra rumsligheten bör observatorieparken bindas ihop med stadsparken. Riktigt vad som kan göras är ännu öppet; det vore fint att hitta ett sätt att inbjuda lundaborna att bidra med idéer. Skördefesten nästa år skulle kunna vara en invigning. Växthusen ligger en bit bort men kan ingå i skördefestområde. Det är synd att kommunen inte längre odlar i egen regi. Hur detta fint kunde kombineras med aktiviteter för barn och äldre såg jag exempel på Malta. Kafé och näringsställen som delvis kunde inrymmas i befintlig bebyggelse skulle liksom i Slottsträdgården i Malmö kunna använda sig av lokala grönsaker. Jag skulle gärna se att man byggde en stor vacker permanent dansbana med tak (med stjärnhimmeln målad i innertaket). Det har varit alldeles för trångt på dansbanan i parken i sommar. Ett sådant tak skulle kunna skydda även andra aktiviteter som marknader och barnaktiviteter beroende av vädret? Ja, detta bara lösa idéer, möjligheterna är många…
Spårvägsprojektet svajar av Sven-Hugo Mattsson
Just nu förs en diskussion i Sydsvenskan
huruvida en förlängning av Brunnshögsspårvagnen skall fortsätta till
Dalby eller södra Sandby. Diskussionen är konstig därför att frågan är
om man skall ha spårvagn mellan orter som ligger ca en mil ifrån
varandra och där det dessutom knappt finns bebyggelse emellan. Finns
behov av spårbunden trafik mellan dessa orter bör det byggas tågtrafik.
Men frågan är varför man nu börjar diskutera varthän spårvagnen skall fortsätta när den inte ens finns och kanske heller aldrig kommer att byggas.
Svajar
Ett spårvägsprojekt som skjuts upp ett år för varje år, så som detta gör, är inte friskt. Vid valet 2010 lovade Mats Helmfrid, M, och Tove Klette, FP, att det skulle rulla spårvagn i Lund 2014, det är nästa år. Den senaste noteringen jag sett kommer från Anders Almgren, S, som i våras trodde att vi ser spårvagn i Lund 2017. Med tanke på de svårigheter som sen dess dykt upp tror jag på absolut tidigast 2018 och det förutsätter att allt, från och med nu klaffar. Jag utesluter inte att det i vår tid inte kommer att rulla spårvang i Lund. Se nedan fyra problem som måste lösas.
Finansiering
Är ett problem som måste lösas, nu. Vi kan inte hålla på att förlita oss på staten, Trafikverket. Jag har ställt frågan tidigare: varför skall Trafikverket som har så många viktiga, statliga projekt, på gång ge pengar till ett så uppenbart lokalt och regionalt projekt? Jag ser hellre en dubbelspårig järnväg hela vägen till Göteborg, som exempel. Min åsikt är att vi själv finansierar det och tar fram dessa pengar nu. Det är naturligtvis inte lätt med en majoritet som har som målsättningar att sänka skatter.
Detaljplaner
En annan svårighet är att det ännu inte finns en samstämmig lösning om hur trafiken skall se ut på Clemenstorget och Bangatan. På Bangatan har vi redan en trafikinfarkt i meningen att det är svårt att ta sig över gatan redan nu, vid två ställen. Det är svårt att cykla här och alla är förbannade på alla. Lägg till att vi räknar med att trafiken här skall dubblas.
Men frågan är varför man nu börjar diskutera varthän spårvagnen skall fortsätta när den inte ens finns och kanske heller aldrig kommer att byggas.
Svajar
Ett spårvägsprojekt som skjuts upp ett år för varje år, så som detta gör, är inte friskt. Vid valet 2010 lovade Mats Helmfrid, M, och Tove Klette, FP, att det skulle rulla spårvagn i Lund 2014, det är nästa år. Den senaste noteringen jag sett kommer från Anders Almgren, S, som i våras trodde att vi ser spårvagn i Lund 2017. Med tanke på de svårigheter som sen dess dykt upp tror jag på absolut tidigast 2018 och det förutsätter att allt, från och med nu klaffar. Jag utesluter inte att det i vår tid inte kommer att rulla spårvang i Lund. Se nedan fyra problem som måste lösas.
Finansiering
Är ett problem som måste lösas, nu. Vi kan inte hålla på att förlita oss på staten, Trafikverket. Jag har ställt frågan tidigare: varför skall Trafikverket som har så många viktiga, statliga projekt, på gång ge pengar till ett så uppenbart lokalt och regionalt projekt? Jag ser hellre en dubbelspårig järnväg hela vägen till Göteborg, som exempel. Min åsikt är att vi själv finansierar det och tar fram dessa pengar nu. Det är naturligtvis inte lätt med en majoritet som har som målsättningar att sänka skatter.
Detaljplaner
En annan svårighet är att det ännu inte finns en samstämmig lösning om hur trafiken skall se ut på Clemenstorget och Bangatan. På Bangatan har vi redan en trafikinfarkt i meningen att det är svårt att ta sig över gatan redan nu, vid två ställen. Det är svårt att cykla här och alla är förbannade på alla. Lägg till att vi räknar med att trafiken här skall dubblas.
Mats Helmfrid och Brunnshög
Som jag har förstått det är det Alliansen själv som har dabbat sig i detaljplanen för Norränga.
När planen röstas ner går Mats Helmfrid ut och ifrågasätter spårvägsprojektet till Brunnshög. Han tycker det svajar och svajar till det ännu mer. Byggnationen på Norränga har knappast någonting med Brunnshögsprojektet att göra i nuläget. En diskussion om förlängning kommer eventuellt att diskuteras när projektet är igång några år och vi har fått erfarenhet. Uttalandet gör nu att projektet går i stå. Först skall nu moderaterna diskutera Helmfrids uttalande och sen skall alla andra problem också diskuteras, till exempel opinionen.
Opinionen
Det finns en stark opinion mot projektet, det märktes vid informations och diskussionsmötet på Grand i våras. Denna opinion skall tas på allvar och respekteras. Mitt förslag är att kommunledningen gör en omstart och i grunden förklarar varför det är just spårvagn som gäller. Förklara varför alternativ som framförts om att ta ut delar av trafiken till Brunnshög från Gunnesbo och Stångby inte har någon substans. Förklara vilka alternativ som finns till finansiering om vi inte får statliga pengar. Fullmäktiges partier måste också föra en öppen diskussion om hur trafikföringen skall se ut vid stationen. Diskutera noggrant Clemenstorget, finns altternativ? Att föreslår att spårvagn skall upp på Clemenstorget kan mycket väl stjälpa allt.
Ny kommunledning
Jag tror inte att Alliansen och dess företrädare Mats Helmfrid och Tove Klette är kapabla att ro ett spårvägsprojekt i hamn. Det är bra i en eventuell omstart att vi får en ny kommunledning. Men jag är inte säker på att ens det räcker. Helmfrid senaste uttalande var nog sista spiken i kistan.
Låt mig till sist påpeka att, trots kritik, är jag för spårvagn. Det är bra att kollektivtrafiken har sitt eget reservat, går snabbt och är bekvämt. För en så stor stad som Lund vore det utmärkt med spårvagn. Observera att Malmö var ungefär lika stort som Lund nu när de byggde spårvagn för sisådär hundra år sedan och vi reser mycket mer nu. Gärna spårvagn i alla väderstreck, det hade varit häftigt.
2013-09-05
Protestera på lördag!
Ska Sverige stå värd för NATOs krigsfartyg?
Karlskrona fylls nu på lördag av NATO-länders militär. Mängder av krigsfartyg ska då ha anlöpt staden, en del troligen med kapacitet att bära kärnvapen. Ännu ett stort steg ska tas, bort från vår officiella position av neutralitet och alliansfrihet.
Många minns säkert de ryska övningar i Östersjön som i våras skapade så stort rabalder i svenska media. I efterhand blev det klart att de inte var attackövningar riktade mot Sverige utan om s.k. strategiskt försvar. Carl Bildt hade informerats, och han gjorde själv helt klart att några ryska anfallsövningar inte hade förekommit. Men den mediala beskrivningen av händelsen passar in i alliansens strategi för att knyta Sverige mycket nära NATO.
Accepterar vi nu att vår statsledning står värd för NATO-övningen Northern Coasts, som gör Östersjön till en krigszon (mot vilken fiende)?
Det är viktigt med proportioner.
Ulf Bjerén, ledande i arbetet med lördagens demonstrationer i
Karlskrona, påpekar att Ryssland svarar för under 5% av världens
militärutgifter, USA och NATO för omkring 55%. Det är NATO, och
speciellt USA, som står inte bara för vapenskrammel utan för direkta
militära aggressioner mot andra länder. Därför är det viktigt att
stötta demonstranterna i Karlskrona nu på lördag. Bertil Egerö
Upprop inför demonstrationen lördag den 7 september:
Alla fredsvänner och antiimperialister, slut upp bakom parollerna:
Nej till Natomedlemskap!
Nej till Natos krig!
Nato ut ur Sverige!
Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. En stor Natokrigsövning planeras i Östersjön under namnet Northern Coasts. Den 7 september, då fyrtiotalet krigsfartyg ligger för ankar i Karlskrona, planeras demonstration och protestmöte.
”Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet” och ”Växjömedborgare mot Nato”, lokala paraplyorganisationer som Folket i Bild tagit initiativ till, manar alla fredsvänner och antiimperialister att sluta upp bakom de tre parollerna.
Samarbeta med andra på din ort för att stärka proteströrelsen! Dags att lyfta Natofrågan!
Kom till Karlskrona, Stortorget lördag 7 september kl 13!
Karlskrona fylls nu på lördag av NATO-länders militär. Mängder av krigsfartyg ska då ha anlöpt staden, en del troligen med kapacitet att bära kärnvapen. Ännu ett stort steg ska tas, bort från vår officiella position av neutralitet och alliansfrihet.
Många minns säkert de ryska övningar i Östersjön som i våras skapade så stort rabalder i svenska media. I efterhand blev det klart att de inte var attackövningar riktade mot Sverige utan om s.k. strategiskt försvar. Carl Bildt hade informerats, och han gjorde själv helt klart att några ryska anfallsövningar inte hade förekommit. Men den mediala beskrivningen av händelsen passar in i alliansens strategi för att knyta Sverige mycket nära NATO.
Accepterar vi nu att vår statsledning står värd för NATO-övningen Northern Coasts, som gör Östersjön till en krigszon (mot vilken fiende)?
Det är viktigt med proportioner.
Upprop inför demonstrationen lördag den 7 september:
Alla fredsvänner och antiimperialister, slut upp bakom parollerna:
Nej till Natomedlemskap!
Nej till Natos krig!
Nato ut ur Sverige!
Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. En stor Natokrigsövning planeras i Östersjön under namnet Northern Coasts. Den 7 september, då fyrtiotalet krigsfartyg ligger för ankar i Karlskrona, planeras demonstration och protestmöte.
”Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet” och ”Växjömedborgare mot Nato”, lokala paraplyorganisationer som Folket i Bild tagit initiativ till, manar alla fredsvänner och antiimperialister att sluta upp bakom de tre parollerna.
Samarbeta med andra på din ort för att stärka proteströrelsen! Dags att lyfta Natofrågan!
Kom till Karlskrona, Stortorget lördag 7 september kl 13!
Om den borgliga regeringens Tunnelseende av Asch
Igår skedde genombrottet i hallandsås- tunneln och media och minister
var där och firade. För sådär tjugo år sen påbörjades byggprojektet med
löfte om snabba förbindelse. Jag som då arbetspendlade till Göteborg
hoppades på förkortade restider. Men ni vet hur det gick, eller rättare
sagt inte gick, och nu är jag pensionär. De som planerade och byggde
järnvägen på båda sidor om tunneln fick sådär tio år extra på sig att
ställa allt i ordning.
Men vad har hänt? Det är fortfarande enkelspår från Helsingborg! Ofta sitter man där och väntar på försenade mötande tåg. Och hur är då planerna? Jo, enligt remissförslaget till nationell plan för transportsystem 2014-2025 ska dubbelspåret vara utbyggt till 2025, fast inte hela sträckan, 15 procent kommer fortfarande att vara enkelspårigt efter 2025.
Naturligtvis bör dubbelspårsutbyggnaden, i alla fall sträckan Ängelholm-Maria, tidigareläggas. Om Trafikverket får erforderliga anslag för att genomföra projektet skulle det kunna påbörjas mer eller mindre direkt. Att fördröja dubbelspårsutbyggnaden av denna del på Västkustbanan innebär att man inte kan utnyttja den nya järnvägskapacitet som öppnandet av Hallandsåstunneln medför. En lång enkelspårssträckning hämmar Västkustbananas möjligheter att ersätta klimatstörande trafik på E6.
Men vad har hänt? Det är fortfarande enkelspår från Helsingborg! Ofta sitter man där och väntar på försenade mötande tåg. Och hur är då planerna? Jo, enligt remissförslaget till nationell plan för transportsystem 2014-2025 ska dubbelspåret vara utbyggt till 2025, fast inte hela sträckan, 15 procent kommer fortfarande att vara enkelspårigt efter 2025.
Naturligtvis bör dubbelspårsutbyggnaden, i alla fall sträckan Ängelholm-Maria, tidigareläggas. Om Trafikverket får erforderliga anslag för att genomföra projektet skulle det kunna påbörjas mer eller mindre direkt. Att fördröja dubbelspårsutbyggnaden av denna del på Västkustbanan innebär att man inte kan utnyttja den nya järnvägskapacitet som öppnandet av Hallandsåstunneln medför. En lång enkelspårssträckning hämmar Västkustbananas möjligheter att ersätta klimatstörande trafik på E6.
Om person och struktur av Sten H.
Den amerikanske presidenten har besökt Sverige. OK, ledaren för
världens mäktigaste stat måste naturligtvis få ett korrekt officiellt
bemötande. Till det kommer att det här är en person med ett betydande
intellektuellt bagage – han är professor i juridik. Därutöver har han
breda personliga erfarenheter från sin uppväxt som svart och
underpriviligerad. Han har i anföranden och i sina valkampanjer visat
upp att han har insikter och förståelser som inte är så vanliga. Till
det kommer att har en utomordentlig formuleringsförmåga vilket gör
honom till en av de främsta politiska talarna i vår tid. Inte konstigt
att han bemöts med sympati och beundran, också i vårt land.
Och inte är det konstigt att så många har knutit förhoppningar om att under hans ledning ska USA göra det rätta i världspolitiken, eller i varje fall inte uppträda kriminellt och svekfullt eller vad nu det kan kallas i politik på den nivån.
Strukturerna avgör (nästan) allt
Problemet är att det spelar i stort sett ingen roll vilka sympatiska personliga egenskaper en enskild ledare för en världsmakt har. Obama har stor frihet i att tala om det ena eller andra, men när det gäller USA: s faktiska politiska handlande är hans frihet mycket liten och vad gäller USA: ekonomisk-politiska roll i världen ligger den utanför hans domän. Ibland blir ledarens maktlöshet särskilt tydlig. Obama verkar vara en vänlig och förnuftig själ som rentav har lovat att han ska stänga Guantanamofängelset, men han kan inte.
Det är i stort sett detta som åsyftas när man talar om att det är strukturerna som bestämmer. Det låter tråkigt och snävt och vi är alla så mycket mer böjda att tala om människor och åsikter och karaktärsegenskaper. Ja. det är omöjligt att låta bli. Och visst, ibland kan en enskild ändra historien. I stora drag skulle väl inte historien ha ändrats så mycket, men visst var det Churchills envishet 1940 som gjorde att England inte gav upp även om Hitler hade varit körd förr eller senare mot USA och Sovjet. Ja så kan man hålla på. Jag vill bara säga att det är löjeväckande när tänkande människor först talar om hur viktigt det är för oss alla att Obama blir president och sen är upprörda och besvikna när han mördar människor med raketer från luften i Jemen eller skickar missiler mot Syrien och gör en poäng i att inte bry sig om FN.
Ja, det får räcka med detta skolmästarinlägg för i dag. En annan gång skulle det väl vara intressant att ta upp USA:s roll i världen och hur Sverige bör förhålla sig till den.
Och inte är det konstigt att så många har knutit förhoppningar om att under hans ledning ska USA göra det rätta i världspolitiken, eller i varje fall inte uppträda kriminellt och svekfullt eller vad nu det kan kallas i politik på den nivån.
Strukturerna avgör (nästan) allt
Problemet är att det spelar i stort sett ingen roll vilka sympatiska personliga egenskaper en enskild ledare för en världsmakt har. Obama har stor frihet i att tala om det ena eller andra, men när det gäller USA: s faktiska politiska handlande är hans frihet mycket liten och vad gäller USA: ekonomisk-politiska roll i världen ligger den utanför hans domän. Ibland blir ledarens maktlöshet särskilt tydlig. Obama verkar vara en vänlig och förnuftig själ som rentav har lovat att han ska stänga Guantanamofängelset, men han kan inte.
Det är i stort sett detta som åsyftas när man talar om att det är strukturerna som bestämmer. Det låter tråkigt och snävt och vi är alla så mycket mer böjda att tala om människor och åsikter och karaktärsegenskaper. Ja. det är omöjligt att låta bli. Och visst, ibland kan en enskild ändra historien. I stora drag skulle väl inte historien ha ändrats så mycket, men visst var det Churchills envishet 1940 som gjorde att England inte gav upp även om Hitler hade varit körd förr eller senare mot USA och Sovjet. Ja så kan man hålla på. Jag vill bara säga att det är löjeväckande när tänkande människor först talar om hur viktigt det är för oss alla att Obama blir president och sen är upprörda och besvikna när han mördar människor med raketer från luften i Jemen eller skickar missiler mot Syrien och gör en poäng i att inte bry sig om FN.
Ja, det får räcka med detta skolmästarinlägg för i dag. En annan gång skulle det väl vara intressant att ta upp USA:s roll i världen och hur Sverige bör förhålla sig till den.
Inga hjältar, inga helgon av Gunnar Stensson
Obama var i Stockholm. Orden flödar. Perspektiven skiftar. Befriare eller förtryckare?
Egentligen vet vi att systemet är självstyrande och självgenererande. Redan gamle Eisenhower upptäckte det militärindustriella komplexet. Till det hör CIA och underrättelsestrukturerna. Bakom dem finns den finansiella strukturen och därbakom den härskande klassen: den enda procenten.
All denna makt personifieras av USA:s president, av Barack Obama. Han försöker modifiera, inte styra kanske, men i alla fall åstadkomma t ex nån sorts sjukreform, göra något åt klimatet, tala om en rättvis fred i Mellanöstern. Han har ärvt rasförtrycket, de orättfärdiga krigen, Guantanamo, drönarna.
Vad är Obama och vad är systemet?
Några vänner menade att det var fel att kritisera Anna Lindh personligen för beslutet att utlämna de båda egyptierna till Mubaraks tortyrfängelse, som jag gjorde när jag presenterade Lena Sundströms viktiga bok ”Spår” förra veckan.
Hösten 2001 hade präglats av hat och fruktan. Den definierades av 11 september och War against terror. Anna Lindh ingick i en svensk regering, som var en del av ett världssystem av våld och paranoia, lett av president Bush.
Perspektivet på världen 2013 är helt annorlunda, efter krigen i Afghanistan och Irak. Och efter avslöjandena i ”Kalla Fakta” och Lena Sundströms bok är också synen på utlämnandet av egyptierna en helt annan.
Jag medgav att kritiken inte borde riktas mot Anna Lindh personligen. En sådan kritik ger ett felaktigt perspektiv på händelserna. Den amerikanska stormaktens närvaro 18 december 2001, regeringens attityd och den allmänna opinion som regeringen var beroende av hade lett till beslutet. Hur skulle hon ha kunnat motstå?
Det finns större skäl att vara upprörd över Göran Persson, som bara ett år efter hennes bortgång lade allt ansvar på henne, trots att han själv varit ordförande vid det regeringsmöte som fattat utlämningsbeslutet och trots att inget av de sjutton statsråd som deltog hade reserverat sig.
Ansvaret delas av många och ingen är oskyldig.
Vi ska inte begära eller föreställa oss att de som sitter vid makten är oberoende. Än mindre att de är hjältar eller helgon.
Däremot bör vi stödja dem som gör uppror mot makten, mot systemet, en Julian Assange, en Bradley Manning och en Edward Snowden. De är inga ledare, inga hjältar, inga helgon.
Men de har ensamma ställt upp mot systemet och de får ensamma bära konsekvenserna. Bradley Manning har 35 år i Obamas fängelse framför sig. Edward Snowden har tillfälligt asyl i Ryssland men befinner sig under total kontroll av både den amerikanska och ryska säkerhetstjänsten.
Det är meningslöst att dyrka eller fördöma dem, men vi måste stödja dem, för vår egen skull.
Egentligen vet vi att systemet är självstyrande och självgenererande. Redan gamle Eisenhower upptäckte det militärindustriella komplexet. Till det hör CIA och underrättelsestrukturerna. Bakom dem finns den finansiella strukturen och därbakom den härskande klassen: den enda procenten.
All denna makt personifieras av USA:s president, av Barack Obama. Han försöker modifiera, inte styra kanske, men i alla fall åstadkomma t ex nån sorts sjukreform, göra något åt klimatet, tala om en rättvis fred i Mellanöstern. Han har ärvt rasförtrycket, de orättfärdiga krigen, Guantanamo, drönarna.
Vad är Obama och vad är systemet?
Några vänner menade att det var fel att kritisera Anna Lindh personligen för beslutet att utlämna de båda egyptierna till Mubaraks tortyrfängelse, som jag gjorde när jag presenterade Lena Sundströms viktiga bok ”Spår” förra veckan.
Hösten 2001 hade präglats av hat och fruktan. Den definierades av 11 september och War against terror. Anna Lindh ingick i en svensk regering, som var en del av ett världssystem av våld och paranoia, lett av president Bush.
Perspektivet på världen 2013 är helt annorlunda, efter krigen i Afghanistan och Irak. Och efter avslöjandena i ”Kalla Fakta” och Lena Sundströms bok är också synen på utlämnandet av egyptierna en helt annan.
Jag medgav att kritiken inte borde riktas mot Anna Lindh personligen. En sådan kritik ger ett felaktigt perspektiv på händelserna. Den amerikanska stormaktens närvaro 18 december 2001, regeringens attityd och den allmänna opinion som regeringen var beroende av hade lett till beslutet. Hur skulle hon ha kunnat motstå?
Det finns större skäl att vara upprörd över Göran Persson, som bara ett år efter hennes bortgång lade allt ansvar på henne, trots att han själv varit ordförande vid det regeringsmöte som fattat utlämningsbeslutet och trots att inget av de sjutton statsråd som deltog hade reserverat sig.
Ansvaret delas av många och ingen är oskyldig.
Vi ska inte begära eller föreställa oss att de som sitter vid makten är oberoende. Än mindre att de är hjältar eller helgon.
Däremot bör vi stödja dem som gör uppror mot makten, mot systemet, en Julian Assange, en Bradley Manning och en Edward Snowden. De är inga ledare, inga hjältar, inga helgon.
Men de har ensamma ställt upp mot systemet och de får ensamma bära konsekvenserna. Bradley Manning har 35 år i Obamas fängelse framför sig. Edward Snowden har tillfälligt asyl i Ryssland men befinner sig under total kontroll av både den amerikanska och ryska säkerhetstjänsten.
Det är meningslöst att dyrka eller fördöma dem, men vi måste stödja dem, för vår egen skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)