Den köttige Grass
Günter Grass var en sådan.
Blecktrumman är oförglömlig, både som bok och film (ålfisket med
hästhuvudet, kärleks-scenen med Oskars mor på ett hotellrum). Det var
någonting köttigt och materiellt över allt han skrev, också när han
skrev om politik. Han ställde inte upp i hyllningskören när
Västtyskland annekterade DDR, eller snarare köpte. Visst hade Europa
mått bättre om det hade varit en mera jämbördig förening mellan de båda
staterna. Hans öppenhet över hans ungdoms entusiasm för nazismen slår
det mesta och den sena beskrivningen om hur han i krigets sista månader
tjänstgjorde i Waffen SS är trots allt hedrande. Han står för vad han
gjorde, om än sent. Stor-Klas
Klaus Rifbjerg är verkligen en helt annan historia. Han är en personifiering av den frisinnade danska borgerligheten, kulturradikalismen i Poul Henningsons efterföljd. I Danmark finns det ett helt parti i hans anda, Radikale Venstre, som sitter i regering med de danska socialdemokraterna. Det är mycket långt från Jan Björklunds folkparti. Som författare behärskade han alla genrer. Danska skolelever läser hans genombrottsbok Den kroniske oskyld obligatoriskt i skolan. Här ett citat ur hans mest kända diktsamling Amagerdigte.
Jeg tror mange foragter Amagerbrogade
min praktfulde hjerteflod
men sig mig hvorfor den skulle være værre
end Fredrikssundsvej, Valby Langgade
Peter Bangs Vej och Istedgade?
Hvofor er dens monstruøse forvirring
og opsigtsvækkende smagsløshed
mindreværdig i forhold til andre kvarterers
hovedstrøg?
Dominerande
Rifbjerg var en dominerande person i danskt kulturliv: han var länge redaktör för Vindrosen, han hade ett avgörande inflytande över Gyldendals utgivning, han skrev om litteratur i Politiken och Information. Han var modernismens ledande företrädare t.o.m. inom filmen. Jag minns när jag såg hans Weekend på 60-talet, en film präglad av lättsam erotik i sommarhusen uppe på Nordsjälland – det var väl så ett liv skulle levas. Han kom själv från det småborgerliga Amager men nästan allt han gjorde handlade om välmående medelklassen. Mycket riktigt öppnade han en gourmetrestaurang i den övre prisklassen på 80-talet och körde omkring i en stor amerikansk bil. Tidvis bodde han i Spanien.
Men med 68-revolten var hans riktiga storhetstid slut. Han var visserligen rimligt politisk vänstersinnad, men med den nya tidens folk hade han inte så mycket gemensamt. Han var ofattbart produktiv med ett par böcker om året. Han var en aktiv och skicklig polemiker och så vitt man förstår hatad av dem han gick åt. Han var en utomordentlig författare inom sina gränser. Sådana som han finns inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar