Generationsmålet - Vad är målet? av Begrip

Det låter vackert, det svenska miljöpolitiska målet: ”till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.” Men är det ett realistiskt mål?
   I praktiken andas det lite av populism, att visa sin goda vilja. Det påminner om FN’s s.k. milleniemål, att till år 2015 uppnå vissa sociala och materiella förbättringar i världen. Utan någon systemförändring, utan att den nyliberala ideologins konkreta fungerande ifrågasätts.
   I veckan hölls ett releaseparty i Lund, på gammelsvenska en presentation av en ny bok om generationsmålet – utan drinkar men med en stor macka. Boken heter Generationsmålet – kontroverser kring klimat och konsumtion. Dialogos förlag 2013. Den tar sin avstamp i det av riksdagen för tre år sedan beslutade målet som det formulerats ovan.
   Tio lundaforskare med vitt skilda uppfattningar och ämnesbakgrunder – ekonomisk historia, filosofi, historia, miljövetenskap, nationalekonomi, sociologi och statsvetenskap – har funderat över de sällan enkla frågorna om konsumtion och klimatpåverkan:
 - Har vi i den rika världen en klimatskuld till fattigare länder?
 – Kan vi rädda det globala klimatet genom att leva enklare, med färre prylar?
 – Är Sverige ett föredöme i klimatarbetet, eller har vi bara flyttat problemen någon annanstans genom att importera en allt större del av de varor vi konsumerar?
 – Hur ska då detta så kallade generationsmål kunna förverkligas? Vilka förändringar i vår livsstil krävs för att det ska vara möjligt? Vilket ansvar har vi som individer, och vilket ansvar har politikerna?

Slänger vi skräpet till våra fattigare grannar?
Det beror en hel del på hur man räknar. Den metod som kallas ’det ekologiska fotavtrycket’ visar mycket tydligt att den rikare världens konsumtion överskrider den gräns som landets yta och befolkning sätter i det globala perspektivet. Dra ner på konsumtionen – den som baseras på import – borde väl vara en självklar konsekvens? Men när nu EU-regionen dras med stagnerade ekonomier, på väg att bli överkörda av asiatiska ekonomier med stor konkurrenskraft, då ägnar sig våra politiker bara åt att söka vägar att öka den ekonomiska tillväxten, allt annat lika. Det håller förstås inte.
   Så långt går inte denna skrift i sin problematisering av frågorna. Men den pekar på många olösta frågor, bland dem styrmedel – de politiska instrument som ska förmå oss att göra ett kvalitativt språng bort från den ständigt växande materiella konsumtionen. Kanske intressantast är det kapitel där författarna jämför miljöpolitik med penningpolitiken: 1993 gavs riksbanken i uppdrag att via räntan hålla inflationen under kontroll. Ett uppdrag som ligger fast oavsett politisk majoritet. Är något liknande tänkbart när det gäller miljöfrågorna?
   Knappast, svarar nog alla medverkande i denna antologi, redigerad av Magnus Jiborn och Astrid Kander.